Senaste kommentarerna i forumet

Imorgon är det så dags för "kronjuvelen" när det kommer till årets alla alkoholindränkta fyllehögtider. Självklart var även jag en sväng till systemet idag för att köpa in det jag tänker bjuda på imorgon. Alla får sitt till sillbordet som fallit på min lott att organisera, men oj vad lite det blev inhandlat mot vad annars är normalt. I år skippar jag att tänka på det som ska finnas i gömmor för innan, under och efter själva firandet. Naturligtvis har det varit ganska omfattande vid långhelger. Nu blir det en lätt match att åka till affären och handla på lördag morgon. Ser fram mot att kunna göra det och hitta en tom parkering, kanske får man till och med blåsa :-)

De sista dagarna har det varit fullt upp. Har knappt hunnit följa med på vad som skrivs och än mindre skriva. Därför vill jag redan nu passa på och önska er alla som kämpar - oavsett om det är med er själva eller anhöriga - en riktigt skön midsommar. Tack vare Forumet är jag nu framme vid den fjärde årstiden. Ni anar inte hur mycket det betyder för mig!

Ta vara på er alla!

//PP

innerligt att du nånstans inom dig själv kan hitta sinnesro och få njuta det lugn du så väl behöver Konstnären.
Mys med din hund, plocka blommor och bara vara under helgen.

Kram ♥

Tack för dina ord till mig, värmer hjärtat.
Glad midsommar till dig.
Kram
Konstnären

Kära Konstnären! Jag känner så med dig, det är svårt att stå bredvid och inget kunna göra. Hoppas att det vänder snart för mannen och att han vill bli kvitt sitt beroende. Glad midsommar trots allt. Kram till dig och vovven

...blir som alltid så fångad och träffad av det du skriver.

" Att vidröra och låta sig vidröras skrev jag i en fb-status häromdagen... det är väl det som sker här när det är som bäst. Vi vidrör varandra och låter oss vidröras... i våra innersta skrymslen och vrår som vi annars döljer och höljer in i den yttre attityden. Jag tror, nej vet, att det finns en längtan hos många människor att mötas i det sanna och äkta... ärligt och respektfullt och utan krav på att förändra eller förändras annat än i sin egen takt. Att dela "sanningen", sin sanning, så långt man i nuet orkar ta den till sig. Vårt livsforum är en sån plats för dem som vill och vågar möta sig själv och dela med sig. Som har mod att förändras... Ett mellanområde (Winnicott) för att öva, pröva och upptäcka nya dimensioner av livet. Mitt liv!"

Denna längtan kan jag ibland känna är ett hinder för mig att orka träffa människor på ett mer ytligt plan, vilket ändå är mer vanligt förekommande än att öppet och ärligt våga dela sitt innersta. I mitt yrke är det en sak; där är man i en roll. Men privat... Visst kan man möta sin familj och så, men det är alltid med vissa förbehåll...man vill inte belasta, man vågar inte visa sitt innersta... Och vännerna...jag orkar inte. Gör det med självisk? Är jag för upptagen av mitt behov av att få visa öppet vem jag är? Så att det gör att jag inte vågar släppa in dem av rädsla för att de ska döma? Kanske är det så. Jag vet inte. Det blir litegrann som att "om jag inte kan ge och få allt, så väljer jag istället ingenting". För så ser det ut för mig just nu. Kanske får det vara så just nu. Jag undrar ofta hur andra människor gör...de som har stort umgänge på ett lite mer ytligt plan. Hur bär de sig åt? Hur orkar människor hålla upp sina fasader och dölja vad som finns under ytan? Kanske det bara är så att jag inte har någon skyddande fasad längre?

Det är ju det som framför allt är så fantastiskt skönt med den här sidan. Att man kan mötas här, dela med sig och få ta del av, naket, ärligt och uppriktigt. Utan fasad. Ni är många här på sidan som har stöttat mig när jag haft det som svårast, du och din man har varit några av dem som med värme tvingat mig se den kalla verkligheten trots att den gjort ont. Men det är ju så det är. Sanningen gör ont ibland. Insikten gör ont. Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget egentligen, känner att jag trasslar in mig i nya trådar i takt med att tankarna drar iväg.

