Senaste kommentarerna i forumet

Härligt konstnären, vad glad jag blir för din skull!
Jag vet att även min make skulle vilja kunna ta en öl ibland men jag hoppas han inser att det just nu inte är möjligt om vi ska komma framåt tillsammans.
Jag tror att även min man just nu gör det för min och barnens skull men just nu är det good enough. Jag ser på det som en början, allt eftersom ser dom flesta egna vinster med det nya livet och då är det det som tar över och motiverar framåt.
Att i framtiden kunna ta en öl eller ej är ett långsiktigt och ganska stort beslut som jag tror känns övermäktigt för många och är därmed en svår ingång. Jag tror att man då istället bör tänka en dag i taget och kanske begränsade tids perioder som känns realistiska. Bestäm tex tre månader och att om tre månader tar man ett nytt övervägande och medvetet beslut. Inte att om tre månader får jag dricka igen!!!
Jag hoppas av hela mitt hjärta att detta är vändpunkten för båda våra män och att du och jag går en härlig sommar tillmötes! ♡ Kram

Som alltid så fint att få läsa några rader från dig Fia. Promenerade i förrgår genom ett av huvudstadens koloniområden, och kom naturligtvis att tänka på hur du har det. Regnar det in när det är busväder? Hur går det för vår vän Fia? Ja livet går nog inte ut på att härda ut. Något jag bestämt mig för nu med. För egen del gäller det bara att se klart vart jag är på väg, och inte bara se vad jag är på väg ifrån. Året har varit fullt av stora förändringar och beslut, så även för dig, och det kommer säkert gott ut av det nu. Det önskar jag oss alla!

//PP

Mulletant... ... din man har kommit en liten liten liten bit i sin insikt.
Först när han är beredd att ta emot hjälp kommer hans resa att ta fart med full kraft.
Kram / Mie....

Jag läser tillbaka i min "tråd" där delar finns endast i min kopierade textfil. Jag raderade mycket efter att en person jag litade på avslöjade min identitet till en för mig okänd person. Alla "svar" finns kvar i tråden och ger en bra bild. När jag läser mina egna inlägg så kan jag bekräfta att jag minns rätt när jag känner igen den process Kastellen och konstnären beskriver. Vårvintern och våren-försommaren 2011 var som att leva på en gungbräda, en tung tid. Jag är glad att jag hade forumet som ventil, bollplank och läroplats. Jag är glad att jag orkade igenom den tiden - och att min riktning från och med 15 mars var kristallklar. Livet idag är värt allt! / mt

Fint att läsa att du kan gå till kvälls ro utan stressen i kroppen. Hoppas att era samtal leder vidare på den nu inslagna positiva vägen. Kanske om turen nu är lite på er sida, så kommer ni kanske i fas med att se detta samtidigt och på så sätt klarar av att vända trenden. Visst är det i så fall fantastiskt. Visst är det ett litet steg som du så klokt beskriver det mt.

//PP

När om och hur den tändande gnistan tar fart och verkligen startar den allvarligt menade önskan att förändra sitt drickande. Kanske är det ungefär som med trisslotter. Plötsligt händer det?! Men många är det nog som skrapar och skrapar eller ser anhöriga skrapa utan att det "plötsligt händer"
Samtidigt vet man ju inte om nästa försök faktiskt är det försök som kommer att ge ett resultat. Dålig liknelse kanske men hoppet finns och vi vill ju så gärna. Att han kontaktat och tagit hjälp är verkligen ett mycket fint steg som visar att han själv i alla fall har en önskan att förändra.
Kanske ligger ju just den ljusare framtiden runt hörnet även för din Gagarin. Jag hoppas det så för er skull!

//PP

mellan mannen och en familjebekant som vi druckit många glas och sjungit många sånger med. Djupt och angeläget om alkoholen och om livet. Blir alltmer stärkt i att det finns många som har en inneboende beredskap att tala om förhållningssättet till alkohol. Den senaste tiden har inrymt många möten med människor som vill förändra sitt drickande eller bli fria från medberoende. Plötsligt händer det... ganska exakt 3½ år efter den natten jag lämnade vårt hem.

