Senaste kommentarerna i forumet

Tack Konstnären, för påhälsningen. Den kom just när jag behöver det, men det är väl det som vänner (även forumvänner) vet? Har inga problem med alkoholen för tillfället, inga onda tankar eller sug. Känner bara fördelar med att avstå för tillfället, inte ens i helgen när vi hade besök som drack lite (med betoning på lite) vin och någon öl. Har mitt alkoholfria, och det finns mycket bra att välja på på bolaget.

Däremot är självkänslearbetet jag jobbade med under vinter/vår någonstans under mattan igen. En grej på jobbet och knepiga familjerelationer åt lite olika håll har fått mig att trycka till mig själv igen, känner mig sådär kass igen, passar inte in, strängen brast liksom. Jante slog till med full kraft, vem trodde du att du var? Vet att jag måste ta tag i det igen, skrev någon gång att man måste inse att arbete med självkänslan är som all annan träning, man behöver träna varje dag/vecka, det är träningen och regelbundenheten som gör skillnaden. Vill inte ha offerkoftan på mig, och tycka synd om mig.... eller det gör jag egentligen inte, men finner ingen glädje just nu. Känns som att det mesta kvittar... Isolerar mig på jobbet efter det som inträffat, och hemma orkar jag inte ta kontakt med någon precis. Har varit så mycket trassel med relationerna runt omkring att jag känner mig helt utbränd på det. Skulle behöva göra en reset/återställning på den delen av mitt liv. Har en bra relation med maken och ett av mina syskon, men mycket mer är det inte för närvarande. Måste rycka upp mig och ta tag i mig själv igen...

Ska iväg och jobba på annan ort under några av de första sommarveckorna, ensam, och tycker att det ska bli så skönt. Komma iväg och fundera över vad jag vill med mitt liv, jobb och relationer, samtidigt som jobbet kommer att ta mycket av mina tankar. Kommer att bli bra balans mellan för mycket tid till tänkande kontra ingen tid alls.

Ja, så är läget här. Skönt att alkoholtankarna håller sig undan i alla fall. Det finns inga nackdelar med nykterheten... Snart 8 månader - så skönt!

/m

En månads hattande fram och tillbaka, besvikelser tycka synd om sig själv. På bolaget i förrgår köpte ut ordentligt tänkte supa till ordentligt "för sista gången". Dottern kom på oanmält besök. Fy fan så besviken hon blev, hon är väl den enda som insett mina problem, och tyckt jag var på rätt väg under mina tre vita månader. Mina vänner och till viss del även hustrun undrade nästa förskräckta under tre månadersperioden om jag verkligen inte skulle dricka mer. Mitt problem är kanske att det inte märks så mycket utåt, utan att jag med fördel kan sitta själv och supa mej full. Har sprit kvar i skåpet , förut har jag alltid skjutit upp Nykterhetsperioden med att jag inte vågar ha något hemma, men nu får set stå kvar.

Ska också försöka få en fin sommar, en dag i taget inte tänka för långt fram.

Ja det blir ju så att relationer ändras om den andre stannar kvar hos alkoholen. Själv utvecklas man ju
och den andra går åt fel håll. Svårt är det att vara maktlös. Precis som du skriver märker man ju den där
förändringen framåt kvällen. Han skäller inte och bråkar, men helt annorlunda mot när han är nykter.
Får se vad som händer och sker.
Visst poppar det upp mycket känslor nu, och ibland är det svårt att hantera dom men vad gör man gjort är gjort.
Kram till dig
Konstnären

Ha en bra dag du också Konstnären! Vill bara tala om att det du skriver ger mig en styrka. Om du har klarat av att sluta dricka och blivit så stark så finns det hopp för mig också. Kram från lilla Anna

Förändringar innebär också att relationer ändras. Mitt äktenskap kommer också att bli annorlunda, det känner jag. Maken dricker rätt mycket och det har jag inte brytt mig så mycket om tidigare. Nu när jag är spik nykter märker jag hur han förändras under kvällen. Att han måste ta hand om sig själv har jag förstått av er här i forumet. Men det får mig att känna mig ensam. Det kanske måste vara så. Jag börjar att inse att om man förändrar sig själv så kommer också andra saker att hända. När jag har druckit så har det varit ett sätt att döva känslor som är jobbiga. Nu börjar saker som jag inte tänkt på på många år att poppa upp i huvudet. Men jag vet att det är nödvändigt eftersom det inte går att fortsätta som förut.

