Senaste kommentarerna i forumet

Intressant tyckte Santorini. Jag kan bara instämma, det är en intressant att utbyta tankar. Och du m-m ska aldrig behöva känna att du ska be om ursäkt för att du hoppar in i min tråd. Tvärtom, jag blir glad, jag lär mig något och det är här jag tycker forum är som störst. Pepp är bra i all ära, men tankar är så mycket större. Anli är alltid klok. (Ja, förutom i ditt drickande, men du vet vad jag menar. När suget sätter in så far all världens kunskap åt helsike),

Det där med de anhöriga/männen ja. Nej, jag känner också att de kan inte hjälpa oss. När tiden kommer och efter gårdagens möte med maken så är jag rätt säker på att den kommer, så kan vi inte hjälpa dem heller. Min man har aldrig direkt heller konfronterat mig, men han har ifrågasatt mitt drickande. Med resultat av att jag blir helt ilsk. Lite för att han dricker själv, men mest för att jag har kännt mig kränkt och påhoppad. Exempelvis minns jag en semester för ett par år sedan. Utomlands. Mannen och jag äter lunch. Han beställer in coca-cola och jag tar en stor öl. När dryckerna kommer så säger han något liknande; - Fia, har du inte fått nog nu? Jag ser ju att riktigt skakar?
- Skakar, svarar FylleFia, men jag skakar ju för att det är kallt här i skuggan!

Jag förnekade minst sagt. För vi hade kanske 35+ plus i solen så skuggan var verkligen inte iskall. Reagerade precis som Anli beskrev. Jag blev bara ilsk av att han ifrågasatte. Det är något att lära av. Så enkelt. Men jag glömmer mina lärdomar och under min sista tid i hemmet med mannen så skrek jag dagligen om hans missbruk. Delvis arg och - nu är jag riktigt ärlig - delvis avundsjuk. Varför kunde han men inte jag? Jag såg ju att han kunde/kan sköta sociala relationer trots sitt drickande. Jag kunde det inte. Utan duckade, slutade svara i telefon, slutade gå ut, fick sparken.

Så, jag ska vänta in mannen. Eller rättare sagt vänta och se om han kommer efter mig eftersom beslutet är hans. En man på "vita knogar" är jag verkligen inte intresserad av. Det skadar ju bara oss båda. Mig som medberoende och hans självkänsla.

Restaurangbesöket igår gick bra. Vi satt i fyra timmar och bara pratade. (Säkert till personalens förtret, de behöver ju borden!). Drack jag? Nej. Drack han? Inte till och börja med, men sen tog han två öl under kvällens lopp eftersom jag sa att han fick. Fick? (Är jag en myndighet som kan utlova tillstånd?). Blev jag sugen? Självklart. Men jag stod i mot och mötet blev bra.

Nu blir det psykoterapilight med min husläkare. Antabusen skramlar i magen då jag åter igen är ledig. Under ledigheten ska kroppsrytm förändras till natt-schema som börjar i helgen. Men jag kommer nog att återkomma till era tankar, för de var tänkvärda.

Fia

Jag tycker att det självklart handlar om utveckling, personlighetsutveckling. Och det är ingen rak, upplyst väg som leder till "Den Ständiga Lyckans Land". Ambivalens och tvivel, avsmak och sug, som du så väl beskriver, är trogna följeslagare på vägen. Men för mig gäller det att koppla ihop min identitet med alkohol-frihet; en frihet från alkohol, som jag mår mkt bra av och jag är jävligt stolt över att jag har utvecklat min personlighet till att bli; Fri! Det krävs mod för att våga vara fri och det modet tror jag du har, m. Det gäller att bejaka utvecklingen och lita på att instinkt och förnuft kan samarbeta. Jag tycker du ska vara stolt över att du är en människa som VILL utvecklas. Att sedan Yin och Yan behöver balanseras är bara naturligt. KRAM!/NM

Jag tror att det finns massvis med tjejer som är i samma sits, även killar också för den delen.
Men vi killar brukar vara för macho för att våga lätta lite på det"balla" yttre.

Det är bra, tror jag, att man bildar lite av ett nätverk med likasinnade.

Det gör det lite lättare att stå emot våran gemensamma kamp mot A-monstret.

Godmorgon alla, ny dag och med det nya beslut.
Börjar bli lite av en vana nu, en bra vana.

Idag lovar jag mig själv att idag skall jag inte dricka.

