Senaste kommentarerna i forumet

till forumet Stonesour !

Jag känner alltför väl igen när du skriver " Jag biter ihop på jobbet för att skynda mig hem och korka upp ".
De sista åren i det aktiva alkislivet var en enda lång planering för nästa tillfälle att dricka igen. Jobbet var helt klart en bisak och ett sätt att finansiera drickandet. Ångesten när jag inte hade sprit i tillräcklig omfattning var för mig monumental.

När jag väl slog i min botten och sökte hjälp, och tog emot den, så var misären äntligen över. Jag såg att det finns en väg ut om jag själv gör det valet och du har ju definitivt gjort ett val och agerat iom att du kontaktat kurator. Att ta steget ut från skammen och delge andra vad man upplever är ett stort, viktigt, steg.

Att välja bort spriten är att ta det första steget mot ett nyktert liv men det förutsätter också att gamla troll du har matat inne i din kropp måste ut i ljuset så de dör. Ett bra sätt är att skriva av sig här, att tömma ut gammal skit som samlats, och att möta nån ansikte mot ansikte och öppna upp hjärtat helt. Inte lätt men med lite övning fixar du det !

Att ta ett beslut varje morgon, helst innan du går ur sängen, att just idag ska du inte dricka oavsett vad som än händer underlättar för dig själv och tar dig framåt en dag i taget. Dagar läggs till dagar som blir till veckor som blir till månader som..... :-))

Häng kvar och skriv och läs....det hjälper mycket mer än man kan tro !

att mitt liv är ganska så bra just nu. Ja vänja mig, för det är och har varit en process att acceptera och tillåta också sådana känslor som lugn, trygghet och glädje. Har man länge levt i kaos så är det svårt att koppla av i att det är bra utan att antingen tänka att man inte förtjänar det eller att vara rädd för att "vara så dum" att man kunde tro att det kunde bli bra, inte uppleva nuet utan att oroa sig för nästa fall. Men nu har jag alltså haft många bra, ok eller rent av roliga och trevliga dagar.

Igår pratade vi om Liam Norberg den f.d. rånaren/gangstern/skådespelaren/missbrukaren som hamnade på kåken och förändrade sitt liv, blev ren, hittade gud. Förändringen där är ju så tydlig, även för andra att se i.o.m. korset som en sådan uppenbar symbol och också svår att argumentera emot, även om man själv inte tror på gud eller jesus så är det något välbekant, något som går att placera i ett fack antar jag och därför blir lättare för många att acceptera. Svårare blir förändringen att förklara och för andra inte lika självklar utan symboliken eller en tydlig mall. Ett exempel är att jag snart ska åka på en jobbrelaterad resa. Mina kollegor har sedan länge peppat inför festandet på kvällarna, om olika klubbar som finns där. De vet att jag inte dricker alkohol men ändå får jag frågan om jag inte åtminstone ska "festa" (läs dricka alkohol) när vi är iväg. Vissa tycker till och med att det är konstigt att jag säger att jag inte kommer dricka bara för att jag är utomlands eftersom företaget ju står för mat och dryck. Som om det vore av snålhet som jag valt att dricka läsk när jag är ute och äter middag. Jag skiter faktiskt i hur de ser på mig eller om de tycker att jag är tråkig men jag önskar att de kunde ta min förändring av mitt liv på allvar. För min profana övertygelse och förändring i livsstil är djup och lika stor som om någon "hittat gud". Liam Norberg får säkert inga frågor om han fortfarande tänker vara kristen när han åker på utlandssemester.

Detta är bara en reflektion, inte något direkt problem. För som jag skrev så är livet rätt så bra nu. Jag pluggar, jobbar, tränar, pluggar, jobbar, tränar... Det är långa dagar och mycket samtidigt i och med den nya utbildningen men jag lär av det och jag växer i självförtroende, självkänsla och framtidstro. Jag har börjat drömma om att bli sambo igen. Inte nu men kanske om ett år. Om utvecklingen fortsätter i samma riktning så tror jag att vi båda kan och vill det. Svårt att veta när man är redo liksom.

