Senaste kommentarerna i forumet

till måndagen och ny, nykter, dag :-) Och jag säger som MB att jag gärna hjälper till med pukor och trumpeter !

Är det jämna hopp längs med vägen.
Ny vecka och oavsett hur förra gick för samtliga så blickar vi framåt.
Hand i hand vi gå.
/A

Det är förbaskat roligt att läsa dina betraktelser! Ett kul språk och vettigt innehåll därtill gör det mycket underhållande. Dessutom kan jag gärna vifta med lite flaggor åt dej, tuta i en vuvuzela eller nåt, för det är du värd!

/MB

Min alkis verkar inte tycka att han behöver någon hjälp att sluta dricka, han blev skitförbannad när jag förde det på tal. Då var jag negativ, själviskt och destruktiv. Inte rätt metod alltså från min sida. Skit också!! Hur många klavertramp kommer jag att göra? Verkar skada hans självkänsla hela tiden. Jag måste vara världens sämsta på att hantera en person med alkoholproblem!!!!

Hans humör är som en svängdörr ena dagen ilskna mail andra dagen Puss o Kram på sms, som två olika personer. Inte tusan bryr han sig om hur jag mår nu heller, fast det har han i o för sig sällan gjort när jag varit sjuk eller ledsen.

Börjar undra varför vi skulle försöka en gång till efter vår separation, jo såklart lovade han att dricka mindre...... det borde jag ju fattat hur det skulle gå med det, men jag önskade ju så gärna att det skulle gå vägen.

Fortsätter taktiken inget umgänge i af och så lite kontakt som möjligt. Jag står inte ut med att han låtsas som ingenting.

Som sagt jag behöver rädda mig själv nu och han får göra som han vill. Nu tar jag hand om mig!

/särbo

Och apropå att vi är förutsägbara... http://www.lank-80.se/medberoende.htm

Godnatt!
/H.

Hej igen, monopol-vännen!
Ja du... hur gör man när man tar hand om sig? Det är en väldigt bra fråga... Jag tror nästan att jag måste fundera lite på hur jag skall svara på det. Så jag börjar i en annan ände:

Min resa finns ganska väldokumenterad här på forumet. Om du börjar läsa min tråd som heter "Vägen vidare" (ser du den i listan?) så kommer du efter ett litet tag till en länklista över mina trådar som jag hade startat tidigare. Där kan du börja från början, om du vill. Men en kortversion är så här:

Min man är alkoholist och under åren 2008 (?) - 2010 eskalerade hans drickande och jag blev allt mer medberoende. Jag har försökt alla knep som finns för att få honom att ändra sitt drickande. Ibland fungerade det - ett litet tag. Men för varje gång så blev det värre när han började igen. Hans kropp började säga ifrån, och jag kände hur han förändrades som person. Han har aldrig blivit aggressiv eller så, utan det handlade om att jag kände hur han mentalt var på väg bort från mig.

Mitt medberoende gick ut på att jag dels trodde att jag skulle kunna älska honom nykter, och dels att jag skulle kunna hindra honom från att dricka genom att sätta upp en massa hinder. Därför har jag letat gömda flaskor som en besatt. Jag har loggat in på hans bankkonto och kollat saldot och hur mycket som lagts på bolagsbesök. Jag har hittat på lösningar av modellen om-vi-bara-dricker-på-helgerna eller om-vi-inte-köper-BiB-utan-bara-öppnar-en-flaska-varje-dag. Jag har varit på helspänn dygnet runt för att analysera hans rörelser, röstläge, blick. Inget av detta är jag stolt över, men jag ser samtidigt att jag har kunnat påverka det lika lite som han har kunnat styra sitt drickande. Vi är oerhört förutsägbara, både alkoholister och medberoende.

Jag har provat alla känslolägen du kan tänka dig. Förtvivlan, rädsla, fruktan, ilska, frustration... men också hopp, när något litet tecken på en förändring visade sig. "Nu! Nu skall han äntligen fatta och välja mig framför flaskan!". Men icke.

