Senaste kommentarerna i forumet

Jag har verkligen behövt andra här på forumet som sagt till mig att lämna. Vilket jag innerst inne velat länge då min man försökt sluta flera gånger men aldrig lyckats. Hade människor här på forumet sagt till mig att försöka en gång till och inte separera, då hade jag kanske lyssnat på dem och mått lika dåligt i mitt förhållande fortfarande. Jag blev deprimerad av att gå och känna ilska och frustration över hans drickande hela tiden. Jag är mycket tacksam att det funnits andra som peppat mig att lämna. Det behövde jag, eftersom jag hela tiden flyttade mina gränser när det gällde min alkoholist. Så jag håller inte med MickeD utan säger tack till alla som gett mig styrka i rätt riktning här på forumet!!!

Å i ett forum skriver folk från sitt eget huvud.
Jag tror och tycker att varje person som läser har sitt eget ansvar Att tolka på sitt sätt.
Att ta åt sig det den tycker sig att den behöver.

När det är välkänt hur många som stannar, då till mesta dels kvinnor, de blundar och lever sitt medberoende.
Vaknar man upp ur det å ser hur man levt kanske i 5....10....20 år.....
Behöver man kanske en kick Att flytta, separera men framför allt det viktigaste som ändå lyfts fram är att ställa krav och ultimatum.
Följs inte det....då flyttar man.
Ingen tvingar någon till nått. Men att leva ett långt liv på detta sätt så kanske å mest troligast finns ej tillit å förtroende kvar....å ingen som hellst ork till att kämpa.

Tycker du är klok å verkar stark etanoldrift
Och du har rätt till dina förslag, din erfarenhet ....den hjälper många.
Alla har vi ett val Att välja vad vi vill ta in!!!
Kram

Ja det är väl så ett missbruk kan fortgå, genom att kapa hjärnan och rättfärdiga det som inte alls är rätt. Hade mitt förstånd funnits där så hade det varit en annan femma. Eller jo det finns ju kvar men hamnar i bakgrunden. Bra att få lufta det här med er! Sätter jag ord på det så är det inte lika lätt att smita undan.
Jag kan säga att jag har alkoholproblem, men bakom de orden finns en öppning - det vill säga att det är en dålig vana som jag kan få kontroll över igen, det är inte så farligt. Men det faktum att jag efter ett gäng försök att få en såkallad normal relation till alkohol åter igen hamnat på precis samma konsumtion som tidigare. Det om något säger att jag faktist är en alkoholist. Jag kommer aldrig få en "sund" relation till alkohol. Varför och hur kan jag lyckas glömma det gång på gång? Vill inte behöva nå botten, fast det är dit tåget är på väg om jag inte hoppar av nu. Inte sen, inte lite senare, efter semestern...

...Vi är alla olika, vändningen. Jag tar illa upp av ditt sätt att raljera över andra människor som inte är som du...

Du har inte funderat på medicin så du inte kan dricka?

Starkt att köpa alkoholfritt vin. Ofta försvinner ångesten och inställningen att kunna dricka lite snabbt så det var bra. Härligt att det löst sig med alkolås. Installation och böter blir ju ädå 16000 spänn. Du har haft tur ändå och det är bra. Ta en dag i taget. Du fixar detta.

Tack så mycket etanildrift
Blev en bättre dag idag.
Är hemifrån.....slipper se, slipper höra. Försöker suga in en glädje å ljus som ändå finns.
Kram å tack

Jag skulle nog rekommendera att du kontaktar genom kommun El liknande alkoholrådgivning.
Familjerådgivningen har tyvärr ingen erfarenhet (oftast) inom alkoholmissbruk.

