Senaste kommentarerna i forumet

Tack Viktoria,

Jag kände att när jag lät det falla så kändes det som att det var ingen idé att hålla tillbaka. Bestämde mig för att köra All in... Än så länge (14 små dagar) har det gått bra. Men idag var en tung dag... kände mig ensam när jag insåg att jag inte visste vad jag skulle göra en lördagkväll när jag gjort klart min att göra lista redan vid 15 snåret.

Tack för peppen!
Jag har faktiskt fått kontakt med en som faktiskt redan går. Känns SÅ mycket enklare. Vi bollar lite tankar nu.
Och så går jag ju in här och ser vad ni skriver om.
Må detta gå min väg nu.

Tack Cyanthiina för att jag fick ta del av din historia! Så himla strongt att berätta på jobbet. Här är en alldeles förträfflig plats att vara på, skriva och läsa om andra. Igenkänningen är stor. Ensam är inte stark, här finns flera i samma båt. Så välkommen vännen.

Idag har mina tankar rört sig kring min kommande födelsedag och firandet som hör i hop med densamma. Hur ska bjudningen se ut? Hur vill jag ha det med alkoholintaget? Andras alltså. Kommer det att bli konstigt för min man eftersom hans nykterhet är nyare än min och ännu inte självklar på samma sätt.

Även detta har rört sig i mina tankar under veckan. Detta med den sk "påtvingade" nykterheten (en användare påminde mig).
Alltså, man kan ju välja att se det så - som att den i vårt fall är påtvingad min man av mig. Eftersom han med all säkerhet inte valt den vägen utan min påverkan.
Fast jag känner inte så, att jag tvingat honom. Jag har däremot fattat beslutet för min egen del. Jag, som nu efter lång kamp själv är nykter kommer inte att leva tillsammans med, eller i närheten av, någon som har alkoholproblem eller ens dricker sig märkbart berusad.
Ultimatum? Tja, kanske. Fast det har aldrig varit menat som ett hot från min sida, bara en delgivning om hur jag beslutat mig för att leva - jag har inget annat val känns det som. Och med tillägget att jag har en innerlig önskan om att vi fortsätter vårt gemensamma liv.
Påtvingat? Nej, jag vägrar ta på mig ansvaret för någon annans val, han var fri att fortsätta tuta på. Bara utan mig då. Jag har varit tydlig med förutsättningarna den här gången så att säga. Men visst ser jag en moloken min vid något tillfälle. Och visst är jag på det klara med att han inte hade valt nykterheten om han inte behövt. Men kan det få bara vara okej så? Är det något så konstigt och fel med det? Vi är ju tvungna att förändra, lära om och kompromissa på en massa olika vis både i våra nära relationer och i samhället i övrigt genom hela livet, inte är det alltid till vår stora förnöjsamhet. So what?! Är det livsviktigt att båda jublar över beslutet, eller kan man få det att funka ändå? Jag tror faktiskt det.
Visst, i den bästa av världar vill båda i ett par samma saker, av samma anledningar, samtidigt. Alltid. I den bästa av världar...
I min värld är det helt okej att han "gått med på" att vara nykter, han verkar tydligen ändå tycka att det är värt uppoffringen eftersom han valt att stanna kvar. Jag har faktiskt också offrat för kärleken, vad går jag inte in på här, men det är så lekens regler är...
Kanske går det att förstå vad jag vill få fram här, kanske inte alls? John Blund står vid sängkanten så lite suddiga är tankarna.
Sov Gott mina fina medkämpar♥

Tack, jag hoppas att det blir bra.

Hej Grodan,

Jag är helt grön här på detta forum, faktiskt det enda forumet jag skrivit på om detta någon gång. Jag har läst igenom dina inlägg och tänker på dig här ikväll. Jag har skrivit så mycket just nu den sista timmen så mina ord är nästan slut förutom några stycken; värme, kärlek och hopp till dig lilla Groda!