Till slut orkade jag inte, utan tog några steg som blev avgörande. Ett var att jag gick med honom till hans läkare (som han träffade för stress, magsår och Gud vet allt) och slog näven i bordet och sa "Nu börjar du behandla hans symptom som följder av ett alkoholmissbruk, annars blir jag galen!". Ett annat var att jag under några mardrömsdygn försökte få honom inskriven på psyket och avgiftning, men misslyckades eftersom han kom dit berusad och alltså inte visade att han var motiverad. Jag vet att jag skrek till psykpersonalen att "om ni inte lägger in honom, så vill JAG bli inlagd - för nu orkar jag inte längre!" Idioten (sorry) till sköterska svarade "men då måste du vända dig till din vårdcentral". Som om jag inte hade försökt med det...

Hur som helst: vid ett tillfälle uttalade jag ett ultimatum - "dricker du igen så går jag" - och ett litet tag senare drack han igen. Och jag gick. Jag hade vid det här laget fått hjälp av en terapeut, och han hade gett mig rådet att göra en konkret plan för att kunna verkställa mitt ultimatum. Det är det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv - att planera för att lämna honom om han skulle dricka igen, trots att han kämpade mot flaskan. Men, när jag ställdes inför faktum så var det planen som räddade mig (oss). Utan den hade jag inte klarat av att gå.

Maken tog mig på allvar, och skrev in sig på ett behandlingshem. Jag lovade honom att vi skulle göra ett försök när han kom hem därifrån, så jag flyttade hem medan han var borta. Det är tre år sedan nu, och vi har det fint. Han är nykter - en dag i taget - och jag upplever att vi hela tiden rör oss tillbaka mot varandra. Jag älskar honom djupt, och jag är evigt tacksam för att han till slut valde mig. Samtidigt är jag oerhört ödmjuk inför det faktum att han hade kunnat göra ett annat val. Jag ser honom inte som en självklarhet, utan uppskattar varje sekund av gemenskap och nykterhet.

Några saker har varit avgörande: dels råden från min terapeut om att göra en konkret plan och sedan mitt beslut att genomföra den, dels makens beslut att genomgå behandling, dels min möjlighet till hjälp via min terapeut men också genom det anhörigstöd som behandlingshemmet ordnade (och faktiskt också det här forumet).

Du ställer också frågan till Adde om vad det innebär att kasa ner i skiten. Känner du till Jelineks kurva? Kolla här: http://www.lank-80.se/beroende.htm
Som du ser på den vänstra delen av bilden så handlar det om kriminalitet, pengabrist, sociala problem, fysiska problem... och längst ner: döden (eller nykterhet). Tyvärr är det så det ser ut. Därför gäller det att bryta kurvan innan den dalar så djupt. Eller hur? Det svåra (och det som gör oss medberoende helt galna) är att ingen annan kan få alkoholisten att inse att h*n behöver hjälp. Insikten måste komma inifrån alkoholisten själv. Det är till och med så att ju mer vi medberoende försöker hjälpa, desto mer ställer vi oss i vägen och försvårar.

Så, vad skall du göra nu? Mitt förslag (men se det för vad det är: ett förslag från en som bara känner dig genom några ynka raders text) är att du söker hjälp. Inte för henne, utan för din egen skull. Det finns några vägar: Al-anon (som AA fast för oss anhöriga, kolla på www.al-anon.se var din närmsta grupp finns) och terapeuter/samtalspartners (här får du leta dig fram tills du hittar någon som funkar och som är kompetent när det gäller just medberoende. tips: kyrkan har diakoner som kan sånt här!). För mig har det varit ovärderligt att kombinera dessa två varianter, dvs dels anhöriggrupper där jag har kunnat spegla mig i andra och dels den enskilda terapeuten.

Säg till din kvinna att du är villig att arbeta på din del av er situation, så att du också vill ha hjälp. Hon kämpar med att vara nykter, du vill kämpa för att vara en bra anhörig. Öppna kort, så vet hon vad som gäller. Hur låter det?

