Senaste kommentarerna i forumet

Tack för era svar! Jag har inte skrivit på ett tag men varit inne och läst i stort sett dagligen. När jag var på semester och sällan hade tillgång till wi-fi kände jag mig lite vilsen. Tankarna på att "i framtiden kan jag nog gå på vinprovningar, åka på tjejresa ich dricka vin" kom tillbaka. Jag inser att kag behöver forumet och alla kloka människor hör för att behålla mig förankrad i verkligheten. Jag har sprungit så många varv med att på olika sätt försöka kontrollera hur jag dricker, jag vet att det funkar ibland men jag vet även att det inte gör det vid andra tillfällen... Och framför allt har jag inte kontroll, hade jag haft det hade tillfällena när allt spårar ur inte skett. Jag får inte heller lura mig själv när jag läser andras historier och ser att deras a-missbruk var längre gånget än mitt... Jag får inte tillåta mig själv att negligera mina problem bara för att andra har det värre. DET måste väl vara den absolut sämsta orsaken till att fortsätta dricka.
Vi har a i huset, dock inga BiB, där går min gräns. Jag har varit på all inclusive med a överallt utan att dricka. Det betyder INTE att jag är "bättre" än de som inte kan det eller att det är något kag rekommenderar. Det kag menar är att vi alla har triggers och olika problemområden som ställer till det för oss. Jag har (och fortsätter) identifiera mina, hitta min väg och om jag märker att jag inte kan ha a hemma får vi hälla ut/ge bort finwhiskeyn. Det har dock gått 3 mån och tanken har inte ens funnits hos mig att jag ska dricka av det vi har (BiB hade dock varit en för stor frestelse så den vill jag skippa). Det har hänt massor i mitt liv och det är väldigt tufft. Jag mår inte alls bra, men en del tror jag beror på att jag inte längre har den där skammen ich skulden längst in, den som sade till mig att jag inte var värd bättre, som bara körde på. Nu stannar jag upp och känner efter och inser att jag har gått på mina reserver alldeles för länge. Jag har dragit i nödbromsen eftersom jag nu kan sträcka på ryggen ich säga att jag är värd att må bra. Nu ska jag bara hitta vägen dit...

Det enda som är bra med (sjukdomen) alkoholism är att människor kan tillfriskna OM de slutar dricka.
Jag har träffat väldigt många människor och lyssnat till deras berättelser (på AA) och det går att vända sitt liv, Hur illa det än må vara innan förändringen sker.

Har du hört sinnesrobönen?
Den är fin tycker jag och bra.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Mot att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden"

När jag var medberoende till 110% hjälpte det mig att gå på öppna AA-möten och lyssna på tillfrisknande alkoholister. Det gav mig hopp i mörkret samt stor förståelse för hur personlighetsförändrade människor (även jag själv) blir av att vara styrda av alkoholberoende.

Hoppas du har fått sömn i natt.
Ta djupa andetag.
Sträck på dig.
Ha självrespekt och kom ihåg vem du är och vad du vill.
Det kommer inte alltid vara såhär jobbigt, inte nu när du på allvar jobbar för en positiv förändring.

Kram Ebba

Kallsvettig hand möter varm torr :)

Hej Lena!
Jag har också den uppfattningen, att 12- stegs programmet är mer om självutveckling än något annat. Om att bli hel inifrån o ut, och därmed inte behöva fly m alkohol.
Låter som ett omvälvande möte!

Hej!
Det enda sättet är att prova, tror jag. Ät antabus ett tag,& se hur det går. Om du tar mer droger när du är alk påverkad är det ännu bättre med antabus, kanske. (Har varit på b.a. förstår vad du menar).
☆ kämpa på ☆

svar i fredags, vill ju tro att det då inte är så djäkla akut. Ska väl få svar inom en vecka, tack för tummarna Anders!

funkade väldigt bra för mig. Suget försvinner inte men när jag drack så försvann viljan att dricka mer efter en öl eller ett glas vin. Mirakel kan man tycka, men det var då jag insåg att jag vill inte ha en öl eller ett glas vin, jag vill bli påverkad och medicinen tar bort den lusten. Värt att prova för alla som slirar runt i alkoholträsket och inte hittat någon lösning än.

