Senaste kommentarerna i forumet

Bra att du reflekterar över dina beslut och ditt handlande, det är så man lär sig hur man vill ha det och vad man vill uppnå. Att falla och notera det som ett fall är en del av processen. Upp igen!

Det var trevligt att dricka vin igår men tyvärr övergick jag inte till vatten mot slutet utan fortsatte med sprit och kom i säng väldigt sent. Så igår bröt jag med alla mina påbud: att inte dricka för mycket på en gång, att inte bli full och framförallt att inte dricka på vardagar. Att jag blev full är inget jag hänger upp mig på men jag är besviken på mig själv för att jag inte kan hålla mina egna löften.

och skickar iväg en lång, varm kram! / mt

är nykter nu sen flera år tillbaka. Han var inte det skick som di man verkar vara men jag upplevde att han stod på randen till en utförsbacke. Hans väg mot nykterhet började när jag gick för att lämna honom. Inte så att jag var borta några dar utan jag hade faktiskt avsikten att flytta och separera och det förstod han. Jag kan säga att han valde mig och vårt liv men att avstå från alkohol var inte lätt alla dagar. Såsom du beskriver er samvaro kan jag inte känna igen mig och vårt liv. Men medberoendemönstren känner jag väl igen och dem jobbar jag fortfarande med både i Al-Anon men kanske mest med "mig själv" genom att läsa och reflektera. Mitt skrivande har hjälpt mig mycket. Jag arbetar överlag med att släppa taget i olika situationer och låta andra ta ansvar för det som tillhör dem. Att vara den medberoende som tar makten över sitt liv och lämnar till missbrukaren att ta ansvar för det som hör hen till betyder på intet sätt att man skulle se sig som felfri. Jag frågar igen om Al-Anon - har du bekantat dig med tolvstegsmodellen? Där framgår med all tydlighet att det man jobbar med är sig själv, sina karaktärsfel (som det kallas) och tillkortakommanden och vägar till försoning och förändring. Jag klistrar också in den länk som var ett av mina viktiga handtag, jag har säkert delat den tidigare till dig... http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html Förvisso är det så att vi alla måste hitta vår egen väg! Sist och slutligen är det så. Hoppas solen lyser hos dig som hos mig. Kraam / mt

Håller med. Ta nya tag! Såg ut så här för mig i början också. Skillnaden mot tidigare gånger var att jag inte använde det som en ursäkt för att fortsätta dricka. Du är på gång nu! Håll i dina segrar! Och börja på nytt!

Forum är min livlina nu. Det första jag läser när jag vaknar, det sista innan jag somnar.
Jag tar inte alls illa upp av uppriktigheten, jag tror inte heller att min man kan bli en måttlighetsdrickare. Antabus kan han tydligen inte få förrän man har kollat levervärden och han måste först ha minskat sitt drickande? Sa läkaren tror jag, han var svår att förstå. Han talade som ur ett standardformulär med stark polsk brytning och var inte intresserad av att föra ett samtal med min man, än mindre med mig som satt i rummet.
Men det finns ett magiskt ord som kan rädda allt. VILJA! Och det är ju det som saknas. Jag kan inte trolla fram den. Jag har resonerat sakligt, påläst, kommit med praktiska förslag, hållit mig hemifrån flera dagar, hittat på eget. ........ Parterapi försökte vi oss på för fyra år sedan. När ämnet alkohol kom upp gick mannen ut och stängde dörren. Mina ihärdiga idéer bemöts av irritation eller ilska. Aldrig att mannen själv säger att han har en konkret plan. Nu är jag på bristningsgränsen, orkar inte träffa folk, fick ett spel på telebutiken då min mobil hängde krånglade och ingen kunde hjälpa till. Så brister allt och jag lägger mig på sängen och gråter. Och då är jag en egoist, självupptagen, tycker synd om mig själv. Mannen sitter kvar i mörkret och öppnar en öl till.
Som sagt, Tack för att ni, mina Forumvänner är ärliga och uppriktiga! Jag förstår att jag måste ta hand om mig själv men jag vet verkligen inte hur det ska gå till.
Det hade varit så skönt om den där läkaren igår hade vänt sig mot mig och frågat hur jag mådde. Och med sina ord förklarat för mannen att anhöriga far ofta väldigt illa och också behöver stöd. Bara så, det hade betytt så mycket.
Men du Mulletant, din man är ju nykter nu och ni har det bra.
Och din också Skogsrå? Men kanske hade de inte sjunkit så lågt som min man har gjort den senaste tiden. Det känns som om han har tappat all värdighet och jag känner ett sånt förakt när jag tänker på honom flinande med en öl i skottkärran mitt i regniga natten.
Eller när jag känner hur hela huset luktar snus och urin då jag öppnar dörren.
Jag förstår att han gör allt för att slippa konfronteras med sitt eget dåliga samvete. Blotta åsynen av mig väcker väl hans skuldkänslor så då gäller det att ösa på så att det blev mitt fel i stället. Svarar jag sen med att säga någonting ilsket eller spydigt så får han trumf och då är det ju som han brukar säga "aldrig ens fel när två träter". V.S.B.