Oj... det blev en hel roman... :) Kram!
/H.

(Dag 14 att skriva av mig men döper härmed om till antal vinfria dagar a.k.a 17)

Nu har snart eldprovshelgen passerat. Jag saknar pompom flickor, saknar trumpeter och en stoooor lång parad med en översminkad prinsessa som IQ-befriat vinkar till folkmassan för att fira Den Stora Cyanthiinas sista självande timmar. *Dämpad sportkommentators röst talar*

- Pressen är stor - mannens whiskyflaskor står i hyllan, fortarande intakta. Cyanthiina fångade och stoppade en flyktig och dumdristig tanke i duschen dvs skulle hon ta sig ett glas whisky? Hon som aldrig i sitt liv gjort detta tidigare TROTS att vinet kunde tagit slut. Whiskyn har aldrig lockat. Cyanthiina hånskrattade åt det befängda försöket att locka bort henne. Ja ta mig sjuttsiken och dra mig baklänges och skåda det norra ögat --- Det ser fanimij ut som tösabeten klara´rt!

Ja… jag borde fasiken skaffa mig pompoms. Eller en sån där “heja på vasaloppsåkarnapingla”, den är lite trevlig. Varje gång jag gör nåt bra framöver så har jag pompoms i väskan eller en pingla. Jag tror det kan göra andra glada också. För den här helgen var bajsjobbig. Puhh, jag är glad att det är måndag snart och med det innebär att det snart är fredag och denna helg kommer mannen hem. Jag hade kunnat följa honom till Norrland men en del av mig ville prova på det här ganska snart. Få det överstökat liksom. Vara ensam en helg, en sådan helg som jag tidigare bokstavligt talat vinat bort från morgon till kväll och morgon till kväll igen.

Igår kväll, i lördags, kände jag mig så otroligt ensam. Jag virade in mig i en filt, satte mig på veranda trappen och kikade ut över sjön som var så oförskämt vacker. Jag önskar jag kunde lägga ut en bild så ni såg friden… Det var vackert så det gjorde ont i örsnibbarna nästan. Tårarna började rinna på mina kinder och jag såg solen som var höstcitrongul gå ned och så hörde jag ett litet - “hej”. Då stod min svärfar tillika vår granne bredvid mig. “Ja, här sittter jag och tycker lite synd om mig själv” sade jag. “Du, jag tyckte också synd om dig, jag såg dig och du såg så ensam ut. Vill du komma och äta mat med oss ikväll?” “Daaaaa, sover Dolly Parton på mage?? Klart jag vill… Allt jag ville just då var att vara tillsammans med människor, fick jag då till och med vara med människor jag älskar så var det ju icing on the kaka”.

Jag tänkte i den stunden, innan svärfar kom, att jag försakat så många vänner och situationer. Men då, när jag tog min kofta och gick ned till dem så kändes det, inte lika jobbigt. Jag tog det timme för timme, och det gick bra.

Idag däremot, piuhhhh. I min värld så har jag en bild av hur det går till på ett behandlingshem för beroende. Ett planlöst vankade fram och tillbaka, skakande händer, kanske lite irrande frånvarande blickar här och där. Ungefär så har jag känt mig idag. Jag har visserligen höstat lite på gården, tog hand om poolen, virade vattenslangar. Det var rätt duktigt gjort kom jag på nu. *Viftar med pompomsen* Okej, parantes… Jag måste ha något att göra!!! Har gjort tre armband, städat garderoben, visserligen inte vikt all tvätt.. men det är ju rätt tråkigt!!!

Nu pendlar jag mellan att titta på Lars Troells Utvandrarna som jag köpte på maxi i fredags som helgmys (vet inte riktigt hur jag tänkte där...hmmm) eller läsa Lisa Marklunds nya deckare med risk för att aldrig somna då jag förmodligen kommer att tro att någon hoppar in genom fönstret med en yxa och mördar mig. Hade jag druckit vin hade jag iallafall inte märkt att han kom in…;-) SKÄMT åsido…

Nej timme för timme. Nu 22.51 blir det te, riskaka och en ickehjärnaktivitetskrävande slentrianamerikansk producerat tvserie på reklamkanal tills jag tröttnar.