Varma tankar
Cyanthiina

Åh vad bra gjort av dig! Starkt och modigt att säga nej och stopp! Inte acceptera. Håll fast vid din ståndpunkt, vad som än händer, så kan du och lillpigan känna er lugna. Varm kram♥

Åh grodan, jag känner så väl igen den känslan, att det inte alltid är någon drömtillvaro att plötsligt vara nykter på heltid. Vad tusan gör människor som inte är på pickalurven så fort det vankas ledighet, tänkte jag?? Har dom så här tråkigt verkligen?? Jag gick och lade mig vid 21 fredag, lördag den första tiden, bara för att det helt enkelt skulle bli en ny dag fortare. Kändes knappt värt att vara vaken en fredagkväll ens. Men våga lita på att det ger sig, för det gör det ju. Allt liksom återgår ju till någon form av normaltillstånd efter en längre nykter tid, alltså normalt som i hur vi faktiskt upplevt tillvaron för alkoholens inträde i våra liv. Då var mycket annat lustfyllt och njutbart och roligt.
Man måste bara hålla ut helt enkelt. Bita ihop och låta dagarna gå. Tid - det är det som är i alla fall den första nykeln tror jag. Sen är det bara resten kvar;-)
Tycker du är en väldigt duktig Groda! Kram på dig/Victoria

Tack snälla för att du tog dig tid att svara. Jag ångrade mig att jag lät henne gå med honom, men allt har gått bra. Hon var glad när jag hämtade henne o han verkade bra. De hade varit ute i parken nästan hela tiden, om man ska tro honom. Nu har jag ringt honom och bad honom att inte dricka när han ska hämta henne. Han började med att han bara drack några öl till matchen igår o att jag typ gör stor sak av det. Sen sa jag att det inte var första gången som jag kände att han luktade alkohol, då bad han om ursäkt och sa att jag har rätt. Han sa själv att det inte var bra och att han ångrar sig. Nu låter jag det vara, men han kommer aldrig att få med sig henne igen om jag känner av lukten. Nu är bara dilemma att han kan "fixa till sig" innan han kommer, men jag hoppas att det inte blir så. Utan att han vill vara nykter med sin dotter.
Tack tack tack igen

Skönt att höra att du är så bestämd. Du kanske skulle byta nick till ska.inte? Samtidigt är det skönt att höra att jag inte är ensam om att vara så vinglig som jag är även om det är sorgligt på samma gång. Avundas dem som uppnått stabilitet i sina beslut. Men, men en dag i taget så kanske jag också blir en av dem. Vad som känns underbart denna gång är att jag aldrig mer behöver känna mig präktig, det har jag bevisat att jag inte är. Ett konstigt problem kanske, men som äldst i syskon skaran till en dubbel uppsättning alkoholgener har inte så litet syster duktig spökat i mitt liv. För mig är det helt ovant och helt nytt att jag är kvar här trots att jag visat mig så svag.

Folk får tänka vad dom vill, det här är faktiskt den här jag är. Att börja visa sig på en anonym site inför människor som är likaledes anonyma är kanske ingenting, men för mig är det en viktig början på något annat- tror jag.

Kramar

Grodan

Tack..ensamheten är annars så hemsk..

Allt väl denna dag åtta. Dottern kommer på måndag. Jag kommer att vara nykter fram till dess. Det känns bara bra. Men, är det inte knäppt jag har plötsligt fått en vansinnig längtan att ta en charterresa till solen. Vet precis vad det handlar om. Trollet fick mig till och med att börja surfa på sådana resor. Det blir dock ingen sådan resa förrän jag är med och hunnit tänka igenom det noga.

