Senaste kommentarerna i forumet

så bra beskriver : Ni måste vara beredda att stå för era krav.

Hur han kommer att reagera är ju svårt att veta i förväg och visst är det möjligt att han kan öka sitt drickande.Men det kan också vara en fördel, desto snabbare kommer han ner i botten. Det klassiska är vänner till en alkis som radar upp ett gäng sjuttisar på alkisens köksbord med orden : När du har druckit dessa är du mogen att gå vår väg.

Jag menar inte att ni ska göra så utan rekommenderar det mindre brutala sättet :-)

Om nu inte detta hjälper så måste ni, för eran egen skull, släppa honom och söka hjälp åt er själva och ert medberoende. Alkoholismen är en familjesjukdom som drabbar alla vare sig man vill eller inte. Och det är en väldig fördel på alla sätt och vis om man som medberoende får kunskap och hjälp att komma ur det. En god vän till mig dog för några veckor sen i sjukdomen, att stå bredvid och vara helt hjälplös är inte lätt och känns enormt sorgligt. Men jag vet att min vän hade ett val att göra och att jag inte kan lastas för att hon valde fel väg. Jag kan inte tvinga en annan alkis att göra valet, det måste komma inifrån.

Men jag vet också att när hela familjen ställer krav och talar om vad de känner så blir det jobbigt för alkisen. Jag har en vän där familjen samlades runt köksbordet och hade handuppräckning om de vill att pappan skulle få bo kvar hemma eller flytta. Familjen var enig : Han skulle flytta. Min vän tog då en behandling och är numera en lycklig familjefar.

Det finns hopp så gör det ni tycker känns rätt.

Kram !

Starkt gjort av dig att skicka iväg det där mailet.
Önskar sig all lycka till på vägen.
Tänk när du vaknar att idag skall du inte ta det där glaset, spela filmen till slutet.

Din inre film av hur det brukar bli när du tar ett glas.

Du fixar detta!
/A

Jag fick förra onsdagen ett ep-anfall som resulterade i en helt sönderbiten kind samt riktiga sår i huvudet efter att jag slog i backen när jag föll ihop.
Får inte köra bil eller dricka alkohol på ca sex veckor nu.

Det hopas jag kunna bli startskottet som jag såväl behöver.

Funkar det inte nu, då tvingar jag mig till antabus. Det lovar jag dig älskade mama.........

Och jag skall bli bättre på att uppdatera mig .här oxå.
Nu djävlar!
/A

Tack för svar och pepp! Har hittat denna sida ikväll och suttit i timmar och läst och det är otroligt vilket stöd andras berättelser och tankar kan vara. Det är ju lite av AA:s filosofi så detta är väl ett slags AA på distans då! Det har i alla fall gjort att jag nu denna kväll/natt har skickat iväg ett mail med en "bön" om hjälp till ett kommunalt behandlingscenter! Depressionen efter gårdagens fylla har varit jobbig att hantera idag och det blir bara värre för varje gång. Hoppas jag får ett snabbt svar och åtminstone en tid för besök och vägledning av ngt slag. Jag vill inte kasta bort och förstöra mitt liv med detta j---a drickande, jag vill känna mig pigg och fräsch och GLAD!!

lova mej att du gör ett tappert försök att bli arg på din reptilhjärna som bara vill autopilota dej till Systembolaget?

;-D

Jag tror på dej, Andreas, men jag vidhåller nog att du borde skriva ner här hur du tänker innan du tar dina återfall, vad det är som händer, varför blir det som det blir, reflektera mera, fundera... Om man skriver ner sina tankar blir de klarare i konturerna, de far inte bara runt som illsnabba spöken. För att kunna skriva ner de alkoholladdade tankarna måste man fånga dem först...