Sovit som ett barn och det är guld värt. Gick upp halv sex idag. Har ju ett ganska fritt jobb men
jag har börjat gilla vissa rutiner. Gå upp ensam ha egentid innan plikten kallar. Just idag mår jag bra
men dagen har bara börjat. Var det Peter le Marc som sjöng den låten, just idag mår jag bra.
Vandra vidare ska jag på min inslagna väg, jag ska gå emot hela staden i juli när den kokar av skrälande människor
som har tittat för djupt i flaskan. Efter jobbet hade mannen med sig 3 l rose, kan han aldrig byta sort.
Känner sådan ironi emot honom. Vilken stackare tänkte jag igår. Står en lite skvätt kvar i kylen. Tror inte det finns
någon hjälp förrän han kommer till insikt att detta VILL JAG.
Fick även samtal från en gammal drickakompis, och hon var så full att jag inte kunde reda ut vad hon sa. Så det blev klick
i örat på henne. Ringde ett par ggr till men jag sket i att svara. Orkar inte förklara för henne fler ggr vad jag har gått
igenom med alkoholen och gör fortfarande. Nej bort ur mitt liv. Ger mig noll tillbaka.
Regntunga moln här idag, men nästa vecka kommer högtrycket.
Tack än en gång alla vänner för ni finns för mig
Carpe Diem
Konstnären

Starkt av dig att ge bort flaskan. I början var suget och ångesten konstant och det var bara dom tankarna
som malde. Men sakta började jag se fördelar utan alkohol. Ångesten är nu helt borta och det är underbart.
Det du har varit med om för 10 år sedan låter fruktansvärt. Men du har kommit tillbaka.
Skriv mycket här har hjälp mig otrolig mycket.
Styrka till dig fjällfina
Konstnären

Min stig har blivit bredare för varje månad får jag nog säga. Kanske ingen autoban men den kommer kanske.
Det börjar närma sig 9 månader för mig nu. Det har och är tufft, men vinsten har 0ch är hög. Insatsen oxså.
Ibland dyker tankarna upp och jag kan känna mig så tråkig, men då börjar det inre arbetet med mig själv och
filmen spelas upp. Tyvärr har jag en man som inte är inne på samma bana. Han är periodare och kan dricka varje
dag i ca 14 dagar mycket, sedan uppehåll ett par veckor. Det har det senaste halvåret blivit tätare mellan åter-
fallen. Han har spolat alkoterapefterna som vi har i denna staden, AA är inget för honom. Utan på allvar tror han
att han ska klara detta alldeles själv. Känns frusterande när man själv har jobbat så hårt med sig själv.
Han förstår inte heller att ansvaret ligger på honom själv, ATT VILJA SJÄLV. Kan hjärnan bli så förvriden, ja.
Jag går vidare i alla fall.
Ja, forumet tror jag har räddat mig många ggr. Har blivit beroende igen, alltså av forumet. Här får man stöd i både
glädje och sorg.
Känns som jag får vandra ensam utan man. Jag har noll engagemang, han är ju inget hjälplöst barn precis.
Läser alltid dina inlägg Berra. Ger mig mycket.
Ha en fin dag
Konstnären

..på varför Forumet har den funktionen den verkligen besitter...