...drar ner brallorna som en polare en gång sade....
Vadå, ska man moona åt det?
Nej men skärp dig nu Berra, du drar nytta av det.
Hur ska man kunna dra nytta ur något som går dig dåligt?

Man lääär sig något, ....eller så vänder man på det.....och visar det röven, som du behagar...
Små motgångar som vi hade som äldre tonåringar, man trodde inte det kunde bli värre.
Nyss blivit nekad som femtonåring när man försökte köpa en platta folköl....men misslyckats övertyga kassörskan på OK-livs att man visst var 18 år.

Nu är det precis tvärtom, nu är det jag som sitter i positionen att försöka övertyga tonåringarna att inte ha så bråttom med att testa vuxensakerna, ni hinner tids nog att få er första fylla, och upptäcka nackdelarna med detta...
...för mig tog det .....eh, trettio år till.

Problemen har blivit det motsatta, nu tvingas jag till att antingen ljuga, eller berätta den härskna sanningen om vad som händer mig när JAG blir påbjuden att vara social och dricka tillsammans med alla andra.
Skulle jag inte kunna vara social om jag INTE drack alkoholen?, mer sanning skulle väl vara att de andra inte kan det.
Livet är bra konstigt, precis som om man inte skulle kunna ha roligt utan alkohol, det går väl aldrig?
Nu kommer det, vad är det som händer med människan när hon dricker alkoholen egentligen?
Vad händer i hjärnan som vi inte skulle kunna framkalla när vi är nyktra?
Sinnesintrycken förändras, lättare till skratt, pladdrar på i tvåhundraåttio.....listan kan nog göras lång.
Hur pass svårt skulle det vara att släppa på tyglarna nykter, låtsas vara lite påverkad?
Att inte bjuda till när det bjuds på fest, släppa loss den där efterhängsna nedtryckande känslan av att inte räcka till.
Det fungerar, men det är svårt och tar tid att hitta sin festskådespelare, inte alltid rollen passar en, eller ens festen.
Och att ha modet att tacka nej, eller ta konsekvenserna av att lämna en fest som inte duger.
Det är svårt att vara för ärlig, och rakt fram, men känns bättre för en själv.

Senaste åren har jag försökt vara mer ärlig mot mig själv och min omgivning, det blir enklare så.
Varför krökar inte du?, nej jag tycker det känns överreklamerat, inte så kul som alla tror, det kan man säga faktiskt.
Ibland får man medhåll, och lika ofta för man slåss för sin övertygelse, oftast i kvadrat mot promillehalten.

Igår hade vi en sammankomst för den flickan som miste livet, många deltagare var hennes fotbollstjejer.
Dottern berättade efteråt en kul sak, vet du?, sade hon, Frida sa att jag hade en ball farsa, och om hon inte hade sin egna hade hon önskat att min pappa skulle varit hennes också, så sträck på dig pappa lilla!, du är omtyckt av småtjejerna.
Blev du inte lite stolt då?, frågade jag henne.
Jo svarade hon, men det är ju en sak som jag egentligen inte borde ha berättat, du blir ju så jävla dryg då.
Ja men tack för den passningen svarade jag, så du skulle inte vilja ha Frida som en styvsyster då, eller styvmamma?
Äh men lägg av för fan, du är ju gubbsjuk...
Njaeh...men lite söt är hon nog i alla fall, säg mig ...har hon någon pojkvän?
-Sluta!.....
Så kan konversationen låta i våran familj, man levererar en öppning och då gäller det att hugga.
Hon vet att jag skämtar med henne, och att alla hennes kompisar som vi känner är lite som våra egna döttrar vi bryr oss mycket om dem hur det går för dem i början av det inte allt för lätta vuxenlivet.
Jag och min fru har varit lite som oberoende föräldrar med stöttning och en trygghet att kunna prata med.
Det är mycket som ska falla på plats, fortsatta studier, flytta hemifrån, ordna ett hållbart arbete, skaffa pojkvänner och för några enstaka av dem skaffa familj.
Så blev det inte för en av dem, någon valde att spela gud och kunna härska över liv eller död, och det blev det sistnämnda.
Han/hon/det valde att ta en av mina "döttrar", och det blev ett rov jag har svårt att kunna acceptera.
Hon var ingen som utsatte sig för risker, men blev ändå ett offer, det känns så himla orättvist.
Ibland så knyter det sig runt mitt hjärta i ett krampaktigt grepp i en hastigt påkommen sorg, allting står stilla och allt som finns i mitt sinne är enbart tankarna på henne, och vad ska inte hennes familj orka gå igenom när det känns så hemsk för oss?
Vad är då problemen med att inte kunna dricka i jämförelse mot dessa?