Jag ville egentligen bara säga hej, önska er en härlig midsommar och säga att du, mm och andra på dessa sidor gör ett fantastiskt "jobb" i alla våra processer oavsett vart vi är på väg.

Kram
//Yogi

Har väl inbillat mig att det är för lite mängd för att få kemisk ångest av att sluta dricka framförallt eftersom jag mår bra på dagarna när jag dricker min flaska på kvällarna, alkoholen går ju ur kroppen då med.
Tack för svar konstnären och snyggt jobbat med 9 månader!!

på två medberoendemöten och det var bättre än jag trodde. Tänkte att jag måste ge
det en chans och kände samhörighet med dom som var där.
Känner mig stark när jag går där ifrån. Men tyvärr svag när jag kommer hem. Idag måste
bli ett avgörande för min man. Han är i mycket dålig skick och jag tror han behöver avgiftas.
Men han vill inte. Han har börjat få smärtor i muskler. Känner att någonting kommer att hända.
Finns ingenting mer hemma om han inte hr gömt. Han skulle följt med mig nu på f.m. för att klippa
klorna på vår hund. Men jag inser nu att det inte går. Han kan inte visa upp sig helt enkelt.
Skriver av mig lite vånda för nu är jag riktigt jävla rädd för vad som kan hända. Jag kommmer
ju så väl ihåg vad som hände mig själv. Det bästa som kunde hända vore att jag skjutsade upp honom
till psykakuten där han blir väl omhändertagen. Men skammen är för stor för honom. Men jag vill
inte ha detta ansvar.
Ska nu åka själv med min älskade trofasta vän för lite nagelmanikyr inför midsommar.
Vill bara ha lugn och ro så jag hoppas han tar emot hjälpen som finns alldeles i närheten.
Glad midsommar alla kära vänner
Konstnären

Det brukar stå så innan det har kommit något svar, så det bör försvinna nu. :-)
Välkommen!

//Buzzz

Tack för dina ord, känns skönt att höra.
Ja vi kommer att fixa det här på ett eller annat sätt!
Hoppas att du också får en lugn och fin midsommar.
Kram

ska inte hymla. Det är svårt. Första gången jag skulle säga att nu skiljer vi oss, bröt jag ihop och gick gråtande därifrån. När jag läser vad jag skriver, låter det som jag är så hård. Det är jag inte - var inte och har aldrig varit. Mycket kärlek, men mycket annat också. Och märkligt nog är jag inte bitter - min man och jag har haft mycket bra tillsammans också. Men för att orka ta steget var jag tvungen att stänga av alla dessa tycka om, tycka synd om och hela röran av äkta kärlek och medberoende. Vara hård ett tag -eller framför allt arg - arg på allt han gjort mig och barnen (och inte börja med ursäkterna å hans vägnar som man så lätt gör).

Ska också säga att jag har haft stöd. Förutom Forum. Jag har haft en "medberoendekurator"på kommunen (kommer inte ihåg vad det heter), vilket jag tror hjälpt mig på vägen. Vänner är bra, men ibland kan välmenade råd bli tokiga när de inte - tack och lov - kan sätta sig in i det hela. Men visst har de också hjälpt. En vännina sa - nu tittar vi på lägenheter - kom. Nog nu!

Och det tog mig tid... ingen idé att ångra att det gjorde det (även om jag gör det för mina barns skull som mått så dåligt). Det tog den tid en sådan process behövde.

Du anar inte vilka tvivel jag har haft, hur omöjligt jag tyckt en separation varit (det är vi två mot livet, mot allt...) eller jo, det gör du nog. Vad jag vill säga, om jag har klarat det här, så klarar du det!

Det finns ocskå dem som hittar tillbaka till varandra. Men då måste ju alkoholisten - din man - göra sin egen resa först.
Skickar så många kramar jag bara kan till dig! Och skaffa stöd, om du inte redan har det.Kommunen brukar ha rådgivning,

JO, jag måste säga en sak till. Och det är inte en schablon - det var faktiskt så... När jag väl bestämt mig, blev det faktiskt lättare. Trots att vi bodde under samma tak ett tag till, trots att det så klart dök upp jobbiga situationer,såvar det som livet började rulla igen.