Jag är tacksam, säger Mg ofta, att jag fick leva så länge att jag får uppleva detta. Det är jag också. Tacksam. Och lycklig, ja lycklig. / mt

- jag minns när mannen Mg var i det där skedet som ni båda beskriver, och jag känner så väl igen mig, min reaktion och mina känslor. Kloka Mie, som skrev här på forumet då, skrev i min tråd: Din man har tagit ett litet, litet steg mot nykterhet... Jag minns det svaret så väl, det gav mig verkligen blandade känslor. Det visade sig också vara så rätt, i synnerhet som jag ser det idag, i backspegeln. Ändock - det steget var ett viktigt steg mot den nykterhet som känns självklar och stabil - men inte given - i vårt liv idag. Nykterheten är något värdefullt att vårda, jag skulle tro att Mg kunde instämma i de orden. För honom tog det lång tid innan nykterheten blev "hans egen" - men hela tiden han var nykter för att inte förlora det han hade bidrog till hans läkning och det i sin tur bidrog till att vi hittade tillbaka till varandra. Hälsa gärna era gubbs:) Allt gott till er alla! / mt

Uppe med tuppen, ska åka till stugan under ledigheten. Maken tränar tidigt, innan vi kör. Jag är pigg och vaken, i bilen är det jag handlade på bolaget igår em. Hela förrådet består av två flaskor vin och några starköl, och en liten flaska whisky... + mitt alkoholfria. Vi får gäster under helgen och det alkoholhaltiga kommer att räcka och bli över för mannen och gästerna under tre dagar. Tänker och säger till maken, med ett litet sting inombords, att när inte jag ska ha något kommer det inte att gå åt så mkt... Förra året den här helgen, hade jag på lördagskvällen en bläcka som slutade med att jag mådde illa och la mig (i en av barnens sängar) innan gästerna vi hade den kvällen gått hem... Inte så roligt minne. Det var enda gången det hänt, men så jäkla pinsamt. Det gör ont att minnas ibland, men det är viktigt att inte glömma. Inte älta, inte slå, men minnas.
Vi lever verkligen ett helt annorlunda liv nu. Istället för vinboxar i packningen till stugan är det träningskläder och planer på aktiva saker att göra när vi är där. Frukosten äts ett par timmar tidigare än förra och förförra året och är inte bakfylletysta. Dagens möjligheter slutar inte klockan 16, för då hälls första ölen/cidern/vinglaset upp, och därefter blir det inte mycket gjort... För mig finns ingen tvekan om att det här nya livet är att föredra på alla plan. Ibland är det tråkigt att inte kunna delta fullt i sociala sammanhang när alkohol förekommer, men får påminna mig om att det gjorde jag ju inte innan heller. Då hade jag mitt egna dryckesrace, och var mest fokuserad på det. Nej, bättre såhär, trots allt.
Hoppas ni andra, därute vaknat till en solig morgon, med hopp om dagen, utan ångest inför era egna eller för någon näras dryckesvanor.
/m

Ljus på himlen för både dig och mig. Mannen har ju varit på första behandlingsmötet, och fortsättning följer i morgon.
6 veckor är behandlingen. Känns just nu som befriande för mig. Tror egentligen inte att min man vill sluta helt, säger att
han vill kunna ta några öl ibland. Men den gränsen har han ju passerat för länge sen, det funkar ju inte så att man kan ta
2 öl, det bara triggar igång. Jag vet inte om han gör det för min skull, han ska ju göra det för sin egen skull. Men han såg
nöjd ut när han kom hem. Orkar inte hålla på så här med hans drickande, ett par veckor lugnt och sedan full storm.
Oron inom mig blir enorm och man mår så dåligt. Men idag ser jag ljust på livet.
Kram
Konstnären