Som jag säger till mina barn:

-Det man lovar det håller man!

Svårare än så är det faktiskt inte.

/A

Ninecrimes! Det gör ont i mitt hjärta och hela mig när jag läser dina två inlägg. Skickar dig i all enkelhet en stor kram! / mt

Kul med en till som känner sig som en kopia av Anli.
Undrar egentligen hur många "perfekta" mammor vi är i landet som sitter med samma skam, rädsla och kamp varje dag.
Jag hittade hit för en vecka sen och har på lördag varit nykter en vecka. Och det var länge sen jag var det sist.
Kram och kämpa på!

Det peppar nog många fler än mig även om man inte alltid blandar sig så mycket in i konversationen.
Vi hejar på dig och känner med dig.
Vi kämpar tillsammans allihopa.
Kram på er alla!

Te och mackor blev det i kväll i stället för en öl, som hade blivit fler.
Jag är nöjd med mitt beslut.
Hoppas jag kan hålla det. Det har ju inte ens gått en vecka än.

Inget nytt, hör av mig imorgon.
/A

Ibland är det svårt att förutse sina reaktioner och tankar. Det känns i stort skönt och relativt enkelt så här långt i "arbetet". Dock kommer sitter känslorna utanpå i vissa lägen. Har varit på bio ikväll, sett Monica Z. En mkt bra film, där hennes alkoholmissbruk har en (stor) del. Man får se hur det eskalerar, och förstår ju att det kommer att bli problem för henne. Det som blir mest komplicerat för mig är mina egna känslor för det jag ser. Å ena sidan ser det GOTT (!) ut med ett glas vin eller en whisky (delar av mig blir alltså sugen), å andra sidan ser det förfärligt ut när jag ser att hon dricker för mycket, och jag får avsmak. Känner också att det blir skitjobbigt när jag tänker jag är en av dem som inte heller kan hantera alkohol, någon form av identitetskris. Nu är det ju inte så att jag inte fattat det innan, det är ju inte för inte jag hänger här inne om kvällarna.

Men det var en situation där känslorna svallade och det tog en stund att reda ut det för mig. En del av mig ville springa hem och hälla upp något starkt och coola ner mig, och en annan del ville verkligen aldrig mer höra talasom alkohol. Men jag tror det stora var att jag måste lära mig att se på mig själv med nya glasögon. Det är väl samma känsla som när man drabbas av en sjukdom, plötsligt är man en person med diabetes, eller när man går igenom en skilsmässa, man går från att vara gift och in i en kärnfamilj, till att vara skild och allt vad det innebär. En ändrad självbild helt enkelt. Ja, mycket svammel kanske, men kände att det var viktigt att få ner det på pränt, kanske kan ha nytta av att gå tillbaka och läsa när tviveln på nödvändigheten av att hålla uppe kommer, eller när motivationen saknas...

/m

läst i detta forum för längesen.
Då kanske jag hade vetat hur jag skulle ha reagerat samt agerat. Men man trodde eller hoppades att allt skulle bli bra.
Man hotade med att lämna, men man lämnade inte. Och det är precis det man inte skall göra som jag har läst om.
Alkolisten vet ju att hoten inte genomförs, han lär sig det. Och den som är som jag ,medberoende fattar inte det.

Allt kanske hade varit annorlunda om jag hade agerat annorlunda, samtidigt som det är svårt att tänka i klarhet när man är mitt i ett liv som kantas av fylla, bråk, hot, osv.

Jag tänker idag mycket på det som var bra. Kan få en bild om hur vi ligger sked i sängen, eller bara slappar framför en bra film på tv, då vi håller handen.

Men samtidigt så kommer jag inte ihåg när det var senast, Det var längesen. Allt dåliga kom smygande på något konstigt sätt. Dagarna gick, helgen kom och gick, skit som hände och gick förbi.
Det har varit som ett gummiband, det spänns ut, man tolererar mer och mer, saker som man aldrig skulle ha tolererat förut, tills gummibandet brister, och det gjorde det för mig.

Och då slängde jag ut honom.

Men jag vet inte om det var rätt, hade jag hittat hit till detta forum innan så kanske, kanske allt var annorlunda.

//fågelblå

... känner med dig, och alla andra här!

