Senaste kommentarerna i forumet

Tänker på dig och sänder varma tankar, höstiga kramar med vackert färgglada träd och stearinljus.

Du finns i mina tankar!

Har hittat en grupp här i stan jag tänkte jag skulle kunna gå på. Men som så många andra säkert också känt innan. Kommer jag passa in? Är det rätt för mig? VÅGAR jag ens gå dit?
Just ny blir jag jättenervös av bara tanken.

Hej Henke, Det river i mig då jag läser din historia. Så stora förluster i ditt liv. Att du hittat hit och valt att skriva är en början eller hur? Ett första steg. Vet att det funnits fler här på forumet som haft samma diagnos som du, och det verkar inte ovanligt att man innan diagnos och rätt medicinering under många år självmedicinerat med droger och alkohol. Hur är det, är det så att man inte får ADHD-medicin om man dricker alkohol? Tänker eftersom du skriver att du har "chans" att få men inte kan sluta? Har inte samma läkare isåfall möjlighet att erbjuda eller skriva remiss till beroendevård?
Och du, en annan sak, det här med att du inte orkar se alla som lyckats. Du vet ju inte hur många försök dom har bakom sig, hur många "misslyckanden". Vi är så lika vi missbrukare, det är därför vi är bra på att stötta och hjälpa varandra - här och på AA - alla har vi ju varit där för allra första gången. Dom har varit där du är nu, och någon kommer efter dig...
Fint att ha dig här! Kram Victoria

av både det ena och det andra. Jag är nykter sen snart 1,5 år nu men har varit nykter längre perioder även tidigare. Höll upp ganska länge för ett antal år sen men beslöt mej för att göra undantag och dricka på en semesterresa, 1 vecka. Det var ju ändå en begränsad tid och utomlands räknas inte. Eller? Det blev en lång färd neråt i missbruket. Jag måste tyvärr säga att jag delar de deprimerande svar du redan fått. Har man dragit på sej ett missbruk så kan man inte dricka kontrollerat. Det går en tid men man är snart tillbaka och snabbt går det utför. Det blir en nedåtgående spiral mot undergång om man inte får stopp på det. Jag säger som Adde att jag skulle nu aldrig riskera det för det har jag provat och konstaterat att det inte fungerar. Så det kan du nog glömma.

Sen reagerar jag som de andra att det är din kvinnas eget val vad hon gör och inte ditt ansvar. Aldrig nånsin har du ansvar för hennes drickande, det låter lite oroande. Men om hon har en stark och ärlig önskan att vara nykter och det är hennes val så kan ni leva ett härligt liv tillsammans. Var lite försiktig bara, avvakta kanske?

Jag var med maken på en semestervecka förra hösten, all inclusive. Det gick bra att dricka mineralvatten och jag kände faktiskt inte att jag förlorade nåt alls på det. Min man drack behärskat. Jag tycker att han måste få dricka om han vill, dock med det förbehållet att blir han berusad får han acceptera att jag inte vill umgås med honom. Det fungerar bättre och bättre. Som nykter måste man lära sej att leva i en omgivning där andra dricker så en mycket viktig sak är nog att ta ansvar för sej själv och sitt dricka eller inte. Lycka till!

Har varit på ett CA hittills men är för fucked för att gå på fler. Inte själv iaf.
Åratal sen jag gick på NA sist. Varför jag inte pallar går är för att se alla som har lyckats, känner mig som ett bottenskrap.

apa85 !!

Ett snabbt svar : Sök hjälp på en beroendemottagning, gå på AA eller NA, ta ett beslut varje morgon om att inte dricka, läs och skriv av dig här !

Kram !

har ett hyfsat regelbundet mötesdeltagande på AA, idag kanske lite för sällan men jag är med i grupper på FB, skriver/läser här och har ett bra nät av AA-vänner jag kan prata med. Det finns AA's hemsida olika grupper på nätet som kan vara bra. Jag har inte själv använt just de men jag vet att nån här på forumet har nyttjat det.

Annars tycker jag att det mänskliga mötet ansikte mot ansikte med folk i samma sits som jag är att föredra, jag trivs bland folk som inte ljuger och inte har nån annan agenda än att vara nykter och njuta av livet.I början var jag på så många stora konvent som jag kunde och hade ekonomi till typ Gotlandskonventet, Landsmötet (ambulerande i olika städer, nästa år i Skellefteå ) och mitt favoritställe Gullbranna. Numera har jag Gullbranna som mitt absoluta favoritställe och är det heligt för mig.

