Senaste kommentarerna i forumet

Oj, vad många kloka tankar och vad starkt att du hoppade över a på konferensen. Sen är det ju lite intressant att läsa att det medförde att du faktiskt kopplade av på annat sätt. Det är nog en av de fördelar jag också har märkt av med nykterheten. Förmågan att koppla av på annat sätt kommer tillbaka och stressen som tankarna på a för med sig försvinner. Bra jobbat Nyckelpiga!

Varit iväg o yogat sedan i torsdags. Bara att komma till en miljö där hälsans o andens väg sätts i fokus, genom det man gör o är. Jag kan förstå människor som går i kloster, ger sig in i sekter osv. Man går in i en alternativ, bättre version av sig själv. Det blir så enkelt allt. Har försökt behålla enkelheten sedan jag kom hem igår. Så nu går jag o lägger mig, för kroppen o sinnet behöver sova...

Då finns det alltså ljusning;) Vad kul att höra ifrån dig o vad skönt att allt flyter på! Spännande m utbildning!!!
Ser fram emot din nästa visit hitin❤

Hej!
Läste en tråd om hur du har kämpat. Mitt liv liknade/liknar i mångt och mycket ditt. Vill bara tacka för allt du skrev för det ger mig hopp!

Jättebra Nyckelpigan. Jag är mäkta imponerad på sättet du tacklar fienden (A). Du har verkligen kommit en bra bit på vägen. Grattis.

kattengustav får nog skriva i en egen tråd kanske.
Jag undrar varför jag inte mår bra, trots att vi nu levt isär i ett halvår. Jag tycker jag mår sämre nu när allt börjar ordna upp dig egentligen. Skilsmässan har gått igenom, affärerna är i stort sett uppklarade och jag har fått lägenhet. Endast själv bodelningen kvar. Nu skull allt varit frid och fröjd. Jag vet inte varför jag mår dåligt.
Han har en ny kvinna, så jag behöver inte ha skuldkänslor för honom. Han säger att han inte dricker längre, att han aldrig mått så här bra. Kanske är det detta som gnager i mig lite. Att vi har levt ihop då länge och han har druckit i 25 år och nu så är allt toppen. Känns på något vis lite kränkande för mig, eller hur jag ska beskriva känslan. Det är precis som om han bytt hela sin familj. Umgås plötsligt nästan bara med henne och hennes vuxna barn. Är det någon som förstår mig i allt det här?

Du har verkligen anledning att känna dej stolt.
Så himla bra gjort!!

Förresten, jag var iväg på konferens i två dagar, det har alltid inneburit a för mig, dels på middagar men dessutom har jag alltid köpt något och druckit på rummet. De senaste gångerna har det eskalerat eftersom det var nästan de enda gångerna jag kunde dricka utan att någon blev besviken på mig. Nu var jag ju iväg igen ich ingen skulle få veta... Jag har dock alltid glömt en person - mig själv. JAG skulle ju veta. Jag köpte godis, sushi och Ramlösa (festade till med en hel 1,5 L), myste på hotellrummet (iofs huvudvärk) och såg serier. Tog t o m ett dopp i bubbelpoolen, alldeles själv. Istället för att få den där fruktansvärda rastlösheten jag annars får (måste ju få tag i a) kunde jag bara koppla av. Vilken skillnad... Kände mig stolt över mig själv att jag klarade av det!

...och att skriva här, dels sätter du ord på vad du känner, du kan vara ärlig och dessutom få stöd och råd - det finns fantastiska människor här! Kram

Välkommen hit! Jag känner igen mig själv i det du skriver, det är likadant för mig. Jag har försökt vara måttlig på olika sätt, det funkar ett tag men sedan är jag där igen. I somras föll polletten tillslut ner... Jag kan inte hantera a, jag har ett missbruk... Jag är inte fysiskt beroende men jag kan inte hantera a. Så enkelt och så svårt är det. Jag kapitulerade till slut... Jag kan inte dricka alls eftersom det förr eller senare spårar ur. Det var en sorg och många förhandlingar men även en eufori... När jag tullslut sa stopp så kunde jag känna den närvaro som kag bara trodde a kunde ge. Mitt tips är att läsa andras trådar här, följa deras resor och hitta DIN väg, du kan få bra råd och tips som hjälper dig vidare. Lycka till!