Det blir lite uppehåll mellan gångerna jag loggar in här nuförtiden, märker jag. Har påbörjat en kurs som tar tid i anspråk, och så har vi ju dessa AA-möten som fyller samma funktion som forumet gör, fast liksom live då. :)

Tack för goa rader, Sattva, Ebba och Sisyfos. Vi är på väg. Kram. ♥

Tummen upp rallan! En i raden av många framtida segrar.

är sannerligen inte förvånande. Förr eller senare måste din gräns komma emot... jag som följer ditt liv genom att läsa dina inlägg och ser ditt liv så att säga "utifrån", jag håller andan och känner mig maktlös. Fylld av frågor. I mina ögon är det uppenbart att din man är helt maktlös inför alkoholen och som jag läser är det du som ska tillrättalägga och jämna ut alla mötande svårigheter i hans liv för att han ska kunna hålla sig nykter.
Det är en omöjlig uppgift!
Det är du maktlös inför!
Du har gjort allt och oändligt mycket mer för att jämna ut, släta över, du har torkat upp, städat undan... Du går själv in i vad som kan vara ett riskbruk av läkemedel för att orka med, stå ut... Och jag antar att det är för att du inte ser något som skulle vara bättre... inte ser nån utväg.

Jag förvånas om inte Antabus kom på tal för en person med så avancerad alkoholproblem. Om mannen själv har en önskan om att sluta dricka förstås. Men han kanske inte vill det? Vill han kunna dricka "normalt"? Det vill de flesta och då är ju Naltrexon något att pröva.
Ursäkta linker (jag menar det uppriktigt) men jag tror att din man är långt bortom att dricka normalt.

Däremot svarar jag som Ebba (tror jag det var): Jovisst, din man kan bli nykter! Om han själv vill, om han själv tar ansvar för sin nykterhet. Om du släpper taget och riktar ditt fokus mot ditt välbefinnande, mot att ta ansvar för dig och ditt liv.

Det finns en verklighetsbaserad film om Al-Anons grundande som handlar om Lois och Bill Wilson liv. Den heter When Love is not Enough. Se den! Filmen Flight som är bara några år gammal visar alkoholens makt, många missbrukare här prisade den för ett par år sen, den hittar du säkert. Ännu en film som visar alkoholens makt är When a Man Loves a Woman.

Åh vad jag önskar dig en Al-Anongrupp där du får vara, lyssna, får stöd att rikta fokus mot dig! Får dela smärta, tröst, förhoppningar, närvaro, gemenskap. Eller som vi säger: Våra erfarenheter, styrka och hopp.