Har gått med min sambo familjerådgivningen för nått år sen men ska nu boka tid själv på alkoholrådgivning för att få mer insikt å hjälp hur man ska tackla problemet för mig, mot barnen mm

Vi är i rätt samma sits bara att mun sambo dricker hemma, går inte ut och har nu sen en tid sen börjat gömma (vet ej hur länge det pågott)

Läs mycket sommar. Läs el lyssna till boken "anhörig" även boken "djävulsdansen " rekommenderar jag starkt.
Är själv i startskedet ... alltså förstår inte det är sant.
Kraam. Å läs läs å fråga!

Att få prata ut med någon och släppa ut sina känslor är ju bra och vi behöver en pysventil. Kanske ska du ta hjälp aven terapeut?

Tack alla. Ska snart sluta med medicinen. Äta burken tom.

att ni förstår och förlåter. När jag började självmedicinera med alkohol kändes det riktigt bra. Rödvinet lenade och lindrande min plågade själ. Det var mitt livselixir, gav ork att leva och energi till att prestera. Samtal och piller hamnade i soptunnan. Jag var en lyckad alkoholist, relationen med vinet var en framgångssaga som skulle hålla för evigt. Ohälsosam alkoholförtäring förkortar livet, en ytterligare bonus för mig. Vinet och jag levde lyckliga tillsammans men så började det knaka i fogarna. Framgångsreceptet fungerar inte längre, spelar ingen roll hur jag än laborerar med blandningen, relationen måste ta slut.

Om jag bara hade mig själv att ta hänsyn till, skulle det vara okej att hamna på gatan och vidare till kyrkogården. Mitt underbara fantastiska barn förtjänar en trygg uppväxt. Det har hon fått hitintills, visst finns det stoft hon kan behöva ventilera på psykoterapeutens soffa som vuxen, men jag hoppas och tror att hon ska ha känt sig älskad vart fall. I övermorgon är det dax summera första månaden av förändrat dryckesmönster. När jag är onykter ser jag saker som jag har svårt att se nykter. Igår fick jag en aha-upplevelse. - cirklar. Jag avslutar alltid ett längre telefonsamtal med att återknyta till det första ämnet som avhandlades. Tar mig aldrig från punkt A till B. Springer runt i cirklar och jagar min svans som jag aldrig kommer att få fatt i. Kommer inte lyckas med att vara helnykterist resten av mina dagar, utan jag måste acceptera återfall. Hitta användbara verktyg som kan minimera och förkorta återfallen. Från lyckad alkoholist till misslyckad alkis till framgångsrik periodare.

Over and out för ikväll, kära forumvänner.

Psst, skriver nykter dock med en sjusärdeles baksmälle-huvudvärk.

Det ska jag, siktar på att han ska sluta visa sitt fula tryne (eh..kan man säja att en orm har tryne?) :-)

Visst är det en härlig insikt!? Jag har aldrig kommit dit förut, trott att jag måste ha. Det kan kännas jävligt i stunden, som det aldrig kommer att gå över men det gör det! :)

Ge den där ormen vad han tål. Snart inser han att det inte är någon idé att ens komma fram när han inte får ta något bett.

Jag har faktiskt aldrig upplevt regelrätta minnesluckor, det kanske har blivit lite flytande och suddigt men inte helt tomt. Låter extremt obehagligt :( Skönt ayt du bestämt dej för att aldrig hamna där igen! :) Och tack för att du berättar, det motiverar mej att aldrig hamna där heller.

Kanske inte riktigt exakt som den metaforen, men jag kan tycka att så många får så lite gjort i sina liv och jag får massor gjort och upplevt under samma tidsperiod :P ... jag får rätt många kommentarer om mitt sätt att vara. Jag är alltid snabbast i alla affärer. Går jag in i en affär, så har jag redan en plan för hur jag ska röra mig mellan hyllorna på bästa sätt för att vara tidseffektiv och spendera så lite tid som möjligt av mitt liv på något så onödigt som att gå i en affär. :P

Bygghandlarn brukar säga att mitt normaltempo är en rugbymatch för andra, men folk står ju och är så slöa på byggvaruhus. Ha en plan redo, lasta och åk då!! Jag joggar ofta mellan stationerna så håller jag tempot uppe :P

För att inte tala om soptippen. Jag blir galen. Tror folk det är någon slags samlingspunkt för att meditera?! Det kan vara kö långt ut och ändå går folk å såsar där inne utan något som helst tempo. Bra många gånger som jag varit sugen på att rusa in, bara hoppa på någons släpkärra och bara börja våldsslänga denne personens saker för att visa var skåpet ska stå och normalisera tempot på en soptipp.