För det första så finns det nog igenkänningsfaktorn, vi är inte ensamma i våra tankar.
För det andra anonymiteten.
Tredje, att få våga erkänna för sig själv, men inte de närstående.
Att få nya inputs, nya vinklar.
Möjligheten att få vädra sina tankar, är det här normalt typ?
Diskutera och reflektera på andras inlägg.
Vi är inte ensamma med våra funderingar.
Känna medmänsklighet med andra på forumet.
Att få tröst och att få möjligheten att trösta någon annan.
Peppning och styrkeönskningar.
Att få smaka på hur framtiden kan se ut om vi inte bromsar i tid.
Att få tillhöra en sorts gemenskap, att få dela på varandras hemligheter.
Oavsett bakgrund så är vi ändå så lika.
En föga tröst, men det finns de som har det värre.
Idéer på alternativa lösningar.
Olika sätt att flytta tankarna till annat, mindfulness.
Oavsett tidsepok, vi går igenom samma skärseld, de skriva orden blir aldrig utdaterade på något sätt.

Det finns alltid en före dig, och alltid en efter dig i dina nykterhetsförsök.
Ibland går vi i varandras stigar och fotspår, utan forumet skulle vi aldrig veta var våra vägar korsar varandra.

Här står jag på en slätt och vinkar till er andra, min stig saknar både stenbumlingar och rotknotor så man snubblar inte lika ofta längre.
Och jag frågar vänligt, hur ser er stig ut?

Berra

Jag gillar din inställning. Lycka till och ha många bra (nyktra) dagar.

Har i dagarna 6-månader av nykterhet. Livet som nykter är riktigt behagligt. Visst har man svackor men inte så djupa som när jag drack. Sidovinsterna är enorma. Känner att mina nära och kära litar på mig. Den känslan är underbar. Underbart att inte behöva ljuga och smussla. Besöker min AA-grupp en gång i veckan där jag får prata av mig och lyssna på andra alkoholisters mot och framgångar i livet. Det här forumet är också en viktig del i min nykterhet. Har tipsat en vän att besöka alkoholhjälpen. Hoppas han nappar. Nu ser jag fram mot en härlig och nykter sommar.

Det betyder så mycket att få stöttning och inte bli dömd för att man gör fel val.
Jag vet att jag inte skulle ha gått tillbaka men jag var väl inte riktigt redo än.
Det kommer inte att bli någon skillnad och jag känner mig mest irriterad och trött.
Jag har ju märkt att han inte har kunnat hålla sig från spriten fast det var så nyss han lovade och sa att han visste att han kunde sluta.
Jag tror faktiskt och hoppas precis som du Mittendaliv att vi kommer att få det liv vi vill ha.
Det bara måste bli så!!
Hur går det för dig? Har det blivit något bättre?
Kram på er!

Känner igen det där med skam över att skriva här. Men det är då man verkligen ska göra det för att den känslan inte ska få vinna. Trist med ert samtal efter hans läkarbesök. Han får det att låta som att han går dit av tvång och inte av egen vilja att ändra sitt liv. Du ska inte känna skuld. Ta din tid och försök unna dig att göra saker som du mår bra av. Tids nog kommer det livet som vi önskar och är värda! Kram

Ja det låter inget vidare. Måste ärligt även säga att Konstnären har en poäng.
Känner igen tankesättet från mig själv att jag tänkte: Oh, så olyckligt allt är.
Livet är tungt, det är svårt att vara Pellepennan etc. Mitt problem är och var jag själv, och framför allt att
jag inte fimpade fyllet tidigare. Att det ledde till tunga tankar är det många som vittnat om här.
För mig var det lättare att skylla på vad som helst än att "dra" upp problemet
med rötterna. I allt kämpande kring detta avvecklade jag även relation, och idag vet jag inte var problemet var.
En kombination av oss båda, men mitt agerande var verkligen ingenting som gjorde saken bättre.
Kanske var det till och med så att det var min marinerade hjärna som var huvudproblemet?

Nu kanske det inte är så för dig, men det är kanske värt en fundering? Även om livet fortfarande kan vara motigt
så tycker jag att det är avsevärt mycket enklare att ta ansvar för mina handlingar och ta mer och mer riktiga beslut
ju längre nykterheten fortsätter.

Lycka till, och skippa drickat så blir det säkert bättre

//PP

Skickade den här till den nya forummedlemmen Wilja

Kanske någon annan som skulle vilja se den.

