Senaste kommentarerna i forumet

Du har helt rätt i allt du skriver. Jag är medveten om att den enda rätta vägen är utan a. Det har jag vetat ett tag, men nu är jag helt medveten. Känns rätt skönt faktiskt att bara ge upp och lägga ner alla försök till att hantera det som alla andra normaldrickare

Lika bra Att säga nej till vinet så riskerar man ingenting. Livet ska levas i lugn och ro. Då mår man egentligen bättre. Bara alkoholen som försöker intala sig själv att man behöver dem för att koppla av. Det är en av våra största lögner

Jag lyckades inte genomföra mina planer på flytt medans han var bortrest. Skulle få bo hos mitt x, men efter att ha varit hos honom å fikat några gånger började han med inviter mm. Fick genast panik, trodde han hade förstått att vi bara är vänner men det hade han tydligen inte. Det sista jag behöver nu är en ny relation, har ju inte ens kommit ur den jag har nu. Men jag har inte gett upp hoppet om ett eget boende, letar å tittar varje dag, det är mitt mål att komma härifrån.
Du har helt rätt blåögd, satt i morse å kände efter ordentligt hur det kändes. Stor skillnad mot för när han var borta. Ångesten å oron har åter slagit ner i mig...
Just nu sover han bara...legat i sängen sen han kom hem. Det är det enda han orkar efter denna fylledimma. Antar att han är pigg i morgon igen...måste ju bara firas att det är nyår, nykter är ju inget alternativ för honom. Jag har inga planer alls för morgondagen, en dag i taget bara. Lever på hoppet om eget boende.
Nu ska jag ut i solskenet på en lång uppfriskande promenad.
Sköt om er, fina medmänniskor ?

Blåögd & Trollis! Det är inte lätt, trots goda föresatser.. Ibland blir man bara som "förlamad" och kommer sig inte för med att göra annat än ducka..
Men ni är i alla fall på väg! Glöm inte det..
Bara att ni tagit er till Forum! Och ni har många "olyckssystrar" (och bröder) därute.. Rom byggdes inte på en dag och en "flytt"/förändring kommer inte över en natt..
Ofta har man en helig ilska, som man inte får ut på ett konstruktivt sätt i stunden.. Och sedan rinner det av och man är bara trött.. (ja det tar en hel del energi att vara arg!)
Försök att planera in ett litet steg i taget (för i regel går det inte att ta allt på en gång!)
För min egen del, gav det faktiskt en viss energi att gå tillbaks och läsa i mina egna trådar och kommentarer.. (och jag erkänner,, vissa var inte lysande, utan mest frustrerade..)
Men det gav mig perspektiv! Påminde mig om att det bara förändrats till det sämre och fick mig till slut att förstå att jag ändå gjorde ett rätt val, för att den enda som kunde förändra något för mig, var jag själv!
Stor påse styrkekramar till er båda!

Vad händer?

Det som känns, är nog egentligen "egots" sorg, över den framtid man själv planerade och som inte blev..
Och kanske vår egen förmåga att bara se "medaljens framsida", att såhär efteråt liksom förhärliga saker och undvika att blåsa bort det där rosa skimret som man gärna pyntade det med..
Vi har nog alla en längtan efter "tvåsamhet" och ovillkorlig kärlek.. Kanske är det därför vi gärna fantiserar om att "alla andra" har det så mycket bättre?
Lite av de lyckliga sluten på sagorna i vår barndom, där prinsessan fick sin prins och där alla levde lyckliga i alla sina dagar..?
Vi vet med den logiska delen av hjärnan att livet inte fungerar på det sättet.. Men kanske har vi inte tränat vårt känsloliv för de mer gråa delarna av vardagen?
Fast utan dessa grå och stundtals tråkiga bitar, så skulle vi ju aldrig kunna uppskatta det som verkligen är bra?
Själv har jag börjat hitta en "vila" i det vardagliga, "grå" och trista.. De där långtråkiga stunderna, är bara min själ som försöker bromsa ner "kicknarkomanen" från att bli beroende av något annat, istället för att titta närmare på vad jag egentligen har och behöver..