Tänk så fort det svänger...
Vi hade åter ett långt och lugnt snack i söndags. Jag förklarade för maken hur jag känner och hur det känns i mig när han dricker, även en folköl. Jag förklarade att jag inte vill leva så här längre, att jag inte orkar mer och att jag vill och behöver att han blir nykter!
Jag sa att jag är villig att stötta honom hur mycket som helst och att jag kan göra behandling tillsammans med honom om han vill.
Jag berättade hur viktigt det är för barnen, mig och vår framtid att han tar tag i sitt missbruk och jag sa att jag vill att han ska söka hjälp.
Jag förklarade även hur mycket jag älskar honom men att jag måste välja att gå skilda vägar om han väljer att fortsätta dricka!
Han sa att han egentligen inte vill vara helt utan alkoholen men att han har insett att han måste eftersom vår familj inte fungerar annars!
Gissa om hoppet spirar?!
Jag är medveten om hur svårt det kan vara att bryta sitt missbruk och jag vet hur stor risk det är att göra snedsteg och ta återfall, men jag kan inte låta bli att känna mig jätteglad!
Den här veckan har kylskåpet innehållit alkoholfri öl och maken har luktat gott varje kväll. Vi har till och med lagt oss ungefär samtidigt om kvällarna.
Jag har haft energi och ork långt många fler timmar om kvällarna än tidigare och det har efter endast tre dagar fått mig att inse hur otroligt mycket av min energi som gått åt till att må dåligt över makens agerande, eller oro därav.
Nu förväntar jag mig inte att allt blir rosa skimrande eller att vi kommer att tycka lika hela vägen under resans gång, men jag hoppas såklart slippa uppleva det vi har bakom oss igen...
Jag stannar där för ikväll, för just idag är stenen i bröstet och krampen i magen borta. Hjärnan och hjärtat har ro och det är jag tacksam för! Jag tar en dag i taget och försöker leva i nuet som känns både bra och hoppfullt! Kram

...inte behöver du ursäkta någonting.
Var av oss har en unik situation vi måste reda i på ett eller annat sätt.
Detta forum är mer värdefullt än jag tror vi själva förstår när det akuta skeendet sätts på pränt.
Saker vi måste få ur oss får en annan vinkel för oss själva. Att sen kanske få kommentarer och reaktioner från andra är både lärorikt och ger nya perspektiv.
Samtidigt är det svårt skriva så andra förstår precis exakt vad och hur det känns och är. Men, det är ju inte heller huvudsyftet, att skriva till, för, åt andra. Här är det absolut innersta tillåtet. Min erfarenhet hittills är att denna plats är mer personligt än något Al-Anon möte jag varit på. Där blir det gärna berättelser istället för "här och nu"-kriser.

Jag ursäktar inte mina känslor, accepterar inte några av utbrotten karln tar sig friheten uttrycka.
Det har jag aldrig gjort. Indirekt genom att vara kvar fysiskt kanske men jag bemöter det sällan med detsamma.
Det händer naturligtvis men det ger absolut ingenting.

Jag har lämnat arenan men inte äktenskapet. Om någon förstår vad jag menar. Lämnade i höstas och blev så trött, så trött...
Jag är fortfarande trött och fick en ny dundersmäll när mannen la över en diskuterad sjukdomsbild på mig från hans AA-möte och att efterbehandlingen sagt jag inte är bra för hans fortsatta nykterhet. Hur det ligger till har jag ingen aning om. Jag fick bara fadd smak i munnen och ont i magen.
Jag har sagt till honom att jag fått samma grund från samma ställe med samma program som han. Det hade visst gått vidare och använts, huruvida jag var aktiv eller ej. Svaret hade varit att om jag inte har någon sponsor så räknas jag inte. Till saken hör att mannen själv inte velat ha sponsor och har heller ingen fram tills dagens datum. Han har nu, som tillhörande "vinnarna"???, bett om hjälp att hitta en. Tror han blev rädd för ensamheten när nu efterbehandlingen är över och han inte går på AA i princip alls pga jobb och geografiskt läge.

Detta svamlade ut...var inte mkn intention.
Jag ser rädsla, ensamhet, osäkerhet. Det trampas runt runt runt!
Det kommer numer ofta tillbaka till att jo, men vi är fortfarande gifta! Varför har ingen av oss lämnat?
Jag har frågat om det handlar om 1 års regeln de har på gården, helst inga förändringar första året i behandling!
Återstår att se.
Jag är kvar för det är så grumligt. Klarheten är på väg, jag ser det, känner det och går mot det...

...stor kram....

Så skönt att läsa, ett steg framåt iaf! Bra drag att lägga fram telefonnumret till dem och bra att han ringde själv. Hoppas han kan hålla i nu, och se att det går. Det vore du så väl värd!
Ta hand om dig och hunden nu, i kylan...
Kram

Roligt att höra ifrån dig, och att det går bra med nykterheten. Bra att gå på magkänslan, tror att vi i allmänhet är lite för dåliga på det. Måste dock invända - tycker att sluta med alkoholen är ett större och viktigare och "farligare" - mer självutmanande beslut än att säga upp sig från jobbet! Ett jobb är ett jobb, men du är hela ditt liv och din person, och det är tusan så mycket större och viktigare... Men, bra gjort att ta steget, och lycka till med jobbsökandet,
/m

... så låter jag så kall och hård i mitt inlägg till dig - jag ber om ursäkt, jag menade verkligen inte så, jag vill bara att du ska få ha det gott, utan jobbiga tankar/ord/elakheter...!