Min dag är fin, hoppas eran dag också är det

Tänker på dig blev så berörd. Ja, ångesten kan vara gigantisk.
Man vet inte vad man ska göra av sig och tankarna mal. Jg hade
earran fruktansvärd abstinens nu sista gången det var jättekämpigt
att komma tillbaka till livet. Vågade knappt gå ut inbillade mig
att alla såg på mig. Darrig och skakig som jag var. Men nu har drygt
fyra veckor gått och ångesten är över det gälller bara att ge sig
faan på att ta sig igenom första veckan. En tröst för mig när det
var som värst är att veta att ångesten är inte farlig, jag trodde
jag skulle dö, men ändå är det hemskt när den kommer.
Sköt om dig och skriv mer det hjälper mig.
Kanske man skäms mer när man som jag är kvinna.
Kram till dig Konstnären

Jag vill påminna om min fråga om att hjälpa till och tycka om internetbaserat stöd. Jag har fått några intresserade, men tar gärna emot några fler.
/magnus

Hej Malign. Innehållet i den tråden som du frågar om togs bort av Flygaren själv under gårdagen. Jag vet inte varför. Jag är orolig för att hen tog illa upp av den diskussion som blev i tråden. Eftersom endast lösryckta och olämpliga kommentarer återstod så tog jag bort tråden.

Jag har vid flera tillfällen tidigare skrivit meddelanden till dig Malign där jag har försökt förklara att vi inte kan tillåta påhopp på andra användare eller elakheter på ett anonymt forum av detta slag. Man ska kunna diskutera sakfrågor. Det är inte tillåtet att angripa andra.

Det finns dessutom inget stöd för detta som metod för mänsklig förändring. Inom beroendevården har det under många år förekommit olika typer av terapier och grupper som har gått ut på att man säger precis vad man tycker om varandras beteende eller inställning i förhållande till alkohol eller andra problem. Ibland i form av ren konfrontation. Dessa metoder har visat sig verkningslösa och har fått deltagarna att må sämre.

En bra tumregel när det gäller att tala om för andra vad man tycker är att man ska säga eller skriva det man gör för deras skull.

Vi kommer inte att ta bort diskussioner för att användare har olika åsikter. Vi kommer att fortsätta ta bort kränkande inlägg. Både för att de inte hjälper människor att läsa dem och eftersom vi som driver sidan är ansvariga för det innehåll som publiceras här.

Hej... helt ny här.... varit på väg många gånger... men aldrig tagit steget.....
Tårarna sprutar.....ångesten är gigantisk....
Men en sak är säker ..... det är över med detta skit....

åter igen... att läsa det du skriver , är som att jag har skrivit det själv...

Utan dina andetag...

Livsransonen är förbrukad även för mig. Alkoholen ställer bara till elände
Är nu nykter sedan bara 4 och en halv vecka men känner mig stolt över det.
Jag har undvikit mina vänner just nu eftersom många av dom dricker och just
nu klarar jag inte av att träffa kanske senare. Har bestämt mig för att säga
om någon försöker truga på mig alkohol JAG HAR DRUCKIGT FÄRDIGT.
Alkoholen får inte komma in i mitt liv igen det har jag bestämt.
Att sluta dricka är som att lära sig gå, man trillar ofta men reser sig
igen för mig var det sista gången jag trillade.
Lycka till
Konstnären

Jag känner också igen mig i dig och dom andra. Denna makt som alkoholen har
är skrämmande, men nu har jag bestämt mig att inte ta det första glaset vin.
Säger det till mig själv varje morgon att vad som än händer ska jag inte dricka.
Sista återfallet i september var hemskt föll ner i svarta hålet ganska fort då.
Jag var till och med uppe på nätterna och drack då jag bara kunde sova två timmar
i sträck sen kom ångesten och jag satt mitt i natten och drack och tänkte ett glas
till så försvinner ångesten men det blev ju bara sju resor värre. Har nu varit
vit fyra och en halv vecka och jag känner mig stark just nu. Man lever ju och
inga bekymmer med stressen och Systembolaget och denna hemska dödsångest.
Jag kunde till och med cykla till BOLAGET tio i sex då vi har nära dit.
Försök snälla du att bara ta en dag i sänder. Är lite rädd för 5veckorsvitheten,
då det är dom gångerna jag trillat dit och tänkt bara 2 glas vin, men nu vet
jag att jag inte kan sluta efter det.
Kram och hoppas det går bra
Konstnären

