Senaste kommentarerna i forumet

alternativet vill jag helst inte tänka på men det känns jobbigt som f-n, som att vända en Stenabåt i ett badkar.

Hej vännen,

Tack för det du delade med dig av i min tråd. Ser verkligen hur ledsen du är. Men jag får inte riktigt ihop hela bilden. Du behöver inte berätta om du inte vill i så fall. Helt ok. Jag bara funderar på det du skrev + det i Blåögds tråd. Jag börjar förstå att din terapeut kommer tillbaka till din nuvarande relation hela tiden, som du också skriver. Inte så konstigt. Min undran är, varför vänta i sex år och fortfarande vänta? Är det för att du har, så att säga, dåliga erfarenheter från tidigare skilsmässa? Det behöver ju inte bli likadant nu. Det är väl en annan man du lever med nu? Mer precist, vad är det egentligen som hindrar dig från att lämna? Är det rädslan för att vara själv? Eller rädslan för att genomdriva en skilsmässa? Eller något annat? Jag bara tänker att så här kan du ju inte fortsätta och ha det. Du förtjänar så oerhört mycket bättre än så här! Det känns som om du tänker att du är fast i den här relationen. Och att det är upp till dig själv om du ska må bra i den eller inte. Det verkar inte vara ett alternativ att lämna. Eller missförstår jag dig? Att lämna är ALLTID ett alternativ.

Är den här dåliga relationen, och den förra, blandad med låg självkänsla - en av de saker som driver dig att prestera, att ha perfekt jul osv? Typ "visst, allt är skit, men i alla fall julen ska vara perfekt"? Eller är jag helt ute och cyklar? Inte helt ovanligt i så fall ;-)

Jag har ju också en riktigt skitig relation bakom mig sedan tidigare. Genom min psykolog har jag i vart fall fått klart för mig varför jag hamnade i den och varför jag stannade i den. Han var tyvärr allt dåligt som jag upplevt under min uppväxt. Så klart att det kändes normalt och "som hemma". Min nuvarande man är raka motsatsen, helt igenom, på alla sätt. Inte ens min psykolog verkar förstå hur jag lyckades bryta mönstret och gifta mig med honom. Ha ha ha...

Om du vill skriva om det - men vad är det som har hänt för din del i din nuvarande relation?

För egen del är jag fortfarande tjurig och sur här hemma. Jag puttrar ikapp med julgröten i grytan. Ganska likt faktiskt. Men jag inser att jag behöver komma igenom det här. Det är inte skilsmässo-illa för min del. Det känns som att jag upptäcker så mycket nytt HELA TIDEN, både om mig själv och andra, så jag måste liksom vänja om mig vid allt och alla relationer. Inget passar liksom längre, utan skaver och irriterar. Ungefär som om någon bytt ut favoritskorna mot plåtburkar. Tex är jag galet arg på en av mina vänninor också. Vet inte hur jag ska kunna träffa henne om någon vecka, vilket är planerat. Det är som att jag plötsligt kommit på att "det här är inte ok längre!" med en massa gammal skit. Naturligtivs hänger det ihop med terapin, men också med den skarpa nykterheten. Men det är bara att jobba sig igenom...

Bamsekram till dig vännen

Hej Frihetstjejen och välkommen! Att leva i en lögn tror jag vi allra flest känner igen oss i. Att VETA att man gör fel/tokigt men ÄNDÅ fortsätter med A är så fruktansvärt frustrerande. Det är kanske just därför missbruk är en sådan plågsam sjukdom. Frågan om man är alkoholist eller inte tycker jag man ställer sig lite då och då. Vad som känns mer viktigt, tycker jag, är att inse och erkänna vilka konsekvenser drickandet har i ens liv. Jag är en "ensamdrickare". Kan dricka okej socialt men åker sedan hem för att dricka mig full. Snacka om att visa ett ansikte utåt och dölja mitt elände. En förrädisk strategi som gör att man kan fortsätta ostört. Jag definierar mig själv som att jag är "beroende". Snusberoende, kontrollberoende, prestationsberoende, alkoholberoende, sockerberoende osv.
Att du är terapeut, jobbar med hälsa och dricker A tycker inte jag är häpnadsväckande. Missbruk är en sjukdom som ser bortom kön, ålder och utbildning. Vi sitter alla i samma båt. Jag önskar dig all lycka och tänk vilken bra terapeut du är/blir med den erfarenheten du har. Fortsätt gärna läsa och skriv här på forumet och hoppas du hittar ditt sätt och sammanhang som gör att du väljer ett nyktert liv :)

