Senaste kommentarerna i forumet

Hur svårt kan det vara? Jag är alkoholberoende! Jag vill inte vara det! Jag vill inte styras av alkoholdjävulen! Det går inte ens ganska bra längre.. Magen pajar och jag mår skit ?. Alla mina planer på en nykter helg har rasat. Inte ens nyktra vardagar! Inte ens måttlighetsdrickande utan så mycket som möjligt. Även i smyg för maken. Jag tycker så illa om mitt beteende! Vaknar på morgonen och känner ånger och ångest. Det här är inte mitt rätta jag! Det här är inte den jag vill Vara! Jag framstår som hälsosam och tränar flera gånger i veckan. Samtidigt bryter jag ner kroppen med alkohol?!?! Hur fungerar jag?? Sakta men säkert smyger sig extrakilon på. Midjemåttet har ökat och magen börjar puta. Det värsta jag vet! Fortfarande normalviktig men inte alls som jag vill vara! När vinet rinner ner i strupen försvinner omdömet. Då blir jag sugen på allt möjligt och omöjligt. Diskbänken ser ut som dagen efter en fest ? trots att jag själv har stökat till det bara för min egen del, och makens. Om jag bjuder på ost så kan vi dricka mer vin, tänker jag i alkoholdimman. Såååå galet såååå onödigt! Hur kan man vara så klarsynt på morgonen? När försvinner omdömet? Det fungerar inte heller att be maken om stöd till måttlighetsdrickande. Jag ljuger för honom och har min egen gömma. Såå dåligt beteende som jag inte alls accepterar hos någon annan. Lögner är det simplaste och mest vedervärdiga beteende jag vet! Nu är jag själv en fullfjädrad Lögnare! Jag vill dessutom vara det, åtminstone förändras jag på kvällarna och då vill jag vara en lögnare. Fasen, har jag olika personligheter? Hur är det ställt egentligen? Jag tror att jag måste be Gud om hjälp! Uppvuxen i kristet hem och aktiv själv i många år. Kanske kan jag hitta tillbaka till tilliten? Lämna över mitt trasiga jag och bli hel igen? Här och nu... Jag öppnar mej för en kraft och ett helande som jag själv inte förmår att styra över. Jag kapitulerar!

Ja, det är absolut en väg att gå tror jag. Att göra det man själv vill och det som känns rätt. Hitta det som är roligt och som man njuter av. Att dricka ensam kommer rätt långt ner på min lista om jag ska göra roliga saker... Men var lönge det jag gjorde istället för något annat. Lycka till nu med nyårsfirande och nya föresatser.

Tack alla ???

Hej studenten och modigt av dig att söka dig hit :) Ordet alkoholist använder jag endast inför mig själv. Till min omgivning har jag börjat berätta att jag är en person med starkt beroende. Ett stort framsteg för att vara mig. Nu när jag lagt A på hyllan så "festar" jag på skitmat, läsk och snus så det står härliga till, ha ha ha! Första dagarna/veckorna kan vara svajjiga precis som du skriver; skakningar, drömmar och tankar, men det går över. Kropp och psyke måste få tid att läka och ställa om sig. För min del hjälper det att ersätta "A dryckvanan" med någonting annat. Jag håller med vad andra skrivit, se till att du är ohungrig och otörstig för att minska A suget. Försök också att identifiera vilka situationer som triggar suget och gärna varför. Då är det lättare att ge sig själv det man EGENTLIGEN söker och behöver.
Du verkar ha kommit långt i dina insikter om dig själv och bestämt dig för en förändring. Varmt lycka till, vi hörs!

Blåögd!
Tänkte oxå så när jag skrev till dig igår, att det skulle vara roligt att träffas.
Nu är jag nervös, sambon komner hem när som helst nu. Han har ringt massa gånger men jag svarar inte. Antar att han vill att jag hämtar upp dom men jag tänker inte göra det.
Usch, hjärtat slår snabbt, är lite lätt illamående oxå... Usch

Egna rutiner. En dag i taget. Julen förlöpte lugnt. Med barn och barnbarn. Alla nyktra. Inga toppar inga dalar. Tomten kom. De små barnen blev rädda. Många paket. Mycket mat. Mycket godis. Första julen, som jag är gäst, som vuxen.