vi lever ju i ett fritt land men jag tycker du ska behålla elakheterna utanför forumet.
Precis som Berra skriver så är de flesta av oss känsliga, hur taskigt självförtroende har inte den här jä-a spriten gett oss?
Hur många av oss har inte sökt förgäves efter efter självförtroende i flaskan men bara funnit ännu mer ångest på botten?
Ja, vi är känsliga, i alla fall jag.
Det är inte heller bara de nyktra som kommer till tals. Tack och lov skulle jag vilja säga. Självklart är det inspirerande att läsa om de som kommit ur skiten men jag har jättemycket respekt för de som trillar dit gång på gång men fortsätter att kämpa och framför allt fortsätter att skriva. Att ta ett återfall är ju egentligen skämmigt, man har ju misslyckats (självförtroendet igen) men det är skönt att veta att det råder en mänsklig stämning på forumet och att man kan dryfta dessa misslyckanden utan rädsla för påhopp.
Jag hoppas det förblir så!
Spola Kröken!

Skäms Malign! Lägg inte ditt dåliga mående i knät på dom som tagit sig ur sitt missbruk. Den ilskan o bitterheten du har, har du pga ditt missbruk.. Hoppas du hittar ett sätt att ta dig ur missbruket o du får ett bättre liv..

Vette fan om det är sant som Berra och Mulletant skriver. En fin alkoholhjälp för människor som är känsliga? Men bara de nyktra tycks få komma till tals? Berra med sina sex år får plåga oss andra med sina veckobrev. Mulletant som inte ens dricker får tycka till om allt. Jag är inte perfekt ocg det var ju inte Flygaren heller som jag påpekade. Men vi raderas. En ung människa som har ett pågående problem. Visst lite motbjudande med plitarna men hen ställde frågor som inte fick svar. Om alkohol! Inte om självkänsla och tycka-synd-om-min-kamrat-och-mig-själv som Berra och Mulletant ägnar sig åt. I åratal har jag läst om Berras elake chef och undrat varför han inte säger upp sig. Köttfärs eller inte men är man så duktig måste ju andra alternativ finnas? I åratal har jag läst om Mulletants kamp för att föra i mannen i fållan. ##kränkande material borttaget. /magnus## Läggs alkoholhjälpen ner så lär det knappast bero på mina inlägg utan deras redogörelser från köksfönstret. Och oförmågan att kunna ta en debatt. /M

Har haft svårt sova så här på slutet av natten. Ska vara hemma med sonen idag eftersom han är sjuk. Passade då på när jag ändå var vaken att få iväg det jobbiga mailet om att avbryta mina studier. Kände hur sorgen kom över mig. Sorgen över att mitt liv har blivit så här för att in man har valt flaskan. Han kan inte förstå varför jag väljer att göra så här. Han tycker inte han behöver mitt stöd i sitt arbete med att bli fri.

Jag tror fortfarande att han inte inser vidden av det här. Han tror att några piller löser det här. Han tycker att jag har tagit ifrån honom rätten att engagera sig barnen. Det har jag inte, bara det faktum att jag vill inre att han är ensam med dem och han inte får ha de i bilen. Annars får gärna engagera sig hur mycket han vill. För barnen behöver sin pappa och älskar honom. Jag säger att jag kommer börja släppa på detta när jag ser att han jobbar aktivt på att bli fri. Dvs går på möten och dyl. Då säger han "Hur kan du veta att jag går på mötena?" Ja du, där har vi käpphäst att ta oss över. Jag är övertygad att det kommer att märkas. Han undrade om jag inte förstått hur mycket jobb utbildningen innebar. Nä, det är en del av sanningen, men med en frisk familj hade det säkert gått. Vi får se om några år, för detta kommer ta tid. Det är lika bra att inse.