Jag kan se att det är många yngre som kommer in numera, förut så kom 40-50 åringar men nu klarar ni yngre av samma resa på betydligt kortare tid. Tyvärr. Men bra att ni hittar AA.

Så knalla in på ett möte nära dig och skaffa lite kontakter, det kan vara din räddning !

Tack för svar!

Har varit inne på denna sidan av och till ända sen jag var 20. Alltså fem år snart. Och det har inte blivit bättre. Snarare tvärrt om.

Har märkt det där. Men vänner som försvinner när man har sina nyktra perioder. Men det positiva är ju att man får upp ögonen för andra...

Går du på aa-möten Adde? Eftersom att jag haft dom här problemen sen första fyllan när jag var 12 och nu är 25 börjar jag tänka att det kanske är dags... Kanske lättare att hålla sig nykter då? Det jag lärt mig är att jag måste ersätta alkoholen med något. Blir rastlös utan. Behöver nog också stöd av min omgivning tror jag. det där med möten... Kan ju göra så man håller lågan uppe? Inte glömmer bort efter tre nyktra veckor? (som är mitt rekord)

till dig kerran som så bra formulerar dig :-) Tack !!

Jag kan nämna om det där med att som medberoende vara med när alkisen ska snacka själv.......Bland erfarna terapeuter som åker hem till alkisen så är deras främste motståndare den medberoende !! Inte alkisen utan den anhöriga som ska skydda och ställa till rätta och på så sätt förstör en konfrontation.

Återigen : Valet är helt mitt som alkis om jag vill förändra mitt liv eller supa mig till förtida död.

som alkis skulle kunna dricka några glas vin under semestern är fullständigt uteslutet.

Hela mitt beroendesystem skulle dra igång i 110 km/h och jag skulle verkligen kasa ner i skiten igen. Aldrig någonsin att jag skulle överväga att göra så. Om jag så mycket som smuttar på ett glas så leker jag med döden och den risken vill jag inte ta idag.

till forumet Plationides !!

Om du läser runt här så ser du att du sannerligen inte är ensam !! Vi är mängder med människor som är eller har varit i din sits så häng på och följ de som gått före dig ! Läs lite på AA's hemsida och hos http://ypaa.info/ (hittar bara internationella just nu :-( )

Och ofta är det så att "vänner" man har som aktiv håller samma höga takt på krökandet som en själv. Det kommer du att märka om du håller upp ett tag, de som vill fortsätta kommer antigen att tjata eller undvika dig. Känn dig för hur du fungerar utan sprit i kroppen. Det positiva brukar komma rätt snabbt efter att man valt att sluta dricka.

Men häng kvar och skriv av dig vad du bär på och som stökar till livet för dig.

Tack för alla kloka ord från er med erfarenhet. Jag är ny på detta område och känner att det behövs mer kunskap. Själv har jag aldrig haft problem med alkohol och har gärna tagit vin till maten. Men nu i sällskap med min nya kvinna dricker jag ingenting alls.
Mina funderingar handlar om det är möjligt att ha ett gott liv tillsammans med en nykter alkoholist. Vi har nu var sitt hus och planerar att sälja dessa och skaffa ett gemensamt boende på annan ort. Detta blir i så fall aktuellt till sommaren. Vi har det mycket bra tillsammans. Vi delar på de vardagliga sysslorna, har samma smak, tänker politiskt lika, tycker om samma mat, filmer och annan underhållning m.m. Jag älskar henne verkligen men är inte helt säker på att hon älskar mig lika mycket. Känner att det är för långt mellan hennes ömhetsbetygelser till mig. Kan det månntro bero på att hon älskar min rival Mister alkohol mer och längtar till honom?
Jag tänker inte flytta ihop med en "praktiserande" alkoholist men med en nykter sådan skulle vara möjligt, detta har jag talat om för henne. Detta är hon medveten om. Trots mina starka känslor för henne så kommer jag att lämna henne om hon börjar dricka i vardagslag. Jag har förstått att det är inte ett liv som jag vill ha. Vi är båda 60+ och jag tänker leva resten av mitt liv så trevligt och njutningsfullt det bara går.
I ett sånt liv förekommer det t.ex. middagar och semesterresor där vin är en naturlig ingrediens. Är det helt omöjligt för en alkoholist att dricka vin till maten men inte mer? Vad händer i kroppen och psyket? Detta skulle jag vilja veta. De svar jag tidigare fått är verkligen deprimerande. Om hon tillåts att ta vin till maten för att förgylla sin semester så så blir det sluttande planet ännu brantare. Jag har ju en romantisk bild framför mig där vi kan sitta i solen och ta ett glas till maten som tydligen är helt otänkbar.
Just nu känner jag mig väldigt villrådig efter att ha läst mer om detta ämne på nätet. Kommer jag att få ett bra liv tillsammans med henne eller inte? Skall jag backa ur redan nu innan vi sålt våra hus och lämna henne åt sitt öde, nej det känns fel. Oj vad svårt.

