Senaste kommentarerna i forumet

Kastellen - det sista du skulle vara är självupptagen! Men det verkar som om mannen agerar lite som en alkoholist även nu när han ska vara nykter. Skrävlar och kan och vet allt bäst. En besserwisser som inte lyssnar. Allt ljus på mig! Innan har allt handlat om hans drickande och nu ska allt handla om hans nykterhet också... Förstår att du blir irriterad. Sedan finns det nog så otroligt mycket bitterhet, svek och misstro lagrat hos dig att allt inte plötsligt blir rosaskimrande. Det verkar som om huvudanledningen till att du stanna kvar är den yngsta dottern. Om han nu är och skulle förbli nykter, så faller det argumentet. Klart man börjar se alla hans fel pch brister nu. Antingen tar du den här chansen och lämnar honom. Eller så väntar du lite och ger er båda lite tid och ser vart det bär av. Nykterheten verkar ju göra oss ödmjukare än tidigare, så han kanske taggar ner om ett tag.

Tänker på dig mycket och önskar att du ska få ha det bra! Stor kram

Grattis till 8 månader starkt jobbat. Själv är det drygt 9 månader för mig.
Saknar jag det, nej. Har fullt upp att insupa sommarens dofter och fågelkvitter.
Ibland tänker jag på november månad som inte går att komma runt. Men, men
en dag i taget.
Må så jättebra
Kram
Konstnären

Min polett trillade ner när det nästan var försent. Jag grep det sista halmstrået, livet alltså, så illa var det.
Vad ska jag säga till dig, klamra dig fast, även om du får gå på en spänd lina första tiden. Det är svårt
mycket svårt och jag tror jag vet hur du känner det. Klarade jag det, kvinna och allt med massor av skuld över
mitt alkomissbruk, då kan du, och då kan alla som verkligen vill. Gick ju på det där ett antal gånger, att nu kan
jag nog ta lite, men det gick 2 ggr och tredje var det kört, så där höll jag på.
Men nu vet jag att jag vill ha allt eller inget, så det får bli inget.Vill inte låta som en frälsare för jag är inte
religös, helt kort jag mår så jävla bra utan.
Kom igen nu. Vi finns här det vet du.
DET GÅR.
Kram
Konstnären

har ofta använts om forumet... jag slänger ut en boj till dig också, en så kallad frälsarkrans, som du kan hänga dig fast vid och flyta på så att du får vila och samla tankarna. Helst borde du krångla den över huvudet, så att du har den under armarna och kan flyta omkring ett tag... Ja, jag bestämmer att du har tillräckliga krafter till det! Andas ut, orientera dig. Länge - så att du kan välja din riktning. Jag bestämmer vidare att vattnet har behaglig temperatur, att solen värmer lagom och den vänliga stranden är nära. Och så undrar jag verkligen om du ska ta hand om någon överhuvudtaget nu? Någon annan än dig själv. Fundera noga och försök bli klar över hur det där med mannens döttrar gick till... Kramar / mt

...och ovärderliga hjärtevänner här inne. Vet inte om jag stått ut utan er.
Jag har läst era ord om och om igen, är tom inuti och tårarna löper utmed kinderna.

Hittar inte riktigt några ord men vill skriva ner att jag läst och är ytterst tacksam över var stavelse i det ni skriver.

Just nu känner jag mig som en främling i mitt eget hem, min oas och mitt andningshål känns inte omhuldande och jag måste ändra på det.
Vill inte stressa upp makens son och har lovat ta hand om mannens två döttrar från nästa helg. Åh, hur ska jag orka???

Känns skönt att kunna skriva att jag nu varit nykter sju veckor. Det har liksom blivit en morot för mig att lördag kväll eller söndag morgon logga in här för att rapportera. Rapporten är främst till mig själv och det känns fint att det blivit ett antal veckor nu.

Hur mår jag då? Skulle vilja säga att det är en berg- och dalbana och känslorna tycks studsa åt alla håll och kanter. Har dock kunnat spåra en tanke som ofta utlöser ångest och alkoholsug. Och det är tanken på framtiden och vad den har i sitt sköte. När jag noterar den utlösande tanken så dämpar faktiskt ångesten och suget sig. Tidigare har tanken endast givit mig ett skäl att supa och fly istället för att stanna upp och konfrontera mina tankemönster. Till syvende och sist kan jag omöjligen veta hur framtiden ser ut.