Jag sa också att jag tycker det är viktigt att han vet att jag finns här och vill hjälpa honom om HAN vill. För det är han som måste vilja. Eftersom han haft de här problemen hela sitt vuxna liv blir det lite som om lära känna ett nytt jag och jag kommer få en ny man. Troligtvis inte jätteannorlunda i förhållande till idag, men ändå. Vi pratade också om att det är viktigt att vi hjälps åt att jobba med vår familj. Vi har aldrig varit speciellt bra på att göra saker tillsammans som t ex gå i skogen, bio, bad. Vi är mest hemma och fixar och pysslar. Detta behöver vi bli bättre på båda två. Inget snack om att jag hellre pysslar med min hobby än traskar runt i skogen. Då kan jag ju få frisk luft! ;-) Detta måste vi bli bättre på båda två. Tror det är viktigt att han får höra att jag ser att jag också har saker att jobba med. Som det är nu tror han att jag tycker allt bara är hans fel. Jag kommer aldrig att påstå att jag är en perfekt hustru, men han måste säga till när han tycker något är fel. Hur ska jag annars kunna veta och därmed få chans till att ändra? Men det är han själv som har hällt i sig spriten och det var han själv som tog beslutet att sätta sig i bilen och köra med dottern i. Det kommer jag aldrig att ta på mig.

Kära Grodan
Ditt brev har många affirmationen som jag tror är viktiga genom livet att ha, kanske utan att inse vilka dom är eller när man har/beskriver dom för andra eller sig själv. Att prata eller skriva är ju ett sätt att få ett kvitto på vad man inhandlat i livet sista tiden, man vill ju bli bekräftad och sedd som en toppenmänniska, vilket man inte så ofta är med Alkotrollet bredvid som du så klokt beskriver Grodan.
Jag känner igen mig i dina beskrivningar och skall snart efter frukosten till Paris med jobbet och känner en stor oro för alla ursäkter jag kommer att ha för ett gott vi till alla den goda maten vi får, eller en kall öl på någon härlig uteservering och allt skålande i glada vänners sällskap, där man med mineralvatten blekt i glaset får blickar med en massa funderingar. Nu är det slut med ursäkter eller förklaringar, jag bestämmer själv vad jag vill ha i glaset.

Vi kan Vi vill Vi skall Hoppa som Grodan till ett språng av frihet utan Alkospökena, de får stanna kvar då vi tar språnget

Lycka till med allt kära Grodan och på återseende

Lassitter

och jag vet vad du skriver om - hann också både läsa och inlägget och skriva ett svar som inte sen gick att publicera då inlägget tagits bort.
Det var lite intressant men mest sorgligt att få dela Maligns föreställning om oss som skriver här. Det är snart tre år sen jag hittade hit till forum och jag har noterat detsamma som Berra - vi är sårbara inför den respons vi får även om vi är anonyma och när tonen blir kritisk eller hätsk så sjunker aktiviteten på forumet. Så, ja, jag förstår att moderator tog bort inlägget av fler skäl än det som berörde mig personligen.
Tack Berra för ditt inlägg! Hoppas alla som läste och berördes illa ser att det finns gränser och fler som går emot direkta elakheter. / mt

Livsranson är förbrukad, ja det var klokt sagt Fenix och dina kommentarer till Fjodor som fått återfall och även haft ett långt uppehåll med insikt att alkoholen bara är ett fördärv, även om villfarelsen att lite alkohol skyndar på glädjen/känslan i kroppen är enbart en illusion för oss beroende personer.....Jag är nu på Forumet sedan några dagar och flyter runt och lär mig forumet samt läser era inlägg och livsöden.....
Kämpa på Fjodor känn nu att det är framåt som gäller och du både kan har viljan och vet vad som gäller. Den rikedom du beskriver att avhålla sig från alkoholen, har du smakat på och den skall du åter få, då även du Fjodor förbrukat livsransonen liksom jag.......vilken lättnad att veta att man inte är ensam och tillsammans fixar vi ett fortsatt rikt liv med äkthet av känslan att få vara riktigt stolt över sig själv.......