Välkommen till forumet Donnie.
Du beskriver en tuff lång period i ditt liv med självmordsförsök och livskris. Därefter kom alkoholen in och kunde på kort sikt lindra ångest, på längre sikt känner du att den inte ger dig något snarare tar.
Du har nu hittat hit och berättar om hur det ser ut för dig, modigt och starkt gjort!
Du har en idé om att trappa ner och undrar hur man rent praktiskt kan göra. Att trappa ner på egen hand är tyvärr inget som rekommenderas, för att få bäst hjälp i en redan svår livsstilsförändring är det tryggast att vända sig till någon inom vården för nedtrappning eller mer trygga svar gällande medicinska frågor. Du kanske har sökt runt mer här på forumet, sett hur andra gjort eller läst vid faktaflikarna.
Här finns lite information om abstinens; https://alkoholhjalpen.se/akut annars kan man alltid ringa 1177.

Hoppas något av detta blir hjälpsamt för dig. Ta hand om dig, fortsätt gärna läsa och skriva på forumet.

Varma hälsningar
Rosette/Alkoholhjälpen

Hej tjejer! Kom in här på snabbvisit och såg att ni funderade på det här med ålder. Då slog det mig att den åldersnoja jag själv hade massor av när jag var i er ålder (10 år sedan) nästan försvunnit! Bara så där, utan att jag gjort något för att det ska hända. Och jag tycker till och med att jag är snyggare nu än när jag var 48 :) Trots några fler rynkor och mindre spänst i baken. Inte helt fel att vara på andra sidan klimakteriet alltså....

Och jag fortsätter leva nykter och mår bra. Har kommit igång med utbildningen och börjat drömma om att ändra yrkesinriktning så här på gamla dar. Livet är m a o så bra det kan vara.
Kram på er!

Vilket tror du att du kommer att välja?
I min värld hade chokladbollarna haft lika stor chans som en snöboll i helvetet.
Men du är ju inte jag så jag önskar dej lycka till!
Kram

Har just skrivit på ett kontakt
Detta blir så bra!
Att ha nått att göra, nått jag brinner för!
Att känna mig behövd!

Firar med ett glas rött på stan, druckit hälften, mår kanon! Tänk att kunna stanna nu och njuta även i morgon!

Har en på varje axel....
En säger, gott ta en till. Fira! Du är värd detta!
En säger, nu har du firat, åk hem och gör några jävla chokladbollar eller nått. Ingen mer alkohol!

Hörs!

Har skaffat mej ett nytt mantra.....
"livet är ett helvete men jag är åtminstone nykter"

Det känns lite som om du och jag befinner oss på ungefär samma plats i alkoholhelvetet.
Har läst dina inlägg och känner igen mej i så mycket.
Skall vi ta hjälp av varandra i snubblandet mot ett bättre liv.
Jag har börjat räkna från noll igen efter ssenasteg (sista!) fyllan i fredags. Mitt rekord i år lär 28 alkofria dagar. Det vore väl fn att inte kunna uppnå åtminstone det igen.
Hänger du på?
Tänker vi kan peppa varandra på vägen.
Jag har också funderat.på att ta hjälp av ngt läkemedel men är skeptisk till allt vad piller heter.
Vad tror du att du kommer att besluta dej för?
Skulle vilja veta mer om biverkningar och om vad det är för skillnad på campral och naldextrone.
"
l -

Som jag förstår dig så menar du att soc ser mer allvarligt på en icke anonym anmälan än en anonym? Borde inte alla anmälningar behandlas lika? Oavsett vem som gör anmälan? Det blir isf kanske att alla i familjen ställer sig bakom detta så blir det ännu mer seriöst? Bara en reflektion från min sida... tack för din omtanke! :)

Efter fyra dagar med Naltrexone så skippade jag dagens tablett. Jag har fått så ont i magen. Tror att det är en biverkan. Vill testa om magvärken går över utan tabletterna.
Ni som har testat Naltrexone, fick ni några biverkningar? Och i så fall - ger de med sig efter ett tag, eller sitter de kvar så länge som en äter medicinen?

