Senaste kommentarerna i forumet

Fint att säga så tycker jag, trots att vi ej är verkliga vänner.

Du är klok!
Jag slås av det ofta när jag läser vad vi människor skriver här i forumet - det är som att vi själva redan här svaren inom oss.
Det är bara på något sätt fortfarande för grumligt inom oss så att vi själva inte kan känna att vi faktiskt har svaren.
Eller - vi kanske inte vågar lita på att vi tänker rätt? År av feltänkt har fått oss att tvivla på oss själva?

Jag tillhör skaran som går på AA-möten och just det här som du beskriver: att det är klurigt att vara LAGOM vad det än gäller och hitta en bra balans i tillvaron.

Är något som det delas om igen och igen på AA. Det skrattas åt allt folk berättar om och folk skrattar alltså åt sig själva när de ser tillbaka på hur de höll på och fortfarande i viss mån håller på, om än i mindre grad, trots att de varit nyktra i 15 år eller t.o.m längre.

Det är som att vi som har druckit för mycket eller fortfarande gör, många gånger är antingen eller individer?
Sluta dricka A för att istället fokusera till 110% på att bestiga ett berg eller åka Vasaloppet som snabbaste otränade någonsin. På ett ungefär.

Men alla som har varit fria från A länge vittnar om att lugnet kommer mer och mer. Om man stannar upp och som du är medveten om sina "problemområden" i tid. Är man nykter och fri från A blir man smartare och kan ta itu med hinder i tid, innan de vuxit sig oöverstigbara.

Ja, bara lite tankar från mig som tänker i 110% dessa dagar.

/Ebba

Ebba! Skvallerbytta! ;-)

Försöker lära mig meditera och märker redan efter ett par dagar att jag är mer fokuserad och närvarande.

Annars har oroande tankar på att det kanske inte är så kul att inte dricka. Jag undrar varför jag håller på med detta för, är det inte bra bökigt att inte vara som alla andra och ta sig ett glas ibland. Det är ju trots allt ganska lätt att sluta, jag har klarat av det i 41 dagar nu. Är det inte dags att vara som en människa och koppla av med en pilsner (eller åtta)?

Det är inte bra eftersom det har börjat smyga sig in andra fokus i tillvaron. Hittills så har allt hamnat om att inte dricka, alla andra möjliga mål har kommit i andra hand eller längre ner på listan (som att träna, kost, gå ner i vikt och vad det nu kan vara) men allteftersom dagarna gått och jag känt mig säker så har de andra målen blivit viktiga och då försvinner en del av fokusen på att inte dricka. Jag vill ju så mycket så att dagarna lätta blir en radda mål och jag vet att jag inte kommer att leva upp till alla, men de finns där ändå, och jag känner mig alltid misslyckad på det ena eller andra sättet.... och skulle jag må bra ett par dagar så är det ju bara att sätta upp ett nytt mål som är svårt att nå..... Behöver jag gå i terapi?
Mår i alla fall bra och borde vara nöjd med det, men det finns oroande tankar....

Inget första glas idag. Ha en bra tisdag.

Jag såg ditt inlägg, och blir varm inombords, tack!!

I know the feeling... Jag förstår att det väcks gamla minnen av att "gräva ner sig i" gamla händelser, och jag förstår känslan av skam och skuld - men du har tagit dig ur det. Hur gammal är sonen idag? Kanske inte nu, men kanske att du i framtiden kan förklara dig?
Jag vet inte situationen som var, men jag hade många situationer när mitt ex hotade barnen, hotade med att lämna bort dem, hotade med att ta livet av sig och liknande, och jag gjorde som du; jag led men försökte bara hålla undan barnen - tills jag lämnade!!!! Men min skuld ligger också i att jag efter separationen lät exet hämta barnen även när de var livrädda, ledsna och inte ville (efter hemska saker som han gjort och skrämt dem med) och han drog dem ur mina armar och jag vågade inte säga emot...

Jag vet att det är klen tröst, men försök tänka på att du satt ner foten numera, att du visat att det exet gjorde inte var okej och därför lämnade du!!
Kramar!!!!

Nicolina.
Zelda.

Promille.
Patetisk.
Pion.
Fyll på om ni vill...

Det är egoistiskt att bara försvinna.
Alkoholister blir egoistiska...
Så man får ha inre förståelse tänker jag och inte påverkas så att man tappar hopp och gnista.