Jag känner mig stärkt av era berättelser och skänker min tanke och kraft till att alkoholen har nu gjort sitt i våra liv

Lassitter

Hejsan
Är nymedlem sedan några dagar och kan bara hålla med Berra i hans inlägg att kritisera, döma eller vara negativ mot andra eller deras inlägg är inte att vara en medmänniska som känner sympati och empati för våra svårigheter att inte kunna hantera/använda alkohol utan dåliga/svåra konsekvenser.

Jag är en man på 50 plus med nu 7 veckors uppehåll från alkoholen och känner mig nu riktigt fri för första gången på nästan 35 år och det med insikten att jag måste helt avhålla mig från alkohol och inse att jag varit alkolist och är numera nykter alkolist vilket är såå svårt att acceptera orden nykter alkolist, o helst i de sammanhang jag arbetar inom socialtjänst, då min proffessionalitet bygger på hjälp och behandling till andra människor med missbruk av olika slag.

Ja man är inte starkare än sin svagaste länk.....Då jag läst flera inlägg här på forumet så hittar/känner jag igen mig i så mycket av alkoholens djävulska grepp och hur vi själva så ofta manipulerar oss till eget yttersta för att försvara vårat drickande. Just nu så befinner jag mig på hotell intill Arlanda stad och skall genom jobbet åka till Paris några dagar, jag skall kämpa med näbbar och klor för att ej dricka alkohol och många i min omgivning kommer säkert att undra. Själv så har jag redan hundra anledningar till att dricka i min hjärna, jag är väl värd ett glas vin eller en kall öl på en uteservering i Paris, tänk sååå gott det skulle vara och bara en liten berusning är väl OK.....
Mina tankar går till er härinne på Forumet hur ni kämpar och genomlever alla dess kval Och alla människor/vänner/kamrater/älskade och våra barn som vi sviker och gör ledsna över vårat beroende och den personlighetsförändring vi får och dess konsekvenser av olika mått det får.....

Ni är underbara som kämpar och försöker finna vägar ur den ondes grepp i Alkoholens avgrund och jag lär mig av era inlägg och erfarenheter och min önskan är att jag framöver skall kunna vara till en kraft/resurs och dela med mig av mitt fantastiska liv liksom de fallgropar jag haft och människornjag sårat och gjort besvikna

Nu är kl 4 och frukosten har öppnat.....hoppas jag klarar mig stark dessa dagar och skall tänka på hur ni kämpar på med era liv i nykterhet

Må väl o va rädda om er

Lassitter

Om du syftar på det inläggen jag kunde läsa om i förmiddags med finnar och alkohol och sedan i slutänden ett personangrepp på mulletanten och hennes livskamrat mullegubben, så tror jag nog att alla här har en förståelsen för varför detta inlägg försvann...

Alkoholhjälpens forum bygger på att alla försöker hjälpa och stötta varandra med olika sorters hejarrop, egna livsåskådningar och erfarenheter.
Vi som har problem med alkoholen har också nära till våra känslor, vilket kan vara en av anledningarna till varför vi fastnade i detta missbruk.

Under mina snart 6 år på forumet så har jag personligen sett hur inlägg med påhopp eller av annan negativ karaktär har lett till att antalet inlägg mycket drastiskt har sjunkit när de själva riskerar att bli kritiserade, för vi är känsliga personer och fel vibbar kan mycket lätt ge oss en orsak till att åter välja alkoholen när "ingen tycker om oss" eller när vi blir tillrättavisade att vi hela tiden gör fel.
Vi har hört det tillräckligt ofta och här har vi hamnat med likatänkande, vi som funderar starkt på vårat sätt att umgås med alkoholen.
Allting hänger på en skör tråd, och minsta lilla motgång kan få ödesdigra konsekvenser i vår strävan att bli kvitt drickandet.