Och med risk för att låta kall så måste jag bemöta följande: "Kan man tänka sig att det handlar om medmänsklighet i stället, att inte låta någon gå under? En sjuk person i cancer eller som brutit benen eller liknande, låter man väl inte vara vara eller "stå sitt kast"."
Av erfarenhet vet jag hur mycket jag kämpade för min sambo; bönade, bad, grät, småskällde, hotade om att "drick inte mer nu, för jag orkar inte" och så stannade jag ändå, varenda gång, jag försökte finnas där, försökte visa hur mycket jag älskade honom osv. Men min sambo valde att fortsätta dricka. Han såg inte /var inte mottaglig för?) vad hans familj utsattes för - jag fick dra ett stort lass med att ta hand om allt i hemmet, och jag fick inte be om hjälp för ingen fick ju se/veta hur vi hade det, vi fick skäll och hot mm mm och barnen mådde dåligt och var ibland smårädda för pappa, vi smög för att inte störa pappa när han var trött... Men han valde att dricka. Han kunde ha valt att ta emot hjälp och försöka sluta dricka.
Jag tycker att det är en stor skillnad jämfört med en cancersjuk person. Min bästa väns pappa gick nyligen bort i cancer. Han valde inte att ha cancer. Han fick cancer och han valde att ta emot behandling för att göra det bästa av situationen. Han fick strålning och alla möjliga behandlingar, han försökte med alla medel bli av med det som drabbat honom. Trots att han var mycket sjuk så gjorde han sitt bästa för att vara med familjen, hjälpa till med saker hemma osv. På slutet så orkade han inte och led av smärtorna, men han tog medicin för att minska sina smärtor, för att orka och stå ut. Vad han än gjorde så blev han inte av med den icke valda cancern, men han gjorde allt för att bli av med den och göra det bästa av det som var.
Återigen - en sjuk person har ofrivilligt drabbats av en sjukdom, en alkoholist har valt att dricka. Det finns sjuka personer som blir odrägliga, som skäller och beter sig illa och är mycket otrevliga mot anhöriga och närstående osv - och precis som med en alkoholist så behöver man inte ta det.

Jag menar verkligen inte illa, men jag bara känner att med min erfarenhet av att leva med en alkoholist så kan jag skriva ovanstående. Självklart finns det lite medmänsklighet i att vilja ta hand om /hjälpa någon, men inte när man nästan ger upp sig själv, gör allt för att skydda osv.

Ta hand om dig, och Dotts - ta hand om dig du också!
Kram

Jag har också funderat mycket på om jag kunnat sluta mycket tidigare med press utifrån. Men liksom du säger Anli så vet jag att det inte gått om nån konfronterat mej. Jag hade skämts och smugit ännu mer, dragit mej undan. Det måste komma från en själv. Fast min man kunde nog satt press på mej, det var på grund av att han började reagera på incidenterna som jag insåg att jag inte kunde fortsätta. Att jag druckit för mycket och fel har jag varit klar över länge. Jag tror inte riktigt på det där om att alkoholisten lever i förnekelse. Nog vet man men man skulle aldrig erkänna det för nån så länge man är aktiv.

Eftersom min man dricker för mycket själv ibland har han haft svårt att ställa krav på mej. Då hade han fått det tillbaka. Men om han satt ultimatum att han lämnar mej om jag fortsätter dricka. Då hade jag tvingats sluta och det hade blivit det dom kallar "vita knogarnas" nykterhet. Det hade varit en annan kamp än den jag kämpade nu av fri vilja.

Men konfrontationer tror jag inte på eller att tvinga nån på behandlingshem. Man måste själv nå sin botten.

Livet går vidare, det skall inhandlas pumpor nu. Hallowen........
Kommer bli kul, kommer bli nyktert och bara tanken av det ger ett behagligt lugn.
Läser om Mia i Anlis tråd, och igenkänningsfaktorn är total.
Kommer ihåg första gången jag kom hit till forumet. Jag läste läste, grät och undrade......
Det var ju om mig berättelserna handlade om.
Så mycket visdom och kunskap det finns samlat här.

Så glad och tacksam idag.

/A

Nästan på året som Anli blev medlem förde google mig till denna sida idag, jag blir rädd näsr jag snabbt ögnat igenom berättelsen. Det är ju jag ssom måste ha skrivit detta. Fy vad jag mår kasst av ångest och rädsla. Ingen att prata med! jag dricker varje dag, har fyra barn varannan vecka och ett barn de två andra veckorna. Fin man MEN som jag inte vill prata med. Lever ett "rikt" liv men med total olycka inombords. Jag hinner inte skriva mer idag men jag tänker att detta är min sista utväg för att ta mig ur träsket. /mia

Till dig oxå.

