Senaste kommentarerna i forumet

Jag råkade bara vara just där hos dig när jag läste om Amy-filmen.
Häng med du också! På någon biograf, någonstans i landet, någon gång :))

Härligt att du är spiknykter och känner så bestämt att du vill fortsätta me det! Den känslan är ack så viktig!

att ni gjort er hemmastadda här i tråden och har biodejter o grejer :) Väldigt fint!

Själv är jag fortsatt spiknykter och tänker fortsätta med det :) Har en så stressig vecka och är så tacksam över att jag faktiskt slapp vakna bakfull idag, allt hade känts så mycket tyngre då.

Jodå. Det dör känns igen. Har upptäckt att jag kanske behöver vara med på fester i alla fall ( nykter) för dagarna efter är jag så bergfast i mitt beslut efter att ha sett bedrövelsen. Behöver påminnas hela tiden. Och givetvis så spelar det roll att semestern börjar. Det är ju också ett gammalt inkört spår i hjärnan där allt kopplas ihop med alkohol. Sol och bad, grillning, relax - you name it. Man är som pavlovs hundar - doften från grillen så är alkohjärnan igång. Jag behöver avbetingas på många grejer har jag märkt
Skulle du vara nöjd med ett, två glas LN? Inte jag.

Of course you may.

Welcome!

... ska jag ens bry mig om varför? Jag har träningsvärk i nykterheten, men det är kanske bara högst temporärt? I går var ju allt självklart, kanske morgondagen bjuder på samma upplevelse?

Please advice if I can share in English language?

... börjar tanken på ett nyktert liv sätta sig på riktigt nu och så sparkar jag bakut eftersom det är läskigt med förändringar?

Vad starkt gjort ändå att hälla ut vinet där och stå emot så bra som du gjorde.
Jag tycker du skriver och resonerar riktigt klokt och framför allt ärligt. Jag kände lite som dig där, när jag läste i andras trådar här om hur fantastiskt allt var och hur lätt det gick osv. Jag rycktes med där första 10-14 dagarna och ställde mig i samma hyllande kör, men sedan fick jag en ny insikt och det var att jag faktiskt ifrågasatte mig själv om hur ärlig jag var mot mig själv. Svaret kom obönhörligen direkt. Inte tusan var det så lätt som jag själv också gav sken av, nog tusan fanns A där i tankarna och jag hade ju inte alls någon lust att vara nykter. Ingen eufori alls där.

Det är nog väldigt individuellt om hur man tar sig framåt i sin resa. För vissa kan det gå som en löpeld och hela vägen ut, utan återfall eller svårigheter. För andra är det mer en ständig kamp och ständiga återfall. Huvudsaken är nog att man tar det på allvar och det är toppen att du är så ärlig med vad du känner. Å kanske är det som du själv skrev, att du blev utsatt för något, lite för tidigt. Samtidigt läser jag i trådar här hos de som varit nykterister i ett par år och som skriver att de fortfarande kan sakna A. Jag trodde ju lite naivt att man kanske skulle tappa det helt. Det kanske också är individuellt, vet inte..

... beror det på att det gått så pass smärtfritt hittills? Håller jag bara på att tramsa? Bortskämt gnäll?

Herregud, kan nån bara säga att jag är fullkomligt normal...