Kram!

och det har du gjort genom att slänga ut honom. Det beundrar jag dig för! Du ska inte ta mer skit från honom. Jag har en man som druckit men han har inte slagit mig fysiskt men psykiskt har han misshandlat mig på ett mycket subtilt sätt. Jag jobbar på att få mig själv att fungera utan att falla isär, måste få nåt klister som håller ihop mig. Det klistret heter terapeut, goda vänner som bryr sig om mig och tid. Snart kanske jag tar mod till mig att gå på ett Al-anon möte men ännu är jag inte där. Allt psykande har skickat mig ner i en depression. Det är vad våra alkisar gör mot oss, jag har också fått höra att jag är anledningen till att han dricker. Att jag avvisar honom och varit kall som en fisk, ja inte undra på, tänker jag ju nu....

Jag kämpar med mig själv att inte längre gå på min alkis manipulationer. Det är svårt trots att förnuftet säger att det borde vara det enklaste i världen. Man duger stundvis som trofé på väggen eller nåt sen är man inte vatten värd.

Min alkis blir galen då jag tycker annorlunda och anklagar mig för att tycka att han har fel. Så jag har ju förstås låtit bli att säga att jag tycker annorlunda rätt många gånger för att slippa hans dåliga humör.

Jag är så ny i mitt eget tillfrisknande så jag har väl inte så mycket att komma med, men jag vill du ska veta att ensam är du inte.

Vi är många här som kan kämpa tillsammans!

Styrkekramar till dig Fågel Blå!!

/Särbo

Dag ett för min del nu, sex veckor, det var länge sedan.
Skämtet prövar igen!
/A

Du fixar detta, jag har inte gjort det än....
Men jag ska, du med!
Kram/A

Men nu gör vi åter ett nytt försök.
Det har hänt saker som inte går att negligera.

Och stort grattis till dina nio månader, själv är man på dag ett IGEN!
/A

Stort grattis och en kram går du oxå!
Du är en klippa!
/A

Jag är också alkis, och kan väl en del om min egen sjukdom.

Din far har "kört" länge med er, man blir sån, egoistisk notorisk lögnhals som bara uppskattar nästa fylla.

Det är Adde som är experten av oss två, jag vill bara trycka extra mycket på att ni MÅSTE vara överens om konsekvensen om pappa inte vill gå med på behandling och att ni MÅSTE vara beredda att genomföra det också, han har lyckats köra över er så många gånger under åren, så ni måste vara stentuffa för att han ska förstå.

Jag vet ju hur jag själv tänkte, jag undrade hur dumma i huvet folk kunde vara, de är ju skitlätta att lura, jag var STOLT över att kunna lura familjen... Så knäpp blir man. Egotrippad, elak, gör allt för att skydda sin älskade flaska från den elaka familjen. Suck.. Så glad jag är att jag är fri!!!
Mvh MB

Jag känner så igen mig som föregående talare uttrycker det. För min del, alla har ju sin egen upplevelse och jag kan inte säga till någon annan att deras sätt är bättre, sämre, mer rätt eller mer fel. Jag kan dock berätta om hur det var för mig. För mig började resan på riktigt, på allvar, för 21 dagar sedan. Hur jag gjorde, hur det hände kan jag sammanfatta på ett ytterst enkelt sätt. Att däremot genomföra det och faktiskt sölja det var baskemig inte lika enkelt:
Jag fick ett val. En fråga ställdes till mig; "Cyanthiina, jag tycker det som att det ibland luktar alkohol av dig, och så även idag. Hur känner du när jag säger detta?" Den här frågan fick jag, och jag behövde svara dvs jag fick ett val. Ja eller Nej. Ljug eller Sant. Ärligt öppet liv eller Ljugande dunkelt helvete?

Jag valde Ja Sant och Liv - om än med skakande kropp, darrande händer, rinnande mascara, söndersnytna näsborrar och tårar som aldrig verkade sina.

Du har ett val. Ibland måste man våga falla... och våga tro och lita på att människor omkring dig tar emot fallet.

Värme till dig!

Ja det är väl ungefär något sånt vi har diskuterat lite löst om att göra.
Men vad ska man göra om det inte hjälper med en konfrontation?
Jag är även rädd för att han kanske börjar dricka ännu mer om vi inte lyckas med konfrontationen...