Är för närvarande fullt nedgrävd i ett arbete som måste vara slutfört inom ett par veckor. Normal brukar jag för att överhuvudtaget kunna slappna av dricka ett gäng med öl, vilket naturligtvis påverkade min arbetskapacitet nästa dag. Nu har jag låtit bli ölen i åtta dagar och istället för öl har jag konsumerat enorma mängder av deckare och olika kriminalserien via web-tv. Detta är inte det liv jag drömmer om, men just nu är det det bästa som går att få. När den här perioden är över kommer jag nog att vara deckarvaccinerad för alltid.

Cyberkramar till er alla

Grodan på spåret

till forumet !
Din historia tar verkligen tag i mig :(
Att ha en pappa som är både alkis och narkoman är ingen drömsits.

Jag är själv nykter alkoholist med egna vuxna barn och jag har väl inte så mycket mer råd att ge dig än att du aldrig kan hjälpa din far om han inte själv vill. Att han får tag i alkohol är väl en sak men hur i hela världen fixar han morfin i Mexico ??? Kan vara drastiskt.....men vem langar till honom ? Kan du prata med polisen ? Cannabis finns överallt så det är väl inga problem men tung narkotika drar ju med sig så mycket värre folk.

Går det att skicka hem honom direkt ? Du/ni kan ju inte agera vårdare åt honom ? Sätt en gräns för hur han får agera och säg att han har ett val.

Och du och din syster behöver få hjälp med ert medberoende och sluta ta ansvar för honom. Han har eget val och eget ansvar för sitt liv.

Inte mycket till hjälp men jag önskar att du tar egen hjälp för din egen skull.

Kram ♥

dilemma du har där :( Personligen skulle jag inte släppa iväg mitt barn med en som luktar alkohol. Och det fast jag själv är alkis och inte varit nykter med mina barn. Eller kanske just därför.....Jag vet ju hur jag gjorde och hur alla alkisar funkar, när spriten går ur så var jag tvungen att fylla på mer och hålla den jämna nivån är inte lätt, det blev gärna alldeles för mycket.

Och ett barn kan ALDRIG ha en bra relation till en vuxen som är påverkad. Och små barn märker väldigt tidigt när nåt inte stämmer.

Att sätta gränser är bra för alla parter. Är han påverkad så NEJ det blir inget idag. Och det framförallt för barnets skull och din sinnesro. Om det händer något så får du ångra dig hela livet, drastiskt sagt.

Ta hand om dig och ditt barn, det är det bästa du kan göra.

Kram !!

Hej
Det gick riktigt bra med ramlösa och lite TV. Samma blir det i kväll.
Tack för dina fina ord värmer så. Man känner sig inte så ensam när
man har er. Mår ju toppen nu så det finns ingen anledning att dricka
och hamna i elendet igen. Sedan har jag bara vänner som dricker, känner
mig inte mogen att träffa dom, man skulle ju ha nyktra vänner då
vore det mycket enklare. Min man har också lagt ner alkoholen det
går inte längre. Vi har ju triggat varandra. Inte bra.
Önskar dig en skön lördagkväll
Konstnären

I din kommun. Dom kan hjälpa dig.
Där kan du få hjälp med antabus tex.
Fortsätt att skriva här.
Ge inte upp, /A

det kommit många nya, yngre, hit till forumet så tipsar jag om detta : http://www.scancypaa.info/

Bra! :)

Det är inte alls konstigt att du är arg, rädd, frustrerad, orolig, stressad... Tvärtom så vore det konstigt annars.

Håll fast vid Al-anon! Och se om du kan få någon rådgivare/terapeut/samtalspartner också, någon som är insatt i medberoendeproblematik.

Jag vet att det kan vara svårt att tänka på sig själv, både när det gäller att skaffa hjälp och när det gäller att planera för det eventuella återfallet och de konsekvenser det skulle innebära. Men försök tänka att du gör det FÖR honom och inte MOT honom... Det är er chans att klara av detta!

Kram!
/H.

Vad kul att någon svarade, tack Mammy Blue! Trodde inte att jag skulle få några svar, trodde inte att någon orkade läsa igenom det jag skrivit.