Det var en händelse för sju veckor sedan som fick mig att ta mitt beslut att sluta dricka. En vän som har svår kronisk smärta glömde ett antal doser morfin hemma hos mig. Jag intalade mig att det vore något för mig och jag bestämde mig för att ta dem. Det var mitt på dagen och jag ville vänta till kvällen. Många tankar passerade i mitt huvud under timmarna efter mitt beslut och jag insåg att om jag tog morfinet skulle det vara kört på riktigt och jag skulle förmodligen börja knarka. Jag blev livrädd och kände att botten var nådd. I det ögonblicket beslöt jag mig för att sluta dricka oavsett konsekvenser.

Efter dessa nyktra veckor ser jag hur hjärnan ständigt försöker förhandla i det tysta. Har ju läst mängder med trådar här där personer beskriver att efter ett tag så tror man sig kunna dricka måttligt igen. Så är även fallet för mig, men jag vet innerst inne att det är omöjligt för mig, men ändå dyker dessa tankar upp då och då. Kan även tänka att jag kanske behöver ta ett återfall för att påminna mig om den riktigt vidriga alkoholångesten. Hur sjukt låter inte det? Eller ska jag trilla dit efter tre månader, det är det ju många som beskriver att de gör. Hjärnan och belöningssystemet verkar ha mängder med strategier för att försöka stjälpa mig.

Midsommarafton igår och det gick fint. Var på en tillställning med människor som på sin höjd dricker ett glas vin till maten. Det var inga problem med det. Idag däremot har det varit riktigt stort sug stundtals men jag vägrar ge efter. Jag har helt enkelt inte råd med det för nästa gång känner jag att det går riktigt åt helvete. Jag kan ju till och med tänka mig att knarka i svaga stunder, har dock aldrig gjort det under mitt dryga fyrtioåriga liv, men dricker jag alkohol igen så vet jag att steget inte är långt. Det var ju nära för inte så länge sedan.

Nu är det dags att gå och lägga mig, får se vad morgondagen har att erbjuda.....

Ja Yogi, känslan är jobbig, även om jag vet att jag överlever...

Jag har väl typ lämnat någon slags dörr på glänt- vi har ju pratat många, långa timmar och han vet väldigt väl min inställning- både att jag väldigt gärna vill träffa honom mer, att jag har känslor för honom och att jag inte vill inleda något när han lever med sin familj. Men jag vet att han tyckte att jag var väldigt kall när jag bad honom gå och jag har ju inte hört något efter det. Och i mig ligger det bara och pirrar och önskar - jag vill ju bara att han ska dyka upp hos mig, säga att han separerat och att vi kan ses officiellt! Men - jag vet att han börjar sin semester om en vecka, att han inte vill förstöra barnens sommarlov och det innebär krasst att - det är nog kört.
Av det han sagt så vill han ju lämna, han har sagt hur han känner för mig osv, men det skulle ju kunna vars tomma ord. Fast om han bara är ute efter sex så hade han kunnat få det någon annanstans, och han har inte haft det med mig...
Åh, om allt han sagt, gjort och visat är sant så vill han ju satsa, men jag tror han har svårt att ta tag i detta nu. Dock är hans sambo och hans alla praktiska saker avklarade- de har sedan tidigare separation delat upp allt, ekonomi, lån, saker etc... Han kanske bara inte klarar sig själv...?! Åh, det äter mig i alla fall- jag vill bara ringa upp och säga "jag är så förälskad i dig, lämna x och kom hit, du kommer inte ångra dig!", men jag vill inte gå emellan; det måste i så fall vara hans val... Men jag tänker på honom nonstop❤.

Ja Adde, jag tror verkligen att man måste hitta sig själv, vara trygg i det och ha harmoni innan man kan/bör göra större förändringar... Och jag vet hur gott jag mådde av att jag stannade upp livet när jag flyttade för 16 månader sedan, innan jag hittade mitt hus tex. Och jag vet att jag har mycket jobb kvar, men jag känner samtidigt att jag har gjort en sån resa att jag inte bara kan stänga dörren när jag träffar någon som berör mig så starkt... Och samtidigt försöker jag tänka att "om det blir något så blir det det, men denna gång är det kanske bättre att det inte blir det, men jag längtar så efter honom...

"Att lära sig att älska sig själv först är en större gåva än att nån utifrån ska stjäla hjärtat och kanske trampa på det" - tack Adde, för viktiga ord. Det är ju trots allt detta som stoppar mig från att ringa upp honom...

