Senaste kommentarerna i forumet

Flygcert :-)

Ja, det är ett beslut jag aldrig ångrat och som jag vårdar ömt, jag har lärt mig att min nykterhet är en färskvara och jag måste pyssla om den. Och jag måste säga att jag är enormt glad för att vi har vår förening, vi som har en relation till Gården. Det är ju defacto den plats där mitt nya liv startade och vid varje vår- eller höstmöte är det som att komma tillbaka till föräldrahemmet. I mitten på september är det dags igen :-)))

Jag kan varmt rekommendera en Familjevecka på Gården för dig och andra som är anhöriga eller vänner. En intensiv och mycket givande vecka.

den ärliga önskan till förändring börjar ta plats i huvudet är det nära till beslut.

Låt det växa fram av egen kraft.

Kram !

jag hoppas att du inte tog det som att jag inte förstår att ni också haft svårigheter, för det menar jag verkligen inte.
Däremot vet du ju Mt, att jag många gånger lastar mig själv för att jag inte kämpade så som ni gjort. Jag förstår så klart inte hur ni haft det, men jag förstår att det alltid är svårt, jobbigt och hemskt med missbruk. Däremot förstår jag ju allt mer av skillnaden - alla kan bli arga ibland med rätta eller inte, och alla alkoholister kan bli arga - de kan behandla sin respektive illa i olika situationer, men ni har ju som du skriver tillsammans i era förhållanden lyckats lösa det. Jag vet att ni lämnade och att det fick era respektive att göra nya val. Men i mina ögon har jag ju ofta bilden av att ni har haft det som jag (hot, lite fysiskt men framför allt psykiskt våld, mycket ilska mot mig och barnen, kontrollerande utöver alkoholismen) och ändå kunnat lösa det, och då tänker jag ofta att jag är svag (precis som sambon sagt...) och det känns inte som det stämmer, även om jag har all respekt för att ni har haft många svårigheter så verkar det inte alls finnas samma tendenser hos era respektive som hos min...
Nu svamlar jag lite, men jag vill verkligen att du/ni ska veta att jag inte banaliserar, jag förstår att det varit svårt, en lång väg och ett gemensamt arbete.
Däremot som du skriver - jag tror att jag skulle ha fixat, men vi var två...

Stor kram, hoppas du inte är ledsen på mig?

Har grubblat lite. Sitter ju fortfarande stenhårt fast i blandmissbruk. Av nikotin då. Cig, snus, tuggummin och plåster om vartannat.
Varför gör jag det? Egenligen är det ju lika korkat som en alkis som tror att man kan bli mindre alkis av att bara dricka folköl i stället för starköl.

Har som sagt grunnat en del, och kommit fram till att vad det gäller rökningen har jag svårt för att " se slutet på filmen". Om jag inte vill eller inte kan ska jag låta vara osagt.

Nu har jag osökt fått en möjlighet att ge mej själv ett filmslut, ett sorgligt slut. Vår älskade katt dog igår, gissningen från veterinären var tumörer i lungorna. Alltså lungcancer. Hennes slut var inte vackert. Nu visste ju varken vi eller veterinären varför hon under ett halvår tappade vikt, blev mer orörlig, tappade muskelmassa och blev tröttare. Sista timmen igår, i bilen och hos veterinären, blev hennes dödskamp, stressen av att bli inmotad i transporten skyndade på det som var oundvikligt. Jag sprang in på kliniken med tårarna sprutande och skrek att de måste ta bort henne. Hon hann dö själv medan veterinären hämtade grejorna. Innan dess hade hon hunnit och lyssnnaat att de var fulla med vatten. Vanligaste orsaken till det är hjärtsvikt. Men även tumörer kan ge det enligt veterinären.

Har jag hittat slutet på min nikotinfilm nu? Kan jag äntligen ha hittat det som gör att jag slutligen VILL sluta röka?

det är inte så att "(tex Lelas och )Mt som lyckats lösa allt, få ett fungerande förhållande igen, så har jag bara inte förstått hur man kan göra det, och jag vet att de förklarat skillnaden, att deras respektive inte behandlat dem så illa..."

Det är inte så flygcert att JAG fått till ett fungerande förhållande igen... Jag gick! Eller tog bilen och for min väg med det mest nödvändiga och några kära saker. DET gjorde att han vände väg (steg 1). Visst var det jobbigt efter det också men hela tiden efter det har riktningen varit klar (steg 2 och 3 kanske man kan säga).