Ibland så känns mina alkoholproblem så små, så små...
När de nyligen kändes så stora, det är märkligt hur omständigheterna vänder på problematiken.
Det betyder heller inte att jag kan förringa dem, tvärsom så stärker de mig,
hur mycket dumheter hade jag då inte gjort OM jag hade valt att dricka.

Så mitt i allt elände så är jag faktiskt väldigt lyckligt lottad som inte längre dricker, det hade bara blivit betydligt mycket värre.

Man står stadigt på jorden när den har börjat skälva, tro mig!

Berra

Förstör är precis vad alkohol gör! Bra att du kan stå emot ditt vin ikväll. Du har helt rätt - det är fantastiskt gott med kaffe efter en nykter sömn, då både kropp och knopp fått vila. Känn in hur bra du mår imorgon och jag hoppas du bestämmer dig att det är så du vill ha det. Jag har vaknat upp nu tjugo morgnar och jag vill ha fler sådana! Men mitt humör är väldigt omväxlande, men jag hoppas det stabiliserar sig.
Sov gott!

Varför ska DU gå med på hens krav? Varför kan inte hen gå med på dina krav lika gärna i så fall?

Vad är viktigt för dig? Vad vill du? Vad tycker du?

Låt dig inte luras in i en missbrukares spel - hen behöver välja att söka hjälp för sin egen skull, inte för någon annans, inte för att någon annan lovar förhållande eller liknande. Om du lovar det, och hen inte håller sig nykter, då kommer det i hens huvud bero på att du inte fanns där som du lovat, att du inte gav tillräckligt med kärlek osv osv.
Så, vad vill du och vad är viktigt för dig? Kompromissa inte!

Kram och välkommen hit!

Han ringde i kväll. Det var tre viktiga saker han ville säga. Jag hörde att han var onykter och sa att vi får tala när vi träffas. I morgon eller helst efter att han har besökt kliniken på tisdag. Vi får se .... Vad ? Om jag kommer ...... Lång tystnad....... Har du träffat barnen?
Vad har du sagt till dem?
Inga detaljer, de vet att du mår dåligt och är sjuk.
Långa tystnader, jag tror att samtalet är avslutat flera gånger.
......jag har tänkt .......du får behålla landet och huset jag köper en lägenhet.
Går du inte händelserna i förväg nu? Vi pratar på tisdag.
Vi får se ......
Du har lovat, först torsdag nu tisdag. Du kan inte svika, du är elak nu.
DU har varit elak mot mig i ett år!
Nu slutar vi prata.
Så blev det tyst. Sen ett sms med obegriplig text.
Så är läget.
Jag känner mig spyfärdig men är glad att jag har piller så att jag kan sova.
Det kvittar vad som händer, han är inte beredd att satsa på någon förändring.
Jag har sagt gång på gång att jag förstår att det är svårt men att jag finns vid hans sida om han söker hjälp. Nu gör han allt för att slippa gå till kliniken på tisdag. Jag sitter här sju mil ifrån honom och kan inte göra någonting.
Sjunker ihop, ont i magen och i huvudet, kan inte sova.
Kan någon som har blivit så här gravt alkoholiserad någonsin bli frisk?

... skulle rubriken vara, vet inte varifrån "Hit" dök upp

Har inte läst mycket på forumet nu och helt missat vad du gått igenom med din familj. Vad tungt det måste vara. Jag fastnade för det där med gråt och tycker att du föll på helt rätt sida där. Det är inte manligt att aldrig gråta, bara sorgligt.

Sköt om dig och de dina.

Ska bli skönt att vakna i morgon, inge bakis, inte lukta gammal vin och det kommer blir så gott med en kopp kaffe.

