Senaste kommentarerna i forumet

mannens nykterhet, kanske främst under vita-knogar-tiden, läste jag mycket - för att förstå... och förstod åtminstone något av vilket jobb det är att bli och hålla sig nykter. Jag fick också massor av bra tips här. När du MB skriver om de två samtidiga rösterna kommer jag att tänka på boken "Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken. Det var en av böckerna jag fick jag tips om här och tycker den är bra. För övrigt är jag imponerad av den resa du gjort och gör och ditt sätt att bidra på forumet!
Mitt-i-natten-kram! / mt
PS I början betyder minst ett år... DS

läst eller hört att man kan dela upp hjärnan i den gamla och den nya hjärnan, reptilhjärnan och den vanliga om man säger. För min del gjorde det saken lättare, jag kom på att jag inte är knäpp som "hör" två röster i huvudet samtidigt - en som vill dricka och en som definitivt inte vill det. Det blev också lättare eftersom jag kunde börja sortera tankarna, min nya moderna hjärna fick lättare att avfärda stenåldershjärnans nonsenspladder om att "bara ett glas, det gör ju inget".

Mycket av det vi gör sköter stenåldershjärnan fortfarande, sånt som man gör utan att tänka, typ ta på sej kläderna. Om man nån gång har försökt köra ner fel ben i byxorna först, dvs åtsidosätta "autopiloten" där, så förstår man vad som menas med det. Det går, men det blir väldigt knixigt och stelbent. Samma sak med mycket annat, jag försöker fortfarande torka händerna i köket hemma hos mina föräldrar på handdukar som är flyttade sedan tjugo år. Autopilot. Blir lika förvånad varje gång...

Stenåldershjärnan har under mina tjugo aktiva alkisår lärt sej att reagera med att föreslå alkohol i många situationer och av många anledningar. Nu när jag vet det blir jag inte så rädd och ledsen som jag blev i början, jag fick nästan panik när jag inte kom undan från "rösten i huvudet" som krävde alkohol. Nu vet jag att det är inlärda beteenden som stenåldershjärnan bara vill vara snäll och hjälpa mej med.

Kram!
/MB

Idag kom de första reaktionerna hos sonen på helgens händelser. För mig som lärare för yngre barn är det a och o att föräldrarna berättar om barnen ar råkat ut för något speciellt. Därför kände jag att jag behövde prata med skolan så de kan möta våra barn på rätt sätt och hjälpa de om känslorna svallar över. Jag struntar i vad folk pratar om oss, vi försöker göra något åt våra problem. Det räcker för mig, prestige är inte min grej. Så nu ska vi ordna så att barnen får prata med kurator. Det lillkillen var att kroppen mår bra, men känslor är dåliga. Dvs vi måste lära honom att prata om sina känslor, annars finns det risk att han går i sin fars fotspår.

Jag ar pratat med min chef idag. Det tar ett par veckor att stoppa min tjänstledighet, men det ger mig tid att jobba på min lista. Dessutom kollar hon upp var jag kan på samtal med fokus på medberoende på arbetstid. Tack härliga chef!

Han har berättat för sin chef, säger han. Vet inte om jag kan tro på det, men kom med lite uppmuntrande kommentarer.

Min plan gjorde att jag sov mycket lugnare och har kunnat vara mer avslappnad idag. Nu gäller det bara att behålla fokus. Märks hur fort vårt minne förminskar saker vi har varit med om. Det gäller att hålla dem levande för ett inte falla tillbaka.

Dagen avslutades med mer tragik, min mamma har fått diagnosen Parkinson. Mitt starkaste stöd!

Den artikeln du hittade mulletant var klart intressant, tack!
Har länge funderat om jag är alkoholist eller inte. Texten att alkoholisten kommer ihåg detaljer om sin första fylla var ett "bevis" till som stärker att jag är det.
Börjar förstå hur starkt suget att dricka faktiskt är. Att välja mellan några timmar i lyckorus och på köpet få flera dagar av ångest och frånvarandekänsla eller att välja bort det borde vara lätt. Hjärnan borde lära sig hur jag kommer att må efter en fylla, men det gör den inte, den kommer bara ihåg lyckan av att dricka tyvärr...

