Senaste kommentarerna i forumet

... dricker mer sen jag slutade röka och äter mer glass och godis när jag inte dricker... :(

Håller tummarna för dig! :)

...kramar om.

Tack för din respons och det gläjer mig att det går åt rätt håll för dig.
Löpa linan ut och sluta helt tycker jag är helt rätt. Det ska jag ochså kämpa för

Ge dig själv en stor varm kram, du är jätteduktig. Känner igen mig i det du skriver, har också flängt runt i skogen idag. Tröttt och nu sova

Hej elliphant,

Alkoholen dämpar ångesten för stunden, men ger mycket mera ångest längre fram. Är din vän för stunden, men sviker till 100% senare.

Jag trodde själv att jag aldrig skulle sluta dricka. Att jag skulle vara en högfunktionerande alkoholist livet ut (i bästa fall). Sen gjorde jag ändå ett försök och när jag lyckats vara nykter i ungefär tre månader, började det ske förändringar i hur jag tänkte och jag insåg att livet utan alkohol inte bara kan vara ok, det är faktiskt väldigt mycket bättre än livet som alkoholens "vän".

Så lycka till. Det inte bara går att leva utan alkohol. Det går att trivas utan alkohol.

...var hemma hos en kompis en stund på kvällen, hon drack vin, inte jag... var inte ens sugen. Har fått så mycket pepp av att läsa era inlägg och förstå att jag inte är ensam om mina problem. Nu fixar vi det här!

Ja den är underbar! :) Den ska jag se igen...

att du fått kontakt med beroendecentrum! :) Jag har successivt minskat mitt drickande det senaste året. Har gått allt längre tid mellan gångerna och oftast har det bara blivit en dag åt gången. Nu kände jag att jag ville löpa linan ut och sluta helt. Började därför med Antabus för att inte slippa fundera så mycket när suget väl slår till...Det verkar som om du haft ett dryckesmönster som liknar mitt...det "positiva" med det är väl att man slipper abstinens, men det psykologiska beroendet är ju ändå starkt....

:)

Hej Macadi,

Tack för tipsen gällande medicinerna. Har tagit kontakt med beroende centrum i Stockholm på Riddarg 1. Ser fram emot att äntligen suga tag i det här.
Jag dricker inte heller varje dag det kan gå en vecka eller två mellan gångerna och det börjar alltid med att man dricker för mycket en kväll och för dämpa ångesten så fortsätter jag dagen efter och kanske även ytterliggare en dag. Jag jobbar samtidigt och kommer inte ihåg vad man lovat osv en riktigt hemsk känsla.

Hur har det gått för dig? hur länge har du varit nyckter?
Rickard

.

Som jag har bävat för att logga in här. Rädd för att ingen ska ha svarat, eller för hånfulla svar.
Idag vågade jag se efter och jag måste verkligen tacka för att ni tagit er tid för att svara, ni underbara människor.
Så fruktansvärt fint det kändes att se era svar.
Sedan jag skrev sist har jag försökt att hålla mig nykter, i alla fall när jag är själv - det kändes som en lagom tumregel.
Tyvärr höll det inte särskilt länge, lurade mig själv med "bara ett glas" principen.

Det är såklart inte bra att jag druckit mig berusad ensam tre gånger sedan dess men det fina är att jag erbjöd mig att köra en kväll när jag och kollegorna skulle ut. Har nyligen tagit körkort var då tvungen att hålla mig nykter för att kunna köra. Det var första gången som jag befinner mig i ett sammanhang är andra dricker alkohol men jag avstår. Jag måste säga att det var inte så farligt. Det var till och med ganska kul att vara den ansvarsfulla som bestämde när vi skulle åka hem.

Dock sitter jag ju här nu. Öppnade flaskan och jag är väl tre glas inne. Känns inte lika mycket att skryta om men det är viktigt att vara ärlig.
Min största dröm är väl att kunna umgås med vänner och kunna dricka två glas och sedan är det bra, att inte känna ett behov av att fortsätta. Samtidigt så vet jag att det inte funkar för mig, har jag en gång börjat så går det inte att sluta. Jag inser att det är allt eller inget för mig. Förstår ni hur jag menar om jag skriver att det skrämmer mig otroligt mycket? Att vara helt utan alkohol, det är ju min vän. Det är något som dämpar min ångest, och om alkoholen inte ska hjälpa mig, vad ska jag då göra?
Därför känns just nu ett liv utan alkohol omöjligt.

