Senaste kommentarerna i forumet

Faktiskt så är jag det.
Jag har levt färdigt med den oron i magen. Vill leva....
Fast det inte varit att jag själv förstått hur allt legat till så länge så vet jag med säkerhet att jag går.

Det jag inte vet däremot hur jag ska bete mig, hur allt blir OM han verkligen söker hjälp.
Det handlar nog inte bara om drickat utan han sätt att leva som blivit av drickat.
Han behöver ett lugn, ett sätt att se vad han har och ta vara på det.
Jag vet även att jag inte kan tvinga han....
För mig å min utveckling tog det 3 år av sjukskrivning och stressrehabilitering Att vakna själv.
Jag har inte råd själv Att gå in nå djupt i nån annans problem..
Så ja, jag vet att jag måste för att överleva och LEVA!!

Ju mer jag läser här bland olika trådar och kommentarer ju mer övertygad blir jag att mitt mål om att leva ett helnyktert liv är rätt för mig. Att inse och acceptera och förlika mig med tanken att alkohol inte ska finnas i mitt liv. Framför allt vill jag kunna känna glädje när jag ser och tänker mig en framtid utan alkohol! För mig känns tanken att bara ta en dag i sänder inte lika "säker" som om jag bestämmer mig för ett helnyktert liv. Då blir det inget förhandlingsutrymme och jag kan sluta tänka på alkohol. Jag skrev om det när jag startade tråden och jag vet att för mig som föll för alkoholen redan vid första tonårsfyllan så finns det inget som heter normaldrickande. Jag har aldrig druckit normalt och jag dricker inte av samma anledning som normaldrickarna. Alkohol är en drog för mig och kommer alltid att vara det.

Jag har slutat så många gånger och lovat mig själv att aldrig dricka en droppe till och jag har börjat lika många gånger till och sagt till mig själv att "nu skiter jag i det här, nu super jag ihjäl mig, jag fixar ju ändå inte att sluta". Varje gång jag har försökt sluta så har jag tyckt och känt att den här gången, nu är det minsann annorlunda, nu är jag motiverad till 110% och ändå misslyckas jag. Vad är det som gör att man plötsligt lyckas? Måste man hamna längst ner i botten, måste något hemskt hända medan man är full, måste man bli sjuk eller....? Eller kan man, bara plötsligt efter år av misslyckanden och förtvivlan och längtan efter frihet från alkohol, faktiskt lyckas? Jag måste ju tro att det kan vara så!

Tillit är något man förvärvar/förtjänar.. Inget som kan kommenderas fram (eller att man pekar på saker i det förgångna).. Det är något som kan ta åratal ibland att bygga upp, men som tyvärr kan raseras på en millisekund...
Ja, varje människa förtjänar en andra chans.. Men börjar man lita på att dessa "andra-chanser" ska radas upp på pärlband, så fort man snörvlar fram ett förlåt.. Ja, då är man nog rätt körd..
Hur lång tid det tar att bygga upp en tillit är ju personligt.. Vet man med sig att man upprepade gånger inte hållit sina löften/gjort bort sig, trots att man ihärdigt lovat bot och bättring.. Ja då får man räkna med att det kan ta väldigt lång tid.. eller att man aldrig får den tillbaks till 100%..
Tråkigt vändningen att din vän inte gav dig en andra chans.. Men hade hon kanske själv dåliga erfarenheter av personer som svikit henne och hon kände att hon inte ville gå igenom hela cirkusen en gång till?
Jag tycker att du dömer henne, utan att veta hela historien till varför hon tog avstånd.. Och kanske är det något hon har svårt att tala om, utan att riva upp djupa sår inom sig själv.. Kanske ska du tänka på att även andra människor (även dom utan alkoholproblem själva) kan ha upplevelser som färgar dom, utan att det egentligen har med just dig att göra?
Kram för att du jobbar hårt med dig själv i alla fall!

:)

Tack för alla svar. Ursäkta att jag inte svarade snabbare, det förtjänade ni egentligen. För det betyder en massa att få svar och förståelse. Jag håller med om att man inte blir full på en lättöl, men nu var tanken att han inte skulle dricka någon alkohol alls.
Dagarna har gått vidare, och vad jag kan se håller han sig nykter och vi kan prata. Håller alla tummar jag har, för oss, för er. Kram.

Har äntligen börjat må lite bättre. Har haft konstant yrsel och pga det även svåra ångestattacker varje dag i flera veckor nu. Har dövat ångesten med alkohol några gånger för att stå ut men har fortfarande siktet på nykterhet så fort jag är på benen igen. Har blivit diagnostiserad med två autoimmuna sjukdomar som kanske delvis förklarar varför jag mår så dåligt. Känns som hela livet rasar nu och jag är rädd att förlora mitt jobb pga min höga frånvaro. Detta har väl egentligen inte med mitt drickande att göra men jag skriver av mig lite ångest här ändå. Hur har det gått för er Myrkotten och Annapannasanna?