Jag tror det är av alkoholen. Jag är ingen expert men själv fick jag svårare och svårare ångest när jag
bröt av. Drack sista gången september förra året och hade sedan ångest i ca 10 dagar, då höll jag på att
krypa ur mitt eget skinn som du skriver. Nu finns ingen ångest. Det är hemskt men man överlever. Svårt att
förklara men jag lät den komma och kände jag dör inte nu heller.
Lycka till
Konstnären

Om vi glömmer de fina stunderna pga av allt som drickandet orsakat så är det inte vårt fel så du behöver inte ha dåligt samvete.
Härligt att läsa att du känner dig starkare. Det känns som vi skrivit förut att förändring är nära! Jag tror på oss :)
Hoppas du får en så lugn midsommarhelgen som möjligt! Kram

Bra jobbat av dig. Just vaksamhet är vad som gäller när man börjar må bra. Gick på det många ggr. att
nu kan jag nog dricka, nonsens gick inte alls. En fördel nu är att jag vet vad gäller mig själv.
Håll dig kvar i sadeln. Inget första glas för mig idag vad som än händer.
Konstnären

Vi kan ju gråta ihop men det hjälper inte. Jag har slutat att gråta. Är slut i kropp och själ.
Hoppas innerligt att din man tar tag i detta nu. Jag är med dig, för min sits är likadan. Han
har försökt sluta på egen hand naturligtvis som bara hållt i en kväll sedan maj på han startade upp.
Transportsträckan till helvetet har varit hårdare tuffare denna gång som det ju blir. Så här står
vi idag och han kan inte bryta av, det jävligaste jag varit med om. Som jag sakt tidigare älskar jag
min nyktra man, men känner ingenting just nu. Har börjat gå på anhörigmöte och det var skönt.
Men när jag kommit hem känns det kvävande, en tung alkohollukt, surt vin. När jag kom hem i går kväll
hade han tömt en halv liter Nyköpings brännvin. Så det blev jag som fick gå sista kvällsrundan med
hunden.
Försöker distansiera mig men svårt som sagt så fort jag öppnar dörren. Om och hur han tar sig ur detta
vet jag inte då han inte vill ha hjälp. Men om, och vi kan hitta tillbaka till varandra har jag ett krav
noll tolerans med A.
Annars tuffar jag på i min nykterhet, ska erkänna att jag hade lust igår att döva med många glas vin.
Men gjorde inte det jag vet hur det fungerar på mig.
Detta är ju mitt tredje äktenskap och jag vill så gärna att det ska fungera. Detta enda jag önskar mig
är en liten etta där jag kan få lugn och ro åtminstone under abstinensdagarna som jag är så rädd för.
Tiden får utvisa här oxså.
Min vän jag önskar dig en fin midsommar, och tack för att du finns betyder mycket för mig.
Konstnären

50 timmar avklarade, känner mig fortfarande säker i sadeln men nu gäller det att vara vaksam då man sakta mår bättre och den värsta ångesten gått över. Svettas floder på nätterna, mår illa och ont i magen men det lär väl hålla i sig ett tag? Nu dags för 50 timmar till :)

Visst har han väl haft sina bra stunder också annars skulle jag inte ha varit kvar så länge.
Det är bara det att de dåliga stunderna överväger därför minns jag inte de fina stunderna lika bra.
De bleknar liksom och nästan försvinner.
Jag gick och tänkte på det jag skrivit och fick så dåligt samvete :(