Du sätter ord på mina tankar när du skriver det med att med sina goda intentioner och vilja att hjälpa i stället stjälper. Vi får se hur mötet kar gått och vad de har kommit fram till. Mao tålamod. Suck!

jag tycker nog att det var bra att du inte fick följa med till doktorn... Jag vet att det är snudd på omöjligt att inte "lägga sig i" när äntligen något händer, att man känner det som den lilla gnistan hopp som tänts måste skyddas och tas hand om. Men tyvärr har du ingen kontroll över vad som händer med din man nu, det enda du kan göra är att koncentrera dig på dig själv och barnen. Du har på kort tid fått gjort en massa, kollat upp saker, ordnat med stöd för barnen, osv - jättebra och starkt av dig! Resten (tror jag - är ju verkligen ingen expert) ligger utom din kontroll, och ju mer du vill vara delaktig där, desto mer risk finns det att det går åt pipan. Du vill hjälpa din man och vara ett stöd om/när han tar emot behandling - jag vet precis hur det känns och har varit där. I mitt fall slog det tyvärr bakut och mina försök att peppa samt behov av kontroll över resultaten gjorde att pressen på honom ökade och hans drickande eskalerade igen. Vill på inget sätt påstå att det kommer att hända med er, men vill ändå råda dig till att försöka fokusera så mycket som möjligt på DIG här. Känslan av kontrollförlust är otäck, den har du ju haft länge - det enda sättet att bli av med den är att rikta energin (det lilla man har kvar av den ;-)) åt ett annat håll - inåt!
Kram

Hej Markatta!

Vill bara skicka en liten hälsning till dig. Hoppar in här och läser lite då och då. Roligt att du verkar må bra och att ditt självförtroende växer. Jag är i ungefär samma situation som när jag skrev för 3 månader sen.

Önskar dig allt gott.
Miss K

Idag ska han till läkare. Jag reagerade redan i måndags att de inte tog honom på allvar alt han inte var helt ärlig. Jag har bett att få lov att följa med, men det var helt uteslutet. Nu är jag super nervös. Åker han dit? Kommer han säga som det är? Kommer de att ta honom på allvar? Min känsla är fortfarande att an inte insett helt hur allvarligt det är. Det är bara jag som är överkänslig, gnällig och tjatig. Jag vet att jag i grunden har ett stort kontrollbehov. När saker runt om mig är oroligt och gungar ökar detta. Min man har aldrig gillat att bli kontrollerad. Det är vi ju få som gillar, men det är bättre att säga till när något är fel. Hur ska det annars kunna bli annorlunda? Inte genom flaskan i alla fall! Jag känner att han ifrågasätter mig och mina intentioner. Jag vill att det ska bli bra, men till vilket pris?

För mig är barnen viktigast. Min mamma sa en gång när de var riktigt små att barnen speglar sina föräldrar i hur de mår. Därför är det ju viktigt att jag ser om mig själv också och att mitt pris inte blir för högt. Nu är det bara att försöka ta fram lugn, tålamod och en stor portion självkontroll. Det behövs för att inte skrämma honom över kanten med min vilja att det ska bli bra. Det är lite som när man börjar dejta någon. Fast man känner i hela kroppen att man bara vill ringa redan nästa dag, måste lägga band på sig för att inte verka för intresserad. Lite samma här för min vilja ska inte dränka honom när jag säger att valet är hans. Handlar om tillit och den är väldigt låg just nu.

senaste inlägg och känner så väl igen din kamp. Du är på rätt väg och du vet innerst vad du har att göra - ta hand om dig och lämna ansvaret för hans liv och tillfrisknande till honom - och jag vet från insidan att det är en kamp fylld av tvivel och vånda.