Stora, förvirrade kramar

Men han kommer aldrig sluta men jag får tänka på dina ord att jag fixar det här.

http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/boisen-sverige-har-b…

Berra

skrivet :

http://nyheter24.se/modette/josefin/2014/06/18/varfor-jag-slutade-drick…

dvs så som jag läser det du skriver - det gör mig så ont och ibland så förvirrad och fylld av frågor. Efter ditt senaste inlägg har jag tänkt mycket och idag ögnat igenom din tråd. "Hur kommer jag ur detta på ett sätt jag inte kommer ångra???" frågar du.

Vad är det du är rädd att ångra? Att säga? Att göra? Att underlåta att säga/göra?

När jag läser dina tidigare inlägg får jag intrycket att du från början hade så klara strategier och tydliga tidsramar. Du reflekterade över olika val. Ditt plötsliga och långa "försvinnande" efter operationen gjorde mig konfunderad - vilket jag också skrev då. När du kom tillbaka beskrev du - som jag förstår det - hur du "fallit" - ett djupt och nästan "fritt fall". Det är i alla fall vad jag förstår, så som jag läser det du skriver - och jag kan fortfarande känna mig konfunderad över vad som hände. Förstås ber jag inte om "svar" jag vill bara delge vad som rör sig i mig.

Jag hade skrivit till dig om "normaliseringsprocessen" och jag tänker idag på hur man beskriver de många sammanflätade trådarna i det som kallas "det traumatiska bandet". Du hade så många frågor efter din anhörigvecka - vad blev det av dem? Har dina frågor fått svar eller är de kvar som "hål" inom dig? Jag önskar dig en trygg Alanongemenskap och en riktigt trygg och klok professionell kontakt. Men det är min känsla. Vill ändå med viss tvekan delge den till dig - med förhoppningen att mina ord inte gör dig illa på något sätt - det är inte min mening. Men min känsla är så stark så jag känner att det (kanske) vore fel att undanhålla dig mina tankar. Sätter punkt här och nu och trycker med viss tvekan på "Spara". Allt gott och i välmening / mt

Tack båda för era svar, och på något sätt så vet jag ju redan svaret och lösningen.... Jag ska läsa vidare på den här sidan och försöka ordna upp livet på något bra sätt. Inget man löser i en handvändning men någonstans måste man börja!

en anledning till att alla större livsförändringar ska undvikas den första tiden. För oss alkisar så gäller att hålla byxorna på det första året och jag tror nog att det är samma för medberoende. Att hitta sig själv i det nya livet måste få ta sin tid och det går inte att skynda på.

Jag har en vän som nu, efter 5 år i nykterhet, hittat sin kärlek och jag gläds med honom men själv tvekar jag och har ingen brådska efter min skilsmässa. Men jag tar tacksamt emot så många kramar jag kan !! Kroppslig beröring väcker mina sinnen och får dem att vakna lite stillsamt.

Att lära sig att älska sig själv först är en större gåva än att nån utifrån ska stjäla hjärtat och kanske trampa på det.

Ta hand om dig !!

sak :

Du ska enbart se till ditt eget bästa och inget annat.
Du har gjort det som kan göras och har inga alternativ kvar.

Vårda dig själv och ditt mående, gå på Al-anon, skapa ditt nya liv.Du är värd bättre än såhär.

Kram ♥

Hade mina minuter i natt..om det var värt det?

Ha ha ha ha

.....skulle precis som vanligt ge precis allt för att ha det som du idag Berra.

Idag har jag inget...du har allt...

Vet ju...men fixar det lik förbannat inte...vad är det för fel på mig...?

Tror lik förbannat på att dina tankar och sköna texter hållit mig vid ytan...längre än jag borde...

Ger aldrig upp..måste ju tro...vad finns det för alternativ....

Ha en bra dag..och kväll Berra...det är du värd!

Här är det redan mörkt....

/Svenne banan

Tänkte skarpa..tankar när det bara var jag o havet i morse...

Tänkte att...skillnaden mellan liv o död...vinst o förlust...en marathonlöpare och en alkoholist...är....hårfin...

Just där mina mina milrundor är som finast..satt jag..tittade ut mot havet...med munnen full av snus..rökande en cigg..drack det kvarglömda vinet....och det kom till mig...som ett slag på käften!

Vad gör jag? Vad håller jag på med? Varför? Är detta jag? Vem är jag??