Du är så klok, vettig och modig som pratar om detta med dina vänner.
Det är så oerhört bra att du pratar om det, för just det är ofta en nyckel till förändring!

Det är en tung börda för ett barn att se sin mamma må dåligt och inte klara att ta hand om sig och det är jätteviktigt att du hittar bra stöd och hjälp till dig själv.

Jag förstår att det är jättejobbigt och svårt.
Att försöka prata med en människa som både har alkoholproblem och är drabbad av psykisk ohälsa kan vara svårt och krävande även för människor som arbetar med den problematiken dagligen så hur svårt är det då inte för dig?

Har hon kontakt med någon vård eller behandling?
Jag tycker absolut att du, om du orkar, ska ringa kommunens missbruksenhet och berätta hur det är för dig och fråga om råd. Det är deras jobb att hjälpa.
Var inte rädd för att ringa, de får lön för att försöka hjälpa människor som behöver hjälp!

Du borde också gå på ett al-anon möte, ta med en vän kanske?

Kom ihåg att du är värdefull och förtjänar att må bra.

Kanske någon annan som läser det här har fler tips eller råd?

KRAM TILL DIG

Håller med Vilja, vill också ta över ibland och återlämna ångest och jobbiga delar en bit i taget. Förstår känslan av att känna sig värdelös jämfört med andra. När jag kämpade som värst så var jag ännu inte medlem här. Från att ha varit väldigt övertygad om att jag kunde sluta om jag ville, så funkade det inte. Och värre o värre incidenter blev det. Drickandet såg ut som ditt, hemmet likaså och motivationen till allt var obefintlig. Det är så lätt att slå på sig själv och känna sig misslyckad när man jämför med framgångssagorna härinne. Jag var så rädd att jag inte skulle kunna komma tillrätta med det, men plötsligt hände det. Det låter lite fånigt, men det var som en ingivelse... Har du tagit hjälp? Får du stopp på det så kommer så mycket annat positivt på köpet. Hoppas så att du kommer tillrätta med det här snabbt. Det är fullt möjligt. Du är inte din mamma. Du har sett det utifrån och kan använda din insikt i din egen kamp. Du kan ta dig ut det, men kanske behöver lite hjälp. Kramar!

Jag vill inte ha några levnadsregler...jag vill vara fri.
Men grejen är den att jag kanske MÅSTE ha regler för mig själv hur jag lever mitt liv, för att klara den här kampen mot alkoholen.
Tråkigt, men kanske att jag ska sätta upp några regler för mig själv.

Men är inte det lite samma sak som att säga att man ska sluta med alkohol?
Det i sig är ju en regel....jag har tänkt den regeln flera gånger.
Jag har till och satt det som en regel i mitt liv, men mitt inre har känt att det är nog ingen fara om jag bryter mot den regeln ett antal gånger.
Frågan är vad som kan få mig att verkligen inte dricka mer alkohol....

Hej på dig!!
Jag har min dotter varannan helg och då dricker jag aldrig.
MEN däremot har jag gett mig själv tillåtelse att dricka på onsdagen den helgen då jag har min dotter.

På helgen då jag INTE har min dotter sitter jag hemma och dricker mellan åtta och tio folköl på en kväll.
Detta gör jag både på fredag och lördagen.

När söndagen kommer så känner jag mig ensam och ledsen.... då kommer tankarna på att jag kan dricka öl idag med (söndagen)
Jag har inget jobb att passa, då jag är sjukpensionär.
Så jag tänker som så att jag kan ju dricka på söndagen med, så slipper jag känna mig nere och så vidare.

Grejen är att det är ju ingen lösning på varför jag känner mig nere.
Jag tror att det är lite som du har det.
Att man tycker synd om sig själv och hittar olika lösningar på att komma bort från den jobbiga känslan.
Det lättaste är att ta till alkoholen.

Jag förstår dig mycket väl och jag vet inte hur du tänker.
Men jag har gett mig själv en eloge, för att jag har sökt mig hit till detta forum.
Bara det att jag har tagit steget mot att bli nykter tycker jag är ett stort steg.
Att sedan verkligen ta tag i mitt drickande....ja...det kommer det med.
Men att känna en massa "borde-känslor" är egentligen bara onödigt och de får en att må sämre än vad man behöver må.