denna artikel jag tänkte på!
Mulletant - du är en klippa! Tack!
/MB

den här artikeln http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna / mt

Hej
Hoppas du mår bättre det finns inget värre än abstinens och ångest.
Alkoholen ger ju ingenting längre det blir bara värre och värre
när man provat som jag sagt till mig själv många gånger 2 glas
vin kan väl inte skada, men det har aldrig stannat vid det.
Har nu varit nykter i fyra veckor och först nu mår jag bra.
Hade också kramper i vader och föll ihop med kroppskramper, usch
det var ingen rolig historia. Ska nu göra mitt yttersta för att
inte lyfta det första glaset. Försök och ta en dag eller timme
taget. Skönt ni finns alla. Det stärker mig.
Sköt om dig
Konstnären

Välkommen i gänget!

Verkar som om du hittat rätt.

Grodan

Kryckor eller inte, det går i alla fall inte bakåt. Tycker faktiskt att det är skönt med Antabus för då slipper jag dividera. Gör kanske att jag inte tar i tu med den där livsomvandlingen som många som varit med länge skriver om. Men, det får vänta litet - har inte kraft till det just nu.

En dag, eller timme i taget får räcka.

Hoppas allt är väl konstnären.

En Groda som hänger i.

Hej
Tack för dina ord det värmde. Jag tycker också jaG GÅR PÅ KRYCKOR fast lite
staadigare för varje dag. Fortsätt du är ju duktig som varit nykter tre dagar.
Jag försöker ta en dag i taget tor man måste det vill absolut inte trilla dit
igen. Just nu undvikter jag mina vänner som dricker, känner mig alltför skör
just nu. Jag hade problem med maten första nyktra veckan men nu äter jag som
en häst. Fick en massa B-vitaminer utskrivna. Vi ska väl klara detta, men
alkoholjävulen har makt.
Må bra och ta timme i taget det gjorde jag
Kram
Konstnären

det är väl det du kan göra. Din man borde vid det här laget veta vad han måste göra. Skönt att du har ett starkt nätverk runt dej, använd det.

Jag är sedan nio månader nykter efter 25- 30 års accelererande drickande, och kan bara se på saken ur din mans synvinkel. Han vet vad han måste göra, men det kan vara svårt med orken att ta tag i det om han inte har nått sin personliga botten, det kan gå att hålla sej nykter "med vita knogar", alltså med viljestyrka, men det är svårare än att bli nykter för att man själv bestämt sej för att vilja själv. Nu blev jag rörig, men jag förstår själv vad jag menar... undrar om nån annan gör det? Om du inte gjort det, så ge honom i princip svart på vitt vad som gäller. Har han supit tillräckligt mycket och länge har huvudet börjat ta stryk, det var mitt Wake up call, att jag fick svårare för att tänka klart, det blev rörigt i tankebanorna. Vet ju givetvis inte om det är så för din man.

Nu är det nog läggdax. Ta hand om dej!
/MB

Nej, jag har inte testat något annat än forumet och antabus, hade turen att det räckte. Någonstans bland alla miljoner inlägg här på forumet läste jag om just varför man inte kan sluta dricka när det är lagom, men jag tror inte att jag kommer finna det igen. Vill minnas att det var en länk till en tidningsartikel, man kanske kan googla den?

Skulle du råka hitta den när du läser runt här, så klistra gärna in en länk här i din egen tråd.
Välkommen!
/MB

tror jag inte är något egentligt hot, jag har fått för mej att den där personen bara är inne, klistrar in sina meningslösa reklambibbor och - förmodligen -piper iväg till nästa forum nån annanstans och gör likadant. Fattar inte bara att någon kan vara så blåst att dom tror att man går på det. Undrar om det finns någon som klickar på länkarna? Det var väl ungefär det första jag fick lära mej vad det gäller "spam" som det här egentligen är, alltså epostmeddelanden från början, att man inte ska klicka någonstans i dem utan bara kasta dem. Lektion 1a) liksom.

Bara jämmerligt irriterande!!!

Kram, Fia, och jag hoppas att du omprövar ditt beslut...
/MB

inte man tjänar på att försöka vara "duktig" och klara sej själv utan hjälpmedel. Risken finns nog att man försöker och försöker med enda resultatet att självförtroendet åker ännu längre ner. Men man måste nog vara på det klara med att t.ex antabus är ett HJÄLP- medel, man måste sluta själv, men man har antabus som en sista utpost i försvarslinjen.