Kanske jag har sårat dig nu i min uppriktighet. I så fall säger jag "förlåt, det är inte min mening!". Det här är en av de gånger jag skriver rakt ur mitt hjärta, skriver min maktlöshet som jag känner när jag delar dina inlägg.
Idag är en ny dag, den första dagen på resten av våra liv. All gott önskar jag dig denna dag! / mt

Håller med!
Skriv ett brev ung som du skrev ovan, dvs "jag kan förstå att ni tar avstånd från mig, men x tyckte så mycket om er och saknar den kontakt ni hade. Och förklara hur sonen mår. Håller med om att de kanske borde agera annorlunda även mot dig, men det kanske kommer på köpet om du öppnar upp med lite tankar kring sonen.
Tala inte om hur de borde agera utan fokusera på sonens känslor och upplevelser och att det är tråkigt att han även ska mista andra kloka betydelsefulla vuxna som han tycker om och att han behöver de som förebilder. Kanske finns det en förklaring,och om du öppnar upp kanske det kan föra med sig något gott för er alla. Hoppas det ordnar sig!

Igår vill jag ha vin, funderade på vilken sort jag skulle köpa. Dottern tränar på tisdagar och ska hämtas nära systemet. Jag känner att jag bestämt mig för att gå dit men så precis innan jag ska köra iväg lägger jag plånboken hemma. Ingen plånbok inget vin...
Ibland får jag lura mig själv för att det ska funka. Klarar jag tisdagarna så brukar det gå bra.
Tröttheten börjar släppa och små glädjestunder slinker in till mig. Det är bra att jag tagit itu med det här, det kommer att göra mitt och min familjs liv mycket bättre på sikt.

Ja du har blivit syndabock, din son får lida för det. Kanske har de andra vetat om hans missbruk men blundat och nu ger dig skulden. Jag skulle kanske ringa eller skriva brev. Förklara hur ni känner.

Har läst din tråd här och blir så berörd av dina frustrerande ord. Jag känner igen mig har haft det som du. så jag vet hur svårt det är. Du måste söka hjälp själv för att hantera det här. Rädda dig själv. Om du inte har någon samtalskontakt så skaffa. Kanske dags för gubben och städa upp efter sig själv. När du hela tiden ordnar upp efter honom kan han inte se vad han ställer till med.Och behöver ju aldrig ta något ansvar, Det bet ganska bra på min man när han fick torka tvätta och laga själv. Du måste byta taktik och bli mer ego själv. En alkis uppträder ofta som ett skadat djur med rädsla och försvar det ingår i sjukdomsbilden. Men även den som är sjuk kan tänka sig för hur han beter sig mot dig.Han är elak mot dig och du biter ihop för mycket inte konstigt att du bryter ihop. Om du vill kanske ni skulle gå i parterapi för själva kan ni nog inte prata nu. Någon som strukturerar upp hur ni pratar med varandra kan hjälpa mycket. Ställ krav om du ska stå ut med det här och ni ska läka båda två. Annars är det ju ingen ide att ni gemensamt kämpar och går runt i ert ekorrhjul.Jag dömer dig inte jag vet att det är tufft men Du är väl ingen jävla vårdpersonal, till honom ellerhur ,släng städochsjuksyrrerocken åt pepparn den blir din tvångströja. Ta mod.Om det är så att era vänner vet om hur ni har det kan man undra om en semesterresa är det rätta i er sjukdomstid nu vet ju inte jag vad ni ska göra för typ av semester.Men om han ska börja medicinera så innefattar ju det både oro och abstinens . Så det är nog viktigt att du är hundra ärlig mot era vänner inför er resa. Hoppas dom kan vara ett stöd för er båda. Jag önskar dig all lycka och att du är rädd om dig den rätta vägen finns tillslut hittar du den. många styrkekramar

för några dagar sedan konstaterade jag utan någon särskild anledning att jag känner mig lycklig! Tanken hade inget med A att göra utan det var en känsla av skön harmoni. Nu inser jag att detta förmodligen hör ihop med att jag är på väg att få kontroll över mitt drickande. Jag säger inte att jag har lyckats och vågar inte slappna av, men det har ju blivit så mycket bättre. Igår em kom jag på att jag hade glömt att ta antabus på morgonen, vilket jag har gjort nu ett antal måndagsmorgnar för att inte frestas att dricka under veckan. Men jag känner inget sug!!! Har ett antal prövningar med A i jobbrelaterade sociala sammanhang under hösten, som jag är nervös för att inte klara, men ska gå, helt enkelt. Måste lägga upp strategier och planer.