Fridens!

Jag har jobbat hela helgen och inte hunnit vara inne så mycket.

Du skriver att du blev alkoholist direkt vid sexton, hur kan det komma sej? De gånger jag läst om det här eller på andra ställen, så har svaret varit att en eller båda föräldrarna är eller har varit alkisar, och man därför bara "tar upp den genetiska stafettpinnen". Vet inte om det stämmer på dej, jag vet ju bara det som står i det du skrivit här.

Läser du i de andra forumdelarna? Det är mest ös i den som heter "ATT FÖRÄNDRA SITT DRICKANDE", och det är många nya här nu. Tyvärr får man väl säga... eller nå´t. Det är ju bra om man har problem att man hittar hit, men det är ju ett elände att vi är så många som på ett eller annat sätt upplever att vi har problem med alkoholen.

Berätta gärna mer om hur du tänker om det här med alkoholen, för på ett vis eller annat måste du ju uppleva att du har problem med alkoholen, annars hade du kanske inte sökt dej hit?

Kram!
/MB

Välkommen!
Jag tror att stå ut med det tråkiga och inte ta til vin eller öl utan istället vänta in det andra livet utan att stressa är en del av "jobbet", men vad vet jag. Nu blir det Morden i midsummer och sedan blir det. Bron och se....

Varma kramar

Grodan

Välkommen i gänget Cyanthiina. Och jag hoppas och (tror) att du har rätt Viktoria. Just nu gör det inte så mycket men snart har alla deckare tagit slut. Å andra sidan imorgon kommer dottern och hon är en riktig pratmaja så då kommer jag väl ibland behöva kämpa för litet egen tid.

Ikväll somnar Grodan nykter

och vill förstå. Som f.d. alkoholist kan jag berätta att man kan jobba och vara skötsam och omgivningen anar i de flesta fall ingenting. Jag är en kunnig och pålitlig medarbetare och kollega. Sällan blev jag hemma pga fylla. Det var så att toleransen ökade så jag kände inte av nån direkt baksmälla. Jag kunde somna på soffan med kläderna på, vakna ett på natten och gå i säng och sedan upp på jobb i tid. Med facit i hand ser jag ju att prestationen är bättre nu såväl som mitt mående men jag skötte mitt jobb.

En annan sak som du undrar över är hur hon kan välja bort ert förhållande för att dricka. Ja det är den stora gåtan hos oss som är fast i spriten. Alkoholen går före och det är fullkomligt otroligt och ger svår ångest därför att så vill man ju inte ha det. Man vill ju inte ha det så men kan inte stå emot. Det sägs att man måste nå sin botten för att kunna sluta, konsekvenserna, priset för att dricka måste bli tillräckligt högt. Din kvinna vill nog sluta men inte tillräckligt ändå eftersom hon tar återfall nu också. Liksom Adde säger så är det ett val man gör. När hon vägrade ta antabus hade hon ju redan bestämt sej för att dricka och det finns inget du kunde ha gjort för att stoppa det. Ledsamt.

Jag säger inte att du ska ge upp, hon vill säkert välja dej och om du orkar så kanske hon kommer till insikt. Men det är hennes val, inte ditt. Du kanske kan ge ultimatum men inte sluta åt henne. Men som du själv inser så ska du vara försiktig med att köpa hus tillsammans. Vänta och se.

Jag lider med din kvinna också för jag vet att hon mår dåligt och inte vill ha det så här. Men hon måste bestämma sej en gång för alla och med dej och ert förhållande tycker jag hon har så mycket att vinna. Jag slutade dricka för gott delvis för att jag märkte att min man började få nog. Bland annat.