I mitt nästa liv ska jag bli en sådan där sopvakt. Med en stooooooooooor megafon, en visselpipa och en illröd flagga.
Jag känner mig helt frisk.

Det fina i kråksången är ju också att det är vi som måste förklara oss. Nästa gång ska jag banne mig vända på steken och fråga personen "Varför är det så viktigt för dig att veta varför jag inte vill dricka"?

Skönt att höra att det går att vänta ut det!
Starkt jobbat av dig!!:-)

Om det ändå vore så väl, en timme eller två med lite aningar. ho ho ja ja....

Jag funderade alldeles nyss hur det var med dig, det var som sagt ett tag sedan. Så härlig att höra att det blivit bättre på jobbet för dig. Jag stämmer in i hyllningskören och säger Grattis! Du har varit så jäkla stark och motiverad sen du startade din tråd- en förebild för många och inte sällan den första personen som många nya stöttet på här i forumet då du alltid var snabb med att välkomna.

Men du jag måste bara påpeka att det inte ska vara ett "trots" i meningen "Känner mig stolt trots att jag gått på antabus." Du ska vara stolt punkt slut. Du är grym!

Håller med Vilja: Blir så trött på alkoholnormen. Det är ju helt sjukt egentligen, att man ska hålla på och försöka komma på sätt att tacka nej till en speciell dryck, det är ju verkligen helt ok att tacka nej till en kopp kaffe. Varför kan det inte vara så med alkohol?

Detta samhälle alltså, den här veckan sedan jag gick med här och tog mitt beslut så har jag blivit exta uppmärksam på all alkohol runt oss. Vi skadricka, det uppmuntras överallt men om vi inte kan hantera det ska vi skämmas? Det är ju helt sjukt!!

Ja, de där är inge roliga. Tack och lov så har jag inte gjort något fruktansvärt galet under mina minnesluckor, men visst är det läskigt att vakna och inse att det saknas typ en timme eller två där man inte har en aning om vad man har gjort. Man kanske har lite aningar, men inte mer än så.

Idag berättade jag förresten för mina kompisar att jag hade tagit min första fylla på åtta månader i Almedalen. De blev nyfikna hur det kändes och hur det hade gått. Någon började prata om hur mycket han kunde sakna en redig ordentlig fylla. De där fyllorna som är redlösa men precis innan det barkar åt helsike. Då konstaterade jag att det inte skulle gå för min del just för att jag alltid korsar den där gränsen. Och det är på den andra sidan gränsen som allt dumt händer.

Några av de stora hemligheterna i mitt liv som jag aldrig kommer att få svar på är vad jag gjort under de otaliga minnesluckorna. Jag vet att jag inte suttit på en parkbänk och väntat in nykterheten. Det är nästan så att jag levt parallella liv. Sånt som jag har upplevt under minnesluckorna som jag inte har en aning om ( då jag inte varit med vänner). Det hugger tag i mig när jag inser vilken tur jag har som sitter här idag. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig uppleva det igen.

För mig har det varit väldigt svårt att lova mig själv att bli helvit. Det var viktigt att under det första halvåret för att få distans till alkoholen. Men oavsett hur min relation till alkohol kommer att te sig framöver så är mitt absoluta löfte till mig själv att aldrig få en minneslucka till. Och när det har gått ett år, då kommer jag bli så stolt över mig själv.

Grattis till året! Fint att höra att jobbet är bättre nu. Hoppas samma kan sägas om resten av livet också.

Amen.