Jaaa, jag ska inte låta som en tjatpelle för jag kastar bara sten i glashus, men nog tror jag att en av dina nära vänner som har fullt upp med sitt inte skulle tveka en sekund att hjälpa till om så en timme bara. Jag känner dock igen känslan så väl, vill ju inte störa, stressa dem mer mitt uppe i sitt.... en nära vän till mig läxade dock upp mig lite och sa åt mig att låta henne avgöra vad hon hade tid för och inte, inte fatta det beslutet åt henne. Har hon inte tid eller inte vill så säger hon det. Ehummmm..... jooo.... det hade hon ju faktiskt en poäng i ;)

Det kostar ju faktiskt inget att fråga och det enda man kan få till svar är "nej hinner verkligen inte denna gång".... men "kul" (?!) å se att vi är fler här som har lite svårt att be om hjälp och som tänker lika, inte vill vara till besvär osv. Undrar om det kan finnas en koppling till alkoholberoendet där också... kapsla in, klara sig själv, bita ihop... för det är lättare att döva det med A än att ringa det där hjälpsamtalet till en vän. Ouch, den träffade nog rätt så bra på mig iaf.

Har läst och sett en del av dina inlägg här Mysan och, jag har varit nära på att skriva flera gånger, men känt att jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja.
Jag ogillar att döma eller prata om personer jag inte känner, där man kanske bara får se en sida av myntet eller så. Men en relation ska ju baseras på tillit, förtroende och god kommunikation tycker jag (bland annat, gärna en hel hög med andra attribut också). Ödmjuket och respekt för varandra osv... å det känns som att det kanske saknas lite pusselbitar där i er relation, som den ser ut just nu i varje fall?

Om han är stirrig så kan det bero på stress t.ex. eller andra underliggande orsaker. Det kanske inte bara är "att lugna ner sig" för att någon säger det. Det skulle kunna vara relaterat till alkoholen också, men behöver inte nödvändigtvis vara det. Prata om grundorsaken till stirrigheten, inte själva stirrigheten i sig. Anklaga inte, utan prata utifrån ett "jag"-sätt. Säg att du upplever honom som annorlunda, mer stressad. Fråga om något är på tok?

Vad gäller vad man kommer ihåg och inte kommer ihåg av vad man har sagt på fyllan, så är det väldigt individuellt och gäller oss alla, inte bara alkoholister. En riktig bläcka kan ge vem som helst en rejäl minneslucka. Jag har skrivit korkade saker på sociala medier på fyllan och som jag inte haft ett minne av dagen efter, utan loggat in och läst och "jäääävlar!!!... skrev jag det där?!??!". Det är ju inte direkt så jag känt att jag kunnat göra en pudel heller och gå ut på facebook och skriva "hej, ursäkta det jag skrev igår, jag var full för att jag supit hemma ensam". Nästan samma som föregående punkt, bemöt med ett jag-perspektiv. "Du, jag fick ett sms här igår som jag inte tyckte kändes så bra. Vill du förklara mer tankarna bakom det?".

Sedan till den svåraste delen i er relation kanske. Tillit och förtroende krävs det två personer till för. Du måste avgöra när och om du vill lita på honom. Han måste inse att din tillit och ditt förtroende är förbrukat och måste bygga upp det och vinna det tillbaka. Här är det så lurigt, för om det är en person som är nära att få ett återfall, så kan det vara bra att visa att man inte litar på denne, vara misstänksam, ställa krav osv. Det kan också slå åt andra hållet. Nu när jag satte ner foten och kände att nu får det vara nog, så sa en nära vän till mig att hon trodde inte att jag skulle fixa det. Det var kanske inte det jag ville höra just där och då.... istället hade det varit bättre om hon sagt "jag litar på att du fixar det nu". Jag blev förbannad över att hon inte ens gav mig en andra chans, utan dömde ut mig helt.

I varje fall så är det svårt att ge dig råd eller tips när man inte vet exakt hur han står med sin nykterhet. Det kan gå utmärkt för honom att bli helnykter och helt frisk, men frågan är om han vill det och hur han ska nå dit (för jag ställer mig tvivlande till att det räcker med antabus som han råkar glömma ibland). Å det känns verkligen, verkligen som om ni borde prata i lugn och ro med varandra. Om vad ni vill framåt. Vad ni förväntar er av varandra. Du kanske säger att du förväntar dig att han inte krökar med sin gamle kompis igen, utan håller sig nykter. Han kanske säger att du behöver inte hålla på och jaga med sms om han inte svarar på studs. Du kanske säger att du vill ge honom förtroende och tillit igen, men att han måste själva kämpa för att bygga upp det.