Hur gör man för att vara rädd om sej? Ja svårt du måste känna efter vad du orkar och vill. Jag kan inte ge råd. Du ska komma ihåg att det inte är dej hon väljer bort utan hon klarar inte ännu att göra slut med alkoholen. Jag önskar er lycka till. Det går att leva ett underbart liv bortom missbruket och jag önskar verkligen att hon ska klara av att ta sej dit. Och i min värld är det absolut avhållsamhet från alkohol som gäller sen, inga undantag.

Jag kan bara utgå från mej själv som alkis, och har alltså svårt att sätta mej in i din situation om man bortser från alla inlägg jag läst här.

Ditt problem är väl att du inte kan göra något, inte ett skvatt. Man blir oerhört egotrippad som alkis, huvudsaken är att jag får dricka, försöker någon hindra en har man en otrolig fantasi och har en massa nödutgångar för att ordna det man vill ha - sin fylla.

Så det bästa rådet jag kan ge dej är att du under hans perioder gör saker för dej själv och ditt eget välbefinnande. Eftersom han med stor sannolikhet mycket väl vet att det han håller på med inte är särskilt smart, så är nog det enda du möjligen kan göra att samla ihop de möjligheter till hjälp som finns (företagshälsovård, AA, beroendeenhet etc) med telefonnummer på en lapp och lägga väl synlig på köksbordet typ. Sedan får han göra resten...

Förlåt om jag låter okänslig, men tyvärr får man själv vara okänslig när man har med en alkis att göra annars blir man nog knäckt själv. Och du ska INTE behöva fly hemifrån, du har lika stor rätt att vara där som han!

Humor är en del av mig. Jag kan inte och vill framförallt inte tackla livet i NÅGON bemärkelse på något annat sätt än med mig själv ärligt och sant. Jag skrev det tidigare tror jag att när jag gömde att jag drack så blev det inte ärligt, även om jag skrattade, blajade så var det en clown med en tår på kinden bakom sminket som gjorde det. Det blir inte sant och ärligt och hur sjuttsiken ska jag då kunna ta tag i problemet på riktigt? Nej.. Jag sade det till min chef, mina kollegor och även företagshälsovården och kontakterna där att de inte får tro eller känna att jag förringar problemet eller min situation för att jag skämtar, skrattar och berättar toksaker. DET är jag! Jag kan inte tackla det här om jag inte får göra det som jag vill! med skratt, med gråt, med sol, med moln och med mig själv helt enkelt.
Haha.. precis när jag skrev detta så kom en bild upp i mitt huvud av en gammal jympalärare jag hade i högstadiet när jag bodde i en liten ort i Dalarna. Hon var urtypen gympalärare med lite halvsliten ganska tajt adidas-overall med vita kontrastband på sidorna och en välanvänd visselpipa runt halsen. Byxorna var sådär en aningen för små och förkorta också. Hon hade en ramsa som vi alltid skulle göra som var lite "piffig"; Vi stod i en ring tillsammans (-coola 13-15åringar) och så Sträckte vi ut armarna framför kroppen sedan uppåt i luften och sista frasen så skakade vi som en twist på rumporna. Ramsan gick så här;

"Kunskap - Glädje - Och så lite tango"

Ja, kan inte du också göra det?
Kunskap - glädje och så lite tango! Jag lovar... du kommer att le, det gör jag nu! Liiite humor och skratt får vi ha allt! Tänk så det kan bli när jag tog timme för timme och dag för dag.

är en beroendesjukdom och så länge jag är aktiv i den så är min val rätt begränsade, spriten går före allt annat.

Ett återfall FÅR man inte !! Man TAR ett återfall. Det är det egna valet att hälla i sig sprit, ingen annan gör det åt mig.