- Häll ut allt som finns hemma, om ni inte gjort det redan. Ingen skillnad hur fint och dyrt det är, bort med det bara. Det är betydligt längre väg till systemet än till köket
- Den värsta abstinensen börjar lätta redan efter två-tre dagar
- Inte för trött, för hungrig eller för törstig. Om man är trött är det svårare att stå emot. Hunger och törst tolkar man väldigt lätt som alkosug - så sköt om er väl
- Se till att ha något gott substitut hemma. Socker är ju inte bra det heller, men hellre choklad än alkohol. Starka smaker kan hjälpa mot sug, små mintpastiller, sockrad ingefära... själv tuggade jag på små bitar av färsk chili i början.
- Drick tillräckligt. Fixa gärna något litet extra att dricka istället för vinet. Fruktjuice, tonic... Nollöl delar åsikterna, men för många fungerar det bra.
- Gör annat än det ni vanligen gör när ni dricker. Motion ger endorfiner, som lättar suget och får en att känna sig bättre. Hitta på något där ni behöver bilen på kvällen...

LYCKA TILL, kanske andra kan fortsätta med mera tips.

Det skånska vädret är ju inte precis något som får en att hoppa jämfota just nu, men när suget slår till så mår jag bäst av att komma ut. Blev långpromenad med vovven, jordgubbsplockning med familjen och sedan en mil i skogen - hälften löpning och hälften powerwalk. Nu är kroppen trött och suget efter ett glas vin obefintligt. :) Blir jordgubbar med glass och film i kväll. Letade lite tips på filmer med alkoholproblem som tema. Låter ju sjukt men för tillfället jobbar jag intensivt med att inte hamna i det där lättsinniga stadiet där man helt plötsligt inte tycker att man har några problem. Försöker att hela tiden påminna mig själv på olika sätt...."When a man loves a woman" är bra men har redan sett den ett par gånger så det blev "A lovesong for Bobby Love". Varm dusch och soffan nästa. Because I'm worth it! ;)
Kram!

Bra att du tar tag i det nu! :)
Jag tar Antabus och tycker att det är skönt att slippa förhandla med mig själv - dricka eller inte dricka? Antabus dämpar inte suget men för mig funkar det bra. Har aldrig druckit varje dag, utan mer i perioder om 2-3 dagar på raken. Ofta kan det gå 1-2 veckor emellan. Våra alkoholproblem ser ju ofta lite olika ut. Det finns andra mediciner som fungerar så att de dämpar suget - t.ex. Naltrexon. Vissa har väldigt bra erfarenhet av dom. Har du någon plan för vart du tänk vända dig för att få hjälp?
Maria

Ja megaångest och abstinens till tusen jag menar vid de här laget brukar jag redan ha hällt i mig några kalla men bara de att jag tog beslutet imorse att en gång för alla sluta plåga mig och förstöra mitt liv med den här drogen mer så har ju tanken efter a varit så mycket större idag eftersom att jag vet att det inte blir något ikväll. För den här gången ska jag klara det hela vägen.. Men tror det blir lättare att sätta upp lite delmål, kanske satsar på 3 dagar och har man klarat de så klarar man 3 till osv tills det tillslut blir veckor lr tillomed år. Men kan ju säga att jag är jävligt rädd för ett liv som nykter det är så främmande vad gör man hur Umgås man hur pratar man med folk. Vad ska man nu längta efter på dagarna som har gjort en så lycklig ( om så bara för stunden)? Det gäller väl att hitta något annat men vet inte vad. Den här sidan har hjälpt mig jätte mycket bara idag av att se att allt de här onda och jobbiga som man känner nu faktiskt går över det är bara en jobbig väg att gå i början men jag bara längtar efter att kunna umgås mer med min familj och vänner och bara vara lycklig så jag kommer kämpa och förhoppnings också få se lite ljus snart i mitt svarta mörker. Att ha förlorat så många år av ens liv det är sjukt och inte mera nu vill jag leva fullt ut. Jag vet att du klarar det också kämpa bara och fortsätt läs andras berättelser som kan få dig att känna dig mindre ensam i dirt lidande och att det faktiskt blir bättre och har märkt att alla stöttar och peppar varandra här inne och det är kanske de man behöver om man mår helt piss nån dag och är på väg att ta de där glaset att man kan gå in här och bli lite påmind om vilken skada de skulle göra. Tack för responsen. Känns riktigt skönt att ha någonstans att prata öppet om det är för vi alla går igenom samma sak

Var är du? Är allt ok? Kram / FM

För jag håller med dig. Tänk dig reaktionen från alla i omgivningen om man säger att man har fått elak form av cancer men att man inte vill ha behandling för att man faktiskt vill må skit och dö i förtid? Man hade blivit inspärrad. Med alkohol är det lite väl valfritt att ta emot behandling och så länge man själv påstår sig inte vara alkoholist behöver man inte göra något alls. Det är ju också applicerbart på ett cancerbesked. Man kan ju fortsätt leva i förnekelse och lura sig själv och säga "nähädå, jag har inte cancer alls, inte särskilt mycket i alla fall, bara litegrand ibland".