Summa summarum, försök få till en bra dialog mellan er. Å då inte via sms. Försök få bort lite av "tonläget" som känns lite som om det är anklagande/hackande på varandra. Sedan får du gå på magkänsla när det hela landat in.

Jag tycker ju också det är kul att bli tillfrågad. Och ändå kommer jag inte be om hjälp denna gången heller. Erbjuder sig någon jag är trygg med tackar jag ja direkt o jag känner inga krav på nåt sätt. Men är det inte en nära vän utan mer en bekant (har flest bekanta här eftersom jag o exet är inflyttade från en större stad några mil bort). Och alla nära vänner har liksom fullt upp med sina liv. Men absolut är detta ett utvecklingsområde. Våga blotta mig...

För jag vet också att när jag har lite svårare stunder så gör det där sällskapet ändå lite mental nytta. Någon glad och positiv människa som man dessutom kan skratta lite ihop med och fylla på sin egen energi ihop med, fast man egentligen känner att man inte orkar. Det är då det brukar vara som mest nytta för mig att socialisera lite.

Sedan det som HelenaN skrev tar jag till ursäkt själv varje gång jag ens tänker tanken på att be om hjälp. Sedan älskar jag att hjälpa andra och blir superglad om någon hör av sig och vill ha min hjälp med att skruva barnsängar... "va kul att personen hörde av sig till just mig! självklart hjälper jag till, kul!!".. så även jag övar jag på att be om hjälp lite oftare. Det var faktiskt mitt personliga mål förra året. Att våga lyfta luren och ringa en vän. Så otroligt fånigt det kändes efteråt när det som hade tagit mig 4 timmar, istället tog 50 minuter när man var två. Dessutom med skratt o prat.

Innan du lämnar något ultimatum måste du själv i tanken veta vad du ska göra beroende på vilket svar får. Jag tror både du och jag vet vilka reaktioner som kommer komma och vilka svar/undanflykter det blir. Är du beredd på att lämna om du ger det som krav?

Och, orkar inte vara trevlig, bjuda på fika osv...

Ta en dag i taget.

Som även finns här hos mig å hos så många.
Känslan att vad man än gör, säger el INTE gör blir fel i deras ögon. Å så är man ju så jävla tråkig, tydligen.

Har du själv Linker sökt hjälp?
Lätta dina tankar å funderingar?
Jag är rätt ny här, har fått upp ögonen.....
Fast i så måååånga år levt i ett sporadiskt beroende missbruk. Men jag har nästan varje dag ändå levt med mitt medberoende, kontrollerade, frågande å ständiga molande värken i magen å tankarna i huvet finns alltid där. Fast de är vissa dagar/veckor gömda djupare.
Att kunna känna....lugnt (på hittat lugn) för att några veckor/månader så PANG.....
Kommer det å man minns de där jäkla känslorna, hoppet.

Min känsla av att för varje gång känna en större å större besvikelse....
Ändå "glömmer" man å tar fram hoppet för varje gång.

Vad händer om du börjar leva ditt eget liv fast med han ett tag.?
Lägga bara dina tankar först. Vad vill jag idag? Å så gör du det...
Känna efter å söka vad JAGET verkligen vill å inte lägga in nån annans åsikter.
Kan ha fel men jag börjar på så kort tid se vad jag prioriterar bort omedvetet för att "han" inte vill, "han" inte gillar.
.....
Ja, några tankar från en rätt så nykomling.
Men jag läser mycket å följer....
Många tankar till dig!!

Hon hette ju till och med Wine - house upptäcker jag nu...
Huh vilket tragiskt namn när man tänker på hennes liv och öde

Läste precis att en dokumentär om Amy Whinehouse går på bio nu. Den vill jag se! Någon som vill hänga med? (var jag på vippen att fråga :)))

http://www.sf.se/filmer/Amy

Kan själv? Vill inte vara till besvär? Vill inte hamna i tacksamhetsskuld? Vill inte ha någon annan klampande i mitt ouppackade/ icke tillrättalagda liv?
Det var några grejer som jag kom på brukar hindra mig från att ta hjälp.
Själv har jag försökt träna på att be om hjälp för jag tror det vore bra för mig, men det är svårt....
Hoppas du lyckas bättre!

Helt rätt, det kan inte bli klart på en vecka... Jo jag tror faktiskt barnen tror det, men det är nog deras barnhjärnor som inte kan veta hur mycket jobb det är...
Bra idé Vändningen! Ska fundera på det. På nåt sätt tar det emot, vet inte varför. För jag skulle absolut få hjälp om jag bad om det. Hm, varför tar det emot??