Hela det här forumets framgång tror jag beror på att man ärligt vågar öppna sig och blottlägga sina dåliga sidor, smusslandet med drickandet.
Det bygger också på ett ömsesidigt förtroende hos alla andra att kunna bevara varandras hemligheter, jag vet att du dricker, du vet att jag dricker osv.., inga vänner kritiserar den andra.

Magnus heter våran moderator som fortsätter driva forumet utan någon egentligt kvarvarande uppdrag då alkoholhjälpen.se hänger löst till utan någon direkt ägare längre, vi som anser att något inlägg väcker anstöt trycker naturligtvis på knappen "anmäl inlägg", och det är sedan upp till vår moderator att avgöra om det gjorde det eller inte, fegt eller inte, man anmäler inte en polare, eller?
Men om polaren inte håller en shysst ton för oss andra, och på sikt riskerar haverera det som har byggts upp under en sådan lång tid,
är det fortfarande rätt att knipa käft då?

Nej klart att det inte är det då...

Forumet drivs i stort sett just nu i en ideell regi och bygger på forumets medlemmars intresse för att fortsätta skriva, och det är ca
fem-sex gånger fler som inte registerar sig utan bara tar del av informationen helt utan motkrav, en gratis självhjälp.
Det finns nog inget bättre sätt just idag att få denna information och vara fortsatt helt inkognito.

Jag tror att jag har ett stort stöd för mina åsikter, jag hoppas på att fler av forumets medlemmar också kommer med en kommentar här.
Vem som har anmält det spelar ingen roll, eftersom vi aldrig hänger ut någon här, det kunde ha varit jag bland många andra, men min tanke var att kommentera detta på kvällen när jag hade tillgång till en dator, och då fanns tråden inte längre kvar.

Om någon har svårt för att följa dessa enkla oskrivna regler om att vara "snäll" på forumet så kanske inte detta forum är det rätta för honom/henne, men jag har svårt att knipa när någon går till attack på en av mina många vänner på forumet.
Jag vill ha dem kvar, och jag går in här flera gånger om dagen, skriver eller svarar bara kanske en gång på hundra lästa inlägg.
Jag har lästa om många olika personligheter som kommit och gått här under åren, några kommer in och hälsar glatt på ett besök då och då efter att ha varit borta i några år, forumet är inte bara en interaktiv plats att hänga på, det är för många en livsavgörande händelse i deras liv.
Och det vill jag inte att det ska förstöras, eller glömmas bort, det hade en enorm påverkan på mitt liv, och min återgäldning ligger i att bland annat hänga kvar här trots att jag inte har rört drickat på 5år och snart 11 månader.

Och vad det gäller finnar, så gick jag under smeknamnet "köttfärs" när jag var i tonåren, trots mina 50 år så kan jag fortfarande se ett månlandskap i mitt ansikte i spegeln, ett livslångt ärr jag kommer få leva med i resten av mitt liv.
Provade de flesta preparat som var tillgängliga då, men kan trösta mig med att jag bara var lite extra manlig då det beror på höga halter av det manliga hormonet testosteron, det tog väldigt lång tid innan tjejerna fattade att livslång kärlek kommer ifrån insidan, och inte utsidan.
I den något äldre divisionen så låter den hjässan växa igenom hårfästet istället, man får aldrig vara nöjd!

Men man får lära sig att acceptera hela situationen, annars kommer man aldrig någonsin bli nöjd med livet.
Lite granna som om man en gång varit alkoholist, så får man acceptera att jag troligen aldrig kommer någonsin få ett sunt förhållande till alkoholen igen, den dagen då det har fått sjunka in, ja då släpper stressen om NÄR kommer jag att kunna testa nästa gång...
Troligen aldrig, och då får jag söka mig nya vägar till en annan sorts lycka, kanske uppskatta livet som det är, egentligen..?

/Berra

Hej Dotts, och välkommen till forumet.
Jag lider av att läsa dina rader om detta helvete som orsakas av en tappad själ till alkoholen.
Jag har gjort samma skada mot min familj i min alkoholism, min fru påminner mckt. om dig och det du står för, ni har dessutom samma yrke, även vi har två barn och är idag en lycklig familj tillsammans då jag äntligen har blivit nykter.