Även om musiken är stressande så handlar det om hur man bygget det nyktra jaget så att det på sikt blir starkare än missbrukare jaget.
Kommer från Life Ring som är sekulärt självhjälpsprogram. Kolla gärna deras hemsida om ni har intresse. Har inte varit där men det skulle vara intressant. Lite som AA men mindre Gud...

För mig är forumet lite platsen att "umgås" med andra som vill få det nyktra jaget att växa, det är bra!

http://www.youtube.com/watch?v=Ox_DYxdkQRA

//PP

Välkommen hit Wilja!

Du är på rätt väg och nu har du en tid framöver där du bör göra inget annat än att se till att inte fortsätta dricka. Vet som sagt inte hur allvarligt dina problem är men det finns en filmsnutt som jag tycker skildrar ganska bra hur det fungerar.

Handlar om att få det nyktra jaget att bli starkare än det onyktra eller missbrukaren. A:et kan finnas både i din omgivning. Vänner etc. men det kan även finnas i dig själv tror jag. Det jag sysslar med här på forumet är mitt sätt att umgås med andra som gemensamt vill få det nyktra jaget att växa.

http://www.youtube.com/watch?v=Ox_DYxdkQRA

Enerverande musik, men tankvärt.

Lycka till Wilja!

//PP

Redan innan jag har hunnit få något svar eller någon kontakt här börjar tankarna dribbla med mig och jag tänker att jag kanske skulle ta och köpa en flaska vin i alla fall...

Jag avskyr det här ältande fram och tillbaka, ja eller nej.

NEJ är rätta svaret.

Men sen kommer dom andra tankarna, ursäkterna och suget. Vill och inte vill.

Hur ska jag stärka "NEJ:et" (till att dricka) och motivera "JA:et" (till att vara nykter)?

Kikar bara in och säger hej. Hoppas allt bra med dig.
Kram Konstnären

Ta av dig offerkoftan. Tycker det lyser lite tyck synd om mig. Har ni inget gemensamt längre
finns det kanske bara en utväg.
Valet är ju ditt trots allt. Väljer du nykterheten eller det andra det är ju upp till dig.
Kanske låter jag lite hård, det är inte med mening i så fall.
Lycka till vad du än väljer
Konstnären

Jag har nyss fyllt jämna år. Laddade upp inför detta och skulle klara vara måttlig.
Härliga vänner och härlig familj.
Fulla, en del av oss rejält.
Dan efter tycker jag och alla andra att allt var så lyckat. Solen skiner, massor dricka kvar, varför inte fortsätta fira? Det är ju ändå fredag och allt så trevligt. Finner slattar och dricker.
Det slår till rejält.
Lägger mig i hängmattan för att vila, frugan ser min förändring.
Panik.
Har inte talat ett vettigt ord med varandra på 5 dagar.
Hon mår pyton.
Jag med.
Hon ska flytta, eller rättare sagt hotar. Hon har hotat i 15 år nu.
Hon flyttar aldrig och nu tror jag faktiskt att jag vill att hon gör det.
Det är en jävla situation.
Var ute med min dotter och gick lång promenad igår och berättade ALLT.
Hon tycker det överdramatiseras. Hon märker inget problem och tycker hon ser massor vuxna runt omkring sig som uppträder som jag eller värre.
Jag har problem med måttlighet, men inte att vara nykter 14 dagar i sträck.
Nu börjar jag tro att jag vill skiljas och kanske fortsätter med mitt beteende för att hon ska flytta?
Jag vet ingenting just nu.
Kan inte säga förlåt, för det har jag sagt 125 gånger alla redan. Jag har inte ord och vet att jag i detta läge inte kan lova ett enda skit att jag ska bli "normal" eller nykter på heltid.
Jag har kommit så långt så jag fattar att jag inte längre kan lita på mig själv.
Har ALLTID varit drastisk och sagt tusen gånger aldrig mer.
Inte bara till alkohol utan annat också som inte har med rus att göra.
Jag är en rastlös, energisk, äventyrslysten man som söker kickar och glädje. Tänker mycket och längtar mycket.
Min fru är inte alls sådan.
Det finns inte mycket vi kan göra ihop och det saknar jag, har alltid saknat.
Kanske det är dags nu till slut?
Fy fan vad uppslitande.
Jag tar ALLTID på mig skulden för allt även om jag vet att hon har svåra "issues"
Väldigt lätt för att hamna i stora konflikter på alla arbetsplatser hon någonsin varit på.
Jag är så trött på detta beteende både hos mig och henne.
Jag VET att mitt förhållande till alkohol är osunt och skadligt.
Jag VET INTE var detta slutar men jag har en aning.