Jag försvinner INTE utan att först meddela :) Det vore snällt om ni på riktigt kontaktar polisen/missing People om det skulle bli tyst från mig i tre veckor. Vänta tre veckor, jag kan ha teknikstrul, tappat telefon och allt i sjön när jag metar (?)...

:)

<3

Strålande ide och jag är med på det, inte bara försvinna blir orolig av sånt. Blev tomt när Tor försvann. Det är ju bara så att vissa människor tar man till sitt hjärta direkt. Sådan är jag. Det är så här att mannen och jag kan prata om allt, utom A när han är nykter. När han är halvfull pratas det vitt och brett om att aldrig mer. När sedan nykterheten infinner sig är det locket på vad gäller just det ämnet. Fångade in honom i går kväll i mitt spindelnät när han varit ute och cyklat med hunden. Det gick över förväntan och han ska nu ta kontakt och gå något slags 12-stegsprogram som jag själv gjort. Litar inte på honom förrän han gör något konkret. Nu är det ju lätt att vara nykter, men inte lätt att hålla sig ifrån
första glaset eller hur. Det är just där arbetet ligger att vinna över allt pockande, du vet nu har jag varit så duktig, bla bla. Blev så glad när jag läste MIG SLIPPER DU INTE SÅ LÄTT.
Fin tisdag muränan
Kram Konstnären

Känner igen din mans flyktbeteende. 12 stegsmetoden kan man också få via privata träffar som jag. Din mans enda anledning suger, att han inte vill gå till AA där klämmer skon. Han vill inte sitta ochnprata om sina problem med likasinnade för han har ju inga problem enligt gan själv. Blur ju lite moment 22. Det är bara taskiga och dåliga undanflykter. Känner igen detta själv, gjorde likadant tills jag gick på mitt första AA möte. Helt fantastiskt, trevliga människor, inga försupna a-lagare ursäkta uttrycket men så trodde jag det var. Att bara säga "Hej jag heter Magnus och är alkoholist" då har man till viss del kapitulerat inför alkoholen.

Att dricka på antabus går naturligtvis om man trixar lite, dricker en öl väntar tar en till osv. Man får inga reaktioner om man haft ett långvarigt alkoholmissbruk för då är levern redan skadad och effekten av antabus avtar markant. Squeza din man vill inte ge upp a och oavsett vad ni andra vill kommer det att bli svårt. Hoppas han kommer till insikt snart, annars verkar gan förlora en fin kvinna som bryr sig.

efter att följa fullt ut i dina fotspår konstnären. Åt alldeles för mkt tårta på ditt kalas, men det ordnar sig ju till slut. Ingen mer tårta, ingen mer A, ingen mer ångest är vad jag tänker efter ditt årskalas:-)

att jag i alla fall i början av insikten att jag är medberoende tog fasta på det där,gör nånting för dig själv.Fokusera på dig själv och vad du tycker om.Jag vet inte om jag tycker att det handlar så mycket om det.Det handlar nog mer i alla fall för mig om att faktiskt ta sig förbi detta första steg,
Att inse att man inte har kontroll.Så länge man inte tar sig förbi det så kan man köra alla yogapass i stan och se varenda tjejfilm.Det är som att sätta plåster på ett träben,det hjälper inte.Men efter denna första insikt(som förstås kommer och går) så blir det plötsligt lättare att aktivt välja saker som är bra för en och som gör en gott.Så kanske den där cykelturen även om man inte kommit förbi kontrollerandet kanske till slut gör att man släpper kontrollen.Kanske det är som med alkisen,vad är hönan och ägget i måendet/alkoholistberoendet.
Från en nynykter gammkärring som tror hon förstått nått :)

Jag pratade med min mamma som var alkoholist och tablettmissbrukare i 35 år.Hon blev ordinerad och tog antabus och hade inga problem alls att dricka trots en helt vanlig dos antabus i kroppen.Det enda jag kan känna som jag lärt mig i sommar är att vi som medberoende är minst lika fast i alkoholen som den som dricker.För oss borde första steget vara:inse att du inte har någon som helst kontroll över alkoholisten.Det är det jag tycker det handlar om i varje fall för mig.Alla tankar på personen,hans mående, hans tankar hans möjligheter och svårigheter.Om jag gör si eller så.Om jag föreslår det eller det osv.