Jag tror jag kan vara nykter denna gången. Fantiserar om att vara fri från A i ett år. Vågar drömma lite om hur det skulle kunna vara att inte behöva/vara onykter titt som tätt. Försöker intala mig att det inte är för sent, att jag fortfarande har potential.
Läser på mer om mindfullness, acceptans.
Jag börjar våga tro att denna gången kommer det funka.
Denna gången är jag helt ärlig både mot mig själv som mot min man.

mvh
Studenten

Hade jätte svårt att somna igår tankarna bara for i huvudet.
Valde att berätta om mitt smygande, om hur jag druckit alldeles för ohälsosamt och att jag tappat kontrollen.
Han hade många frågor, och jag svarade på alla jag kunde.
Nu vänder vi denna skutan. Dag 3 som nykter

Känner inget sug efter att dricka, däremot känner jag mig nästan bakfull i huvudet.
Seg och tung lixom.

mvh studenten

Jag håller med. Själv tycker jag att de är så bra forum. Här kan man gå in och läsa och skriva utan att känna MÅSTEN och bli peppad. Plus att få känna sej helt anonym? Tror att om man känner behov att träffa någon o prata så är AA perfekt där man kan få en Mentor. Säkert finns det andra forum att vända sej till. Det viktigaste är som jag ser de är att få hjälp med sitt beroende ?Jag har problem med a, men för mej är det lika viktigt att läsa hur medberoende upplever sin situation, så jag kan förstå hur jobbigt min man har de?
Tack ännu en gång, ni är till stor hjälp alla som skriver här❤️?

Alldeles för mycket vin 2015. Ångest idag eftersom jag tömde en flaska själv igår... Maken drack inget, och jag hällde upp i smyg till mig själv från boxen... Det här är inte bra. Jag hade ångest igårkväll och då tog jag till flaskan. Det måste finnas andra sätt för mig att hantera ångesten på? Alkoholen är så destruktiv. Varför vill jag skada mig själv?

Jag hoppades på att kunna hitta en eller ett par brevvänner här. Mitt liv är ganska speciellt och jag skulle vilja beskriva detaljer för den som vill lyssna på mig. Men jag är rädd för att enkelt kunna bli identifierad om jag skriver för mycket om förutsättningarna kring mitt liv.

Som det är nu känns det nästan som att jag måste fundera ut en alternativ beskrivning, men som ändå passar så pass bra att någon ändå skulle kunna ge mig konstruktiv hjälp.

Jag skulle uppskatta om man kunde skicka privata meddelanden till andra medlemmar. Kanske kunde möjligheten finnas, men vara valfri?

Tack för all fin feedback !
Jag har ägnat lite tid åt att läsa igenom min tråd här och konstaterar att ett av mina misstag har varit att inte fortsätta vara aktiv här på Forumet. Jag har alltid fått klara mig själv och blev kaxig av att det gick så bra ett tag.
Men jag VILL ju inte vara ensam och "stark". Är så tacksam för alla sköna människor här inne som peppar och stöttar.
Har ägnat en del tid åt att filosofera över mitt "alkoholist-jag" som är så helt annorlunda mitt "riktiga" jag.
Jag är en ganska välutbildad människa som vet det mesta om vett och etikett, vackra dukningar och rätta drycker till olika mat, o s v. Min mitt "A-jag" är något helt annat?: När jag super till, smyger jag bakom ryggen på dem jag älskar, dricker direkt ur flaskan och tappar snabbt kontrollen.
Nu, under helgen kom jag på när det hände första gången.
Jag var 7-8 år, den duktiga, ansvarstagande storasystern blev lämnad ensam hemma medan resten av familjen skulle uträtta något ärende.
Mor och far var ytterst måttliga med alkohol, men hade en flaska Madeira i ett skåp, för högtidliga tillfällen.
Jag minns inte hur jag kom på id'en, var nog helt enkelt nyfiken på hur det smakade. Tog en stol, tog ner flaskan och drack några klunkar direkt ur flaskan. Det var gott, men blev en engångsförete'else. Jag var helnykterist upp i 22-års åldern.
Är det den ensamma lilla jäntan som dricker rödvin direkt ur flaskan när ingen ser det??
Oj, vad mycket det blev, men det var skönt att få skriva av sig.
Kram till er alla fina! //Krickelina