Jag förstår att ni har haft det gott och att det kan vara hans beroende som ger sig i uttryck i elakheter - men för mig känns det också igen i att mitt ex gjorde så (fast hela vårt förhållande!) och vi hade det ändå mycket härligt emellanåt (om jag passade mig för att säga fel saker...) - och kanske är det skillnaden för er: att ni haft det genuint bra emellanåt?!

I början försökte jag parera hans elakheter/hot/skäll: jag försökte lugna, jag försökte prata, jag försökte förklara mig, jag försökte hålla mig undan, jag försökte vara tyst, jag tror att jag försökte ALLT - men hur jag än gjorde så var det fel... Om jag bad om ursäkt så bad jga inte om ursäkt på ett ärligt sätt/jag menade det inte, om jag förskte förklara mig/lugn honom så vändes allt emot mig, om jag blev tyst för att inte skapa ännu mer skäll/hot så var jag en känslokall, kärlekslös j-a idiot, om jag hade svårt att bli ta emot hans kramar (...sex) när han tyckte att vi skulle vara vänner igen så var jag en j-a torrf***a...
Alla dessa elakheter och hårda ord åt upp en del av min kärlek för varje gång - det gick liksom inte att glömma dem, eller komma förbi dem allt eftersom att de blev fler och fler. Men du gör ju helt rätt, en dag i taget och inga beslut i stundens hetta!

Jag är så glad att du genom ditt jobb inte alltid är på plats i hemmet!
Stor kram och massa värme, jag menar inget illa och hoppas att du inte tar det så heller!

Jag blir stark av dina ord. Modigt gjort det där med jobbet, allt löser sig. Jag går själv myckt
på min magkänsla. Tycker inte det låter lyxigt du har gjort rätt för dig själv.
Ja, det där belöningssystemet är inte lätt att handskas med, men det är inte så ofta nu som i början.
Tänkt likadant härda ut, är detta livet. Tänker så i mina svarta stunder. Men vet vad jag får om jag trillar.
Räcker långt Alkoholfri
Ha det bra
Konstnären

Tack snälla kastellen för dina rader. Nej jag har inte visat kurvan, men jag ska göra det idag.
Hoppas du själv har det bra. Kontakt tog han i går själv med en alkoterapeft och fick komma nästan direkt.
Han tyckte det var bra, och kunde tala ut med honom. Fortsättning sker i grupp. Måtte detta gå vägen, annars
går allt åt h-vete. Finns inte på kartan att jag oxså ska gå ner mig i träsket. Jag har ju redan varit med om
den resan och vill inte ha den i retur. Hur går det för din man är lite nyfiken då vi är i samma situation eller var.
Vi får se vad som händer
Ha det bra kastellen
Konstnären

Vad man kan skratta åt dig gud vilken löpsedel, Gubben spårlöst försvunnen i tre timmmar- Hustrun oroade sig för jycken.
Undret har skett i går e.m. var han hos alkoholterapefterna här i min stad. Det är ju länge sen jag la fram deras nummer.
Han ringde till dom i går och fick en tid på e.m. vet av egen erfarenhet att dom är snabba bara man är nykter när man kommer.
Han såg ganska självbelåten ut när han kom hem. Kanske föll en sten. Ska fortsätta i grupp. Klart att jag berömde honom.
Nuönt är allt upp till honom, och jag är bara en åskådare. Själv fortsätter jag utan alkoholtankar och det är skönt. Man
får ta tillvara på tillfällena då inte gojan stör. Hoppas ditt projekt gick bra igår.
Rätt p-p inget firande med alkohol.
Jag har ingen trumpet, men har alltid önskat att jag kunde spela eller blåsa i en trumpet. Kanske finns kurser i det.
Idag plus 8 grader och näsan rinner.
Ha en fin dag p-p
Konstnären vov från jycken