Min tur att be om ursäkt. Mitt inlägg #49 handlar om min egen skit, ta bort ordet Vi. Ens funderingar och känslor färgar ens ord. Jag har den senaste tiden brottats med tanken att jag får skylla mig själv. Vill inte förringa beroendeproblematik vad det än kan gälla; alkohol, mat, spel, shopping etc. Ens val påverkas av de val man kan se. Dvs att tänka utanför boxen och den verklighet man befinner sig i är svårt. Jag är född och uppvuxen i Sverige därför har jag en viss uppsättning kulturella värderingar. Just nu har jag således gått på myten om det fria valet, att jag själv har valt. Så behändigt att sätta skamstämpel på beroende. Kollektivet vill inte befatta sig med negativa konsekvenser av vårt leverne, utan låter individen stå själv vid skampålen. Svenskt är att dricka alkohol både på bröllop och begravning. I ett samhälle där alkoholen är ständigt närvarande kanske individen inte kan hållas ansvarig fullt ut när det går fel. Likaså är balansgången inte lätt för individen när det gäller kost, våra barn belönas med snabbmat innan de ens kan prata. Belöningssystem rotas i unga år, förebilderna lunkar på i generationers spår. Välfärdssjukdomar finns men ingen vill ta ansvar för dem ... vem gynnas av det ... Det är väl som vanligt pengar som ligger bakom, stackars de rika som blir rikare, såg ett TV-program om att riktigt rika måste ha livvakter då pöbeln börjar få nog.
I alla fall måste jag ta tillbaka mina utlägg som handlar om att sparka på mig själv, inte meningen att ge er andra en dos av självförakt. Det är i samtalet min medvetenhet blir till så jag kommer att få revidera mina ord ett par ggr till, så ta dom med en nypa salt. Imorgon ändras allt, eller inte, sidospåren fyller en funktion, att ta reda på var jag egentligen står.
Drycker du är klok som tar hjälp, det står jag för även idag, må så gott och kräv samhälleligt ansvar.

Snart fyra månader och snart dags att förnya nykterhetslöftet till mig själv. Den här gången känns det inte självklart med en månads förlängning bara så där och jag funderar på hur det kan ha sig. Beror det på att semestern precis börjat? Är det en tillfällig puckel? Formsvacka?

Jag märker hur jobbigt det känns att säga högt att nu kör jag på en månad till, fram till 22 augusti. Vafan..? Ändå leker jag inte, på nåt medvetet plan i alla fall, med några planer på att dricka. Är det nån som varit med om nåt liknande?

Ville bara tillägga att det dom fick mig att definitivt vilja åka hem var att min telefon checkade ut och jag hade inte längre tillgång till internet - vilket innebar att jag inte kunde läsa här.... Och det vågade jag inte släppa.
Vill även tillägga att när de andra åkt drack inte min man heller någon a (drack inte mycket innan heller), men det ändrade inte hur jag kände, fick inte ångesten att släppa.

Jag har ansträngt mig för att inte försöka bli "bäst" på att vara nykter. Om allt hade varit lätt och självklart hade detta inte varit något problem, därför anstränger jag mig för att låta de känslor som jag tidigare klassat som förbjudna finnas här öppet. Jag kan intellektualisera en massa men det hjälper mig inte nu. Jag tycker det är en sorg att avstå a i festlig sammanhang, det påverkade mig väldigt när vi var på semester. Jag hade tillgång till a hela tiden (öppen BiB, öppen vinflaska mm), men drack a-fritt. Detta betyder inte att det var en dans på rosor. Jag kände ångest nästan hela tiden, en otäck sådan som jag inte kunde sätta ord på. Jag trodde det skulle bli bättre när de andra familjerna hade åkt (vi skulle vara kvar lite längre), men det blev det inte. Min man ville åka hem en dag tidigare och istället göra extra utflykter på vägen hem. Jag var först helt emot detta men sen kände jag att jag måste hem. Var bara lättirriterad och mådde dåligt. Jag hällde själv ut överblivet vin från flaska och karaff samt tömde en mer än halvfull BiB i vasken.
Var rädd att den här ångesten skulle följa med mig fr o m nu... Men det räckte att komma hem, då släppte den helg, vilket var och är en obeskrivlig känsla. Jag tror det var för tidigt att utsätta mig för min värsta trigger så tidigt, jag har inte varit nykter så länge. Jag klarade det men mådde inte bra. Jag har läst om andra här som känner av de positiva effekterna av att vara nyktra direkt, de som druckit varje dag blir pigga mm, sparar pengar som innan gick till alkohol och även intar betydligt färre kalorier än innan. Jag har inte dessa positiva upplevelser på det sättet eftersom jag inte drack mer än vid "festliga" tillfällen, detta särskilt eftersom min man var på mig. Jag har känt mig "jagad" under en längre tid och även om jag bara blev salongsberusad räckte det för att min man skulle må dåligt (och även jag). Det blev till en sjuk ond spiral där jag drack mycket och snabbt vid de tillfällen jag hade för att han inte skulle kunna stoppa mig.
Jag tänker en dag i taget, men samtidigt vet jag att min man inte kommer att gå med på något annat än "för alltid" och det stressar mig att jag inte själv kan ta det beslutet (som många andra här skriver, de ska vara nyktra i 90 dagar mm). Samtidigt vet jag ju vem det är som står dör bakom dörren och viskar. Den där förföriske, falske typen som ställt till så mycket i mitt liv redan...
Jag har beställt AA:s bok och ska se vad den ger mig, fortsätta skriva här och läsa andras trådar. En dag i taget, idag är det en utan ångest!