Jag brukar göra samma jämförelse med min man. Han tycker att det är en enorm skillnad. Det tycker inte jag.

Och varför man stannar? För att man fortfarande älskar dem antar jag. Så är det åtminstone i mitt fall. Hade känslorna tagit slut hade jag lämnat, men jag älskar honom. Det antar jag att du gör med?

Önskar att jag kunde bli redigt förbannad men jag blir bara ledsen. Som om ens värde i mormorskapet bara sitter i om man kan vara barnvakt...

Tack Miami. För att du tog dig tid att svara och berätta om din situation. Det måste vara ännu svårare när det handlar om blandmissbruk.

Han kom krypandes här för en stund sedan och gjorde som vanligt när han är bakis. Låtsas som ingenting. Säger ingenting. Jag var tyst i ett par timmar jag med, men sedan kokade jag över. Jag ville veta hur i helvete det hade gått till och var spriten kom från. Sedan förra och första återfallet har vi haft en bra kommunikation, bättre än på länge och vi har pratat om vad han vill och vad jag vill och vad vi vill. När suget inte finns strävar vi mot samma mål, när suget sätter in glömmer han att han faktiskt går i missbruksterapi och att han är medveten om att han är alkis. Så. Idag medgav han att han faktiskt hade spottat ut det mesta av antabusen i måndags. Svek nummer ett. Anledningen till att han hade gjort det var för att han hade hittat en dunk sprit som han inte ens visste fanns. Inte jag heller. Först hävdade han att det inte fanns en plan bakom att han spottade ut antabusen, sedan erkände han att det såklart var för att han hade hittat dunken. Han gillar inte ens sprit, vilket betyder att det enbart var ruset han var ute efter. Så han tog ett återfall.

Som vanligt när han är bakis/fortfarande sugen, så lägger han skulden på mig. Det är inte han som behöver hjälp, det är jag som vill att han skall äta antabus. Bara jag, inte han. Så dagens dos vägrar han ta för nu skall han tydligen ha antabussemester för att det är trist att inte kunna dricka öl. Men han har inte tänkt att dricka sig redlös. Jomenellerhur, den har jag hört SÅ många gånger.

Min motfråga var bara hur han tyckte att den planen hade gått hittills med tanke på att han desperat groggade sig medvetslös efter att ha hittat dunken och att det hade varit väldigt trevligt om han kunde ha den där insikten om att han faktiskt är alkis jämt. Inte bara när det passar honom och när det inte passar honom så är det mitt problem och jag som vill att han skall ta antabus. Det är jag som har problem med hans drickande, inte han. Enligt honom.

Jag måste erkänna att jag ibland önskar att han slog i botten så jäkla hårt att han faktiskt skulle få en tankeställare från annat håll, men trots sin ålder (47) har han haft en jäkla tur med ALLT. Det har aldrig hänt några olyckor på fyllan, mer än kanske ett skrapsår på ett knä. Aldrig fyllecell, inga ekonomiska trångmål, ingen fyllekörning. Han har liksom aldrig behövt sitta på botten och fundera över sitt liv, och inte heller han har alkoholism i släkten såvitt vi vet. Hans bror är dock likadan. Ingen tolerans och inget stopp. Under alla dessa år har jag aldrig ens sett honom spy. Trots att han dricker sådana kopiösa mängder att han inte är kontaktbar (vilket får mig att känna mig jäkligt otrygg om vi inte är på hemmaplan). Jag har högre tolerans än vad han har, och på den tiden som jag fortfarande var ute och festade hände det ju mer än en gång att jag drack så mycket att jag mådde illa och spydde och dagen efter vann jag VM-guld i baksmälla och ville inte ens känna lukten av alkohol på ett par veckor. Han blir inte bakis på det sättet och han tillhör kategorin alkisar som medicinerar bort baksmälla genom att öppna en öl till frukost om det är semester.