Har efter 2 veckors nykterhet fått ett "återfall" inatt & åkt dit för rattfylla. Startade tråden för ett halvår sen & dagen efter blåste jag positivt. Det här var helt förutsägbart. & ändå har jag ställt till det. Känns just nu helt overkligt samt att jag har en hel del problemlösning att klara av närmaste timmarna. Återkommer ikväll när jag fått provresultaten.

Ja du, lita på din instinkt när du tror att han har druckit. Han kommer att ljuga sig blå. Har varit på hans sida och ljugit men då också insett mitt problem och vetat och erkänt att jag borde sluta. Och slutat...
Du förtjänar bättre än det här Jonan. Du och dina barn förtjänar bättre. Du gör allt, planerar allt, organiserar allt. Du förtjänar kärlek och uppskattning. Inte det du har nu. Det finns hopp i att du förstått att du inte är den som ska skämmas. Du kan ju inte fortsätta i det du har nu. Spela in honom med mobilen när han druckit så behöver ni inte diskutera om han var full el ej. Hoppas att du kan finna styrkan i att ta han om dig själv. Kram!

Hej Krickelina, vad bra att du skrev härinne om din julafton. Jag funkar lite som du i mitt drickande o har valt att dricka socialt eftersom det alltid funkat tidigare. Och ute är det inga problem, men där jag kan smygdricka så blir det trassligt. Och inte blir det lättare av att toleransen har försvunnit så man förlorar snabbt omdömet. Jag har aldrig gillat att vara full, så det är rätt obegripligt egentligen. Kanske en längtan efter berusning ändå? El för att dämpa stress? Beteendemönster? Trots? Ja, jag vet helt enkelt inte. Jag smygdrack när de andra lagt sig sist. Fick mitt straff med gruvlig baksmälla. Tycker att du ska könna dig stolt över dina framsteg och lära dig av dina erfarenheter. Du har kommit så långt under hösten. Och så länge ett misslyckande inte startar en ny period så är det bara att "vända blad och gå vidare". Det kommer att gå bra för dig!

Vi är MYCKET bra och starka. All lycka till, till din kompis :)

God fortsättning Leverjag :) Grattis till din långa nykterhet och alla insikter du tagit emot. Du speglar; vilja, tvivel, styrka, svaghet, hopp mm när du skriver. Det är lätt att känna igen sig i det du berättar. I mina ögon är du uppriktig mot dig själv och andra här i forumet. Tack för det!

Tack alla ni för er respons på mitt inlägg. Det är alla här i detta forum som gett mig styrkan att göra denna stora förändring i mitt liv. Detta forumet är guld värt. Kommer att fortsätta att vara här länge än.
Kramar till alla här.

Ibland undrar jag om vi inte testar vår omgivnings kärlek, ungefär som ett barn gör. Vi dricker för mycket och undrar "Älskar du mig nu då?". Jag vet i alla fall att jag har gjort så. Men detta har kanske ingen relevans för dig. Jag kommer bara med input. God fortsättning!