Ja visst är det konstigt !!
Nej han har inte varit elak hela tiden men nästan.
Han har alltid blivit det när han har druckit både mot mig och barnen.
Nej han säger aldrig att han älskar mig, det var många år sen.
Men ända verkar han vilja ha mig kvar!
Jag tror inte att jag älskar honom ens när han är nykter för det har hänt för mycket som har tagit död på känslorna.
Det var väldigt länge sen han gjorde nåt fint med sina döttrar, det kommer jag inte i håg ens.
Jag är också orolig för att tjejerna ska bli arga på mig en dag och visst har de varit det men vi har ändå en bra relation och kan prata om det mesta.
Fast de har rätt att vara arga på mig för det är ju jag som har låtit dem växa upp i det här.
De har ändå blivit så starka båda två och skulle nog aldrig låta någon sätta sig på dem, de vågar säga vad de tycker och står för det.
Jag är väldigt stolt över dem!!
Men självklart har de satt djupa spår som jag har otroligt dåligt samvete över!
Tack för att du tänker på mig!
Kram

Lycke att det enda rätta är att lämna.
Man hjälper honom bara att hålla sig ovanför ytan så han kan fortsätta att dricka.
Även fast man vet att det är så, så är det så svårt att verkligen göra det.
Han har sänkt mig så mycket att jag inte har trott att jag är kapabel att klara mig själv.
Jag har tänkt på att lämna honom under såå många år men först nu har jag börjat tänka att det faktiskt är möjligt att jag ska kunna bryta upp .
Var hos min kurator i går och hon sa att hon tyckte att det hade hänt mycket med mig.
Har gått hos henne under många år och i början var jag så rädd för allting och trodde inte att jag kunde klara av någonting.
Jag känner det själv också att jag är starkare nu än jag var då men det har varit en lång väg för att nå dit jag är i dag.
Men jag har en bra bit kvar än men nu känner jag i alla fall att jag inte är helt oduglig.
Det är aldrig ditt fel Lycke att din man dricker, det kan han inte skylla på någon annan än sig själv!
Jag har ju också känt att det kan vara mitt fel men de tankarna måste vi slå bort för innerst inne vet vi att det inte är så!
Kram

När jag läser hur du har det tänker jag direkt att det är dags att gå. Du kan inte slösa bort ditt liv på detta.

Tack för svaret!
Visst är det så att det är tidigare dumheter som leder fram till ångesten :-)
Men, jag hade aldrig ångest när jag drack 1 flaska vin per kväll, mådde bra på dagarna också. Den stora anledningen till att jag slutar är att jag rent logiskt inser att jag är på väg åt jävligt galet håll!

Hur var det för dig första veckan då? Hade du ångest då som nu är borta? Ditt svar är viktigt för mig, då jag skulle hantera ångesten mycket bättre om jag visste att det dels var biverkningar och dels att det troligtvis är övergående inom ett par veckor.

Snyggt jobbat med 2.5 vecka!

Jag har också tänkt på det om man ska sitta så här resten av livet eller om man skulle dö om jag skulle vara nöjd med mitt liv, och kom fram till att jag inte var det. Men det är steget jag måste ta men vad ska jag säga hur gör man för att inte falla dit och gå tillbaka. Tro på sig själv men det är svårt. Men tack för det du skrivet gör nog att jag närmar mig processen lite mer.

Ja du har rätt det är en hemsk sorg man går med.

Håll ut! Kämpa på! Skriv och läs här - det är ganska skönt.

Lycka till!!!!

Hej på dig och välkommen hit! Bra jobbat med dina nyktra dagar!

Jag är ingen expert, men svarar ändå. Det är nog inte dina nyktra dagar som ställer till det. Snarare en konsekvens av alla de onyktra... ;-) Ångesten kan säkert bero på flera saker. Men ett som är säkert - alkoholen i sig framkallar ångest. Vi dricker ju gärna mer sedan för att döva ångesten, vilket skapar ännu mer ångest... Jag har varit nykter i 2,5 vecka nu och har aldrig varit så ångestfri i hela mitt liv! Det var värst den första veckan, men nu är det mest lugnt!

Jag önskar dig detsamma och skickar en styrkekram till dig! Håll ut!!

Ensamheten gör att jag vill fly och dricker vin så att jag blir så berusad att jag bara vill gå och lägga mig. Jag tycker det är så himla skönt att bli berusad. Jag är här för att jag vill ha kontroll över mitt drickande, jag inser att jag dricker för mkt. Kan inte tänka mig att sluta helt men har har som sagt ingen kontroll längre.