Om det inte varit för att min fru ställde tuffa ultimatum, som var ta emot hjälpen och genomgå en behandling annars lämnar vi dig och ditt missbruk.
Detta fick mig att ta emot hjälpen som i mitt fall två olika behandlingar en månad på Nämndemansgården och därefter en tvåårig öppenvårdsbehandling dvs. kvällstid efter arbetet.
Är snart klar med min sistnämnda behandling nu och mår fantastiskt bra idag.

Vägen var långt ifrån rak från början, kört i diket ett par ggr på resan men har nu uppnått nykterhet och ett bra mående.
Även jag var alkoholen personifierad, från vår första tid tillsammans.
Det gick fort utför sista åren med alkoholen, jag var så styrd av skiten att jag inte brydde mig om ngt annat än nästa glas, man blir något av en Dr Jekyll & Mr Hyde två olika personligheter i sina förhandlingar i huvudet om dricka alkohol eller ej.
Vad jag vill ha sagt med detta är att det finns hopp, jag var egentligen förlorad i detta helvete men har tagit mig ur det, men det var min frus förtjänst till stor del som krävde behandling eller separation.

Jag var likgiltig till mitt egna liv och även min familjs i den djupa depression som alkoholen orsakade. Hoppas din man nått sin personliga botten, detta krävs för att vara mottaglig & behandlingsbar.
Kram till dig och din familj hoppas det går bra på fredag, hoppas detta är vändningen.

Jörgen

Kuratorn på barnens skola hördes av och tyckte att det var av största vikt att hon fick börja prata med dem omgående. Yes! Hoppas hon hittar in till min lillkillen känslor kan hjälpa honom sätta ord på de. Jag tror att livet i skolan kommer bli betydligt lättare för honom då. Hemma får vi jobba vidare. Nu känns det som en lång utdragen väntan till fredag. Jag planerar att följa med till läkaren. Både för att visa att jag bryr mig, men även för att kunna hjälpa till och säga hur allvarligt det är. Jag är fortfarande medveten om att det är han som måste göra valen och göra de för sin skull.

Idag har svärmor återigen visat att hon har tagit in allvaret samtidigt som hon tror blint på hans löften. Det gjorde jag också första gången. Andra, tredje, fjärde, elfte, tjugonde osv. Men inte efter i lördags. Samtidigt känns det konstigt. För vardagarna känns för vardagliga. Lite som om det inte hänt, så får det inte vara, något måste vara annorlunda och det tycker jag borde märkas mer. Vi får se vad som händer i den närmaste framtiden.

En annan tanke jag har är att jag känner mig grundlurad. Jag har aldrig känt min man utan alkoholproblem. Dvs vem är det som kommer fram om detta går vägen? Samtidigt är det en sorg att mitt liv blev så här. Visst vi har haft många fina stunder, men även de har fått ett litet naggat yttre efter detta. Det blir mycket att jobba med i framtiden.

är guld värda, jag vill inte glömma allt dumt som hänt, för då är det risk att jag återigen börjar dribbla med mej själv och tycka att "det var nog inte så farligt, jag var nog inte alkoholist".

Så mina minnen vårdar jag ömt, det är dom som håller mej ifrån Systembolaget...
Kram!
/MB

rekommendera dig att läsa runt på forumet och tipsar förutom Al-anon om en länk till http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Delar helt Addes uppfattning att det är hon själv och ingen annan som kan besluta och ta ansvar för om hon ska vara nykter eller inte. Det du kan göra är att ta hand om dig och stöda hennes val ifall hon vill välja den nyktra vägen. Du kan ju också fundera över hur det påverkar dig om hon inte dricker alkohol t.ex på semestern. Har du ett eget intresse av att hon ska dricka som sällskap med dig emellanåt?

På siten Förändra sitt drickande finns fler kvinnor som skriver om sin kamp mot alkoholen. Läs! Jag har lärt mycket där.