Jag vet också att det kan bli just så som du skriver - att man kan komma ut i en starkare gemenskap på andra sidan. Men det är som i sagorna och i Trollflöjten att var och en måste genomleva sin egen kamp längs vägen.

Ni kan fixa det tillsammans på så sätt att var och en gör sitt jobb... Du "ser" mycket nu men han måste ta hand om sitt själv. Du beskriver så bra hur det är - och kanske han måste explodera? för att möta det han bär på? Min man berättar numera ofta om den befrielse han upplever på AA där han kan dela sitt "smutsiga bagage" (mina ord som kom just nu) med människor som vet hur det är, lyssnar och inte dömer. Det kunde och kan jag inte göra. Jag jobbar med mitt och det gör du också. Det där du ser från barndomen... det känner jag också igen och har börjat glänta på på ett nytt sätt på de Al anon möten jag besökt. Det är en speciell upplevelse att dela med andra som "vet från insidan".

Läs och skriv här - även om vi möts "bara" i cyberrymden kan vi dela varandras bördor och minska vår känsla av ensamhet när vi känner igen oss i varandra. Styrkekram / mt

terapeut sagt det du skrev : " Min terapeut sa att om han ser att jag förändras kan det motivera honom till att också vilja förändras " så gör denne ett stort fel eftersom h*n lägger ansvaret för din alkis förändring på dig.

Det spelar ingen som helst roll hur du förändras för din alkis i det här läget, förändingen måste komma inifrån var person. Det där är samma korkade resonemang som när terapeuter säger att det är bra om den medberoende dricker lite mindre så ser alkisen det och följer med ner i konsumtion. Det är bara i fablernas värld det funkar så.

Gör bra saker för din egen skull och låt din alkis få göra sina egna val.

Pratat med min make han har nerverna utanpå huden känns det som. Jag fattar ju att det är för att jag ställt krav och att han kanske försöker hålla upp med drickandet. Han vet jag går i samtal men han vet inte att jag är sjukskriven, det vågar jag inte säga till honom, då känns det som att han skulle håna mig ännu mer. Det räcker ju med att han på ett subtilt vis visat vad han tycker om att jag går i samtal. Ord är då överflödiga om ni hajjar.

När jag pratar med honom hör jag hur vreden sjuder inom honom han väser som en orm. Han säger inget elakt men med rösten håller han mig i schack, det räcker med en suck så ilar jag tillbaka i korgen. Tonfallet och röststyrkan förminskar mig till en liten skit. Å ändå skriker han definitivt inte.

Har funderat att skicka ett mail till hans läkare som han går till eller chefen för att tipsa om hur det står till, men det vågar jag inte för skulle han få reda på att jag skvallrat då vet jag inte vad han skulle göra. Han är väldigt mån om fasaden utåt. Är det överdjävligt att göra så?

Han kan se brister i andra saker hos sig själv och erkänna det för andra och för sig själv men just detta med alkoholen har han bara sagt att han kanske dricker lite för mycket men inte okontrollerat. Då borde det ju i alla fall finnas hopp om att han tids nog inser att det är ett problem för honom men det tar nog lång tid att komma till den insikten och att erkänna det för sig själv.

Att leva med honom under dessa omständigheter är minst sagt ansträngande då jag så gärna vill att vi ska fixa det här tillsammans, på något vis tror jag att vi skulle komma ut på andra sidan lyckligare än vi var då vi träffades t o m. De minnen vi har tillsammans är ju värda en massa slit även om alla inte är goda minnen.

Han bär säkert på en massa skuld och skam som han lastar över på mig hela tiden och när jag inte har låtit honom lasta över på mig d v s inte haft kontakt då spricker han nästan i sömmarna. Det känns som att han ska explodera när som helst.

Hittade en artikel av Craig Nakken där skrev han följande:
– Missbruk innebär en förlust av den fria viljan, utan den fria viljan har reptilhjärnan tagit över och missbrukaren agerar enbart på instinkten.
- När hjärnan slutligen har blivit kapad, har missbrukaren helt förlorat den fria viljan.