Det är inte heller så att han inte behandlat mig illa. Jag har också upplevt svåra saker, inte samma saker som du, men svåra och smärtsamma som dyker upp ibland ännu. Men nu kan vi tala om dem - förresten tala har vi kunnat längs hela vägen, det är grunden, de tillfällen då samtalet brustit är undantagen - vi kan tala om svåra situationer, om skuld och skam. Det är stor skillnad mot den hållning din exsambo visar mot dig.

"...så har jag bara inte förstått hur man kan göra det" skriver du. Det är inget som den ena kan göra.

Du har gjort det du kan, tagit hand om dig och ditt liv. OM han skulle vilja att ni blir en familj igen har han ju alla möjligheter att visa det - eller hur? Åtminstone har han haft alla möjligheter - och han har inte tagit chansen på ett kärleksfullt och öppet sätt, enl vad jag kan förstå.

Ursäkta osammanhängande text.. är på väg på ett möte. Kram / mt

Ja... Jag känner ibland att jag kämpat på bra, men åh - ibland blir jag så ledsen. Senast igår trampade han ner mig i jorden. Jag försöker att inte låta tankarna på honom och hans göranden ta över, men ibland måste de få finnas där och göra mig ledsen en stund. Ibland känner jag mig fortfarande som hans dörrmatta; han tar ett kliv och antingen så trampar han ett enda steg på dörrmattan med lite halvsmutsiga skor och ställer sedan skorna vid sidan om (och då kan jag snabbt och enkelt borsta bort det lilla han lämnat efter sig) eller så ställer han sig med båda skorna mitt på dörrmattan, drar skorna fram och tillbaka över dörrmattan för att bli av med precis vartenda sandkorn, varenda lerklump och varenda litet uns av skräp som kan ha fastnat under skorna för att sedan lämna dem mitt på dörrmattan och kliva ur dem (och då är det som att hur mycket jag än borstar, skakar och dammsuger mattan så försvinner inte allt...). Ibland står jag upp för saker men då upprepar han som i ett mantra olika varianter men med samma innebörd: "om du gör så så kommer vi inte komma överens och då har du förstört för barnen" och FAN, vad jag kan hata honom ibland.

Hoppas att du har en underbar sommar Lelas!

Ja... Jag känner ibland att jag kämpat på bra, men åh - ibland blir jag så ledsen. Senast igår trampade han ner mig i jorden. Jag försöker att inte låta tankarna på honom och hans göranden ta över, men ibland måste de få finnas där och göra mig ledsen en stund. Ibland känner jag mig fortfarande som hans dörrmatta; han tar ett kliv och antingen så trampar han ett enda steg på dörrmattan med lite halvsmutsiga skor och ställer sedan skorna vid sidan om (och då kan jag snabbt och enkelt borsta bort det lilla han lämnat efter sig) eller så ställer han sig med båda skorna mitt på dörrmattan, drar skorna fram och tillbaka över dörrmattan för att bli av med precis vartenda sandkorn, varenda lerklump och varenda litet uns av skräp som kan ha fastnat under skorna för att sedan lämna dem mitt på dörrmattan och kliva ur dem (och då är det som att hur mycket jag än borstar, skakar och dammsuger mattan så försvinner inte allt...). Ibland står jag upp för saker men då upprepar han som i ett mantra olika varianter men med samma innebörd: "om du gör så så kommer vi inte komma överens och då har du förstört för barnen" och FAN, vad jag kan hata honom ibland.

Hoppas att du har en underbar sommar Lelas!

och fastnade i några ord av Mammy Blue...

Anteckningar för min egen skull:
Hon skrev att hennes sambo blev "snällare och tjatigare" när han dricker. Det ger mig lite lättnad - jag fastnar så lätt i att exsambons ilska var förknippad med alkohol, på något sätt att alla som dricker i ett missbruk blir sådana och när jag har läst om tex Lelas och Mt som lyckats lösa allt, få ett fungerande förhållande igen, så har jag bara inte förstått hur man kan göra det, och jag vet att de förklarat skillnaden, att deras respektive inte behandlat dem så illa... Men det har inte riktigt gått in i min hjärna. Jag behöver "bara" acceptera att så arg som min exsambo blev (och ibland blir) så varken orkade, kunde eller ville jag stanna.