Viljas poesi kan citeras under yogasessionen.

Tack för era kommentarer, mulletant och melina! Jo, jag behöver nog hjälp själv, oron har satt sig i kroppen. Jag fick via vårdcentralen kontakt med en psykolog i höstas. Hon var i lika gammal som min dotter och rekommenderade mig en app för mindfulness. Lugnande piller tar jag och kunde, tror jag, tack vare dem klara av att avsluta mitt arbetsliv utan att tappa masken.
Men det känns som jag blir tokig när han hela tiden försöker få mig att tro att det är mina problem som orsakar konflikterna mellan oss. När han så tydligt visar upp hela registret av alkoholmissbruk - det dagliga drickandet, smygandet, förnekelsen, och nu också den ökade retligheten.
Hade jag förstått hur allvarligt detta var för 20 år sen skulle jag nog ha lämnat honom.

Sen det här med att peppa nån att hålla sig nykter....
Om alkoholism är en sjukdom vill man väl hålla sig frisk??? Eller....
Hade jag blivit allvarligt sjuk hade jag tatt emot ALL hjälp jag kunde få....aldrig nån som behövt böna o be mig....jag hade själv tagit min medicin

Sen måste jag säga en sak till...tror att man växer som människa om man erkänner vem och vad man är....
Om du inte skadat/sårat din vän så anser jag drt vara en dålig vän om den inte kunde säga bra gjort, du berättar...vi tar det från här och framåt....
Önskar min kille kunde säga att han tagit beslut att inte dricka mer, börjat med antabus...önskar han kunde säga det till sin fylle polare, då vet man om han e bara en fylle polare el en polare att ha....

Jag drar aldrig upp sånt han sagt el gjort, är av inställning att det gagnar ingen.
Eftersom han inte minns så e och har det aldrig varit lönt....det e för mig att få i glömska.
Men det är hans beteende som jag inte förstår mig på, säga att man vill fortsätta med antabus men va ointresserad av att ta den, hur mycket förståelse ska man behöva ge utan att få tillbaka?

...ska vi ta 20.30 förestälnningen?

Vem vet vi kanske rentav bor i samma trakter :)

Etanoldrift, ja visst är det så, men det jag menar är att man får försöka ha lite magkänsla själv där också. Bryter någon t.ex. ihop fullständigt, så kanske det inte är där och då man ska trampa på någon. Även om man nu har egna skäl för att agera så. I mitt fall så var det så att hon hade tidigare dåliga erfarenheter av personer i sin omgivning som haft alkoholproblem, så visst är det som du säger att det finns säkert underliggande orsaker till agerandet. Bara riktigt synd eftersom hon aldrig ens sett mig berusad eller sett något negativt ihop med min problematik. Med facit i hand skulle jag aldrig ha berättat något om mitt missbruk, då hade jag haft min bästa vän kvar istället för att flera års vänskap gick upp i rök. Kalla mig naiv, men jag vill ändå tro att kärlek, om än vänskaplig sådan, kan övervinna och överbrygga mycket. Även alkoholproblematik.