Jag hade jobb, mycket jobb, ända in i det sista. För det är så enkelt att har jag ett jobb så kan jag inte vara alkis !! Hänger du med i alkis-logiken där ?! 3 % av alkisarna sitter på parkbänken, resten av oss, 97 %, har parkbänken hemma i vardagsrummet. Man brukar säga att va 10 % av totala befolkningen har alkoholproblem vilket gör ca 900 000 personer i Sverige. Lägg till ca 3 pers per alkis som är medberoende, dvs som du, så har du huxflux 2,7 miljoner som är berörda av sjukdomen. Det är praktiskt taget hälften av Sveriges vuxna befolkning.

Fundera många varv innan du gör något tillsammans med en aktiv alkoholist.

att du har humor och distans så du kan se saker och ting från en positiv sida, Det är en stor hjälp.

När jag var aktiv och skulle "lägga av" så hade jag huvudet helt inriktat på alkohol och dess verkningar, jag var inte förmögen att hålla fokus på nåt annat. Jag mådde fysiskt illa av att inte dricka och mycket riktigt så höll det inte några längre stunder. De gånger jag sökte hjälp, tafatt för att inte säga usel sådan, så hade jag inte riktigt den känslan. På nåt sätt var det annorlunda då, jag vet inte hur. Men eftersom spriten är listig, falsk och stark så jobbade den undermedvetet på mig så när jag slutade ta emot hjälp så barkade det åt helvete igen.

MEN....när jag kom till vägs ände och gjorde mitt livs bästa val så rasade all murar och jag mådde så gudomligt bra. Jag sov som en gris en bra bit in i det första året och hade inga som helst tankar på alkohol förutom 2 gånger. När kroppen slipper giftet varje dag så blir den överlycklig och börjar städa, mardrömmar i början är inte konstigt för det finns mycket att bearbeta mentalt. Att prata/skriva av sig är en fantastisk fin hjälp för att bli av med trollen som byggt bo i skallen och gör tillfrisknandet lättare. Känn av din kropp men bekymra dig inte så mycket...den gör sitt jobb och det gör den väldigt bra om den får jobba ifred. Jag är själv så förundrad över hur min kropp har klarat all alkohol jag har hinkat i mig och att jag inte fått värre skador än en förstörd övre magmun.

För att förändra mitt sätt att vara gjorde jag allting annorlunda i början, läsa tidning från andra hållet, bytte soffplats, "fel" stol vid frukostbordet, körde andra vägar än normalt, knäppte händer "fel", försökte duscha annorlunda mm mm allt för att få mig att fundera i andra banor. Helt enkelt (!!) en genomgripande förändring av mitt liv.

Ha en bra kväll nu och lägg dig inte för tidigt :-))

Tack för din fina och uttömmande svar och råd. När det gäller antabusen så var instruktionen faktiskt sådan att någon annan än hon själv skulle se till att den togs. Hon såg till att receptet blev till men ansåg att hon själv inte av egen kraft skulle ta tabletterna.
Igår så besökte hon en nära anhörig på annan ort med övernattning. När hon kom hem så var hon väldigt uppriven. Jag insåg direkt att det var ett farligt läge för återfall så jag ville ge henne antabus. Hon vägrade. Nu har hon fått ett återfall igen och ligger bara på soffan och sover eller tittar planlöst upp i luften. Jag blir bara så ledsen.
Hon är ju en intelligent kvinna med akademiska betyg men uppför sig som en komplett idiot. Hur är detta möjligt? Hur kan hon välja alkoholen framför vårt fina förhållande undrar jag. Jag har varit i den tron att vårt förhållande skulle vara den motvikt som höll henne från alkoholen. Men så blev det inte. Vad gör jag nu?
Du berättade att din resa inte har varit enkel men har klarat av den. Vi är väl inne på sådan resa och jag skulle gärna veta hur ni klarade av den. Jag vill verkligen leva ihop med denna kvinna men inte till vilket pris som helst.
Det var ett bra råd med att vänta med husförsäljningarna tills det har stabiliserats för hennes del.
När det gäller mitt drickande tillsammans med henne så är det lika med noll. Vi dricker alltid mineralvatten till maten.
Till sist - hur gör man när man är rädd om sig? Jag vet faktiskt inte vad som är bäst för mig.