Speciellt i en aktiv fas så lägger jag bara in en högre växel och kör ännu fortare och tänker och grubblar ännu mer på vad jag kan göra för att rädda situationen.Istället för att resignera och ge upp och vända ryggen till.Så om inte vi kan göra det som anhöriga fast vi vet att det nästan är ett måste för tillfrisknande.Hur kan vi då begära det av alkoholisten som faktiskt har ett kemiskt och psykiskt beroende av alkoholen? (stackarna...)
Jag hoppas att du förstår att jag är ironisk.
Nu har vi ju faktiskt brutit vår relation,men jag har varit precis lika fast i mitt medberoende ändå.Jag har tagit det i små steg.Inte höra av mig/kontrollera på några dagar.Mitt tvång att göra det stiger och blir starkare och jag ger efter.Bannat.Åsså en sväng till och jag har klarat ytterligare några dagar och trilleritrallera åker dit.Men i varje alkoholistfri period så har jag haft några stunder av frid och klokskap som ofta dagen senare skingras av nya medberoendedumheter.Men dag har lagts till dag och nu är jag inne på dag 6 helt utan kontakt och har faktiskt haft fyra dagar i rad nu av ett alldeles härligt normalt liv.Det går ju förstås inte att jämföra med din situation som lever med din man.Men i ditt inre så kanske du kan skapa detta alkoholistfria rum dit du kan gå ibland,några minuter eller timmar i taget?

Jag skrev i din tråd tidigare idag, ärligt och från hjärtat, hur stolt jag är över dig och hur stolt jag tycker att du ska vara över allt du lyckats åstadkomma. Jag menade det. Verkligen. Senare på eftermiddagen var det dags igen för min terapi. Går en traumaterapi för att bearbeta... Det har varit bra hittills och jag har känt mig "lyft" varje gång jag gått därifrån. Idag skrev vi i detalj ett protokoll över en händelse som jag valde ut idag. Alla detaljer, känna efter, beskriva förnimmelser i kroppen...allt gjorde att jag kastades rakt in i det, igen. Självföraktet, skulden, skammen...hur jag svek mina barn...för vad? Valde jag honom framför mina barn? Sonens förtvivlade blick, det tvivlande, anklagande tonfallet när han såg på mig..."kör du iväg oss? Dina egna barn..?" I min värld ville jag bara skydda dem...för att Han var jätteberusad och hånade min son...jag visste att det skulle bli värre om de kom in, så jag gick ut och pratade med barnen, med en skyhög stressnivå i kroppen... Älskade unge, om jag hade kunnat vrida klockan tillbaka...jag borde ha följt med därifrån. Eller kastat ut sambon... Men jag klarade inte det... Och jag kan inte förstå mitt eget agerande.

Jag grät mig igenom den där timmen. Hon frågade om jag kunde se att jag inte kunde handla annorlunda, och visst, jag kan se det. Men jag kan inte förlåta mig själv. Hon frågade om jag skulle kunna förlåta någon annan i samma situation, och där är mitt svar enkelt. Självklart. Men Gode Gud vad svårt det är när det kommer till mig själv. Det finns såklart fler händelser, men denna är så stark. Min älskade pojke...om du visste hur jag ångrar det. Varför protesterade jag inte, varför stod jag inte upp mot honom? Varför? Det här har förändrat hela min bild av mig själv och jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna se på mig själv som en mamma värd namnet...

Tycker det låter jättebra med bara ett återfall på 8 månader. Skulle vara överlycklig om min man klarade det. Men jag kan inte säga att han har tagit återfall, han har egentligen aldrig slutat...
Ja hans jobb vet att han dricker och är inblandade. Dock har hans chef och jag aldrig haft kontakt. Jag vet att de skrivit ett kontrakt att han ska ta Antabus i minst ett år, men nu sist han drack så hade han ju trixat igen och inte gått till beroendemottagningen och tagit sin Antabus. Han säger det bygger på frivillighet, men det är ju helt åt skogen om det inte får några konsekvenser om han inte går dit. Det borde vara någon återkoppling till arbetsgivaren om han inte tar den? Jag har föreslagit det du sa att jag delar Antabusen. Ville egentligen inte det eftersom jag inte vill ha en roll av hans kontrollant eller övervakare, men nånstans är jag ju det ändå och blir galen om han dricker. Jo det kan ju vara en idé sa han. Tror på ett sätt det är bra om han har kontakten med beroendemottagningen också, men en variant är att ser till att han tar Antabus 1g/vecka och att han går till beroendemottagningen resten. Vore ju bra om jag kunde se till att han tar till helgen eller strax innan jag ska åka iväg nånstans.
Han går inte på nån 12 stegsbehandling. Han går på ACT som står för Acceptance Commitment Therapy, tror det är nåt KBT liknande. Enskild terapi, han gillar inte sittningar i grupp, även om han gått i såna också. 12 steg passar inte honom påstår han eftersom han inte vill tvingas gå på AA möten, som han vägrar. Jaja, det handlar väl om att han vet att folk där kan genomskåda honom. Han är mycket verbal och intelligent.
Han har ett långvarigt missbruk. Han har druckit i perioder mer eller mindre i drygt 30 år och det har accelererat nu sista åren. När han börjar har han mycket svårt att bryta. Som jag säger till honom så gäller det att aldrig börja. Nånstans känner jag att det måste handla om att bestämma sig. Då är man beredd att göra allt som krävs. Om det så handlar om att gå i terapi, gå på AA eller 12 steg. Jag går på Al-anon då och då även om jag kanske inte tycker att det inte är där jag helst vill vara så inser jag att det hjälper mig i min kamp mot mitt medberoende. En läkare jag känner säger att detta är en sjukdom och att det sug han känner inte går att förstå för oss som står bredvid. Möjligt, men handlar det ändå inte om att bestämma sig och sedan ta hjälp av allt och alla man kan?