Underbart att läsa om någon som stöttar sin man.
Jag råkar vara din man och att han tagit tjuren vid hornen är ett bevis på att han älskar dig och familjen
mest av allt.
Något som man inte kan förstå om man inte suttit i skiten är precis hur stort ett sådant steg är.
Ett tips kan vara hypnosterapi också. Jag ska dit på måndag och kommer skriva om hur det var.
Jag är skeptisk till hypnosbiten, men många jag känner har blivit behjälpta med andra problem och
de trodde inte heller på det så det gör mig optimistisk.

Håller tummar, tår och allt annat för att det går bra på mötet.

Nu är måttet rågat.
Idag har jag gått en vecka utan alkohol.
Min historia?
Har under de senaste femton åren inte varit utan sprit någon längre period förutom när jag låg på sjukhuset en gång.
Nu år måttet rågat som sagt.
Har bokat in mig på hypnosterapi.
Har många vänner som lyckats sluta snusa (alla har varit lika skeptiska) och röka efter nästan ett helt liv bunden till skiten.
Så nu är mitt hopp att det funkar för mig också.
Går inte en dag utan att jag tänker på alkohol just nu, tänker vara stark.
Tänker ta emot kärleken till alkoholen, ge den en kram och en puss på kinden och sedan en fet spark i röven ut genom dörren.
Har ingen jag kan vända mig till för att tala ut om mitt missbruk.

Har försökt att söka hjälp innan, fick Cipralex utskrivet.. fungerade "sådär" (läs inte alls).
Har försökt kontakta AA i ren depseration vid ett par tillfällen, de hör aldrig av sig.
Nu kör vi, UT UR DIMMAN!

Blir så oerhört rörd av ditt inlägg om hur du beslutade dig för att ta emot hjälp, hur du gjorde och hur det kändes. Jag kan självklart aldrig förstå hur det var, men jag kan som medberoende förstå lite grann... Det är så oerhört starkt av dig, du verkar nöjd och stolt över ditt beslut, med rätta - tack för att du delar med dig.

Kram

hände en sak tidigare som gjorde att jag kom att tänka på vad som egentligen gjorde att jag ärligt sökte hjälp.

Främsta anledningen var att jag kände att jag inte längre hade några andra utvägar kvar än 2 stycken och båda lika obehagliga.

Jag kunde välja på att ta emot hjälp för att komma från mitt destruktiva liv eller helt sonika fortsätta att dricka tills jag dog.

Då var det valet inte helt självklart för mig.

Jag hade ju provat alla sätt som beskrivs på det här forumet med att trappa ner, dricka bara under helgen, dricka "fin"sprit, "vita" veckor, cykla (!!!), äta rätt, Antabus och Campral, mm mm och trots alla dessa försök så drack jag bara mer och mer. Jag följde schemat för en beroende till punkt och pricka. Trots min misär så hade jag jobb och familj kvar så jag trodde ju att det inte var såååå farligt med mitt sätt att leva. En alkis sitter ju på parkbänken och sover under broar och det gjorde ju inte jag. Än.

När det där lilla ordet "ÄN" hade satt sig fast i skallen så började något att hända med mig. Jag insåg att om jag blev av med familjen, huset och jobbet så var jag också en parkbänkare. Och det var väldigt nära.

När jag väl insåg att jag var tvungen att lägga stoltheten och skammen och skuldkänslorna åt sidan för att alls ha en möjlighet att reda ut mitt liv släppte den sista spärren och jag slängde mig ut i det okända för att be om hjälp. Det tog ett halvår med massor av telefonsamtal och möten med okunniga socionomer och groteska mängder med ångest över vad folk pratade om mig innan jag insåg att jag aldrig någonsin skulle få hjälp av det offentliga systemet. Eller jo, jag blev erbjuden ett "behandlingshem" som kommunen hade och där jag var på studiebesök och, jag tackar min högre makt för det, jag tackade NEJ efter det besöket. Med facit i handen är jag oändligt glad för det.

Att behöva fläka upp sig för en massa okunniga socionomer som inte fattar ett jota av hur en alkoholist fungerar är djävligt jobbigt och slitsamt. De har ingen som helst förmåga att sätta sig in i vilken vånda det är att avslöja sig själv som alkis och då framförallt inför helt okända människor som man inte har förtroende för. Alla klarar inte det.