Blåögd, tack för det

Jag satt i rättegång till slut med mannen som jag gav mitt hjärta. Träffade honom inte på två år innan och aldrig efter. Det gör ont och du kommer aldrig att få ett vettigt avslut eller svar på dina frågor. De mår skit, är knäppa, manipulativa, rädda, fega, drogade och helt fucked up. De har ofta en trasig själ, ett långt missbruk som ger dem hjärnskador och narcissistiska drag. De har aldrig tagit konsekvenserna av sitt handlande och valt den enklaste vägen. På vägen utnyttjas allt och alla. Mia Törnblom och många kan vittna om detta. Om de inte hittar en ändpunkt och tar tag i sitt liv och verkligen jobbar länge med sig själva går det bara utför. Vi kommer inte vara en del av den ev förändringen. De kommer behöva börja om. Starta ett nytt liv.

Det finns något enstaka undantag här där båda lyckats reparera efter stort mod och hårt arbete från båda.

Som svar på din fråga som jag endast kan spekulera i är att han vill hålla alla dörrar öppna, vet hur du fungerar och då håller dina känslor kvar för honom. Genom att låtsas vara lycklig utan dig, lurar han sig själv, får dig att bli osäker, känna dig bortvald och mindre värd. Du blir ett lätt offer nästa gång han behöver något från dig. Och ja, han får lugnare med sin älskling alkoholen som han absolut väljer i första hand. Han är inte ledsen, han är full och förnekande i ångest och överlever dagarna. Det finns ingen plats för eftertanke och ånger. Möjligtvis tycka synd om sig själv och då dricka lite till. Han är en sjuk människa. Han tänker inte som du gör. Han flyr och överlever. En del i överlevnaden är att behöva andra ibland för att överleva och kunna dricka.

Så tänker jag. Inte säkert att jag har rätt. Du får ta till dig det du vill men jag hoppas att det hjälper dig på något sätt. Kram!

Blir så ledsen över barnen

Så många familjer med barn som behöver leva med mammor som är livrädda, förminskade och plågade och pappor som spyr, somnar redlösa, hotar och skriker vidriga ord.

Så många barn som lär sig att frånvarande lulliga föräldrar som aldrig har tid och ork för dem är "normalt". Skäms och samtidigt känns våra relationsproblem och mitt tidigare beroende så milda jämfört med mångas här.

Blir alldeles upprörd över vad barn får utstå, se och höra. Hur de offras för den sk kärleken till alkoholisten som en gång i tiden var så fin. Fan nyktra äktenskap lider också av att sörja den tidigare kärleksfulla fasen som tog slut. Det är INTE ok att stanna i en relation som är skadlig för barnen!!!

Jag tycker det är hemskt att mina barn ska växa upp i en relation där vi inte visar stor respekt och kärlek till varandra, trots två föräldrar som gör allt för dem och med dem! Snacka om perspektiv...

Jag dömer inte. Jag vet hur man kan vänja sig med hemskheter då kärleken förblindar och förminskar, suddar ut. Men faan. Hur ska barnen i dessa relationer må och bli som vuxna. Ska det aldrig ta slut?? Hur många liv får alkoholen ta indirekt???

Skitjobbigt att läsa, veta och inget kunna göra! Försöker stötta ibland men orkar inte ofta. Det gör för ont, gör mig arg och förtvivlad. Vill ruska om, skrika, skicka dit en jour som räddar barnen från mammor och pappor som fastnat i träsket och offrar barnen dag efter dag och år efter år.

Är oerhört ödmjuk för och imponerad av de som kan hjälpa och stötta och gör det, som kommit vidare och räddat sig själva till slut och dessutom hjälper andra att gå vidare. ❤️

Förlåt om det sårar och provocerar någon men jag behövde få det ur mig. ?

Tack så mycket för ert stöd. Nej, det var inte så hårt, etanoldrift. Jag har nog bara svårt att erkänna för mig själv att mina barn växer upp med en pappa som dricker för mycket.

Jag har läst i din tråd, jonan. Jo, mycket låter bekant tyvärr. Skammen när han är full mitt på dagen och nån granne eller så tittar förbi. Spydiga kommentarer i de sämre perioderna om att man inte duger, att han gör allt. Den känslomässiga berg- och dalbanan.