Det var en jävligt fin födelsedagspresent jag gav mig själv, eller hur?

LP

Sant så sant. Så länge minsta tanke på alkohol finns där gäller det att fortsätta med sitt inre arbete.
Inte kan någon förstå som inte själv varit där, det är för mycket begärt. Kan höra en måttlighetsdrickare säga
ja men det är bara att sluta. Ingen mer än vi här inne vet vilket jävla jobb det är ibland.
Kvinnan kunde varit jag förra sommaren, skillnaden var att jag höll mig mest inomhus den sommaren som jag försöker
glömma. Det blev så illa pelle, men vi får inte lasta oss själva med det. Gjort är gjort.
Ibland tycker jag att det är förbannat tråkigt det här med nykterheten, att aldrig släppa taget. Bara ibland.
Det allra svåraste jag har socialt är att vara tillsammans med människor som inte spottar i glaset. Men jag har
aldrig varit festens medelpunkt. Jag är observatör. Känner in. Håller med till hundra procent utan detta forumet
vet jag inte vad jag varit idag, förmodligen två fot under jorden. Mycket trevligare här uppe på kanten.
Vi har varandra vi här inne.
Konstnären

Jag har inte skrivit på ett tag men har läst så många trådar där jag känner igen mig och hela situationen. Nu är jag hemma en förmiddag och kan i lugn och ro försöka att att sammanfatta vad det är som händer.
Förra sommaren var hemsk. Och fantastiskt fin! På dagarna sol och bad och umgänge med barn och barnbarn, hav och blommor och skratt. Så ser jag ( vi alla) hur mannen gör sig allt fler ärenden till förrådet och framåt sjutiden vet man hur kvällen kommer att utvecklas. Stegen blir vingligare, andningen blir tyngre, man kan inte möta blicken. Efter en stund har stämningen blivit så spänd att allt som sägs är fel. Framåt natten ökar agressiviteten och jag blir mer och mer förtvivlad. Inget fysiskt våld men hårda och oförsonliga ord. Det går ofta ut på att det är jag som har problem, jag sover ju dåligt och har haft en del tunga situationer att tampas med.
Om jag bara inte tjatade så skulle allt vara bra. En öl ska man väl kunna ta sig. Och jag har väl förstått att alkoholism är en sjukdom? Man ska väl inte slå på den som ligger?
Vi somnar i olika rum. Han vaknar med möda framåt tio elva och är sur och vresig. Det hände att han fick blackouts och tappade kollen fullständigt några nätter.
Det var då jag hittade Forum och läste trådar och fick bekräftelse på så mycket som jag upplevde. Det kändes som en tröst att läsa Mulletantens och andras berättelser om att livet kan förändras. Men det också tragiskt att se hur alkoholister följer ett så förutsägbart mönster. Ibland är det som om varje replik var hämtad från en mycket dålig såpa.
Missbruket fortsatte under hösten. Det finns hela tiden nya anledningar att skylla på, mörkret var så svårt och då blev mannen deprimerad. Så då måste han dricka för det. Jag tog till sist kontakt med vår gemensamma husläkare och sa som det var. Missbruket gör också mig sjuk. Han blev fruktansvärt krängt och sa att jag hade gjort ett stort misstag då jag hade svikit honom svårt. Sen dröjde det några veckor men till sist träffade han läkaren, som dock hänvisade till andra för behandling av missbruket. Nu har han kontakt med en kurator som han accepterar och han har också fått medicin mot alkoholsuget. Så visst har det blivit fler kvällar då det känns förhållandevis lugnt. Ibland känns det nästan som det var förr, innan oron fastande som en klump i magen. Då vi kunde småprata om stort och smått och lita på varandra.
Men fortfarande hittar jag tomma burkar på alla möjliga ställen och ser hur nivån sjunker i öppnade vinflaskor. Ja, visst har jag blivit en kontrollant och det är inte alls roligt att vara!
Jag har sagt att jag vägrar att tillbringa en likadan sommar som förra med honom. Du ska inte hota mig och ställa ultimatum …. det kommer att gå bra …. du ska lita på mig …..svarar han.
Men det gör jag inte tyvärr. Så just nu pågår tjatoffensiven: Har du ringt och fått ny tid? Hur många öl har du druckit i kväll? Gå upp före på morgonen och var lite vänlig! Kom med förslag om något roligt att göra!
Lova att du inte dricker på födelsekalaset på lördag!
Sluta tjata!
Jag kommer att tjata varenda dag tills jag ser en förändring och att du själv talar om hur du tänker göra, konkret, praktiskt!
Inte en sommar till som förstörs av detta evinnerliga drickande!