Tack m-m, växer när jag läser dina rader. Han har ju aldrig sökt hjälp, trott att det här klarar jag själv.
Jag har ju lagt fram ett tel.nummer till Alkoholterapefterna här i denna staden. I går lyfte han luren och ringde.
Jag har själv gått där innan jag hamnade här, till och från får jag väl säga, det var när jag föll så hårt sista gången.
Han fick en tid i går e.m., jag vet av egen erfarenhet att dom är snabba med tider, bara ett villkor, att man är nykter
när man kommer. Och han var ju nykter då och gick dit. Han gick dit. Jag är chokad och glad. Han tyckte även det var en bra
man han fick träffa och han ska nästa gång få vara med i en grupp. Så nu kan jag inte hjälpa till mer, nu är det verkligen
allvar. Tyckte han var så glad när han kom hem. Klart jag berömde honom som steget dit. Nu ligger allt i hans händer.
Dom männen som håller i det hela har själva varit långt ner i botten, och det är stor fördel tycker jag. Du vet en som aldrig
varit på besök i h-vetet kan aldrig förstå.
Jag håller mig sig dig på banan, du ska veta att igår ville jag krama dig hårt.
Vi kämpar på m-m.
Var rädd om dig
Konstnären

Skriver och läser här. Inser att jag är modig. Först la jag av vinet och vi vet alla att det inte är så lätt som att sluta dricka! Men igår gjorde jag något ännu större. Jag sa upp mig utan att ha ett nytt jobb att falla tillbaka på. Låter ju kanske lite lyxigt...men ändå inte. Jag kände att det inte var bra för mig. Ofta fick jag tokiga tankar om att "belöna"mig själv med ett (haha, jag ett glas) glas vin efter arbetsdagen, för att jag varit så duktig och härdat ut. Är det det livet går ut på? Härda ut? Nu är jag en arbetslös kärring på 50 men en lycklig tant. Alkoholfri. Det får räcka.

FörvirradFriFia

en länk till Jellineks kurva som nämns :- ) Ifall nya funderar på vad det är :-)

http://www.frialankarna.m.se/jellinek.htm

Själv var jag nästan längst ner.

Hej Sorgsen! Jag har tänkt mycket på dig (Av någon anledning fastnade ju du och några till i den smet som är forum ) Har absolut inget vettigt att tillägga när det gäller din relation till fyllot/mannen men jag är glad över att du hörs av, tar dig ton.

Fia

...tack för din omtanke.
Jag gläds med dig och din styrka och envishet.
En sak i taget, det viktigaste först. Det går inte se helheter i en kris men de små besluten lägger var gång en liten pusselbit på plats.
Du är värd allt gott!!!

Jo, jag äter vad jag vill, sover när jag vill, och lever ett skapligt liv.
Min innersta önskan är att det dessutom skulle fyllas med värme och samhörighet med mannen.
Där är det däremot katastrof!

Han har gett sig själv ensamrätt att få vräka ur sig!
Om jag någon gång gjort detsamma så får jag det tydligt tillbakakastat vid var möjlighet.
Jag går inte in i det där. Sluta prata och vänta ut har varit ett dåligt alternativ med honom däremot.
Han vräker ur sig det mest otrevliga han kan hitta, gärna personligt och kränkande.

Han har gått för långt för längesen, med spriten involverad var det lätt ta till som ursäkt för mig.
Utan gör det ont! Djävulskt ont!

Jag har vänt, får fortfarande skit, men vänt.
Saker som att personliga ting är smutskastat i hans utbrott. Då tar jag bort det för honom så det inte kan användas om och om igen.
Det är ju inte bra i hans ögon såklart men vi är nära punkten där hans utbrott är tydlig grund i hans egen stress.
När det slutar i "jävla kärring" så tycker jag det är urvattnat och substanslöst.

Jag accepterar det inte och kommer inte acceptera varken gapandet eller kränkningarna.
Vad jag måste ge mig själv är nog tid för en stabil, genomtänkt handling som inte har sin grund i de uttömmande kränkningarna och elakheterna. De tror jag hör till sjukdomsförloppet. Jag har ju upplevt det gudomligt goda med samme man. Att skriva de sista orden och inte känna kontakt med hjärtat känns sorgligt men just nu finns jag inte på plats och någon skilsmässa per sms är inte tal om.

Kanske det finns en mening med det?
Tid! Tack för tiden...!

Kram på er

...så vill jag inte leva och har aldrig velat. Det är däremot förutsättningarna som de ser ut här och nu.
Det betyder inte att jag kuvats. Min person är densamma men jag går inte in i diskussioner till mitt försvar eller dementerar felaktiga påståenden. Det gräver bara fallgropar!
Jag lever i det men samtidigt inte.