Jag blir klart imponerad av din minskning och ännu mer av att du klarar av att ha A hemma! Det har jag inte haft på 10 år. Finns inte en chans att jag klarar det utan att dricka upp varenda droppe. Det är nog inte så illa med dig !

Ge inte upp, det är svårt, men det går!

det sägs att A-problem är ärftligt, men det är så vanligt att det är tveksamt om det går att bevisa. Alla har vi väl alkisar i släkten? Hur som helst, du är inte ensam!

Försöker komma på vad som fick mig att bryta ihop i kväll.... Jag fick ju lite hopp då vi faktiskt kom iväg till kliniken.
Efteråt tyckte han att han hade varit duktig och ville ha stöd och pepp. Men det är omöjligt för mig att dra ett streck över vad han har gjort de senaste veckorna, jag önskar att han ska visa ånger och medkänsla.
Det ska vi inte prata om! Jag ska inte vara kontrollant! Men jag behöver inte ha överdrivet kontrollbehov för att reagera på att det ligger en berusad man i hallen i mitt hus svarar jag. Flytta då tycker han.
På den nivån är våra samtal. Han har utvecklats till en fullskalig superegoist. Jamen, det ingår i sjukdomen så det kan han inte hjälpa. En semesterresa är planerad med våra bästa vänner nästa helg, de enda som vet hur vi har det. Jag vet varken ut eller in nu. Måste sova.

Så här ska du ju inte behöva ha det!
Kramar till dig.

Naltrexone. Det var vad alkoholläkaren kunde hjälpa till med. Så vi gick därifrån med ett recept och med en tid för återbesök om två veckor. Så åt vi middag och det var ok ett tag.
Sen pratade vi om läget och jag bröt ihop och gick upp och grät. Han satt kvar i mörkret och vid halv nio såg jag att han var inne i dimman igen. Kissade ner sig, stora pölar i hallen och på toa. Jag torkar golv och tar hand om hans kläder. Får vara nöjd med att han faktiskt gick och lade sig i sängen och inte i skottkärran. Den här mardrömmen tar inte slut.

Kul att du tar tag i ditt drickande!
När jag slutade dricka senast så slutade jag tvärt, alla andra gånger har jag trappat ner och sedan fallit tillbaka i drickandet igen. Och då vill jag tillägga att så länge som jag hittills hållit mig borta från alkohol har jag aldrig lyckats med tidigare.
Vill du sluta - sluta nu

Vad synd att de inte väljer att finnas för din yngsta son.
Skulle du inte kunna ringa dem och försöka förklara att du känner att han behöver dem i sitt liv?
Vilken tur att han i alla fall har dig.
Kram

Tack för era svar:) jag läser här inne och funderar på om jag någonsin druckit normalt... tror inte det. Brukar sluta med någon form av urspårning. Känns som sagt tråkigt att inte bara kunna njuta av ett eller två glas utan jakten på mer... min farfar är alkis- men jag är lite skeptisk ff till hur i helvete man kan ärva ett beroende... hmm

Jättebra gjort att inte bota ångesten med flaskan. Hoppas att du får handlat snart iallafall och att du kan ta dej ut utan ångest. Grattis till en vit dag till.

Har varit nykter i 1,5 vecka nu igen, satsar på en månad, sen får vi se vad som händer och om jag någonsin kan dricka måttligt. Skulle dock gå o handla idag, men precis när ja kommit utanför dörren fick jag en sån jävla ångest. Sugen o ta till flaskan som ja så ofta gjort för o klara av sociala situationer, men nej inte den här gången. Vände o gick hem igen, och här sitter jag. Känns faktiskt bra o inte dricka, gör iallafall inte bort mig, hoppas ja.