Mysan, du är i ett medberoende och det lär ta även dig tid att släppa på det som varit. Ponera nu att han faktiskt håller sig nykter och att ni har en ljus framtid ihop. Ni har ju båda ett bagage med er som ni får bearbeta. Jag har på nära håll sett en alkoholist bli nykter, men där hans partner fortsatte att leva med en "alkoholist" - för det var den bilden hon hade kvar vid honom. Fem år senare, fem spiknyktra år, så drog hon fortfarande upp det förflutna och saker som gav honom dåligt samvete. Han tog sig vidare, men hon blev kvar liksom. Så ni har två olika resor att göra där, men den första och den viktigaste resan måste din karl göra.

Sedan vet jag inte om man ska tro på allt vad någon säger som är på fyllan. Jag har framför allt skrivit saker jag inte alls kunnat stå för som nykter, nästan så jag trott att någon annan måste ha skrivit det. En hög med skitsnack rent krasst.

Känner igen mig i dig Meredith, också vinberoende och bestämde mig i onsdags att nu får det vara nog. Googlade, hittade din tråd har läst den tråd från början. Bra jobbat och jag ska försöka följa samma spår. Det du skrivit har inspirerat mig att verkligen ta tag i det här problemet nu på allvar. Tack :)

Dag 5 idag och det känns bra men mycket tankar och funderingar som de flesta tydligen har.

Första semesterdagen i morgon och ska bli första semester utan alkohol sen jag var gravid för 20 år sen...

Sen kan jag som avslutning på dagen också bjuda på lite hormonyoga. Då blir alla rastlösa så lugna och fina då alla hormoner faller på platz...zzzzz..

Sen en annan sak....allt det skit man fått höra när han varit full, skickat på sms mm....
Man brukar ju säga att av barn och fyllon får man höra sanningen!
Så handlar det bara om ren j-a feghet att man inte får höra det när dom e nyktra istället????
Min han raderar allt, samtalalistor och sms...behöver han ju aldrig stå till svaras för han kommer ju inte ihåg....

Jag har aldrig sagt att han var stirrig, aldrig att han fick lugna ner sig utan att fråga om där fanns ngn orsak till att jag tyckte han kändes uppjagad.

OM han vill leva med mig får väl han oxå bjuda till???? Eller????
Normala jävla folk hade jag för mig försöker jämka och sno ihop sitt liv...tillsammans...inte en som snor o en som blir yr i huvet....

E nog bara arg just nu, trött o arg....

Jag är medveten om att jag har saker att jobba med....tillit, mitt sätt att konfrontera på...MEN skillnaden är att han säger att han är så här, där finns inget att ändra på och inget han vill ändra på...

Han kan inte se att jag mår dålig emellanåt, han e ju nykter nu!
Men för mig älter skiten i huvet när jag sover, drömmer ofta om hur han e full, hur han betedde sig, vad han skrev och hur han stank av död vävnad pga alkohol....jag kan inte hjälpa det. Inget jag önskar....
Om jag e trött och inte jätte pratig så måste jag ju va sur...enl honom, för vad har jag att vara trött över?!
Till skillnad från han så inser jag att bara för han e nykter så e vi som par inte 'hemma' med varann, där e sjukt mkt att komma igenom men han fattar inte det!!!!
Vad e problemet, han e ju nykter!!!!!
Sen denna jävla tjat om att jag inte e lika 'mys sugen' längre....för helvete....ska man vilja ha sex efter schema eller????
Han e bra på att lägga skuld på andra, alla är idioter....utom han, han e ju nykter!
Jag förstår att detta ÄR en sjukdom, för vem vill bete sig som han gjort/gör, men det är en sjukdom som urholkar allt....

Jag e inte nöjd med att jag har behovet att skriva här, höra era råd och läsa era berättelser....önskar jag bara kunde be karjäveln fara så jävla långt åt helvete det bara gick och ge totalt fan i om han söp ihjäl sig el inte....
Men mitt sämre jag plågar hellre mig själv och stannar kvar, man kan ju börja undra vad mina problem är.....