... kan man ta drickandet, man blir besviken, ledsen och arg, och man "ska minsann tala om för sin alkloholist att det påverkar hela familjen hur han håller på" och dessutom hur arg, ledsen och besviken man blir, och dessutom gärna böna/be/skälla/hota/gråta också, men det håller i sig i några dagar och man håller distansen till sin partner, men sedan lägger det sig och man börjar tvivla på om man "ens hade rätt, kanske överdrev jag, så illa är det ju inte, han är ju så snäll", och hoppet återvänder, hoppet om att han ska sluta dricka och hoppet om att "vi ska vara lyckliga familjen"... Ända tills det händer igen och så börjar samma visa igen.
Till slut går det dock inte längre, och man fastnar i ett konstant tillstånd av ilska, bitterhet, sorg mot partnern. Livet passerar, ilska, sorg, tystnad.
Allt medan barnen ser på...

En kärnfamilj är inte automatiskt en lycklig familj. Men jag vet hur svårt det är att lämna.

Tack! Tack för att ni finns och att jag hittat hit!

Vilja, du känsliga själ. Du kände det fysiskt. Jag med. Hoppas du drömmer om din ångest vingar inatt och hur du lär den flyga. ;-)

Zorro. Tack för att du delar. Ja, det är så jag känt i år att det trots allt måste vara bättre än att växa upp i en dålig relation. Men han är så rädd för det så han tar till alla vapen... Det är jobbigt och har gjort mig förvirrad och tvivlat på mig själv. Känts som jag kvävs och lobotomeras långsamt. Tack fina du. Dina rader värmer så gott. Känns ibland som jag vill krypa in i din famn en stund. Det känns som du har en bra famn.

Muränan. Du verkar ha hittat en superpsykolog. Jag skulle behöva en som inte låter mig slippa undan. Jag har mycket lätt för att förvilla dem i mina förvillade osynligheter. ;-) Nej, det går inte att flaxa vidare men definitivt dags att röra på sig. Jag vet ju det. Hur gör man när man skiljer sig? Ingen i min släkt är skilda. Det är svårt men jag förminskar mitt liv ytterligare om jag stannar. Precis det har varit den starkaste drivkraften. Ska barnen växa upp och tro att detta är en relation! Ska de inte se hur två vuxna som trivs och värnar varandra, kramas, pratar, skrattar och umgås!?? Det gör ont i mig då att jag inte lämnat tidigare. Så kom dessa fem år sedan då överlevnad och krisaktion krävdes. Som vanligt behövde jag bära och vara styrkan i detta för allt och alla. Då försvann också den sista lusten. Då började han straffa mig. Han är livrädd för min styrka och för vår separation. Han försöker tala om för mig att jag inte är en bra mamma, inte klarar mig själv, blir ensam och inte är frisk. Allt för att slippa ta konsekvenserna av att vår kärlek är död. Håller på att samla mod, styrka och beslutsamhet. Det måste få ett slut.

Sisyfos, så Goa rader till mig. Det vore trevligt att träffas irl. Ja, för mig är det ett stort beslut. Det svåraste jag gör någonsin kanske. Jag måste bottna i mitt beslut och se ett ljus därframme innan jag tar det stora klivet. Jag står där på gränsen nu. Vet du att jag alltid tänkt på 2016 som ett bra år. Det låter bra bara i sig självt. :-) Tack fina du.

Sista raderna innan natten. Många gäster på besök ikväll med god mat, firande och glada barn. Vin till gäster och A-fritt för mig. :-)

Sov gott ?

för otrohet!! Tror dock inte min har haft andra än alkoholen!
Tack för dina fina ord i min tråd. Jobbigt att hitta boende men fortsätt kämpa. Åh vad jag skulle vilja träffa dig, åka pulka och stärka oss med varmchoklad m vispgrädde.

Tack för alla ärliga och rara kommentarer, ni gör mig rörd.
Stor kram och kärlek till er alla!!

Jag läser dina ord och vill verkligen bara krama dig och torka dina tårar.

Du förtjänar att må bra.

Hur är det nu?

Jag lider med dig som ställer till med dåligheter när du dricker och önskar såå att du lyckas med att få kontrollen över dig, ditt begär och dina handlingar.

Ge inte upp. Jag är säker på att du lyckas till slut. Vad händer nu?

Godnattkram

Är helt förkrossad igen. Haft flera riktigt bra dagar med mannen å så ikväll. En riktigt dålig. Känner hur det kryper i mig. Vill inte detta. Mina barn far illa. Hur ska jag göra?
Vad händer med mina barn om de ska vara med honom. Hur beter jag mig?
Är såå trött på att anpassa mig efter honom. Mer eller mindre be om lov för att göra något, dubbelkolla med honom så att han inte blir sur. Det är så jobbigt. Jag är helt slut, ont i magen och tårarna rinner nedför mina kinder. Detta är inget jag vill ha längre.

Och varje sekund kan vi omdefiniera oss, men bara VI SJÄLVA har rätt att göra det!!!!