Tar igen mig lite på dagen nu, trycket är fortfarande skyhögt.........
Alla som kämpar, håll ut!!!

/A

Underbar läsning för en nykommling som mig.
Oerhört peppande att se vad du lyckats åstakomma på ett år!
Starkt jobbat!
Jag är full av beundran.

Ha en fortsatt fin dag!
Tanten

Att det "bara" var datorn som pajade.

Grattis till dina 7 veckor.
Starkt gjort!
Kram
Tanten

Jag har också försökt vara med i vårdkontakterna. Min man vill inte ta emot någon hjälp alls, egentligen. En lätt infarkt för ett år sedan gjorde att han kom i kontakt med vården, och hans depression och alkoholproblem blev mer uppmärksammad. Han äter "piller" mot både alkoholsuget och depressionen men dricker ändå. Han får samtalsterapi men medverkar inte särskilt bra, eftersom han inte tror på sånt. Han vill egentligen avsluta dessa samtal och hans terapeut är inte så inriktad på alkoholproblem, så kanske kan jag förstå hans ovilja att fortsätta samtalen. Det som gäller för honom, säger han, är att sluta själv, vilket han har försökt tusen gånger. Jag har engagerat mig i vården, tänker att det ju är ett familjeproblem och då behöver jag också få information och få lära mig vad jag egentligen är med om. Jag fick följa med på ett samtal som ledde till en träff med missbruksrådgivningen. Jag har träffat hans läkare på vårdcentralen. Sammantaget tycker jag det verkar som om alla instanser ligger lågt så länge som han själv inte visar tydligare att han vill ha hjälp. Vården överlämnar till de anhöriga att ta hand om problemet eller lämna personen åt sitt öde. Det är en vidrig sak att inse. Så nu har jag inte något mer att hoppas på, ingen "lösning" mer än att helt fokusera på mig själv och lämna honom att ta sitt ansvar för sitt liv. Vi har som tur är två boende och jag kan lämna honom över så lång period som jag önskar. Vad händer då? Jo han dricker mer än vanligt, sover bort dagarna, äter inte, är helt borta i huvudet, kan inte ta ansvar för något. Hans mantra är att han inte vill leva. Är det ett tecken som man bör bry sig om, eller ska man strunta i det också. Alla pratar om anhörigas kontrollbehov. Kan man tänka sig att det handlar om medmänsklighet i stället, att inte låta någon gå under? En sjuk person i cancer eller som brutit benen eller liknande, låter man väl inte vara vara eller "stå sitt kast". Jag känner mig mycket disillusionerad på den vård som alla säger att den finns. Som i så många andra sammanhang verkar vården lita på de anhöriga.
Men man kan ju inte bara ge upp, eller..?

Hej,
tillbaka nästan på årsdagen av mitt första inlägg och jag mår bättre än på många år.
Jag känner att jag har hittat en sund och hälsosam relation till alkohol. Kom fram till att sluta helt inte var något jag ville. Provade att köra helt vitt ett tag.
Idag dricker jag inte när jag har mina barn (dvs varannan vecka) eftersom jag vill kunna köra dem/hämta dem med bil osv när det behövs.
När jag inte har mina barn kan jag ta ett eller två glas vin fredag och lördag men är nöjd efter det och längtar/vill inte ha mer. Har lärt mig att tänka mycket konsekvenser de gånger jag tar ett glas och det stoppar mig med en gång. Är vi bortbjudna på fest så kör jag alltid och har inga problem med det längre. Jag har berättat för paret vi umgås mest med (och har druckit/festat väldigt mycket med)att jag har dragit ner REJÄLT på drickandet och dem blev fulla av beundran när jag berättade.
Jag slipper nuförtiden gå runt med dåligt samvete, ont i huvudet, tröttheten, somna på soffan osv. Jag har börjat träna mer och har gått ner en hel del i vikt vilket fått mig att må ännu bättre. Känns så skönt att må så bra som jag gör nu jämfört med när jag började skriva. Känns skönt att ha hittat ett sätt som fungerar för mig.
Nu ser jag ljust på framtiden och nu känner jag att jag lever livet igen!!