Tack för din kommentar. Ja du har verkligen erfarenhet av just den problematik som jag står inför. Så det blir inget drickande för hennes del och inte för min del heller.

Tack för ditt svar. Vad händer när när man "kasar ner i skiten" egentligen? Kan man sköta ett jobb när man är alkoholist?

Kära Mulletant och Adde,

Jag bli så tagen av era svar, det känns framför allt väldigt skönt att jag tog just detta beslut att skriva här och kanske etablera en kontakt med er för att få en gemenskap mitt i tomheten, om ni förstår hur jag menar.

Att jag var och numer i denn astund är helt ärlig ser som jag ren självbevarelsedrift. Att välja att dricka vin är inte ett alternativ. Det finns inte. Om jag skullel göra det har jag sumpat allt, det kommer inte att gå att dölja eftersom det kommer att göras slumpvisa tester på företagshälsovården; för min skull.

Trots att det inte är ett alternativ så försvinner ju inte vanan, tankarna och det som kommer istället.

Min alkoholterapeut som jag träffade för första gången igår frågade mig om abstinens och jag har ingen aning. Jag sitter inte med darrande händer uppkrupet i ett hörn med svettningar (min egen stereotypiska bild av abstinens...).

Däremot igår kväll hade jag superdupersvårt att somna! Vaknade till efter vad som visade sig vara en halvtimme och jag hade svettats så lakanet var "klassblött" som vi säger på dialekt här...Har inte druckit på 17 dagar. Så jag antar att detta är abstinens, eller så kanske jag är 35-40 år för tidigt in i klimakteriet. DET känns upplyftande mitt i allt detta. ;-)

Alkolister borde sövas ner under hypnos ett par veckor. Så både vi o dem slapp dem ett tag!

Nykter fredag lördag. Har nog aldrig hänt på våra 30. Fast jag är inte glad ändå. Domedagsprofet, när kommer bakslaget ? Pratade med hans faster idag dom levt ihop med sin man i 50 år o han är alkolist från börja bara p helgerna o semestrarna ( som de flesta svenskar) men efter pension dricker han varje dag från tidig morgon till sena kvällen. Hon mår så dåligt men ändå förnekande. Det är inte så farligt han är ju snäll går o lägger sig.....
Min man är också snäll är aldrig arg, går o lägger sig. "Lullar" runt o snackar strunt. O sover men upp tidigt på morgonen. Nu sover han fortfarande, det är tabletterna han gick sömntabletter till de två första nätterna. O jag vill inte väcka honom
. Tänker att det är nog bäst att kroppen får sova.
Jag är rädd ..........

vi hade ett sjuhelvetes gräl igår - efter ett till synes löjligt missförstånd. Ett tag tänkte jag faktiskt att han druckit - och att det är helt hans ensak. Intressant känsla. Men sen vände allt och det var hans handlande som förde dit - hans initiativ och att jag tog emot...

Man måste vara två för att gräla och två för att bli sams. Vet inte om jag kan säga att det rensade luften för det var ett så obetydligt moln... Jag blev dock medveten om att jag släpar på en del grums inombords som blev klarare för mig själv... en del följde med i stormen, resten får jag ta hand om efterhand - det handlar inte om vårt liv utan om mig och andra relationer.

Underbar morgon, höstguld. Lev väl alla / mt

till din omstart och nystart vill.sluta och tack för hälsningen i min tråd.
Ha en fin höstdag, hoppas solen lyser på dig :) / mt

- jag är inne på tredje portionen Zoega redan - mullegubben har bara hunnit till första muggen :) Det blir en solig och fin dag här hos oss. Höstsol ♥
Kramar / mt

Cyanthiina! Har läst din berättelse och är djupt berörd över din ärlighet och ditt mod. Hoppas få följa dig här längs din resa. Du kommer att känna igen dig i många berättelser här och se att forumet är en fantastisk källa till stöd och hopp.
Allt gott / mt