God morgon!
Tredje dagen utan alkohol. I dag gäller det att inte ta det första glaset. Tredje dagen brukar vara svårast i början. Den här veckan har jag lånehund. Det blir många långa promenader och det är bra.

Ha en riktigt bra dag!

ja så känns det just nu. Inget skulle vara bättre om jag återupptog alkoholdrickandet. Det visste jag nog innerst inne redan under de första månaderna, men ju mer tiden går, desto mer grundat blir den känslan i mig själv. Det är liksom inget jag längre säger till mig själv, fast beroendet säger något annat. Beroendet får allt mindre utrymme och det är gott så. Men än är det inte "fixat". Men det gör faktiskt inte så mycket att tankarna ibland fortfarande finns kvar.

Träffade ett par som bor utmed ett promenadstråk utmed vattnet här i stan. Dom satt som alltid på sin veranda där folk flanerar förbi. Har alltid hälsat på håll och gjorde så även i helgen. Där sitter dom - som jag gjorde - i princip all ledig tid och dricker. Hon rosévin (det är ju så gulligt somrigt), han sina fula 7,5:or. När jag hälsat kom en tanke farande genom mitt huvud: Ska ni verkligen sitta där en hel j----a sommar till?!

Ja, det ska dom säkert. I alla fall hade dom i helgen inte kommit fram till något annat. "Det är ju så skönt i solen" "Det är vi värda efter ett hårt arbetsliv" . Bruna som pepparkakor och säkert ganska passiva av det dagliga drickandet. Undrar vad det är dom väljer bort? Sina barnbarn? Andra intressen? I alla fall orkar dom inte snygga upp och måla staketet kring verandan. Det är exakt dit jag inte vill tillbaka! Bortvalda saker som tidigare var så viktiga. Ett liv fullt av misskötta relationer, pantburkar och flagnad färg. Nu när jag funderar på min förra sommar så blir jag inte så sorgsen över det längre. Det är mer som att jag skakar på huvudet och undrar hur det egentligen kunde bli så illa. Det är värre än alla som inte har problem med drickat kan föreställa sig. Det sorgliga är ju att så mycket tid gått förlorad innan det verkar som att jag fattade.

Hoppas ni som är på bästa väg att fatta, kan fatta på riktigt genom att jag skriver hur jag känner?

Utan andra som förklarat detta för mig hade det aldrig fungerat för mig. Därför är det värdefullt med forumet. Men jobbet måste faktiskt var och en av oss göra. Det krävs mycket funderingar, skrivande "snack" och vilja. Men mest av allt krävs nog envishet. Att så länge man känner och tänker alkohol så är det bara att fortsätta. En dag efter den andra.

//PP