Du kanske redan vet det men att andra är mycket värre alkoholister än man själv är ett extremt vanligt tänk hos nynyktra alkoholister... Jag går på Anonyma Alkoholister möten och där delar folk ofta och skrattar nu flera år senare åt alla förnekelse-tankar de höll på med i början innan de insåg sanningen...

jag skämtar så mycket dessa dagar efter att jag har blivit nykter, känns som att Özz Nujen tagit över min kropp. Orkar snart inte mer helt ärligt :(

kan jag nu fortsätta skämtet.

1. Heroin fattar du väl?
2. Nej jag skoja HÅNGEL :)
Tack som fan för att du har bett. Har du det på riktigt? Jag bad på riktigt när jag skrev att jag skulle.

Jag som bett! Eller vad e H?

Valet har sugit musten ur Sverige, tycker alla överallt har varit ur balans idag. Har du läst Muris nya tråd hon har löpt amok på en parkering idag :)
Ingen A för mig idag och inget H heller.

Ingen A idag heller och tror att jag börjar komma in i rätt gänger efter resan igen.
Något mer harmoniskt hemma trots överaktiva ungar som aldrig somnar samt vaknar femtielva gånger/natt.
Trött... Godnatt po er allihop.
Ps. Har fått en skitjobbig bild i huvet..
Löfven som iprenmannen. Den intelligenta statsminister. Fast i röd dräkt då.
Kanske något inför nästa valkampanj?

Jag har mycket lättare att få ner det i skrift istället för att prata, ja tror att det blir jobbigt. Självfallet kommer jag skriva hur det var när jag var barn, att ja knappt kommer ihåg han men även besvikelsen över att han inte ens kommer ihåg namnen på mina barn, den yngre har han sett 1 gång. Vem vet kanske tror han att ingen kommer vara ärlig mot han, för enligt han så har dom andra där mycket större problem än va han har. De borde ju komma ett brev därifrån snart för han sa att dom skulle skicka nånting till mig, antagligen anvisningar för vad jag ska skriva ner och liknande.

Blir så glad att någon tänker på mig bara så där! :)

Jag vet hur svårt det är eftersom jag nyss var där. Har varit nykter i bara 9 dagar. Men att komma hit och skriva av sig lite och ta del av andras situationer har stärkt mig, och dig också förut vad jag kan se. Hoppas att kvällen går bra för dig och att du kan ta dig för med något som hjälper dig att inte ta den första ölen.
Håller tummarna tummarna för dig och sänder över en till kram!

Mig slipper du inte så lätt! Jag har ju stalkat dig till andra sidan nu också ;-) Kan vi inte, om du vill förstås, komma överens om att inte "bara försvinna" från varandra på forumet utan att säga något? Det skulle kännas jättehemskt om du eller Ebba bara var borta en dag... ❤

Bra. Ställ honom mot väggen. Du har rätt att få prata om det här. Vill han ha ett gemensamt liv, så måste han dela och öppna sig. Även om det är obehagligt. Stå på dig och låt inte hans svårigheter slå ner dig. Du är stark. Du har rätt till ett bra liv. Han ska vara stolt och j-vligt tacksam över att du står kvar vid hans sida!

Kram på dig