Livet är ju faktiskt det som pågår, medan vi planerar.. Ja, mindfullness är inte så dumt! Det hindrar oss att fly från oss själva, till antingen en nostalgisk dåtid (som vi förgyllt) eller en kommande framtid (som innebär besvikelse, när vi väl är där, för att det inte blev som vi tänkt)

Ta ett litet steg i taget! Det behöver inte gå fort, Eller vara stora kliv! Ett enda pyttesteg, innebär att du inte står still på samma fläck!
Och det är fullt tillåtet att ta nya beslut, att ändra sig. Att ta ut en ny riktning, varje gång man stannar till..
Önskar er alla ett Nyktert och gott slut på året som varit!

Det gör mig ont att du får höra negativa saker om dig själv. Har levt i såna relationer men lever nu med en man som är otroligt medveten om vad man inte säger. Det är så skönt på nåt sätt. Det gör så ont att leva nära personer som sårar. För de har kunskapen, de har makten och det är så svårt att värja sig även om man kan på nåt vis se vad som händer och varför. Stå på dig Leverjag. Du är en stark och fin människa! Bara de avtryck du gör härinne säger rätt mycket om dig.

Ok, har fått ett ultimatum. Antingen e jag nykter på nyårsafton, eller så spenderar jag den själv. Vet inte om ja ska svälja stoltheten och envisheten eller om jag ska sitta hemma själv o dricka. Jag kan ju iofs alltid dricka andra dagar.

Hej Farmor!
Din beskrivning av drickandet kunde ha varit jag. Tankar om "hur svårt kan det vara", goda föresatser, några nyktra dagar och sedan där igen. Ångest, självförakt och allt det där. Dålig sömn, ont i magen och så trött.
Och där, när tvivlen var som störst på om det skulle gå och hur allt annat som skulle ändras i mitt liv skulle falla på plats kom en röst "hjälp dig själv, så hjälper dig Gud". Är inte särskilt religös, men på nåt sätt har det varit en styrka att ibland tänka så. Och det har fungerat. Jag trodde länge på att jag skulle klara att dra ner drickandet, men det gick inte. Periodvis ja, men sen kom perioder när jag bara måste dricka vin. Ibland för att sambon köpte och jag inte vågade el ville erkänna för honom att jag inte kunde ha nåt hemma. Men när korten väl var på bordet där, så blev det lättare. Dricker därför inte hemma längre... El jo, a-fritt. Fick en flaska champagne när jag precis slutade (hade kunnat bli svårt). Den stod faktiskt kvar i mån, vinet till matlagning slank dock ner snabbt och effektivt. Nu har jag två flaskor vin liggande. Har inte heller rört sambons öl på hela tiden (som jag brukade smygdricka upp i värsta fall tidigare). Smygdrack a-fritt när begäret kom i början. Helt idiotiskt, jag vet. Men det var så jag klarade av det här. Kanske borde du vara ärlig mot mannen. Jag är det inte, så det är bara nåt att tänka på ingen värdering i det. Men för mig har det varit en lättnad att det är så klart att jag inte ska dricka hemma. Och då behöver du kanske vara tydligare mot mannen. Inget vindrickande hemma 2016? Skulle det funka? A-fritt är inte särskilt gott... Men smygdrickandet är ju heller inte särskilt gott. Och när man avstått en längre period då jäklar kommer bakfyllan, illamåendet som du längtar efter med full kraft. Och min trötthet har blivit bättre sen jag slutade dricka. Så jag hoppas verkligen att du kan hitta ut på andra sidan. Det är så mycket bättre utan alkohol.