Antar lite att du med kanske har känt "Jag borde....."
Jag har gjort det flera gånger när det både gäller mitt drickande och annat.
Men jag har lärt mig att skala bort detta med vad jag borde göra, för det gjorde mig bara mer ledsen än glad.

Jag förstår hur du ha det....

Å vad underbart det låter!!
Dit vill jag också. Grattis till dej!

Känns bra just nu. Har en något så när balans i mitt liv. Går på AA-kvinnomöte på söndagar. Känns bra. Lagom motion och lagom mental stimulans på dagarna. Ja, mår hyfsat bra. Tycker att jag har bra kontakt med mina barn och barnbarn. Har gått ner några kilon. Så även vikten är på rätt väg. I kväll ska jag se på bron på TV. Livet känns skönt i denna stund. Och en dag i taget gäller.

... på en landsv... Äh. Jag har gått på ett par AA-möten till nu, sen det allra första. Det är skitjobbigt. Och jätteskönt. Jag tar med mig mig själv på dom där mötena, min ovilja att prata inför andra, min skräck för att plötsligt börja gråta och mina kallsvettiga händer som förenas med andras varma, torra i Sinnesrobönen.

Fy fan. Alla dom procent vatten min kropp består av - jag tror alla är tårar som aldrig fällts.

Sist jag var på möte pratade en av deltagarna om AA-stegen på ett sånt sätt att det stod klart för mig att dessa steg bildar ett helt, holistiskt livsprogram. Då väcktes min nyfikenhet. Där återfinner jag, såsom jag uppfattar det i alla fall, såväl meditation som mindfulness. Det kallas bara inte för samma sak.

Ojojoj, jag känner mig helt skörbjuggig inombords. Så får det lov att vara just nu, denna söndag.

Har jag känt mej länge. Vet ju vad jag gör när jag drar i mig
giftet . Vet precis hur farligt det är. Och ändå....det är helt j- obegripligt.
Har haft ännu en dag i vegeterandets tecken.
Lyfter på en tekopp sen måste jag vila.
Jag är egentligen en prydlig och
ordningsam människa så har höga krav på mej själv att hålla både mej och hemmet välstädat. Det slitet ju sej totalt när man max orkar hasa sej ut i köket och äta frukost.
Vaknade i morse med helt igensvullna ögon och förkylningsblåsor på munnen.
Ser ut som ett ras och i hallen står soppåse och tomflaskor som måste gås ut med.
Vill för allt i världen inte träffa på nån granne.
Får väl smyga ut när det blivit mörkt.
I morgon arbete.......fattar inte hur det skall gå till.

Vi vistas på olika håll nu. Han är på landet och jag är kvar i staden. Så jag har mycket tid att tänka och det är skönt att vara för sig själv. Efter händelsen för några veckor sen då polisen var här och hjälpte in honom försöker jag att undvika att träffa grannar som kan komma med svåra frågor.
Mannen har alltså gått i pension och nu vill han gärna berätta om vilka fina tal och hur mycket beröm han har fått. Tyvärr, jag blir bara elak och sarkastisk och har ingen lust att lyssna. Han tar inte själv upp några funderingar kring vad som har hänt med hans familj. Ingenting om att han förstår att han skadar andra än sig själv. Jag orkar inte se honom nu och när jag tänker på honom är det situationer där han har behandlat mig illa som kommer upp. Så många år som hans kärlek till ölen har styrt våra liv. Gå på bio? Hur lång är den? Då ska jag sitta längst ut! Jag kanske går efter en stund.
Gå på kalas? Då ska vi åka taxi hem! Stort kalas? Då ska jag sitta bredvid xxx! Hur vi har gått gemensamt på fest och han bara är försvunnen. Många gånger utanför i samspråk med någon annan överförfriskad gubbe som han kan skrävla med.
Och så däremellan .... Sätt dig här, kom hit så jag får hålla om dig. Vad är det med dig? Måste du ta upp det nu?
Men den här gången går det inte att vända blad. Nästa steg är hans.

Jag känner mej så värdelös jämfört med många av er kämpar här.
Ser hur jag upprepar min mammas historia och beteende.

Jag svor på att aldrig göra det.

Kämpa på!
Jag tar rygg på er som också tillfrisknar :)