När jag är nykter kan jag oftast hålla tyst på reptilhjärnan, men efter några öl är det bara den som finns i min skalle. Min reptilhjärnas instinkt är att dricka mer och mer.
Idag är första dagen som jag mår helt bra efter lördagens fylla. De tidigare dagarna i veckan har jag bara tänkt att jag inte ska dricka mer. Men nu när allt är ok igen, så blev jag riktigt sugen på att gå ut och festa. Ska inte göra det men det är galet så snabbt jag glömmer/ignorerar baksidorna av att dricka.

Godnatt!

Man pendlar fram och tillbaka i känslor upp och ner som i en hiss. Tror inte det är nyttigt att läsa om en massa konstiga diagnoser på nätet. Jag får skärpa mig! Jag kommer att ignorera alla ev likheter med sådana saker så länge jag inte vet nåt om det. Pust! känns ju skönt i alla fall att lägga en sak till handlingarna jag kan ändå inte påverka det om det skulle vara så.

Min alkis sa att han inget skulle dricka när vi träffas och det löftet har han ju hållit fast vi har ju inte träffats så mycket.... kan ju finnas en anledning till det.

Jag går här och våndas och tänker att han slutat älska mig nu då jag ställt krav på honom.

Jag måste ändå tänka på MIG och att jag kan ändra MITT beteende och att hans kan jag inte göra nåt åt. Det är dock så frustrerande att veta att han kunde må så mycket bättre om han sökte vård, då skulle vi kanske kunna leva ett gott liv ihop. Mitt hopp om det finns fortfarande kvar.

Min terapeut sa att om han ser att jag förändras kan det motivera honom till att också vilja förändras. Jag har upptäckt många saker i min uppväxt som påverkat mig att vara en sån som tassar runt och inte ställer till med besvär för någon, inte ställer krav. Det beteendet har nog varit passande som hand i handske för en alkis.

Jag behöver stärka min självkänsla från botten till toppen och det arbetet är igång och det känns oerhört bra. Känner dock mig väldigt trött, sover dåligt har minimalt med aptit. Många tankar rusar runt och jag kommer på mig själv med att hela tiden försöka ställa allt tillrätta av egen kraft, försöker tänka ut något klokt att säga som ska göra att han fattar, till att se mig själv gallskrikande istället - "att är det så jävla svårt att fatta att du har druckit så mycket så att jag har blivit helt slut i huvudet av allt !!" Men det tjänar ju ingenting till.

Jag får ofta uppleva att han ena dagen tycker en sak och nästa tycker han något annat, jag följer inte med honom i hans tankegångar. Det gör mig så förvirrad. Jag står inte ut med tanken att lämna honom. Men jag vill ju må bra och hur ska det någonsin bli det?

/särbo

Tack för fina och kloka ord.Någonting som också är jobbigt är att jag ses lite som den sportiga sunda typen.Har idrottat på ganska hög nivå och på den relativt lilla ort jag bor vet folk vem man är..Jag tycker verkligen livet är grymt just nu.Vill inget hellre än att sluta dricka.En 70:s en vardagkväll är inte normalt:( Man mår ju skit!! Tack o lov har jag inte druckit idag..Tänker inte imorn heller..Allafall skönt att skriva och läsa här så man ser att man inte är ensam..För det är ju det man har känt sig som...Mest ensam i hela världen och ingen förstår..

Kram på ER

Idag på fikarasten på mitt jobb utspelade sig följande scen:

A: "... och då jobbade jag med en äldre dam, ni vet en sån där prydlig dam. Och så visade det sig senare att hon var alkoholist! Där på toan i entrén, ni vet, där hade hon en flaska med brännvin liggande under papperskorgen på något sätt. Och så var hon där och drack ur den ibland när ingen såg!"

B: "Nähä! Oj... Vad sorgligt."

A: "Ja, och hon var en sån som man liksom aldrig skulle kunna tro det om!"

B: "Det är ju jättesorgligt!"

Och jag lyssnade, tyst. Jag funderade på om deras samtal provocerade mig, men det gjorde det inte. Jag tänkte att de har uppenbarligen ingen aning (lyckos dem!) om hur kreativ en alkoholist kan vara när det gäller att hitta gömställen. Och jag tänkte att om de gick över till att bli dömande eller raljerande i tonen, då kanske jag faktiskt måste säga ifrån.

Men, de konstaterade att det var sorgligt. Varken mer eller mindre. Och det är det ju.

/H.