...för att ni delar med er. Detta är mitt första inlägg här, och jag känner igen mig såväl. Lögnen. Jobbar inom socialtjänsten, inte just missbruk, men ändå. Och dricker ensam. Nästan varje kväll. Alldeles för mycket. Skammen är olidlig, och steget ut ur det här känns...omöjligt... Jag fattar inte hur ni andra gjort? Lever i en relation med barn, vi har det bra ihop, men det är alkohol vid alla sociala tillställningar och även när vi är ensamma. Men det värsta är när jag är ensam hemma, vilket jag är mycket ofta och länge då min man jobbar iväg i perioder. Ett rent helvete som jag satt mig i. Undrar bara när fasaden spricker. Och vad som händer då. Önskar att jag vore en kändis som kunde lägga in mig på avgiftning någonstans och komma ut på andra sidan, med sunda livsvanor. Hahaha... Har så svårt att se ett liv helt utan alkohol, samtidigt som jag börjat inse att det nog är enda vägen. Klarar liksom inte att ta en öl eller ett glas. Vill bara ha mer då.... Säger till mig själv varje morgon att ikväll blir det inget. Det är dags nu. Sen kommer kvällen och ensamheten. Barnen är i säng och jag vill ha en liten stund i lugn och ro innan jag själv ska sova. Och då...kommer ändå vinglaset fram...och fylls på... sen vaknar jag nästa dag, med samma ångest och samma tankar om kvällen... Men jag pallar liksom inte att stå emot..

Stigdotter. Åt helvete heller att det inte är ett val. Alkoholism är ingen sjukdom som bara "huxflux" kommer - det är en sjukdom för att en människa gång på gång väljer att ta till alkoholen för att dämpa någonting annat. Jonna: jag är i samma situation som du, och det enda rådet jag kan ge är att sluta bry sig helt. När jag själv får barn finns det inte en chans att de kommer att få träffa min mamma så som hon är nu. Jag vill inte att de ska behöva utstå det som jag har fått utstå. Det enklaste är att sluta bry sig och att bryta, särskilt om man själv känner att man inte får ut någonting av att ha personen i sitt liv. Det är skitsvårt, jag vet, särskilt när man har ett syskon som fortfarande bor med föräldern och som är så sjukt avtrubbad av situationen att det är läskigt. Man vill bara krama om personen och få hen att söka hjälp, men det finns ingenting man kan göra. Min mamma hotade med självmord, jag fick dit polisen, men de kunde ändå inget göra eftersom att hon inte ville in till psykiatrin. Det är hennes eget val, för jo - hon har ett val.

Tjo.

hej sisyfos,
från maj till nu utan "större"-längre återfall. starkt!

ja jag tror det kommer gå vägen. en sak för mig är att försöka vara tydligare med min omgivning, o skita i vad de säger. och fylla mitt liv med andra aktiviteter än öl/sprit + middagar med alkohol. just nyår, nu är läget att jag sagt nej till fyra olika. hehe oj vad poppis jag är i prövningens tider, en av de fyra skulle utan vidare fråga bli akoholfri, men just nu känner jag för att göra som JAG vill. och just nu vill jag inte ens fira nyår, inte för jag inte tror det skulle va trevligt, men vill inte. vill vara pigg nästa dag.

En Forumängel är också du, Leverjag. Kloka inlägg, äkta medkänsla, någon som bryr sig om. Någon man helt enkelt vill ha i sin närhet irl. Tror att det är bra att tankar och funderingar om separation får ta tid. Det tyder på att hur det än går så kommer det att vara ett beslut som är bra. Tror att många separationer är till det bättre. 2016 flyger du högt, Leverjag.

Blåögd!
Du har klarat dig så här långt, starkt jobbat av dig. Du jobbar med dig själv å alla jobbiga känslor just nu, precis som jag.
Tänk dig framåt, till våren, vill du fortfarande ha det livet tillsammans med honom eller känna dig fri att leva Ditt liv? Varken du eller jag har en man som Vill sluta missbruka å den enda vägen för vår överlevnad är så långt bort ifrån dom det går.
Vet att det är fruktansvärt just nu...jag brukar tänka att när det är som värst så måste det vända till det bättre. Inget varar för evigt.
Jag hoppas du hittar din inre styrka att stå emot honom, att du inser ditt eget värde. Han är inte värd dina tårar, din ångest eller din kärlek. Tar tid att hitta kärleken till sig själv men när man gör det tillåter man inte att någon trampar på en. Jobbar hårt med det själv.
Styrkekram ?