Instämmer med Adde också i tanken att du kanske tycker att du får "hårda" svar. Jag är gift med en alkoholist som är nykter sen snart tre år tillbaka, av de tre åren var han nykter det första året för att jag skulle ha lämnat honom annars. Allt blev fullständigt annorlunda när han efter ett återfall själv valde nykterhet. Det är utifrån min personliga erfarenhet och tre års läsande här som jag delar Addes uppfattning. Det har inte varit alldeles enkelt att komma dit jag är idag... men nu är livet fint! Hälsningar! / mt

Jag vill på något konstigt sätt inte heller vara utan mina erfarenheter, utom vissa som är särskilt nasty, då vore jag inte jag. Däremot finns det ett pgäng saker som jag inte vill uppleva igen. Är fullt nöjd med vad jag vet om fylla, ångest, skuld och skam och allt vad det kommer sig av. Det räcker och blir över för mig.

Just nu känns det inte alls svårt att fortsätta vara nykter. Jag måste istället jobba på att inte stänga av slutet av filmen utan spela hela nästa gång lusten faller över mig.

Häng i Fjodor!!

Grodan

Hur många nyktra "femtedagen" har inte jag haft? Börjar bli litet trött på den här storyn särskilt slutet. Vill bara kika in och säga att Grodan är nykter idag också. Inga hejarop, det är inte något fantastiskt som har hänt. Det här har jag gjort förut, börjar bli proffs. Men tar jag mig förbi treveckorsstrecket och stannar kvar tar jag gärna emot en dunk i ryggen.

Just nu är det det gamla vanliga tradiga - försöka få ordning på mage, psyke och sömn. Röja upp i det som förfallit runtomkring mig både fysiskt och vad jag gäller relationer. Att jag aldrig tröttnar på denna sysselsättning? Obegripligt, kanske särskilt med tanke på de lyckotjut som ibland faller över mig redan nu trots att det bara är dag fem. Så lycklig känner jag mig aldrig när jag dricker, inte ens vid första glaset.

Denna gång är det litet både bra och dåligt riggat. Om några dagar kommer min dotter hem och ska bo hemma i två veckor, mycket bra stöd för att lyckas passera treveckorsgränsen. Den stora faran inträder när hon åker, men men det får bli då annars blir det som att jag redan nu börjar planera för återfall. I nu läget känns det inte så. Är bara glad och tacksam över att vara nykter idag.

ProffsGrodan

så ska DU ge HENNE tillåtelse att dricka "lite" på fredagsmyset, födelsedagen, julafton, midsommar,när det är dåligt väder, när det är bra väder som passar till en vinare i solen osv osv.....

Det helt hennes ansvar om hon vill fortsätta dricka och absolut inte ditt. Med den historia som du beskriver så är det för mig självklart att hon överskridit alla gränser en alkis kan kliva över så om HON har en önska om att förändra sitt liv så väljer HON att inte dricka.

DU kan aldrig göra det valet åt henne.

Ledsen om jag framstår som en buffel men läs runt på forumet och kolla lite på www.alanon.se och skaffa dig lite mer kunskap innan det är för sent för din egen skull. Du dras med i hennes sjukdom vilket dina tankar visar att du redan är på god väg in i.

Det är bara jag som alkis som kan välja om jag ska dricka, ingen annan.

Hej
Håller med dig om att när suget kommer tänker jag att det ska nog gå
denna gången. Men nu har jag lärt mig att det funkar inte, kan gå 2-3
gånger. Men efter min sista resa för drygt 4 veckor sedan då jag
small dit ordentligt med kramper i hela kroppen har jag bestämt att
inte det där första glaset. Alkoholen har förstört så mycket, ljugit
för många, och så den hemska ångesten som kommer, och stressen att
man har hemma så det räcker. Skulle jag dricka nu så vore det en
katastrof.
Kommer den där rösten som säger ett litet glas är väl inte så farligt
då ska jag tänka bort den för det funkar efter någon timmer känns det bättre.
Vi kämpar på här, tur att vi har varandra känner mig stark av det.
Ingen ångest eller stress, dessutom märks det i plånboken
Kram alla
Konstnären