Ja, vi blir arga och förbannade. Ilskan kokar medan vi med förståndet inser att vi förmodligen inte kan prata om det just i stunden eftersom vår alkoholist fortfarande är påverkad (och troligen varken tar in information eller minns den efteråt)
Sedan är det ju så med ilska, att man inte orkar vara dunderarg hur länge som helst.. Det sjunker undan och blir lugnare (i sämsta fall blir man mer likgiltig)
Efter ett par dagar med en lugnare period orkar man inte ta tag i det, utan är lättad över att det är "lugnt" (även om man någonstans i bakhuvudet går och väntar på nästa gång)
Nej, det är ingen quick fix, att lämna och tyvärr väntar vi medberoende många gånger alldeles för länge..
När jag tittar i backspegeln, borde jag ha ställt ultimatum redan för flera år sedan och egentligen har jag nog varit på väg i flera år, innan det till slut blev så ohållbart för min del (hans alkoholkonsumtion och vanor hade eskalerat till en punkt där det bara inte fungerade längre) att jag verkligen gjorde en förändring som innebar en separation!
Jag kan inte skylla på barn och i själva verket tror jag att det är ett av våra egna svepskäl som vi använder när vi inte förmår och när vi inte orkar ta tag i vår egen situation.
Jag kunde inte välja annorlunda, för min skull! (han hade ett val, och valde alkoholen!)
Men bara för att vi inte gjort något innan, så är det ingen ursäkt för att inte handla.
Det är aldrig för sent, när vi än bestämmer oss.. Varje litet steg, är ett steg i rätt riktning
Precis som kloka Flygcert skriver, Är det lätt att stanna? För det är inte lätt att flytta, men ibland alldeles nödvändigt!
För mig var inte "att stanna" ett alternativ!

Ebba, du gör också mej glad och fnissig! Du lyfter det komiska i mina inlägg! Ha en bra dag!

Gott nytt år!

:)

Hej Harrim. Var ett tag sedan jag hörde något ifrån dig. Undrar bara hur det går för dig!
/Z

Du får mig att le med din ärlighet.
Det är så jäkla bra att du sätter ord på dina tankar.

Det som fick mig att le var det där om att du har tyckt att alla som anser att total nykterhet är enda alternativet är präktiga.

Jag känner igen mig nämligen.
Innan jag slutade dricka alkohol tyckte jag att många var så präktiga och tråkiga.

De som var ute och motionerade en tidig söndagmorgon när jag själv var bakis tex...

Det är verkligen skönt att man kan ändra sig :)
Nu gör alla som motionerar en tidig söndagsmorgon mig bara glad.

Jag önskar dig en bra dag med bra tankar som är snälla mot dig och får dig att fatta bra beslut för ditt välmående.

Kram

Ja, så måste det bli! Tack LN för ditt engagemang. Jag tror att klokast vore att ingen alkohol finns hemma. Men när man är två...Som inte ser problemet på samma sätt? Jag ska idag föreslå alkoholfri nyårsafton och hela första veckan ( vi ska på semester och sporta) Det vore ju en självklarhet att undvika vinet när syftet med resan är friluftsliv?!? Varför ska jag överhuvudtaget vara beroende av vilket val maken gör? Han dricker måttligt, även om det nog finns ett beroende eftersom han dricker alla lediga dagar...Nu hör jag att jag försvarar honom. Jag tycker nog att vi har problem båda två. Men att jag helt klart har störst alkoholberoende, jag har brottats med detta i flera år faktiskt. Men aldrig kommit ur det.
I min kloka hjärna förstår jag att min enda möjlighet är total 0 tolerans mot alkohol. Ibland önskar jag att jag skulle bli bakis och må skit. Det enda som drabbar mej är ångest ? jobbigt det också förstås. Men jag borde kräkas och få sprängande huvudvärk! Hm...är det så antabus fungerar?
Jag har tyckt att ni som säger att total nykterhet är enda vägen för en alkoholist är jobbiga och präktiga. Förlåt kära kämpande alkoholister. Ni har helt rätt. Det är nog den enkla vägen i denna snåriga skog av frestelser. Lite klarare tankar och mindre förnekelse börjar ta form här hos mej. Tack för att du vill dela detta med mej, en farmor som önskar en annan framtid.

Du är sååå stark. Var stolt över dig själv ??