Soc är soc och de har gjort mig upprörd många gånger.
Vet du vad jag tycker?
Ring dem igen.
Och gör en icke anonym orosanmälan, då MÅSTE de ta ansvar och kontakta honom och erbjuda hjälp.
Det är bra för då är liksom bollen i rullning och du slipper känna att allt ansvar ligger på dig.
Det kan hända att han inser allvaret när någon utomstående och inte "bara" du, talar med honom.
Dessutom finns det då papper på att du iaf försökte göra något OM något allvarligt skulle hända,
det kan kanske vara skönt för dig?

Har varit på mötet idag och har nu tårar som rullar. Jag vet att jag illa däran (därför jag sökte) men nu fått det bekräftat. Jag är "skadligt beroende" med nytt finar ord. Föredetta ord är missbrukare. Som hon förklarade så fint att det är samma sak men man använder inte lika hårda ord....
Hon föreslog att jag skall skaffa Naltrexon eller Campral. Blev ju så skrämd ad de andra tabletterna jag fick utskrivet. Vad tror ni, är dessa bra? Kan jag bli beroende? Kan jag jobba o köra bil med dem? Biverkningar?
Tack att ni finns!

Ringde soc och de kan hjälpa men bara om han själv vill. Idag vill han inte det. Fick rådet att kolla med AA på orten. Som jag förstår det så finns det enbart hjälp för honom om han själv vill! Tyvärr så kommer det att sluta med att han begår fler misstag och då får jag hoppas att det bara kommer att drabba honom själv och inga andra. Tänker på att han kör lastbil och inte alltid är nykter...
Om ngn har tips på hur vi som familj kan konfrontera honom så tas det tacksamt emot. (Innan ngt allvarligt händer)

Jag förstår din förtvivlan och att det är väldigt jobbigt.

Tveka inte att söka hjälp.
Ring soc, be om råd, tips och vägledning.
Försök att då vara helt ärlig och inte förminska hur jobbigt det är och hur orolig du är.

De är till för att hjälpa.

KRAM

Hej och valkommen.

Oftast dricker jag pa grund av tristess och att det blivit en vana. Ibland for att jag ar glad och ibland for att jag ar ledsen. Tycker inte synd om mig och dricker darfor, jag behover bryta vanan att sta dar med ett glas kl 5 de flesta dagarna. Efter kl 7 ar behovet borta aven om jag inte druckit.

Nej jag vill inte ha ett förhållande. Svårt att bygga upp tilliten igen då den är bruten flera flera ggr.
Jag är bara orolig hur hen reagerar om jag säger som det är då hen sagt att hen inte har ngt att leva för då. Trots att hen har ett barn men det spelar tydligen ingen roll.