Det helt avgörande för mig var att jag släppte mitt eget hemlighetsmakeri och la min stora skam på hyllan ett tag. Jag var helt på det klara med att om jag skulle överleva var jag tvungen att lämna mitt liv i händerna på andra och lita på att de visste bättre än vad jag då gjorde. Min resa till Nämndemansgården var ett sammelsurium av ångesttankar och ren trötthet. Jag mådde så gränslöst dåligt, inte bara av bakfylla, utan även av rädsla över vad som skulle hända med mig. Mitt dåliga mående var så kompakt att det kändes som att det gick att ta på.

Jag blev väl mottagen på alla sätt och vis och jag släppte alla tankar på vad som hände ute i "stora" världen och tillät mig för första gången i mitt liv att bara vara.

Den natten sov jag som jag aldrig gjort förr i mitt liv. Det var äntligen över, jag hade gått emot mina rädslor och för absolut första gången gjort något för min egen skull.

Jag var äntligen hemma.

Och lite besviken, jag trodde som Fia skriver att du faktiskt slutade i början av juli. Sen kände jag igen mej själv för mycket. Jag har också ramlat, troligen nån mikrosvimning, man kan få blodtrycksfall av för mycket alkohol. Jag vaknade på golvet med glasögonen i bitar och lillfingret utåtvridet. Stukat. Blåtira fick jag förstås också. Kunde inte visa mej ute på en vecka av skam, vilket gjorde att jag heller inte kunde gå till läkare med mitt finger. Det betyder att mitt finger för alltid är en krokig påminnelse om vad jag gjort. Bra i sej men trots det drack jag under några månader till, otroligt. Så din berättelse blev en smärtsam påminnelse. Fast nu är jag nykter sedan dess, 1 år och 2 mån nu och kommer så att förbli. Jag tror nog du nu har nått din botten, du behöver inte lägre, vad? Jag önskar verkligen det.

För mej var det viktigt att acceptera att jag aldrig ska dricka igen. Det har inte alls varit svårt med den tanken nu. Så mycket skit som jag fått med alkoholen. Jag önskar dej detsamma. Ta hand om dej.

Inte har du skrämt bort mig heller Fenix! Vi har alla varit där och det var starkt av dig att skriva ner det. Däremot blev jag kanske lite paff över din uppriktighet och kunde kanske inte riktigt hantera den. Jag trodde verkligen att du hade slutat i början av juli. Men nu har du slutat, eller? Vare sig ja eller nej så önskar jag dig det bästa och en stor kram får du! Liksom MB tycker jag att det är fantastiskt att du fått din fru med dig. Ta till vara på det och försök att varken svika henne eller dig själv nu. Upp igen! Den stora kramen från Fia.

Ja, en veckas nykterhet var värt att firas tyckte han, det blev en vända tlll systemet... Han har ganska långt till sin botten, så jag får nog vänta. En evig tur att jag är så lugn och säker på min nykterhet att det inte bekommer mej det minsta. För ett år sedan hade jag snott de tre burkar jag snubblade över i morse och druckit upp dem själv efter jobbet...

jag trodde faktiskt att jag kommenterat ditt "blodbad". Jag får nog vara mer noggrann med att kolla att det jag vill att mobilen gör faktiskt blir gjort...
Ja, the bottom is nådd kanske man kan säga. Bra att din fru nu inser allvaret i din kamp, det är mycket lättare att låta bli att dricka sånt som inte finns.
En stor kram eller två!
/MB

och bra film som alla drogliberaler borde se :

http://urplay.se/Produkter/177265-Fakta-droger-Hog

som inte är lätta eller självklara men som kan rädda ditt liv. Du är den viktigaste personen i ditt liv och måste handla därefter.

Grattis till ett starkt vägval.

bort alla från min tråd med sista inlägget? Snart en vecka sedan jag ramlade ned i avgrunden, och det har förutom alla blessyrer varit en bra och nykter vecka. Är fortfarande ganska skärrad över vad som hände. Inser nu varför alkisarna på stan ofta ser ut som de göra med blåmärken och sår. Finns inte en droppe hemma, och min fru har också lagt av i solidaritet så vi har ett nyktert och bra liv just nu. Semester nu och det finns inte en tanke på att dricka alkohol. Som det skrevs här någonstans, det där med att slå i sn botten känns som jag nu gjort med råge!
Fenix

Tack för de visa orden Mammy Blue! Jag har också läst Allen Carrs bok, fast den om att sluta dricka alkohol. Det var ganska länge sedan så det är kanske läge att läsa den igen.