Hur går det för dig aqua? har inte hört något från dig på några dagar.
/Z

Underbara leverjag! Så väldigt ledsen att du har det så jobbigt. Jag känner igen mig själv i så mycket av det du skriver. En sak jag själv upplever som jobbig i min egen relation och de problem vi har, är skuldbeläggandet. Det är så otroligt taskigt att så totalt skuldbelägga EN person i en relation. I mitt liv är det jag som skuldbeläggs och mycket är väl riktigt i det, men livet är aldrig så enkelt att det är bara den enes fel. Att sen använda barnen som vapen tycker jag är direkt elakt!
För min egen del känns det viktigt att kunna diskutera och reda ut. Få min partner att förstå att livet inte är så enkelt att det enbart är den enes fel. Till slut känns det som att jag bara står där och försvarar mig! Tyvärr börjar jag mer och mer inse att det kommer aldrig att lyckas.
"Tysta leken" är inte alls en rolig lek. Den är destruktiv och nedbrytande och oerhört jobbig för den som inte valt att "leka".

Jag tror aldrig att relationen med dina barn kommer att försämras för att du väljer att lämna. Återigen är livet inte så enkelt och barn är klokare än så!

Känner också igen tankarna om det rent praktiska. Vem ska bor var,? Kan jag behålla huset? Ensamheten... osv.

Att du dricker A-fritt istället för vin är även jag väldigt glad för. :)

Många, stora och långa kramar!! :-)
/Z

... Är det lätt att stanna?

Kramar till dig!

Och kramar till Mt! Tack för allt, kära du!

För tre år sedan höll mitt liv på att ta slut.

Efter flera år av kaos så hade allting övergått i total misär. Jag ältar inte längre, men jag gillar att tänka över mitt förflutna och mina erfarenheter och jämföra med var jag befinner mig idag. Julen 2012 var fylld av hot, ilska, shopping- och sexmissbruk, och vitaknogarnykterhet, och rädsla. Så mycket rädsla. Jag trodde på fullt allvar att han skulle köra ihjäl oss när vi åkte till julfirandet. Men så gick det en tid till. Hos mina föräldrar hade jag packade väskor och en del undanstoppade pengar (där och då kändes det ibland som Sova med fienden - han fick inte stoppa mig en gång till från att lämna!).
I februari förstod jag att barnen var mycket påverkade, och jag har kvar orden som fick mig att lämna på en lapp i min plånbok, precis som Lelas rekommenderade; sonen som då var 3 år och 8 månader sa efter ett av pappas utbrott: "mamma, jag tycker inte om pappa när han blir arg". Min panik över "skajagstannaellerlämnastannalämnastannalämnastannalämnaatannalämna" hade övergått i magkänsla istället för oro/osäkerhet - jag skulle lämna på något sätt och när jag såg det framför mig så kände jag lugn. Dagen efter lämnade jag min exman för sista gången.

Efter år av socialtjänstutredningar, tvist i tingsrätten och bråk så bor barnen hos mig 2/3 av tiden, exmannen är lugnare och jag är starkare, barnen mår bättre om än inte helt bra. En separation är tuff och när man har en pappa som enligt barnen själva "kan bli helt galenarg" så är det inte lättare - det har varit tufft, men vad jag är glad över min erfarenhet.

Jag älskade fortfarande en del av exmannen när jag lämnade, så i efterhand ser jag tydligt hur min hjärna tog över - det gick inte att leva så, så jag fick bestämma mig för att välja att lämna, för att det bar enda alternativet. Först i höst kan jag ärligt säga att jag inte älskar en del av honom.

Under sommaren 2015, efter domen i tingsrätten, började jag må väldigt dåligt utan att kunna förklara varför. Men efter hand insåg jag mitt medberoende, hur min uppväxt påverkat mig och hur det förstärkts i min relation med exmannen. Under hösten har jag gått på samtal på ett behandlingshem, gått på zonterapi och börjat meditera och - nu under julhelgen har jag känt glimtar av riktig och äkta glädje igen! Den finns där, och jag jobbar för att hitta den igen!

Barnen får hjälp genom barngrupper! Och de älskar din pappa, ett barn älskar dina föräldrar! Men de får ibland utstå saker som inte är ok, men bara 1/3 av tiden, och jag tror det är viktigt att de träffar sin pappa så att de får en sann bild. Förhoppningsvis blir pappan ännu bättre, mer i harmoni osv, men de behöver sin pappa, och så länge han inte går tillbaka till samma beteende som förr så är det ok att lämna dem till honom.