Grejen är den att jag har lidit av ångest, låg självkänsla och nedstämdehet så länge jag kan minnas. När jag började dricka som 16-åring så hade jag lidit av ångest och nedstämdhet i FLERA år. Så det är inte alkoholen som har utlöst min ångest eller nedstämdhet. Alkoholen gör att jag orkar fortsätta med livet liiite till. Jag vill inte sticka under stolen med att alkoholen ger mig mer ångest dagen efter, men de timmarna jag sitter och dricker alkohol och slipper känna ångest och nedstämdhet är värt så mycket! Att för en stund slippa all den ångest, alla negativa tankar som jag har och må bra i några timmar gör att det är så värt det! Jag mår aldrig bra annars, jag mår bara bra när jag dricker. Känns som om jag är ett hopplöst fall.

Jag har en sambo och jag kan bara dricka när han jobbar långa dagar och/eller sover borta. Han reser en del i jobbet så jag passar på att dricka då. Nu ska han inte iväg och resa på en månad, vilket gör att jag kommer inte att dricka alls nu på en månad eller väldigt sparsamt. Kanske passar på någon gång han jobbar lång dag. När han är borta dricker jag 1-1,5 liter vin varje kväll.

När jag till slut våga fråga så fick jag svaret att psykologen han träffat hade ingen aning om alkoholproblem och att han fått en ny tid till en psykiatriker som tydligen kunde bättre. Jag grävde inte vidare med tanke på det här med att pressa för mycket. När vi pratade vidare under kvällen visar det sig att han har lagt av med snuset också. Han säger att han har ett enormt sockersug. Där tyckte jag hellre det än spriten. Maken knaprar Stesolid och Aotol. Vi får se hur det går. En dag i taget.

En sak jag funderar på är när folk säger att jag är stark vad det egentligen innebär. För i min värld gör jag bara det som behövs, inte mer eller mindre. Däremot verkar livet ha förmåga att pröva vad det är jag behöver göra. Som liten med en alkoholiserad pappa och en mamma som tog lugnade för att stå med honom när han var full. Hon var ung (19) när hon fick mig och innan 24 var hon trebarnsmamma. Till slut tog hon sig ur det och när jag var nio seperarade de. I samma veva fick min lillasyster diabetes. Mamma träffade ganska snart en ny man, en bra sådan, men som med tiden utvecklat lite tendenser till depression. Han är 15 år äldre och tycker synd om sig för att han är hemma när hon jobbar. Pappa träffade några olika, men landade så småningom med en kvinna som han delar sitt intresse att dricka med. Skuldbeläggning, dåligt samvete och mindervärdeskomplex kommer i spåren efter honom. I skolan fick jag utstå en del mobbing, var inte riktigt som alla andra. (När msn inte är som man ska, får man vara som man är.) på åttiotalet var det ännu sämre med värdegrundsarbetet, så ingen lärare meddelade mina föräldrar hur jag hade. Musiken var min räddning. Där hade jag vänner och vuxna som lyssnade. På grund av anknytningsproblem avverkade jag pojkvänner i snabbt takt redan i unga år. På gymnasiet var det väl lite lugnare. Om inte annat så för att jag isolerade mig. Hemma var det bara bråk och lögner. För det var så man löste problem!

Efter gymnasiet började jag jobba. Jag ville läsa till lärare, men avråddes jag då jag skulle behöva ta lån! Istället jobbade jag, bodde kvar hemma. Fester på helgerna (dock ingen sprit, märkt av barnaåren). Fortsatt pojkvänner på räls. Flytt till jobb långt bort, samma sak där. Nu började bagaget göra sig påmint på riktigt. En bra teamledare skickade mig till psykolog. Landade lite i själen. Träffade en pojkvän, blev sambo. Mycket negativt. Slutade med att jag lämnade honom med buller och bång. Flyttade hem, bytte jobb, hittade ny lägenhet. Livet snurrade vidare på samma tema som tidigare. Vid 25 kände jag själv att en runda hos hjärnskrynklare skulle nog vara bra. Sagt och gjort. Kom därifrån stärkt och lugn (nästan i alla fall). Gjorde upp med mammas "man kan inte ändra på andra, bara sig själv" genom att tala om att nu gick det inte mer. Nu var det hennes tur. Efter det har jag förlikat mig med att hon gjorde sitt bästa efter sin förmåga, kunskap och erfarenhet när vi var små. Mer kan man inte begära.