Kanske speciellt om man låter det bli fullständigt glasklart i huvudet vad man håller på med.Innan kan det vara svårt.Det är ju för hans skull..
Om jag inte följer med så dricker han mer..
Han blir så ledsen om jag inte..
Osv osv.Fast egentligen handlar det om att man själv vill och inte kan låta bli att vara nära,följa med ringa eller vad det nu än är.
Och omgivningen tror på en.

För man kan ju inte vara så dum så man erkänner för sig själv och andra att man är fullständigt fastkedjad vid en person som uppenbarligen inte lever ett vettigt liv.
Vilket är precis vad man är,limmad bunden knuten fast hopkedjad.
Och sen kan man sakta mycket sakta börja lösa upp limmet.
Men det tar en djäkla tid och både en själv och den som dricker är så angelägen om att binda upp en igen och man låter det gärna göras.
Grattis Trojja,fortsätt på den inslagna vägen.
Stå på dig,
Kanske han också vaknar upp och tar tag i sitt liv,kanske inte.

Vill ventilera

Det var hit jag ville komma. Jag ville det! Att kunna gå ut ta en öl en helg och veta att jag inte behöver vara orolig över att hamna hos han. Visst har tanken slagit mig. Men jag har haft en inre broms. Hörru!? Vet du hur du skulle må dagen efter? O fyyyy ja visst ja den där ångesten....huu ej o neeeeej den vill jag inte ha..... o då har jag gått hem, vid flera tillfällen har ja använt det här, o det har blivit allt lättare o självklart. Från att det inte alls gått till att inte vara orolig att det kommer funka. Nu har jag kontroll. O tom efter en öl om jag vill.

Jag använder allt som hänt med han, jag använder alla de ångestattacker som kommit dagen efter. Jag använder tom de gånger jag sagt till mina vänner att nej jag kan inte vara med han mer. Jag använder tyvärr en vän till mig som sitter i en liknande sits som en broms. Jag skäms o vill i te ses som henne. Hon har ingen självrespekt kvar tyvärr. Alla har försökt hjälpt henne. Men hon är blind. Så som jag var.
jag har längtat till att jag kan tänka så här, använda allt. Det har tagit tid.

Och han dricker ofantligt mycket nu. Han är full va 3dje dag i stort sätt. Låt han! Ja låt han. Det börjar nästan vara så att det inte ens känns längre.

Ja det nya livet rullar på exet förutan.Han sitter kvar i bakvattnet för tillfället.
Full och mycket nedstämd.Han pratar med barnen om att inte vilja leva mer.
Det är nytt för mina öron och jag hoppas verkligen att det bara är en tillfällig reaktion på det som händer i mitt liv.
Han gör lite försiktiga kontaktförsök, men respekterar ändå mitt nej till fortsatt kontakt.
Han har ju aldrig varit någon klängranka, inte ens i fyllestunder då ju många andra barriärer rivs.

Jag hoppas att han ska ta att jag fallit ur hans liv som ett sista bevis som behövs för uppryckning.
Risken finns ju förstås att det får motsatt effekt.
Men jag ska försöka att inte ta det personligt även om det kommer att bli svårt.

sommar. Till er båda, läs kapitlet om makt i boken och fundera riktigt på djupet över det när det gäller semestern. För mig har det varit jätteviktigt att börja reflektera över mina egna val och göra mig medveten om mina möjligheter att välja. Välja till av det jag önskar och vill och välja bort det jag inte vill vara delaktig i. Jätteviktigt och många gånger jättejobbigt. Jag jobbar också mycket med vad jag behöver reagera på och vad som faktiskt inte är min sak, t ex med andras känslor och reaktioner. Nu kom jag ihåg Kay Pollaks lilla, lilla bog Att växa genom möten. Rekommenderas! Kram till er.... Kramar, kraft och styrka! / mt

Tack myrkotten!
Har läst en del du skrivit, känner igen mig mkt. (Är lite dåsig nu för att skriva) eller trött menar jag. Har mkt fantasier omatt dricka öl, etc. För tre dar sen trodde inte jag det var möjligt. Fortsätt kämpa du &så kram!

Så roligt att höra att du träffat någon. Önskar dig verkligen lycka till och njut av vad livet ger!
Kram till dig.

Det har jag gjort om jag missat stängningstiden på bolaget.... ehum... är nog mer än en gång jag handlat "mat" rätt sent och råkat få med något sexpack där för att rädda upp lördagskvällen.. huuuh...

Sattva; LenaN skrev ett bra inlägg där. :) Sedan tror jag inte barnen förväntar sig att allt ska vara tipptopp från dag1 heller.

En fundering; du har ingen gammal vän eller bekant där som du kan återuppta kontakten med och som du skulle kunna be om hjälp, t.ex. för att skruva ihop barnens sängar eller vad som? Lite roligare o va två och ett tillfälle o få återuppta en gammal kontakt kanske...