Kramar N

Har inte varit inne sedan i lördags. Datorn pajade fick köpa ny
och innan den blev installerad tog några dagar.
Är fortfarande nykter kryss i taket sju veckor igår.
Återkommer måste jobba lite.
Saknat er alla
Kram Konstnären

Jag är inte heller i den situationen att min man är beroende. Han dricker mindre än jag, och det är oftast (alltid) jag som ser till att det serveras och finns hemma. Han har inte något emot att låta bli alkoholen, utan tycker att det är positivt.

Angående att bli konfronterad, jag vet inte hur jag tänker kring det. Jag hade säkert blivit både arg och ledsen om han krävt att jag skulle sluta, men känner också en viss frustration över att han inte sagt något - rakt på liksom. Själv hade jag nog gjort det. Sedan tänker jag att det är klart att han inte gjort det, det är väl någon form av medberoende? Eller?

Jag är mycket imponerad av er som klarar att hålla uppe med drickandet när er partner fortfarande dricker, jag förstår att du flytt fältet Fia, och en del av mig tycker nog att det är rimligt att kräva att han kan hålla sig nykter i ditt sällskap, åtminstone tills du känner dig säker i din nykterhet. (Hopppas att det är ok att jag hoppar in här och tycker....)

/m

Hej, vill.sluta !

Och grattis till en ny nykter dag ! Skönt, inte sant - att vakna utan bakfylla !?

Betr. ryggen - beställ massagetid. Jag går regelbundet på massage, det är så skönt ! Man känner sig som en ny människa efteråt !

Ha en bra dag !

Kram

Hulda

För länken!
Spolade fram och tittade på inlägget om alkohol. Intressant!
Ha en Fin dag!
Tanten

På väg till jobbet, ytterligare en positiv effekt av att inte dricka är att jag numera ofta är bland de första på jobbet. Det går lättare att släpa sig ur sängen utan att ha pimplat vin kvällen innan.

Jag är inte i samma situation som dig, min man har nog snarare druckit mer än vad han själv skulle gjort eftersom jag druckit. Även om jag drack i smyg så ville jag ju även dricka vin lör-sön så då tog han ju några glas han också (och jag tog några extra ur min gömma). Han klarar sig utan egentligen. Så jag har tur.

Tänkt på om det skulle hjälpt om jag hade blivit konfronterad av honom (eller någon annan). Hade det hjälpt mig? Svaret är nej, jag är nästan helt säker på att det inte skulle hjälpt! Jag hade gått i försvarsställning (trots att jag var medveten om mina problem). Kanske gjort ngt försök för att visa god vilja, men troligen inte lyckats mer än ngn dag. På samma sätt som jag blev rabiat på dem som sa åt mig att sluta röka då jag rökte, inte fick det mig att vilja sluta för att någon annan talade om hur farligt det var (tack jag VET). På samma sätt är det, för mig åtminstone, med alkoholen. Beslutet måste komma från mig! Jag måste känna att det är nog för mig! Viljan att sluta kan tyvärr inte föras över till mig från någon annan person, utan jag måste själv stå för viljan. Och NU känner jag den äntligen. Får vara glad att mannen stått ut med mig, även om jag fortfarande tror att han skulle bli HELT chockerad om jag berättade hur mkt jag druckit, tror jag lyckats dölja det väl. Jag tror mest han tänkt att jag mått dåligt (vilket jag ju gjort även om han inte vetat om den egentliga orsaken).

Samma sak är det kanske med din man, troligen måste han själv känna att "nu är det nog". Kanske kan man hoppas att lite av din fantastiska målmedvetenhet, vilja och styrka kan smitta av sig på honom, men troligen måste han komma till "jag vill inte mer" punkten på egen hand.

Jag vet inte, jag har ju som sagt varit den som druckit mest hos oss, men det var så jag funkade.

Ha en riktigt trevlig middag i kväll!

Anli vad roligt att du tittade in i min tråd, och ja det känns alltid lika skönt att vakna nykter och klar.

Fast nu har jag sjukt ont i ryggen och skulle behöva någon som gick på min rygg.
Och m.t, jag vet inte om en bit av mig vill dricka.
Eller det vet jag ju att jag vill, men det det funkar inte. Varför får jag fråga mig då?

Och med detsamma så vet jag även att det inte är värt det.
Och nu i begynnelsen är det som svårast. Papegojan på axeln och allt det där.
Jag vet vad som är det rätta, så då går vi på den linjen.
Sedan känner jag skillnaden på vem eller vilka som är där jag är.
Vilka som vill ta sig vidare.

Jag säger ja och tack till livet, nu åker vi!
/A