Jag tror att jag tack vare dej och Cyantiina lagt ännu en pusselbit till varför forumet funkar så bra.
När man håller allt för sej själv blir det förr eller senare svårt att komma ihåg hur illa det faktiskt var. Finns det nedskrivet, så är det mycket svårare att ljuga för sej själv. Lögn och självbedrägeri är ju vår bästa gren som alkoholist.

Har man skrivit ner sina bottennapp kan man ju bara försöka inbilla sej att "det nog inte var så farligt".

Ha en bra dag!
/MB

Ni är så förstående och det känns så himla bra! Jag vill bara krama er båda!

Jag har mått så dåligt och min terapeut har fått mig att inse att jag nog har en depression, imorgon är det jag som ringer doktorn. Ska visst finnas något lagomt starkt lyckopiller som höjer min seratoninhalt. Jag kan inte fatta att jag ens behöver den typen av medicin, hur kan det ens hända? Ofattbart hur långt det gått. Jag har verkligen blivit nerskruvad under jordytan av min alkis. Inte undra på att jag slutat tro på mig själv.

Han är inte genomelak på något vis, faktum är att han nog är en snäll människa där inne och mår säkert lika mycket skit som jag, fast han skakar av sig det. Nu bor sonen hos honom sedan i tisdags och jag hoppas att vår son gör slag i saken om han märker att det dricks och kommer hem till mig istället, men det är mycket begärt av en 18-åring kanske att klara ta det steget, men jag hoppas, det är det enda sättet att få hans pappa att kanske inse att det är nåt han gör som inte är bra, å då får väl karlstackarn försöka lista ut vad det kan vara för nåt. Jo jag är en aning irriterad...

Att inte träffa honom är bra för mig, i mitt skick har jag inte styrkan att stå emot hans manipulerande om hur mycket han saknar mig och hur roligt det skulle vara att göra den där resan vi drömt om. Han manipulerar allt vad han orkar. Dessemellan spottar han som ett trängt djur.

Min hjärna går för det mesta på högvarv och jag skäms otroligt mycket för att jag tillåtit oss att sjunka så långt. Hur har vår son påverkats i allt detta? Jag har ju försummat honom då jag varit upptagen att bädda för alkisen. Jag har varit en dålig mamma! Fy fan vad jag skäms!

Igår tröstshoppade jag nya kläder till mig själv, insåg att om jag går ner mer i vikt kommer jag få köpa kläder på barnavdelningen nästa gång för nu har jag minsta storleken på Damsidan, alltså vart är jag på väg?

Jag ville egentligen bara gömma mig under täcket idag, men fick ett glatt meddelande om tjejträff med mina gamla arbetskamrater och jag blev så glad för att de tänkte på lilla mig så jag började storgrina förstås. Att någon tänker på en betyder så mycket. Därför är det så roligt att nån verkar läsa den smörja jag skriver, all heder till er som orkar det!!

Kramar på er alla på Forumet som hittat hit!

Jag stapplar vidare på darrande ben :)

/Särbo

Tack, Lill-Per och Mammy Blue för era stöttande kommentarer. Det stärker mig enormt. Jag har följt era resor sedan länge och hoppas jag får fortsätta att göra det på detta viktiga forum. Efter en mycket lugn dag som avslutades med hembakt kaka och två stora glas mjölk ser jag fram emot en god natts sömn. Det är bara upp på "hästryggen" igen. Har ju också följt bla Fenix som också verkar ha försökt ett otal gånger att bli nykter och nu verkar "vara på banan".

Ett stygn av avundsjuka kan komma över mig när jag ser hur andra verkar lyckas och att det är bestående men den känsla som framför allt uppfyller mig är en stor glädje och tillförsikt när jag ser att ni är så pass många som klarar av att hantera vår gemensamme fiende.