Hej monopol!
Jag är inte så aktiv på forumet längre, men det fanns en tid när forumet var min livlina. Och aldrig hade jag trott då att det fanns så mycket jag behövde lära mig om medberoende. Och att jag behövde förändra mitt beteende.

I det du skriver ser jag några olika varningsklockor.

Du skriver "Hon säger att det är tack vara mig som hon kan ta sig ur dessa perioder." och det är ju på sätt och vis bra. Det är nog ofta så att det är en relation som kan få en alkoholist att bryta sina vanor. Men - jag läser in ett problem i detta också... Hon knyter upp sin nykterhet på dig, och det är allt annat än bra. Om det är någon inverkan som er relation skall ha på hennes drickande, så är det att den skall motivera henne att vara nykter och alltså inte ta något återfall alls. Då kan det vara sunt. Men, det är tyvärr inte sunt att hon lägger den bördan på dig. För vad gör du den dagen din kärlek inte räcker för att hon skall "ta sig ur dessa perioder"? Skall du börja klandra dig själv för hennes drickande då? Är det inte hennes eget ansvar?

"Vi är överens om att jag får ge henne antabus när jag finner det lämpligt."
Varför är det inte hennes eget ansvar att ta sin antabus? Vad är det med henne som gör att hon själv inte kan ta det beslutet? Har hon fått antabusen utskriven i samband med behandlingen hon varit på? Har de i så fall sagt att någon anhörig skall ansvara för antabusen? Det hade jag tvärvägrat! (Jag undrar om jag faktiskt inte gjorde det också... Det ringer någon klocka om detta.)

"Kan jag tillåta att hon dricker under min uppsikt och därmed begränsade mängder."
Nej. Eller alltså... Du kan tillåta att hon dricker. Det kommer hon att uppskatta och säkert tacka dig för. Men... Du kommer aldrig någonsin att kunna veta hur mycket/lite hon dricker. Är det någon som en alkoholist är en mästare på så är det manipulation (hur otänkbart det än låter om just din kvinna). Hon kommer att dricka någon öl eller två, eller vad ni nu bestämmer, och sedan kommer du plötsligt stå inför faktum att hon blev orimligt berusad av att ha druckit så lite. Du kommer undra vad det är för fel, om hon har blivit väldigt trött eller kanske matförgiftad. För hon kommer att dricka i smyg, när du inte ser. Kanske inte första dagen, kanske inte andra och kanske inte under semesterresan alls. Men, förr eller senare. Och då kommer hon dessutom att klandra dig för det eftersom det var ditt jobb att hålla koll på hennes drickande.

"Hon har klarat de tidigare två återfallen på kort tid tidigare och utan större besvär."
Jag hänger inte riktigt med på kronologin i det här, men jag tolkar dig som att hon för ett tag (hur länge?) sedan var på behandling i en månad. Sedan dess har hon tagit två återfall, och de har var för sig pågått i ca en vecka. (Rätta mig här om jag har missuppfattat!)
Och då tänker jag: Nej, hon har inte klarat återfallen på kort tid. Att dricka i en vecka är ingen kort tid.

Och som svar på din rubrik-fråga: Ja, en alkoholist kan klara ett planerat återfall (fy tusan, det där är ett begrepp som ger mig rysningar! om maken planerade ett återfall, så skulle jag överväga att lämna honom.) under en semesterresa. En alkoholist kan nämligen kontrollera sitt drickande alldeles utmärkt när det behövs. ETT TAG. Det är bara en tidsfråga innan det sluttande planet blir brantare och till slut förvandlas till ett stup, om alkoholisten tillåter sig att tänka i de banorna.

Jag hoppas att du inte tycker att jag bullrar på för mycket, men jag uppfattar dig som att du ärligt vill ha våra råd - vi som har lärt oss den hårda vägen... Var rädd om dig!
/H.

Vilken hoppfull text Lassiter. Vi kan! Vi vill! Vi ska!

Konferenser med arbetet har inneburit mitt fall de tre senaste gångerna. Jag vill ju så förtvivlat gärna vara som alla andra och normalitet betyder att dricka i vårt samhälle. Att vara i Frankrike till råga på allt låter som en både dröm och mardröm. Älskar det landet men i dags läget skulle det vara rena fällan för mig.

Hoppas att du är stark Lassiter och lika målmedveten som din text andas.

Lyckosparkar

Grodan