Fantastiskt sickna fina, envisa kämpar det finns här! Jag är stolt över oss allihop! :-)
Kram!
/MB

Efter vad har gjort är ansvaret för barnen mitt. Han får inte vara ensam med barnen för mig efter vad han gjorde. Jag förklarar det med att han har fullt upp med att ta ansvar för sin förändring och sitt jobb. Det är mycket nog för honom just nu. Därför tar jag över ansvaret för barnen helt. Minsta lilla knyst, påminner jag honom om vad som är anledningen att vi är här nu. Man kör aldrig onykter och dessutom med sin dotter i bilen. Förtroendet är i botten och en en bit med i grunden. Dvs det gungar rejält.

Svärmor hade nog tagit in en del av vad egentligen har hänt och hur jag har haft det. Hon var betydligt mer mottaglig idag. Det behövs, för deras engagemang är A och o nu. Jag kan inte göra allt själv och bära allt. Just nu fokuserar jag på att orka med barnen och mig själv. Maken har jag burit länge nog, nu måste fler hjälpa till för han är tung. Dock inte bokstavligt.

Mamma vill att jag börjar göra reservplaner. Så här ser de ut nu.
1. Prata med chefen om hur mitt arbete kommer se ut om jag avbryter mina studier. För jag har landat i att jag måste avbryta den av flera orsaker. Dels för att orka, men också för att få ekonomin ska gå ihop. Utan studierna kan jag gå upp i heltid igen. Dvs då har jag mer pengar.
2. Kontakta högskolan och CSN att jag avbryter.
3. Kontakta en bank och höra vilka möjligheter det kommer finnas för med ett eget boende tillsammans med barnen.
4. Utifrån det se över vilka alternativ som finns.
Några av sakerna går snabbt att fixa med bara ett samtal, andra kräver mer tid och eftertanke. Flera av de obekväma och inte önskvärda, men nödvändiga.

Vill bara avsluta med att ni har rätt i att skrivandet hjälper. Jag får styr på mina tankar och får härlig feedback av er. Tack!

Förstår hur du känner, då jag upplever att du är en person som värnar din integritet, vilket jag respekterar enormt. Och det är jobbigt att skriva rakt ur hjärtat om man inte känner sig trygg i sammanhanget. Jag försöker anmäla skiten omedelbart när jag ser den, så att adm. kan rensa ut den så fort som möjligt, men intrånget är kännbart och, skulle jag vilja påstå, kränkande. Jag blir lika heligt förbannad varje gång jag ser idiotierna.

Jag är, liksom Santorini, imponerad av hur du har styrt upp och samlat ihop. Fortsätt bygga alkoholoberoende självförtroende. Det har du klarat med den äran hittills! Jag blir väldigt ledsen över att en god kamrat känner sig tvingad att hoppa av tåget, men jag förstår och respekterar skälet till fullo.

Hoppas vi hörs igen, nån gång, nånstans längs vägen och att vi fortfarande njuter det riktiga livet!

Tills dess: BAMSEKRAM ifrån mig!/NM

Jag vet inte vem RoxyDarwina är, måste kolla lite mer. Men jag håller med, det stör att andra "obehöriga" kan läsa och kommentera. Fast jag har mest haft stöd här. Jag läser nästan varje dag och är imponerad av dej Fia, du kämpar lite i motvind i och med ditt boende och maken som inte riktigt vill förstå. Du skrev tidigare att du tror att jag har pli på min man och det stämmer väl till viss del nog. Men han dricker sej fortfarande full ibland och jag blir galen på det! Han går ju in i sin egen värld och blir annorlunda. Inte elak utan lullig och fånig och en person som jag inte har nån respekt för. Men det blir bättre och han försöker skärpa sej. Det är inte varje helg längre. Jag inser att jag också varit/är medberoende, han har druckit för mycket långt före jag började. Ibland tänker jag att jag började dricka för mycket för att hänga med för när jag också drack brydde jag mej inte om hur han blev. Såg det inte på samma sätt. Men alla har ett eget val och jag skyller inte mitt missbruk på honom, hittar bara en liten förklaring till hur det började.