Allt gott önskar en dämpad Tjalle

jag kom liksom inte så långt som du: jag har oändligt många gånger ringt polisen, men jag har lagt på... Istället har jag legat sömnlös, inlåst i sovrummet på eget bevåg - i rädsla för att han ska slå mig...
Men det ligger en anonym polisanmälan nu, men den kommer ju läggas ner - jag är inte redo att polisanmäla ännu. Jag tänker ofta att det kanske inte är så illa det han gjort, att jag överdrivit osv, men jag jobbar på min plan - händer det något igen (vilket det kanske aldrig gör?) så ringer jag polisen; då kommer jag använda mina inspelningar, alla hotfulla mail & sms, dagboksanteckningar, vänners vittnesmål osv. Nu får det räcka för mig!

Precis som du så har jag en massa ledsenhet, osäkerhet, rädsla och skräck i mig, liksom en hel massa styrka!!! Vi behöver inte ta allt det där, vi är värda bättre än en jäkla skitstövel som håller på att knäcka oss! Att jag orkat och orkar är ju för att jag känner att jag mår bättre, och får det bättre! Jag kan ju träffa vem jag vill nu, jag kan prata med vem jag vill, jag behöver inte möta honom på "rätt" sätt i dörren när han kommer hem, jag behöver inte bli kallad alla möjliga hemska saker, jag kan ha det som jag vill... ja, listan skulle kunna fortsätta i all oändlighet!

Det är klart att du hämtade honom - för du vågar kanske inte göra annat, vill inte få mer skäll/hot/elakheter och du hoppas/tror/önskar att allt ska bli bra, kanske har jag fel men kanske är det något liknande, men det är helt okej, du gjorde som du trodde skulle bli bra då! Det viktiga är att du inte accepterar det nu!
Som alkoholist så är det inte konstigt att han bedyrar dig att nu är det slut med det, men några minuter senare så är det som bortglömt. Skönt att ni inte har små barn, även om det så klart är jobbigt ändå!!

Jag förstår alla dina tankar om att du kanske gav upp för lätt, skulle ha kämpat mer, visat mer kärlek, ställt mer krav, men jag är mer än säker på att du har kämpat oändligt mycket, visat oändligt mycket kärlek, ställt krav osv, men det viktiga är att du visar att det där var inte vad du vill ha - du har visat vad du vill ha och i det passar inte hans beteende in. Så, om han ska passa in i det så måste han förändra sitt missbruk och sitt beteende mot dig! Du är på rätt väg - du är viktig och det du vill ha och behöver är viktigt!

Min exsambo är mycket social, trevlig och omtyckt. Mina vänner har med facit i hand flera gånger kunnat se igenom delar av det, men jag tänker också på att hans vänner och bekanta får höra en annan historia och tänker kanske då att att hans hemska kärring slängt ut honom - men det spelar ingen roll - för du vet sanningen! De som är viktiga för dig verkar också veta sanningen, och de andra behöver du faktiskt inte tänka på! (jag vet, detta är så lätt att säga för mig som utomstående - jag tänker ofta samma tankar, men försöker jobba med mig själv!!)

Sköt om dig! Unna dig något mysigt i höstmörkret - lite te och 70% choklad med mint och lite tända ljus är min favvis...!
Kram

Känner igen mej helt och hållet, låsa in sej, dricka ensam, fastande mage etc. Allt!

Det som hjälpt mej att nyktra till är detta forum, jag har läst, läst och läst, skrivit en del, funderat mycket, lagt ihop ett och ett, testat olika sätt att tänka, try and error, för att nu kunna säga att jag är nykter sedan nio månader.

Så läs, den samlade erfarenhet som finns här är enorm!

Välkommen!
/MB

Den där filmen, den är bra den. Jag har en egen variant, den slutar inte om en vecka eller två, the sad ending är när jag blivit panchis och bara super, ensam, barnen vill inte ha med mej att göra och barnbarnen får jag aldrig träffa.
Den filmen börjar med att jag bara ska ta EN öl...

Jag gillar inte ledsamma slut på filmer, i synnerhet inte om jag ska skriva, regissera och spela huvudrollen själv.

Så nej, det går fetbort med "bara en öl"!!!

Bra att du ser varningstecknen, ta dem på allvar!

Kram, du hoppfulla!
/MB

En stor eloge till dej för att du inte ger upp!