Vill leva..vill springa..vill....

Men....snälla någon...hur i h-e...ska jag komma ut från denna mardröm....

/Mic

...anklaga eller så, så tror jag ändå att du inte kommer att ångra dig. Bara att hålla sig till synbara fakta och din känsla av att du inte kan ha det såhär längre, på grund av orsaker som du säkert har påtalat många gånger redan. Att du behöver en sommar kantad av vila, återhämtning och frid. Det handlar om dig, ditt liv, ditt mående och dina behov. Han kanske behöver detta för att förstå, ta till sig och ta ställning till om han vill bidra till förändring. Bara han kan förändra sig själv och det måste ju bygga på en genuin vilja. Ångra dig kanske du kommer att göra, men då kanske möjligheten finns att gå tillbaka? Jag tror inte det finns några bra sätt i en sådan här situation, eftersom någon blir sårad... Men jag tror ändå på att försöka vara konkret och hålla sig till fakta, inte gräla eller så för då finns ju risken att man säger saker som sårar i onödan och som man kanske ångrar sen...
Hoppas det blir så bra som det kan, att du får din efterlängtade ledighet och vila.
Kram

...man överlever, men känslan är ju nog så jobbig...
Jag vet ju att du avslutade, men har du lämnat någon dörr på glänt? Väntar du på att han ska höra av sig eller är det möjligt för dig att ta kontakt? Har ni pratat om era känslor och bollen ligger hos honom nu? Finns det någon möjlighet för er? Förstår ju att du inte vill inleda något med honom så länge han är upptagen, men hur tänker han kring sitt äktenskap? Vill han satsa på det? Hur tänker han?
Jag har fått känslan av att ni ändå hade en spirande förälskelse som hade kunnat blomma ut i något större om det fick chansen.
Kram

... Vill bara ha någon att hålla om, och som håller om mig, och säger snälla, fina saker, överraskar mig, får mig att känna lugn och trygghet... Åh, är faktiskt förälskad, och det gör ont att det blev fel (eller i fel man, som var upptagen...), men det är inget jag inte överlever, men... Längtar sååå efter honom.

...att bara få bekräftat att man är normal och inte håller på att bli galen. Att det på nåt sätt hänger ihop med hela problematiken. Jag förstår inte mina egna känslor, som är så dubbla och totalt motsatta. Är väl sentimental idag bara... Men ändå lite glad över tårarna. Jag har inte fällt en tår sedan jag lämnade i januari. Har mest varit avstängd från alla känslor. Tårarna idag gör ändå att jag känner riktiga känslor igen. Har stoppat mina impulser idag som uppmanar mig att messa eller ringa honom. Jag ska inte göra det. Men jag vill.

Tack för dina ord, så skönt här för här kan man säga precis hur man känner, hur twistat det än låter, och folk här förstår. Jag skulle aldrig kunna yppa dessa känslor för någon irl, de skulle inte förstå hur jag kan längta efter allt han gjort, och de skulle bli väldigt oroliga att jag skulle gå tillbaka till honom.

Kram

... Hur du ska ta dig ur det på ett sätt du inte ångrar.
Men utifrån sett kan jag säga att så mycket och så länge som du kämpat så har du ingenting att ångra - du har gjort allt du kan. Att det inte räckt är sorgligt, men det beror ju på någon annan, någon som du inte kan påverka!!

Din ledighet och återhämtning är viktig, se till att ta dig den!!!
Kramar

....får vi se hur detta kommer gå vidare.

Katastrof i förrgår där jag höll ihop någorlunda och tyckte jag fick sagt några saker.
Inget kommer ändras däremot, tyvärr...

Tänker inte ha en somnar, min första längre lediga tid sen slutet av -90-talet, i smuts och obehag!

Hur kommer jag ur detta på ett sätt jag inte kommer ångra???

..det gör inte jag, sticker ut ifrån den vanliga grå massan.
Vaknade fräsch denna morgon, och hjälpte till att röja bort stöket ifrån partytälten, det såg ut som det brukar, men....
Med en stor skillnad, jag mådde inte som Svenne Banan, jag mår förvånansvärt bra, lite sliten efter tröttheten men inte bakis det minsta.