Jag är så oerhört trött men är i en process. Det blir bättre! Långsamt bättre...
Jag dök och kunde inte själv se vad som stod för vad i höstas. Jag dyker fortfarande ibland men krälar inte runt i cirklar och min botten höjs var vecka.
Helgen var ytterligare en språngbräda i rätt riktning.

Jag har gett upp, kapitulerat, och ger mig inte in i förklaringar. Det är lönlöst.
När jag fick klart höra att mannens AA och efterbehandling berört huruvida jag är bra för honom eller inte, att min process ifrågasatts, då brast det mesta.
Att det berörs är jag fullt medveten om. Hur har jag ingen aning om och det har ingen betydelse för mig. Vad som är "sant", om det finns en sanning, spelar heller ingen roll. Det är inte konstruktivt, sanningar! Vems? För vem?

Jag vägrar konsekvent gå in i det där. Jag håller min linje och behåller min värdighet.
Exakt hur detaljer och generella riktningar ser ut, och kommer se ut, växer fram långsamt.
Jag har varit igenom kriser tidigare, det ser ju oftast ut så när man är förbi halvvägsstrecket i livet.
Vad jag inte vill ge mig själv är känslan att alla mina prioriteringar fram till nu har varit bortkastade.
Jag ifrågasätter inte mig själv men varför jag inte bara lämnat. Det finns egentligen inget som "tvingat" mig vara kvar.
Är det stolthet som har grepp om mig?
Är det i grunden kärlek?

Kärleken, den där omsorgsfulla, den har runnit ut.
Nu återstår att se om det kan fyllas på igen.

..tänker jag, ingen anledning till någonting, så fucking booring!

Ingen anledning till att fira något, ingen anledning till att sörja något, ingen anledning till att ens tycka synd om mig själv.
Jobbet går bra, familjen har det bra, relationen med frugan helt optimalt, lönen kom den här månaden också, shit!

Det finns ingen anledning till att dricka något och skapa sig ett fylletillfälle, jag är helt blank...

Så hade det låtit för många år sedan, men så är det inte idag...
Har ingen anledning till någonting alls, så förbaskat skönt.
Ni vet...ingen anledning till att känna ens den minsta lilla rastlösheten växa upp inom mig.
Jo, jag känner mig lugn, en sorts inre harmoni jag har lärt mig att bli kompis med, inre självsäkerhet.

När ingenting händer, då är det bra, och när det händer, så händer det, inget att oroa sig för just nu.
Och när det händer, så vet jag att jag har kapacitet kvar att kunna ta hand om det, så var det inte förut.
Då var irritationen mycket högre och tröskeln mycket lägre, hade inte tid för mina problem, jag hade ju fullt upp med att dricka.

Men så slog det mig, det är ingen vanlig (jävla) tisdag, det är ju en "fredag" imorgon med en tredagarsvecka.
Har massor av nya utmaningar i helgen som jag faktiskt ser fram emot, delar av dem har jag redan testat mig fram med,
Och jag vet att jag kommer att klara av dem för jag har en bättre koncentration och uthållighet samt ett välbehövligt lugn.
Alkoholen stressade mig förut, fast jag vågade påstå motsatsen, den gör mig ju så lugn, jomentjena!
Att behöva jaga och planera dryckestillfällen, springa på bolaget och finna nya orsaker, det har givit mig tid till annat.

Pysslandes med att lappa ihop gamla plastekan har givit mig en ny sorts stimulans och huvudbry,
Det gör hyfsat bra och jag vill inget annat än att få fortsätta utmana mina färdigheter, tiden räcker inte till och huvudet är fullt av nya angreppspunkter.
Konstigt nog så gör det mig mer effektiv med andra grejor, jag håller hjärnan igång med nya inputs och det känns bra.

Tänk att sluta dricka alkoholen för med sig så mycket mer i sitt kölvatten, av de positiva grejorna.
Jag har lärt mig att prioritera saker, och min stimulans ligger högst på listan,
För man ska ju orka leva också, inte bara försöka överleva.

Alkoholen tog tiden ifrån mig, tankarna och viljan, nu har jag fått dem tillbaka.

Hoppas att det är fler av er andra på forumet som möjligheten att prova på det också, det är skillnad.

Berra