Jag vill leva med honom, men jag vill inte leva med hans förhållande till alkohol.

Och jag fattar (typ) att man kan vara beroende av vad som helst. Jag snusar. Hade jag varit tvungen att sluta snusa hade jag blivit förtvivlad. Med skillnaden att mitt liv inte hänger på det. Hade någon sagt att jag kommer dö om jag fortsätter snusa så hade jag gjort det, även om jag fortfarande hade varit förtvivlad. Det är min enda relation med ett beroende själv. Så det är klart att det inte går att förstå fullt ut om man inte har en beroendeproblematik.

Nåväl. För ett par veckor sen, när allt var som vanligt, pratade vi om att han hade sagt till sin missbruksterapeut att han vill prova de där två medicinerna som finns där man faktiskt kan ta ett par öl (minns inte vad de heter, men den ena tar bort belöningseffekten och den andra det där sjuka suget om jag har fattat det rätt). För han skulle väldigt gärna vilja testa om de funkar under ett par veckor på sommaren. Och visst, det är hans grej och det är bra så länge han tar upp det med missbruksterapeuten. Han tyckte att det var okay om han ville prova och bad honom då att boka tid hos läkaren för att få ett recept. När han kom hem den dagen berättade han det för mig, även jag var okay med det och sa åt honom att jag inte kan tvinga honom till något annat, men att jag endast klarar att hantera tanken på det om han bokar tid, får receptet, och sedan gör allt enligt metoden de använder här i kommunen men FRAMFÖR ALLT håller fast vid antabusen tills allt det är klart. För att inte trilla ner i ett hejdlöst drickande medan han väntar. Att han har slutat dricka med hjälp av antabusen har ju tom gjort så att han kunnat sluta med sina blodtrycksmediciner eftersom det gått ner till normal nivå och han har gått ner i vikt och ser frisk ut. Jag vill ju faktiskt inte att han skall dö i förtid för att han har druckit för mycket åt helvete för länge. Enligt min man var det ju självklart, det var så han hade tänkt med. Eftersom han var SÅ medveten om sina problem och så vidare. Som sagt, vi har verkligen kunnat kommunicera på ett skitbra och mycket mer öppet vis på senare tid. Men han har ju inte tagit tag i att beställa tid så han har ju inte fått någon ny medicin att prova. Och så sent som i förrgår frågade han mig om jag hade tid att ringa och beställa en tid åt mig (vet inte om han redan då planerade något och hade hittat spriten), men jag har inte hunnit. Jag såg liksom inte brådskan i det eftersom vi befinner oss mitt i skogen. Även om jag vet att motivation alltid är en färskvara.

Men det var ju när han var normal och inte befann sig i sitt planerade återfall som idag. Idag påstod han att det inte alls var vad han hade lovat. Det var mina regler alltihop och nu skulle han minsann ta ett par veckor ledigt. Han skulle tydligen inte sluta med antabusen för alltid, men juli skulle vara hans frimånad. Utan antabus. Och han skulle inte vänta på ny medicin, det var inte heller dealen. Allt är just nu bara jag och mina dumma regler. Inte hans problem. Så kommer det vara tills nästa gång han får ångest och ångrar sig. Fram tills dess kommer han fortsätta hävda att han inte är alkoholist och att han inte tänkt sluta med antabusen för att supa ner sig utan bara för att kunna ta ett par öl i solen. Jamen då får han väl göra det då, jag vet ju att det kommer gå åt skogen pga icke-existerande stoppknapp. Men just nu tror han det, som så många gånger förr när vi bråkat om det. Före antabusens tid. Då vi bråkade precis hela tiden och det enda vi bråkade om var fylla och lögner. Inget annat. Vi har liksom inget annat att bråka om. Det betyder ju att det här året har varit så behagligt. Som att vara nykär igen.

Jag försökte förklara för honom hur det fick mig att känna att han hade spottat ut antabusen för att kunna dricka sprit tills han stupade. Jag har gått i stugan i fem dagar och verkligen njutit av hur mysigt vi har haft det. Men när han gör så här så är det som att han kastar bajs på mysigheten. Min känsla är att det bara är jag som har tyckt att det varit mysigt medan han out of the blue bara har bestämt sig för att dricka. För det var inte mysigt med mig utan alkoholen. Jag känner mig grundlurad på själva semestern och mysigheten.