Jag har träffat en man som jag är förälskad i, sedan några månader, och jag njuter i nuet. Jag kan inte låta bli att jämföra med exmannen ibland - det är lugnt, enkelt, ingen ilska, fint och mysigt, men vad framtiden har vet jag inte, men jag vet att om jag lyssnar på min magkänsla så löser allt sig!

Kramar till alla som vill ha eller behöver!

'idag blir en utmaning, jobbar dag idag och känner redan nu att jag skulle kunna köpa lite vin till efter jobb.

men jag har bestämt jag ska ut o springa i snön! visa mej vad jag är gjort av.
men en liten del viskar,ja men efteråt borde du kunna dricka lite...som belöning...nej jag vill inte

Grymma inlägg. Jag är så Ledsen. Tjejen är borta. Kanske lika bra. Jag vet inte. Ni är bäst.

Vilja, Sattva och Zorro

Tack för era inlägg. Jag behöver verkligen läsa om separationer, andras erfarenheter och tankar. Det är såå jobbigt och svårt. Fan vad det gör ont. Man vill ju så gärna att det ska fungera. Allt man har tillsammans, fina huset och finaste barnen. Ska jag verkligen bryta upp, tänk om det bara är en flykt och inte kommer det väl att bli så bra heller efteråt, tänker jag ibland. Varför kan jag inte älska och vilja hitta tillbaka igen? Men jag vet ju, det går inte längre, inte efter allt och som det är nu och har varit länge.

Skulle haft en härlig dag tillsammans m barnen idag. Allt gick fel med det praktiska och dyrt blev det. Men en hyfsad trevlig kväll ändå. Vet inte vad det var, men efter och vi kom hem smällde en bomb i mig efter några av hans väl valda ord. Han fattar ingenting, barnen försvarar honom och jag får slutorden att jag har allvarliga problem. Jag förstör för barnen och det är mitt fel allt. Herregud är så trött på detta. Tänker ju att det är kanske något fel men känner också nej, det måste få komma en reaktion. Kan inte med denna tysta leken och plåga sakta och låtsas som ingenting är fel. Blir galen! Trist för barnen. Hatar det, men maken ser till att inte ha en minut med bara oss själva. Ber honom gå med på promenad, prata själva som vuxna och avsätta tid. Men nej. Varit så ett par år nu.

Det som händer är att jag får all skuld, håller på att gå sönder och är så förtvivlad så jag kräks. Samlar mig och får gå efter honom, prata lugn, lyssna på hans haranger om alla mina fel och brister, aldrig svar på mina frågor eller prata om hur vi går vidare. Med stort tålamod och svalda svador når jag till slut fram. Han inser att det inte går längre och erkänner att han hoppas i det tysta och genom att göra trevliga saker med familjen ska bli bra igen, utan att någonsin prata ut eller samtala om hur vi mår och vad vi vill och behöver!? Nu kan han inte använda att han inte kan skiljas från mig "för att jag dricker" men väl med orden "jag hoppas du inte förstört relationen till barnen för din skull" och "för att han är rädd om mig" (Underförstått att jag har problem och inte klarar det). Ahrrrghh!

Han berättar sedan att det är jättesvårt för honom att tänka på separation. Svårt beslut och jobbigt. (Han är bekväm, vill ogärna ändra något, Zorro) Vi hinner inte prata länge då han bokat in annat som vanligt och troligtvis imorgon när vi ska göra en väldigt spännande grej m barnen som vi bokat för en tid sedan. Jag sitter bara tom och tårarna flödar en stund. Det var länge sedan...

Börjat på ett brev till honom som jag skrivit hundratals gånger i huvudet. Det är ju därför det tar sådan tid, för jag vill skiljas som vänner och han har inte varit redo och inte klarat av det. Fy farao . Hur gör andra detta? Känner många som klarat så bra, är vänner, hittar nya och skapar nytt liv på ganska kort tid. För oss och mig är det skitsvårt. Hur gör vi med boende. Barnen vill bo kvar. Har vi/jag råd, vem bor var och var vill jag i så fall bo...? Hur blir det för barnen. De har det så bra nu praktiskt... Och det där läskiga tankarna om ensamheten, en liten tyst och trång lägenhet om man ens får tag i någon. ? Jag måste, annars dör jag inombords och förtvinar..