Min man försöker kompensera genom att vara en superbra pappa och make när han är nykter. Men jag måste ju erkänna för mig själv att han vid mer än ett tillfälle druckit alldeles för mycket när han haft hela ansvaret för barnen. Sånt är ju oförlåtligt! Törs inte lämna honom med barnen på helgen nåt mer.

I morgon blir vi ensamma efter julfirandet, då ska jag fråga hur nöjd han själv är med det planerade måttfulla drickandet i jul. Och hur han ser på framtiden. Men jag är inte så hoppfull. Lär väl bara få ett erkännande om att det råkade bli en liten aning för mycket. 'Har du tjatat färdigt nu?' Suck, vi har ju haft det samtalet tusen gånger.

... varje gång han gör något dåligt som barnen ser/hör/påverkas av!! Då kan du få stöd, och du tar ditt ansvar som förälder!

Du behöver inte leva så här, det finns vägar ut! Ta kontakt med rådgivning, prata med någon!

Kramar

Kontakta vårdcentralen, kommer inte leda till något annat än att du får din medicin. Beroendecentrum tar över en månad innan man kan träffa läkare, beroendeakuten är rätt jobbigt att vistas på & att ta sig till oftast. Där får man bra mediciner iochförsig.
Enklaste är vc, de skickar i regel inte heller anmälningar hit & dit. Jag själv bytte vc innan jag sökte hjälp, kanske underlättar? Lycka till!

Jag blir så glad att höra att du mår bättre o bättre. Det är du verkligen värd! Sköt om dig❤️
Kram

Det kommer bli bättre, du har tagit första steget i rätt riktning!

En äkta narcissist och fullblodsegoist och alkoholist

Som hjärntvättar dig, utnyttjar dig och manipulerar dig och sin omgivning. Såg att mulletant lagt in länkar här tidigare. Här kan du provläste lite texter: http://www.tuvaforum.se/manipulation-gaslighting-test

Ta stöd i form av samtal med proffs först och främst innan du gör något annat. Om han hotar dig, ring polisen. Skaffa bevis för vad han gör som ev kan hjälpa dig senare i tvist om vårdnad.
Har du berättat och sökt något stöd hos hans familj eller är det för riskabelt? Har du någon att prata med?

Bygg upp dig och skaffa en plan som du följer. Om du inte kan fly från honom, provocera inte utan skaffa dig kunskap om ditt medberoende och hitta din styrka till att sedan kunna göra de val som måste göras.
Finns många här som vet mer om detta ämne. Har du ringt hjälplinjen som finns? De kan ge dig bra råd.

Jag lider med dig. Du är inte knäpp men väldigt påverkad av ditt liv med honom. Kram

Hej Poppy50

Välkommen här. Du känner igen, vi och jag känner igen oss i dig. Vi finns här och kan stötta så gott vi kan men du gör jobbet. :-) Alla kan förändras. Alla kan vända ett inte vilja leva, till ett tycka om att leva! Det är sant.

Du vet att det är inte du som vill sitta där ensam och dricka. Du vet att alkoholen förändrar oss så mycket att vi inte längre minns oss själva. Vi ser inte ens att vi mår så dåligt, har problem och ångest och deppighet och livsleda pga av alkoholen. Etanolen, nervgiftet som vi sakta dödar vår stackars kropp och hjärna med. Till slut fungerar inte Balansen i belöningssystemet. Vi blir mer rädda, får mer ångest och mindre och mindre blir vi hjälpta av alkoholen för stunden som från början orsakade allt.

Du kan må bra igen men du måste våga och ge dig fan på att försöka. Jag har skrivit en hel del om depression och belöningssystem med länkar i min tråd om du vill läsa.

Du är inte ensam och det går att få ett helt annat liv om du våga säga adjö till alkoholen!?
Vad är alternativet? Vill du långsamt ta livet av dig och plågas in i döden?

Vad betyder mest för dig i livet? Finns det något/någon du är riktigt rädd om eller rädd för? Varför dricker du? Har du funderat på det? Varför egentligen.. Kan du hantera detta på ett bättre sätt tror du?

Hoppas att du tar chansen och säger ja till livet. Var rädd om dig. Du är den enda som kan rädda din själ.?