Nej man ångrar aldrig dagen efter att man inte drack, det är säkert. Och jag är jättenöjd med mitt liv och mitt beslut. Men ändå, ibland glimtar det till lite saknad, helt normalt kanske. Som nu när jag bokade en resa söderut till i mars och läste om det trevliga hotellet, hur man får ett glas champagne i receptionen när man skriver in sej. Då kände jag ett sting av saknad, att det måste jag tacka nej till. Men känslan gick fort över.
Kämpa på, du är jäkligt duktig!

att man dricker för att döva ångesten för att man dricker för mycket. Det blir en ond cirkel som man måste få stopp på. Det känns verkligen att hjärnan är kapad. Bra att du tar till hjälpmedel, fortsätt med det så länge det behövs. Jag var också beredd på antabus men sen började jag med LCHF och fick fullt upp med kosten. Tog bort suget på nåt vis men gav mej framför allt fullt upp i början. Det blir lättare när man håller ut. Lycka till, du har allt att vinna. Det blir verkligen leva eller dö och inte vill vi dö för tidigt på grund av vårt eget vansinniga leverne. Nej.

mycket om ansvarsFULL. Det känns så bra att läsa om andra som kämpat med samma sak.

... så rätt: ilskan är bästa vägen!!!

Ja, Dotts - jag har varit arg och tagit mig åt det håll jag vill, emellanåt har jag varit förlamande ledsen och inte orkat röra mig ur fläcken, men så kommer ilskan ibland tillbaka och så tar jag mig en bit till dit jag vill/behöver/måste!
Så, återigen - stå på dig!! Din ilska kommer att ta dig dit du behöver.

Att "skvallra" är i detta fallet kanske nödvändigt - du har visat att du fått nog och man behöver hjälp för att göra en förändring och nu tar du hjälp!!! Bra och heja dig igen!!!

Kram ♥♥♥

skickar jag till dig ! Jag tycker du gör allt rätt nu så fortsätt så. Ansvaret vilar helt på honom nu.

Kram ♥

Ps Kopierar valda delar från omtalade Carina Bång :
• Rädsla, skam, ilska = handlingsinriktade (tänk kontrollcirkeln)
• Ångest = signal att vi behöver göra en förändring.
Ds

Det låter som att du är en bra bit på väg. Jag är nykter idag ocskå men skulle inte vara det utan kryckor. Så illa är det faktiskt. Är bara på min tredje dag. Har äntligen kunnat äta litet normalare.

Lyckosparkar

Grodan

Hej
Är ny här men har varit inne och läst mycket. Håller med dig till hundra procent.
Har bara varit nykter fyra veckor efter sista återfallet. Men skam den som ger sig
denna gång ska det bara gå. Har ingen glädje av alkoholen längre den föder bara ångest
hos mig har t.o.m. varit uppe på nätterna och druckigt vin för att döva ångesten men
det har bara blivit dubbelt värre. Nu sista gången fick min maN köra upp mig till
akuten då jag föll ihop hemma och fick kramper i hela kroppen. Blev inlagd fyra dygn
då jag led av saltbrist på grund av alkoholen, fick dropp. Den ångest jag kände då
går inte att beskriva. Detta är ett trauma för mig. Nu gäller det dö eller leva och
jag vill leva. Går nu på antabus känns bra.
Må bra
Konstnären

Tack för dina ord. Känner mig riktigt peppad.

Ringde hem för att höra om han var beredd på åka med oss. Det var han inte. Tog mod till mig och ställde den värsta frågan; har du tagit kontakt med vc i dag? Jo, fick en tid på fredag. Det var långt fram tyckte jag. Jo, men jag funderar på att boka av! NEJ! Tillbaka på ruta ett! Fan, helvetes, jävlar. Jag vet att hot aldrig fungerar, men det kom spontant. Vet inte om det är ett hot, snarare ett löfte som jag kommer hålla. Avbokar han det eller inte går dit. Flyttar jag och barnen. Så är det bara. Ska ringa hans föräldrar och berätta. Skiter i att han tycker att jag sladdrar. Vill han ha kvar oss, ser han till att masa sig till läkaren. Förlåt det ovårdade språket, jag är så rädd och förbannad och alla andra känslor.