Att ändra på det som gjorde att du tog ett återfall måste vara det bästa, att plocka ut orsak och verkan liksom. Om du har möjlighet måste ju det vara det bästa. Nya tag nu, och en erfarenhet rikare.

Kram till dej!
/MB

inte heller. Men jag kanske kan lägga ihop ett plus ett. Förhoppningsvis rätt.

Du har druckit igen? Trots att du inte vill? Jag tror att du får göra mej sällskap i antabusklubben. Det är det där sista lilla av vilja som behövs. Dessutom - om du har alkohol hemma "utifall att nån vill bli bjuden" så häll ut eller ge bort. Vi klarar inte av alkoholen, den har oss i ett järngrepp så länge vi inte säger upp bekantskapen helt och slänger ut den ur vårt hem och vårt liv. Det kräver mod. Och klarar man det inte själv är det inte fel att ta hjälp - själv är inte alltid bäste dräng...

Jag önskar dej mod och vilja att bli självständig, det är ju trots allt inte du som är "dum i huvet" som du skrev, det är din älskarinna Alkoholen som ställer till det. Lägg ilskan, sorgen och besvikelsen där den ska vara - på Alkoholen. Sparka ut den! Fixar du inte det själv, får du be läkaren om hjälp med handräckning, tillsammans fixar nog du och Antabus att kasta ut din elaka älskarinna...

Hihi, ovanligt poetiskt för att vara jag, men det blir lätt brösttoner när man önskar sej något riktigt, riktigt mycket! Ta hand om dej, Andreas!

Kram! <3
/MB

att läsa dina kåserier, Cyanthiina! Händer som förlamade gäddor...jag kan inte sluta le och är full av beundran för din litterära förmåga såväl som för den resa du gjort och gör...Fantastiskt bra!

det är ett sorgearbete. Fast det är en sån skitvän som svek och misshandlade så saknar man ändå minnet av den goda tiden. Det känns lite skamligt men så är det. Trots allt har jag haft mycket roligt också under alkoholens påverkan, innan det gick överstyr. Men det går faktiskt om och det blir lättare och lättare att se nykterhetens fördelar. Livet blir så mycket rikare och mer nyanserat. Fester klarar jag inte av då folk börjar bli lulliga men det gick jag sällan på ändå, jag föredrog att dricka hemma.

Det känns bra att veta att man alltid är sann, sitt riktiga jag. Allt jag gör har jag gjort på nyktert huvud, på gott och ont. Glömmer jag nåt så beror det inte på fylla.

Vår käresta är en svikare som vi gör bäst i glömma.

Dag 21 Sorgeår

Idag var jag med jobbet på möte hela dagen i Stockholm. Sist jag var i Stockholm var förr några veckor sedan, faktum en eller två veckor innan den Torsdagen med stort T på jobbet när jag valde att spränga mitt uppbyggda korthus. Då var den en barndoms vän som anordnade en storslagen fest med massa kul grejsaker som hände. Cyanthiina såg såklart en angenäm chans till att åka hemifrån, bo på hotell i två nätter och där myyyysa, vilket innebar i C´s eminenta dåvarande värld att packa väskan med vinbox och ordna sig det vackert på hotellrummet och mysa för mig själv med vin och däcka i sängen. När jag ser på det hela scenariot med nyktra ögon och sinne som jag nu faktiskt gör så undrar jag vart jag såg det mysiga? Eller, jag förstår det mysiga men ändå inte. Nu var jag nästan på sam:ma ställe igen. När jag satt under dagen idag så passerade ett flyktigt ögonblick under en paus när jag lättade på de skira gardinerna och blickade ut över Vasagatan. Kikade mot Jensens Böfhus och precis i det ögonblicket så kom en tanke flygande:

- “Cyanthiina, du kan gå över dit, du har ju en timme innan tåget går så du kan hinna äta en matbit och du kan ta ett glas vin till maten.” Den här gången hann jag tillochmed lägga till en ny tanke till det hela, som inte funnits tidigare;

- “ Ett glas syns nog inte på de där testerna de ska göra nu på företagshälsovården, det går bra, Cyanthiina”.