Glad för att jag nu dricker A-fritt istället för vinet som finns hemma. Det hade passat väldigt bra till brevskrivande i skenet av levande ljuset och de stora tårarna! ;-)

Imorgon en dag av nya prövningar på flera sätt. Ska försöka hålla humöret uppe.

? Tack, glad för att du kom ihåg kramen Zorro. :-)

Att kliva ur ett medberoende tar tid.. Längre tid än bara en flytt.. Det har ju med invanda mönster, tankesätt och beteenden att göra..
Det är väldigt lätt att tro att man är "färdig" bara för att man fått ett eget krypin, en egen dörr att stänga om sig..
Men så enkelt är det inte alla gånger..
Det gäller att inte släppa taget där. Att inte släppa taget om den egna förändringen och slå sig till ro med en billig seger..
För då sitter man snart där med en ny "beroende".. Och allting upprepas igen med små variationer..
Det som driver väldigt många är "ensamheten" och ett hormon i hjärnan som kallas peptider, som jag läst om i Tuva-forum (rekommenderas!)
Vi söker någonting som känns välbekant, som utlöser någon sorts (välbekant) känsla som vi känner igen.. (det "välbekanta" förknippar vi ju oftast med trygghet, hur konstigt det än låter..)
Och väldigt många är rädda för "ensamheten".. För den tvingar en att umgås med sig själv..
Väldigt många blir tom kvar i en destruktiv tvåsamhet, för att slippa bli ensamma.. Trots att de innerst inne känner sig ensammare när de är i förhållandet..
Kanske skäms man? Kanske fick man "varningar" från omgivningen och valde att ändå gå vidare? Kanske fanns det varningtecken som man valde att ignorera?
Och kanske trodde man att man med sin egen stora kärlek skulle kunna övervinna allt det "onda"..? Att man skulle kunna göra en annan människa hel?
Givetvis är det sällan en alkoholist, visar upp hela registret av sitt missbruk i början.. Det brukar istället vara så att personen är väldigt kärleksfull och omtänksam..
Skulle de i början råka bli för fulla, så finns det tusen ursäkter och bortförklaringar, samt heliga bedyranden om att det givetvis aldrig ska upprepas.. men det gör det!.. lite mer sällan i början, men sedan med jämna mellanrum och till slut ber de inte ens om ursäkt, utan tycker att det har du vetat om så länge så det är väl inget att bråka om?

För oss medberoende så gäller det att hitta den röda tråden (för ofta har vi också mer än ett förhållande bakom oss)
Vi får börja att titta på om det finns några gemensamma nämnare?!
Faller vi alltid för samma typ av människa? Vad var det vi fastnade för? Påminner han om någon annan i familjen/släkten? Eller känns det t.ex. som motsatsen..?
Även om de verkar helt olika, så brukar det finnas någon likhet, hos alla.. Om det så är en viss typ av uppväxt, kanske något "mönster", osäkerhet som döljs av en påklistrad/spelad roll? Typ "charmören" /den världsvane, som innerst inne inte har någon självkänsla alls.. Någon som ute bland folk kan vara påstridig och i det närmaste aggressiv i sitt sätt att hävda sin rätt.. och som samtidigt tror att det är gentlemannamässigt att slå varenda karl, som så mycket som petar på dig, på käften (eller åtminstone talar om det?)
Helt enkelt den "förklädde prinsen" på den vita springaren.. (eller det är vad de ser sig själva som)
Hur romantiskt det än verkar, så blir det till slut jobbigt, när du knappt får gå ut och handla utan att de ska följa med.. Och jag lovar, svartsjuka har ingenting med äkta kärlek att göra!
Får du ofta höra saker som : men jag är rädd om dig..? Jag vill inte att du ska råka illa ut, så jag hämtar dig..? eller liknande saker som kräver att du ska hålla dig hemma eller redogöra för dina förehavanden i tid och otid.. Då ska du kanske dra öronen åt dig..
Pratar han ofta om känslor och gärna vill att du "berättar allt"? Och slutar det oftast med att det är han (som efter ett antal glas vin) berättar om sin tragiska historia? (och du så småningom inte får en syl i vädret, eller ständigt blir avbruten..) Och du får trösta..
Det slutar i regel med att dialogen (som ju ska löpa fram och tillbaka mellan två parter) blir en ändlös monolog.. Kanske pratar han lite för mycket redan från början och du sitter där och blir lite imponerad i början.. Eller så säger han nästan ingenting alls, utan väntar på att du ska berätta "allt" så han får små hållhakar på dig som han sedan kan utnyttja..?