Solen lyser tvärtom mot gårdagen, och molnen ser inte ut att bära på tunga droppar, värmen finns när solens strålar träffar kroppen.
Barnen ligger lite avslagna i utesoffan, delvis uttråkade av att inget händer, dels för att de är trötta efter sommarens "julafton".
Midsommarafton med de höga förväntningarna, sätter sinnena på helspänn hos alla.
Mycket förberedelser mycket pyssel med dukningarna och klädval, allt ska vara så där perfekt, precis som julen.
Crescendot har uppnåtts, nu gäller det bara att lägga i en lagom växeln för att orka med för alla, barn, nyktra och bakisfolket.
Jag vet att det finns en kategori av människor som inte har samma tolerans mot motsträvigheter idag, de med baksmällan.

Vi klättrar på varandra idag, det ligger kläder och pryttlar överallt i den lilla stugan, åtta pers på 30 kvadratmeter, det kräver en hög toleranströskel.
Blir mycket skäll på ungar som slängt ifrån sig sina strumpor i soffan, de som har liknande tandborstar som förväxlas, vems kaffekopp som är vems, osv.

Störst av allt är att ha tolerans till varandra och deras tillkortakommande, och ha kvar lite kärlek till varandra, att orka vara glad trots sin evinnerliga baksmälla.

Jag har inga problem idag med det, känner mig som en av ungarna och skulle gärna vilja peta lite i såren på de som är ömma i skallen idag, testa gränserna.
Kanske ska poppa lika högt på stereon idag som de gjorde inatt, hur många sekunder kommer det att ta innan de stora klagomålen kommer?

Jag är kung i min egna trädgård, tack vare mina val jag gjorde igår, styrkan sitter i huvudet och inte i drycken.

Berra

Cyklade vidare......satt mig på en parkbänk...mitt i stan...

Alkis?.

Jag ?

Ja äntligen trillade kanske polletten ner,,,,

................

Håller med Adde.

Tyvärr är alkoholen viktigare för din sambo än kärleken till dig och sina barn. Jag har själv varit i din sambos situation. Jag tog själv initiativet till en separation från min fru. Jag var så trött på tjatet och gnatet av att jag drack för mycket. Jag erkände för flera år sedan att jag var alkoholist. Höll mig nykter på olika fester när min fru var med. Hemma så drack jag när varje tillfälle gavs. Jag nekade hela tiden när min fru frågade om jag drack. Utarbetade hela tiden olika strategier för "smygsupande".

När min fru och minsta son flyttade (de andra två hade redan flyttat hemifrån) kunde jag supa hejdlöst på fritiden. Jag drack även när jag hade min son hemma. Det var när han började fråga varför jag var så konstig ibland, jag tog mig i kragen. Jag höll mig nykter när jag hade honom. Därifrån började jag och min separerade fru diskutera vår förra relation. En relation där mitt drickande var i centrum. Varför kunde jag vara nykter de dagar jag hade sonen. När vi bodde ihop så struntade jag i sonen och min frus livssituation.

Min fru och jag började hitta tillbaka till det som förenat oss från början, kärleken och "pirret" av att vara i varandras närhet. Så höll vi på över ett år. Men fortfarande drack jag i smyg. Sådana är vi alkoholister, självcentrerade egoister ( i alla fall jag) . Vill både ha och spara kakan.

Trotts att jag visste att jag var alkoholist ljög jag för alla och mig själv. Jag trodde jag kunde sluta av egen kraft. När jag till sist insåg att det var omöjligt ringde jag till länkarna i min kommun. Till min förvåning hade numret ingen abonnent! Jag tog det som ett tecken att fortsätta mitt liv. Jag hade i alla fall försökt.

Efter ytterliga några veckor och fyllor gick jag ner på ett AA-möte. Vi var bara tre personer på mötet. Där kunde jag för första gången i mitt liv "bikta" mig för likasinnade. Fick höra livshistorier som jag kände igen mig i. Jag förstod att jag inte skulle klara av att bli nykter av mig själv. Jag fann en kraft större en min egna. En del kallar det för gud. Jag kallar den för kärleken. Kärleken till livet och mina medmänniskor.

Nu har jag och min fru en ny relation där jag är nykter och ärlig. Jag går på mina AA-möten en gång i veckan. Det räcker för att hålla egoisten inom mig i schakt. Vi bor ihop och är fortfarande man och hustru.

Som Adde skrev, du kan inte ändra på din sambos liv, det kan bara han. Ta vara på ditt egna.

Läs vidare här på forumet. Det finns mycket här som kommer att hjälpa dig till dina val i framtiden.