Det kunde han inte förstå, han tyckte ju också att det hade varit fantastiskt mysigt och att han tog ett återfall hade inget med det att göra alls. Något som jag inte kan förstå. Dessutom talade jag om att jag tyckte det var oschysst att bestämma något helt nytt som i allra högsta grad påverkar mig med utan att prata med mig först. Helt plötsligt skall jag bara acceptera att han har ändrat sig. Jag har bönat och bett om att han skall prata med mig eller ringa sin kontakt när han känner att det håller på att gå åt helvete, något han inte gör.

Och så blev jag dessutom skitarg över tajmingen som jag skrev om i första inlägget. Jag skall bort i helgen. Han skall ta hand om både sig själv och djuren. Utan antabus. Det innebär att det inte finns en sportslig att jag kommer kunna slappna av och njuta av att hänga med min kompis. Då säger han att han kan ta sin antabusdos på fredagen så att jag inte behöver oroa mig under helgen.

Alltså jag fattar inte dessa svängningar. Jag vet ju att man aldrig någonsin kan lita fullt ut på en missbrukare, men så fort jag börjar lita på honom såpass mycket att jag faktiskt råkar säga till någon att NU...nu känns det okay och han gör ett jättejobb men vi mår bra tillsammans. Då går det per automatik åt helvete några dagar senare.

Jag önskar verkligen att jag inte älskade honom och därmed kunde sluta oroa mig och bry mig för att kunna ta djuren under armen och sticka när han tar sina återfall. Men det klarar jag inte. Inte bara det, det gör mig dessutom fly förbannad att det är jag som skall behöva packa ihop mina saker och sticka när han får sina infall och ändrar sig. Varför skall jag lämna vårt hem?

Och så finns den delen av mig som faktiskt inser att han har kommit en stor bit på vägen genom att faktiskt ha kontinuerlig kontakt med missbruksenheten (tre ggr i veckan) och att ta steget till antabus (som jag inte tvingat honom till, det har han kommit fram till tillsammans med dem under deras sessioner). Klart jag fattar att steget från att dricka varje dag till att helt plötsligt sköta om sig med hjälp av utomstående är skitstort. Men det i sig är ju ett problem också. När jag ser hur fantastisk han kan vara under så lång tid blir ju fallet så mycket högre och sveket så mycket större när han ljuger och dricker.

Det är en tuff resa för oss båda. Och jag vet att jag skriver långa romaner. Men det var befriande att skriva här och att läsa andras berättelser.

Men jag medger att jag ibland önskar att kärleken var slut. För det känns som att det hade varit mycket lättare. Då hade jag haft en utväg, det har jag inte nu. Även om det det inte verkar helt okomplicerat även om kärleken faktiskt är över, från det jag har läst här.

Jag är åtminstone tacksam över att han bara är beroende av alkohol. Och jag är än mer tacksam över att han inte är exempelvis spelmissbrukare. Det finns inget antabus mot spelsmissbruk, det är mycket enklare att göra i smyg och det kostar oftast fruktansvärt mycket pengar och drabbar de närstående på ett sätt som är fruktansvärt när missbrukaren spelar bort både hem och familj.

Ett steg i taget. Jag försöker med ett steg i taget. Även om jag mår piss just nu.

Hej Isabell,

Djävulens sjukdom helt rätt.
Min fru visade mig denna sida idag pga av gårdagens supande, så nu sitter man här jättetrasig och självklart med en megaångest. Har aldrig tidigare bet om hjälp eller varit på något forum men det känns bra för man känner igens sig i många berättelser. Jag vill slut helt med A från och med idag för A ska inte kunna vinna över mig, nu får det vara nog helt enkelt.

Skriva ner allt dåligt med alkohol är bra ide. Försök att vara stark och skippa alkoholen och för varje dag som går kommer du att må bättre så försöker jag tänka om det nu är någon tröst.

Vi hörs

Tack. Nej det är ju så och speciellt då man börjar känna att hela kroppen gör ont och börjar gå sönder totalt så är det väl antingen att supa ihjäl sig lr bara ta tag i det och kämpa även hur mycket hela jag skriker efter a. just nu. Får börja skriva ner allting som är negativt med alkoholen i mitt liv för jag vet att även om jag tar mig igenom den här kvällen så kommer jag snart att vara där igen så måste ha nånting att gå tillbaka på som kan stoppa mig när suget är som starkast. Djävulens sjukdom!!!

Dålig stil av avkomman tycker jag.
Du har all rätt att bli förbannad.

Hej Berra,

Det du skriver passar in på mig helt och hållet.
Skönt att veta att fler har det som mig. Lycka till med de kristallvita veckorna

Rickard