Vad gäller anhöriga känner jag att jag ivf måste prata med min svärmor snart, att det är en belastning istället för ett skydd att skjuta upp det som det var innan. Svägerskan får vänta. Min svärmor är eg världens snällaste, det är bara det att hon tror att Jon vet vad andra behöver och då kör över en. Det svåra (och extremt skamfulla) är att jag har varit i deras skor. Jag vet hur det känns att vara på andra sidan och det går inte att förstå att jag är här nu, att jag utsatt andra för det som jag själv har genomlevt och som har skadat mig så. Visst, mina föräldrar var på en helt annan nivå men det kan jag inte ha som ursäkt. Att jag är här säger mig att det är en sjukdom, jag är normalt väldigt omtänksam och inkännande, JAG hade aldrig skadat mina anhöriga på detta sätt. Missbruket har dock gjort det och är en del av mig, men det finns så mycket annat. Det enda sättet som jag kan titta mina nära i ögonen och säga "jag ska göra mitt allra bästa för att ibte skada dig mer" är om jag har som avsikt att inte dricka alls. Om kag skulle ge mig ut på ännu en av mina måttfullhets rundor hade jag bara kunnat säga "varken du eller jag vet när det kommer att gå åt helvete, men det är så viktigt för mig att ha kvar a i mitt liv att ni och jag måste leva med den ovissheten". Jag skriver inte detta till någon annan än mig själv, jag säger inte att andra inte kan dricka måttfullt, jag sätter detta på pränt så JAG kan gå tillbaka och läsa detta om jag får för mig att ge mig på en runda igen (förhandlingarna finns där). Jag måste minnas barnet jag var, sträcka ut armarna och krama henne så hårt jag kan, stryka bort en hårslinga och viska: "jag är här, jag har dig, jag bär DIG för DU är ett barn och DU ska inte bära allt det du bär. Inget av allt de vuxna ställer till med är ditt fel, du ska inte lösa problemen som du tvingades göra under alla år. Du är inte ensam, du är inte belagd med munkavel. Du ska inte oroa dig för detta en enda dag till. JAG är vuxen och JAG ska ta ansvar för mitt liv och se till att skaffa den hjälp jag behöver för att lyfta detta ansvar och denna börda frpn dina axlar. Jag ska se DIG, se dina behov, vara här och vara närvarande. Jag ska göra allt jag kan för att hålla dessa löften och jag börjar här och nu. Inte imorgon, inte efter semestern, inte efter den där bjudningen, inte när det passar i mitt liv. Inga fler ursäkter. Jag börjar nu och kag finns här för dig, så som det skulle ha varit från början". Jag tänker ibland vd det hade betytt för mig om mina föräldrar gjort eller sagt så... Hur mycket jag hade sluppit, hur ensamheten hade krossats. Ibland tänker jag att den vuxna jag kramar om barnet jag var, ger mig själv det jag inte fick. Idag gör jag det för mina barn. Att ta det steget och erkänna för mig själv att jag var på andra sidan, att det var jag som satte mina barn i min sits, det var det som jag inte klarade av under så lång tid. Det spelar ingen roll att jag inte har sjunkit till mina föräldrars nivå, det spelar ingen roll att kag alltid pratat med mina barn... Om jag medvetet utsätter dem för risken att sättat i sitsen jag sattes i... Då måste jag göra allt jag kan för att kunna titta dem i ögonen och vara ärlig. Ekvationen jag + a är något som inte går att lösa utan risken att jag skadar någon runt mig. Min sjuka hjärna som ändå har en liten dörr på glänt måste ha ovanstående klart för sig. Jag tänker inte spela rysk roulette mer. Även om den sjuka delen vill det.
Dessutom, alla som tror att de närmsta inte vet... Jag kunde efter ett par ord och en blick säga exakt var mina föräldrar befann sig i intagsväg (en a, den andra morfin på recept...). Jag kunde alla knep om att ställa en öppnad öl (det är ju bara folköl) i kylen, jag har spelat med i charaden av att inte "fatta" att det inte är samma öl som står där under dagen... Jag vet hur klumpen i magen känns när man ser på blicken eller kroppsspråket att nu är det dags... Jag vill inte att mina barn ska ha det så. Min uppväxt var inte bara elände, utåt sett var fasaden perfekt och mina föräldrar hade många bra sidor. Jag önskar bara att de hade tagit tag i det som förstörde allt, att de inte hade skyllt på mig utan valt livet. Valt att se sanningen hur ont det än gör. Jag skriver inte denna text för att säga till någon annan hur de ska leva sina liv eller Vilks val som är rätt för dem. Jag skriver detta till mig själv om jag någon gång får för mig att den där ekvationen kanske inte är så olöslig ändå... Då ska jag först läsa detta och vara medveten om vem som betalar priset när jag faller.