Idag har det känts ganska okej. Fullt upp på jobb, så tankarna har inte haft så många chanser att flyta iväg på annat håll. Fortfarande trött och har svårt att komma igång med saker. Blir lätt hängande framför datorn och slösurfar/halvsover. Men lite blev gjort i alla fall; Vikt tvätt, planterat om några blommor och diskat.

Har funderat på hur det ska gå om två veckor. Då ska vi spendera en vecka i en stuga tillsammans med två andra par. De är alla "normala" vad det gäller alkoholintaget och har ingen aning om mina problem. Jag är inte mogen att berätta sanningen för dem, inte ens min äkta hälft vet ju hur illa det är! Men jag vill verkligen fortsätta vara nykter. Kanske blir det att jag dricker alkoholfri öl. Om man sitter där med ett glas så kommer inte frågan upp. Eller så säger jag bara att det är en nykter period som gäller. Får se...

är verkligen inte lätt - styrkekram till dig!
Kul ändå att du kan hitta positiva saker att glädjas åt mitt i sorgen - och en veckas nykterhet är såklart något att fira!
Och att kunna hoppas är skönt, bara det inte bäddar för ny besvikelse... Men du verkar så klok och har ju själv erfarenhet av att sluta, så den risken är nog inte så stor i ditt fall!
Håller tummarna att det håller i sig!

i magen verkar vara en bra strategi. Jag har fått kämpa för att inte leta tomburkar, systembolagskvitton, oöppnade burkar, tecken på fylla etc, har försökt att inte lptsas om att problemet finns, men varit brutalt uppriktig med mina egna problem. Idag kom han helt appropå ovh meddelade att han varit helt nykter i en vecka. Bedriften blir inte mindre av att han har semester. Så glad jag blev, det blev nästan, nästan så att det gick lättare att hantera att jag nu på eftermiddagen akut fick åka till veterinär och avliva vår älskade katt.

Det finns hopp om sambon också!

nu har du nog slagit i botten. Nu finns det bara en väg -uppåt. Nu har du konstaterat vad som finns på botten och det var inget man längtar efter. Den här händelsen är den du kan tänka på när du nästa gång får någon toktanke om att "ett litet glas kan väl aldrig skada".

En jättekram får du av mej!
/MB

Panga på bara! (-:

Ett annat hett tips eftersom du pysslar med idrott: fånga tankarna du tänker om alkohol, de flyger ju för det mesta ganska snabbt genom huvude, fånga dem, analysera varför du tänkte dem. Bemöt dem därefter med motargument. Du skulle ju aldrig träffa tavlan om du inte justerade siktet eller vad det nu var som gjorde att skottet inte hamnade där det skulle. Att bara slänga upp geväret på axeln och skjuta hej vilt i hopp om att NÅGOT skott kanske kommer träffa, det blir man inte mästare på. Samma är det med alkohol för oss alkisar. Det kräver ett medvetet tänk som styr tankarna dit vi vill ha dem. Litegrand som en fårhund som jagar ifatt får som inte vill gå ått samma håll som resten av flocken om du förstår vad jag menar. Det blir kaos, kanske inte med en gång, men så småningom, om man låter frifräsarfåren tuta runt som de vill. De tankar som frifräser om alkohol, som i ditt exempel om att måla verandan blir mycket roligare om man dricker öl bör jagas in i flocken igen med tanken ja men nu är det så här att jag VILL INTE DRICKA, så det så!
Det är nog detta som hjälpt mej mest, inspiration fick jag efter att ha lyssnat på ett program på P1 om idrottspsykologi plus att jag lusläst Allen Carrs bok Äntligen ickerökare.

Ja, jag låter styv i korken och stöddig, men är egentligen bara skitglad över att jag lyckats lägga av, och relativt enkelt också när jag kom på " den rätta knycken" för mej..
Ha det gott i sommarvärmen!
/MB

Slutade med Antabus och började dricka igen. Igår ramlade jag och slog huvudet och mitt öra ser ut som en tomat. Hela axeln är blå. Mina barn..Mina barn! De trodde att jag skulle dö. De grät. Jag gråter när jag skriver nu. Min man bäddade ned mig och var otroligt arg, ledsen och rädd. Han tänkte ringa efter en ambulans. Jag var så glad över att vara nykter. Varför är det så svårt? Jag ska berätta för min man om Antabusen. Jag måste be honom om hjälp med det här. Usch, jag mår så otroligt dåligt!
Dag1