Du har påbörjat en resa och allt kan bara bli bättre!!
Vi är nog flera som gått igenom liknande saker, så häng kvar här på Forumet och "fiska" erfarenheter av oss andra! Lycka till och stor kram från f d Narcissisthustru.

Vill bara höra hur det går för dig Jessie? Tänker på dig och hoppas att det går framåt.

Ja blåögd du har helt rätt. Även om han hittar nån ny fort å visar sin bästa sida så är fortfarande beteendet det samma. I början av vårat förhållande var han hur fin som helst å jag betydde allt...trodde jag iaf. Han snackade mycket skit om sitt x då, om hur jobbig hon var mm. De hade fortfarande kontakt varje dag i början men det rann ut i sanden sen. Hon kontakte mig å berättade saker om min sambo, trodde henne inte då men har insett att hon haft rätt. Tydligen träffade han oss både i ca 6 månaders tid... Usch å fy
Har spenderat eftermiddagen till att leta boende ju fortare det går desto bättre. Har misstänkt otrohet vid många tillfällen men valt att tro på honom istället för min egen magkänsla....aldrig mer går jag mot mig själv.
Blåögd, kan du, så kan jag me ?
Har läst din tråd oxå, tycker att du är stark fast jag vet att det gör ont. Men sen så reser vi oss och är starkare än någonsin. Vi har varandra här inne.
Kram fina du ?

Kan inget om vården, men ville inte själv söka hjälp. Det gick att sluta ändå. Till slut och med några misslyckade försök i ryggen. Kanske inte världens mest raka väg heller, men jag bytte mot a-fritt. Hade inget hemma. Kunde inte dricka hemma eftersom min sambo visste att jag skulle sluta och då gick det till slut. Lever du ensam?
Tycker i och för sig att det är bra att söka hjälp och att det är fullt förståeligt att det är jävligt svårt att sluta ensam så jag hoppas att det kan finnas någon som har ett klokare råd. Vill bara skriva att det gick! Jag trodde nästan det var omöjligt men plötsligt gick det och när jag återföll så var det kortvarigt eftersom det inte gick att börja om och jag då varit utan tillräckligt lönge. Hoppas du hittar en väg snabbt.

Oj vännen. Oj, ja... det var tungt... vad mycket för dig att bära på. Inte konstigt om varken känslor, relationer eller själen hänger med... Inte konstigt alls.

Det kanske ändå är bra att ni har skyndat så långsamt. Det kan ju vara ett sätt att bearbeta saker som händer, att låta allt ta tid, tänker jag. Jag menar, istället för att bara bryta upp och flaxa vidare. Men jag antar att det ändå börjar bli dags att röra på sig. Prata med din terapeut. Det är så skönt att ventilera, mellan fyra ögon, och med någon som ofta har något klokt att säga. Eller åtminstone kan ge nya perspektiv och infallsvinklar. Jag har tex aldrig blivit så utmanad av någon i hela mitt liv som av min psykolog. Jag kan inte slingra mig en millimeter. Hua... ;-)

Jag förstår att du tänker på barnen och deras trygghet. Självklart är det så. Det gör väl så klart alla föräldrar som bryr sig om sina barn. Men sedan så märker de ju också om relationen inte är bra. Vi för vidare en bild av vad som är "normal-relationen". Om den inte är sund, så finns risk att de återupprepar och gör samma val som vi när de växer upp. Men... allt det där vet du nog redan...

Tänker på dig och skickar styrkekramar till dig

Tack Studenten. Ja alkoholist är ett väldigt laddat ord, men det handlar inte om parkbänken, även om jag mycket väl förstår vad du menar. Ingen annan än en själv kan heller avgöra om man är det eller ej. Jag vet bara att JAG är det.
Många, om inte de allra flesta härinne är "vanliga" (Vad nu det är) människor med ett socialt nätverk, vänner, familj och jobb. De flesta av oss har aktiva liv och ett liv med träning och idrott. Jag är alkis, men långt ifrån parkbänken. Den enda jag har släppt in i min värld och mina tankar är min sambo.
Just ordet är väl också rätt ointressant. Det viktiga är att jag (För jag kan bara referera till mig själv) har kommit till insikt om att mitt drickande har nått proportioner som är skadligt för mig.
Du skriver i ditt inlägg att du behöver vara nykter och vill vara nykter. Det är ju DET som är viktigt. Inte vad man kallar det! :-)
Och när det gäller den önskan, så finns jag och många fler beredda att hjälpa och stötta i den mån vi kan.
Att ha styrkan att inse att man behöver förändra sitt liv och att man inte mår bra i sin relation med alkohol är inte på något sätt i världen skamligt. Det är sunt, förståndigt, klokt och väldigt starkt!
/Z