Började plugga till drömyrket! (Trots studielån.) Träffade nuvarande maken och med honom kände jag mig trygg och kunde sluta söka. Efter några år gifte vi oss och fick barn. Vad jag inte visste var att tryggheten till viss del var falsk, för den byggde på alkohol. Under åren har besvikelserna på pappa fortsatt och min dyster har fått diagnos biopolär.

Våra barn är ljuvliga, men tvillingar är tufft. Killen fick tidigt astma och tjejen feberkramper och mjölkallergi. Ambulansfärder, akutbesök, lunginflammationer och dyl är ganska vanligt förekommande. De är livliga och framåt. Nu går de i skolan där tösen passar mallen och pågen inte. Han stimmar, stökar, läser flytande, skriver fint och löser svåra mattetal. Inte det lättaste för en lärare fast i det förgångna. Dessutom är deras mamma lärare och tigrinna. Hon vet vad hennes barn går för och har rätt till.
Vi har delat mycket kring barnen, men jag är den som oroas och fixar.

Makens alkoholproblem syntes på riktigt i samband med att barnen föddes. Det har mest varit lättare vardagsberusning, men har periodvis (semester) varit värre. De senaste åren har perioderna kommit oftare. Tills den totala kraschen i lördags.

Detta är min historia och det är den som har gjort mig till den jag är idag. Styrka? Nej, överlevnad. Det finns inget alternativ om jag vill fortsätta leva. Blir jag kallad stark är det ytterligare något jag måste leva upp till. Sedan terminstarten har jag kämpat med ovilliga pedagoger, maken har haft lunginflammation, mamma har fått Parkinson, mycket på jobbet, sonen sjuk, jag sjuk osv. I torsdag peakade jag med att bilen blev påkörd. Jag vill stampa i marken och skrika att det är orättvist, men ekot kommer svara "Detta är ditt liv!". Därför har jag inget val än att fortsätta, stark eller inte.

Denna förfärliga ångest. Men du är inte ensam om att känna dig ensam!!
Kämpa på!

Tack för att ni finns alla ni goa människor..

Ikväll har jag min lilla dotter här,så jag ska inte dricka även fast suget är enormt:(

Trevlig helg på er alla..

Hej ja du har rätt, jag var till Al anon i torsdags o tänkte fortsätta att gå dit ett tag. Jag måste också som du säger ha en plan. Vart ska jag ta vägen? Det vet jag inte idag men det måste fixa en plan. Bra H nu måste jag ta tag i mitt liv. Ett dygn nykter.... Hoppas hoppas hoppas. Men det värsta är att jag har en klump i magen, ångest, hjärtklappning. Jag är arg också. Men nu är det vackert väder o han är nykter, så nu går vi på den känslan .......

så mycket, Adde för berömmet - det värmer!

Hur gick det igår, Dotts?

Hej vill.sluta
Jag är kvar på banan och tänker stanna. Kändes underbart
att lägga sig nykter en fredagkväll efter två ramlösa.
När jag var som mest aktiv brukade slinka ner en liter
vin och ett par drinkar innan maten. Får ångest bara jag
tänker på det.
Idag ska jag inte dricka vad som än händer. Första glaset
sen är det katastrof för mig.
Vi tänker så här vi är duktiga vi är värda ett fint liv
i med och motgångar.
Tack för att du tänkte på mig det värmer ända in i själen
Kram
Konstnären