Ja, det är normalt att vilja få reda på så mycket som möjligt om den andre i början.. Men ta det lite varligt.. Man behöver inte redovisa hela sitt liv på en gång.. Speciellt inte om den andre börjar gå in på mer intima detaljer eller tvingar dig att berätta, fast det inte känns riktigt bra..
För när "alkoholisten" (jag skriver så, för att det var det som gällde i mitt fall) Fått dig att berätta, så kommer det plötsligt obehagliga undertoner i kommentarerna.. Inte till en början, utan längre fram.. Där det du berättat "i förtroende" helt plötsligt vänds emot dig..
Kanske förvanskas det och "råkar" berättas för andra.. Som en "rolig anekdot" eller bara för att tungan råkade slinta.. Ibland är det helt oförargliga saker, men det finns tillfällen när man känner att personen på något sätt har tummen mitt i ögat på en.. (kusligt, men ofta väldigt verkligt)
Det är precis dit den beroende vill ha dig, för att ha så stor kontroll som möjligt!
Sedan kommer de små anmärkningarna om att man inte längre ser "så fräsch" ut.. Du får nog tänka på vad du äter, för du börjar visst lägga på.. Ska du inte klippa dig snart? du börjar ju få kärringfrisyr..? Åtföljt av ett "men jag vill ju vara stolt över min fru.. " Däremot får du inte bli så "snygg" eller klä dig så "sexigt" att andra kan tänkas bli "intresserade" för då kommer istället pikar om otrohet.. (likaså om du inte orkar ställa upp på sex..)

Kom ihåg, att det här är en långsam process! Det är inget som sker över en natt, eller ens ett år.. Helt plötsligt så en dag, vet du inte längre vem du är eller vad du själv innerst inne tycker..
Då borde du egentligen ha lämnat för länge sedan.. Men bättre sent än aldrig ;-)

Var ta mig tusan tvungen att kolla i kalendern. Kan det verkligen ha gått 6, snart 7 veckor redan????
Tycker att mycket känns bättre i livet nu. Alla problem och bekymmer som kom till ytan börjar betas av. Viktminskningen går sakta, men det är OK: Jag har satt målet ett år framåt.
Förhållandet är väl i kras, men börjar acceptera det. Mornarna börjar bli bättre. Inte för att jag någonsin kommer att må bra en tidig morgon, men panikattackerna är borta.
Jag läser om så många som trillat dit efter lång tid. Ett halvår, ett år eller mer. Så jag fortsätter leva som dag 1. Med fullt fokus på att vara nykter just idag.
Det är så många som stöttat och funnits där under dessa veckor. Helt underbart. Jag ser att många hittar sina egna helgon. Jag har hittat mitt helgon i Leverjag. Blir nästan lipfärdig när jag tänker på hur du ställer upp för alla här, trotts att jag vet hur jobbigt du själv har det. DET är en äkta hjälte.
Jag vill inte påstå att jag haft en underbar jul, men den har varit hyggligt lugn och framförallt helt vit. Nyår oroar mig inte. Kommer att fira med goda vänner och det är bilkörning dit och hem som gäller.
Så på lördag firar jag 7 nyktra veckor. Utan detta forum, alla underbara vänner jag lärt känna, och utan min egen hjälte, hade jag aldrig fixat det.
Kram på er alla och dig Leverjag släpper jag inte på en stund! :-)
/Z