Det gjorde mig lite rädd och jag svarade mig själv, återigen under hande korta korta sekunderna som de här tankarna flyger igenom mitt sinne. Jag svarade att; “du vet själv att det räcker inte för dig med ett glas vin… Ett glas vin existerar inte i din värld. Det är mer ett talesätt… ska vi ta ett glas vin? Jag tog mig ett glas vin… “ Det gör nästintill det hela mer legitimt… att gömma en del av sanningen. Och jag har ju förstått att det är där jag är… I det manipulerande, gömmande delen...Eller snarare… jag rättar mig själv; Där jag VAR.
Nu köpte jag inget vin på Jensens Fucking Böfhus. Jag satte mig på Tcentralen och stickade istället. Ironiskt nog så satte det sig en ung kille bredvid mig på bänken. Han sluddrade och gungade lätt fram och tillbaka. Efter en liten stund knackade han mig på axeln och formade läpparna och stötte fram ljud. Vi ljudade, tecknade och försökte förstå varandra (han va bra full alltså). Han ville låna telefon av mig… Jag valde att inte göra det… Han lullade iväg och började ljuda med en annan person. Då kände jag mig så nedrig. Bara för att han gick offentligt och var dragen så tänkte jag, jag nästintill behandlade honom annorlunda och fel, som en utstött.

Jag är och har varit precis lika lullig och sluddrande som honom… I ensamhet, bakom stängd, låst dörr. Nästan ännu hemskare för när killen på centralen däckar och faller ihop kommer förmodligen någon fram till honom. Jag har fått vakna själv i soffan hemma med tungan hängandes slapp längs hakan och händerna som förlamade gäddor…

Det jag skulle komma fram till med hela det här inlägget och som var sluttanken på mina flykiga tankar som kom till mig på mötet idag var… Jag kommer förmodligen ha sorgeår nu. På samma sätt som de lärda mänskorna talar om sorgeår när man förlorad någon som står en nära. Man måste uppleva allting en gång utan den här personen, uppleva att gå längs med cykelvägen och sparka i löven utan att hålla sin käresta i handen (eller utan en vinbox i väskan på väg hem), man måste uppleva att åka tåg hem från ett möte och möta ett tomt, kallt hem ensam där ens käresta inte längre bor (eller utan “ett glas vin” ensam hemma i soffan när man kommer hem), man måste uppleva en underbart kulinarisk middag en lördagkväll ensam utan sin käresta men med top notch trerätters (eller äta trerätters med sin fästman utan “ett glas rött”). Jag inser, om än pyttelite (ungefär så här mycket*måttar med pekfingergreppet) att jag på de här 21 dagarna förlorat min käresta. Jag kände det så idag. Sorgeår inlett - för 21 dagar sedan.

Det känns lite ledsamt, men jag förstår att på samma sätt som min mormor fick inse och faktiskt hantera att morgondagen kommer trots att morfar gick bort över natten från fullt frisk till bara borta.. så måste även jag hantera att morgondagen kommer imorgon… trots att min käresta är borta, trots att jag kommer hem till ett kallt tomt hus och trots att jag sparkar i löven utan en box i väskan. Imorrn kommer och jag ska möta den. Det ska jag.

Det var tufft att berätta på jobbet... Samtidigt så bestämde jag mig vid ett ögonblick och då såg jag ingen återfvändo. Det var liksom allt eller inget - The Full monty! Av med kläderna eller gå därifrån.

Jag känner en otrolig tacksamhet mot min arbetsgivare och framför allt mina underbara varma arbetskamrater som uttryckte sin oro för mig och konfronterade mig. Många av sakerna har jag svårt att förstå än... men jag lär mig...

Jag har även svårt att ta era komplimanger kring mina inlägg,, det är oerhört smickrande. Jag skriver rakt från hjärtat, så naket som det blir ibland och ja, det blir väldigt mycket jag helt enkelt. Inga krusiduller... Krusiduller är fint men de kan hindra ibland med :)