Senaste kommentarerna i forumet

Kram! Nu ska vi vara "vit, glad och tacksam". ;)

Hur fungerar det där med antabusen för dig? Påverkar den ditt sug också? För att du vet att dricker du något ikväll så kommer du må skit på riktigt? Har inte läst på om halveringstider och annat och hur snabbt den verkar samt hur snabbt den går ur kroppen. Skönt att du fixade en, vad som verkar med dina mått, ha varit en riktigt lyckad helg! Ha världens bästa måndag nu!

Måndag morgon. Känner mig nöjd och svspänd. Ingen ångest eller A-sug. Tar en antabus för säkerhets skull. Då behöver jag inte ens fundera på A och kan helt enkelt inte ge efter för ett eventuellt sug.

Så fort du verkligen lyckats stålsätta dig så kommer du istället njuta av nätter där du sover som folk och vaknar stolt och pigg Prickis. Kämpa!

Har gått bra. Men visst är det jobbigt med ångesten. Man vaknar på nätterna och undrar vad man håller på med. Vrider och vänder på argument och vet vad man borde göra. Jag är trött på mitt smygande, trött på att börja om från början. Men det går bättre sen jag började skriva här. Vi hjälps åt att klara ett sunt drickande.
Kämpa på allihopa.

Till dig Lena, och orden om att finna en människa där hon är mm är värda att läsa om igen.
Jag mår riktigt bra, och är tacksam för vänner, jobb o nykterhet. Hoppas att du får en solig måndag!
Kram
M

Så har det gått en vecka till, det är Söndag och jag försöker få till en slutkläm....

Bra eller dåligt?

Finns det dåligheter?
Tydligen inte tillräckligt stora för att ens kunna fastna i mitt minne, jo de finns där naturligtvis om jag anstränger mig, men de förtar inte mitt liv.
Så?, ...bra eller dåligt?

Det borde ju vara bra då rå, men inte sådär att man stå upp i sängen och applåderar, hurra vicken jäla bra vecka det var som gick!
Nä, nu är man ju sådär svenskt lite försiktigt med sina utlåtande, den var okey...typ!
Den var bra utan minnesvärda dåligheter helt enkelt, alltså bra....eller?
Jo den var bra, så nu var det bestämt, klart!

Arbetsveckan var lång, men ändå kort på något konstigt sätt, beror lite hur man ser på den, alltid lång i början och går snabbare på slutet.
Skitväder i slutet på den och hela helgen var vädermässigt helt jutten.
Men vad gjorde det, vi tog det lugnt båda dagarna och körde en storstädning på lördagen, tänk så skönt det är att kunna städa ur skiten på något sätt...
Man blir nöjd i flera dagar efteråt, men samtidigt skitförbannad för minsta lilla sopa, fläck eller nytt bromsspår i muggen, hallå det är nystädadat här, eller VAR kanske...

På lördagskvällen var vi bortbjudna, värdparet hade fyllt lådan längst ner i kylen, -det här är Berras lådda!, bara så att ni alla vet.
Det är som sagt ingen hemlighet längre, alla vi blir bortbjudna till tycker faltiskt att det ör ganska så spännande att botanisera runt bland det alkoholfria sortimentet.
Jo vi pratar en hel del om min nykterhet, det känns inte jobbigt längre bland människor jag känner ett stort förtroende för.
De tycker jag gör rätt men kan samtidigt inte erkänna att de gör fel, ett konstigt förhållningssätt till alkoholen egentligen, den visar bara på hur starkt den indoktrinerar folk egentligen.
Men jag mår bra, och det är det viktigaste, alltid jag som går först i min egna lilla värld, att vara självisk är jätteviktigt för mitt bevarande av min nykterhet.

En slutkontemta över hur helgen blev, ska jag klanka ner på den för det jädrans skitvädret vi hade?
Nej självklart inte, det jag inte kan rå på ska jag heller inte låta mig beröras av, sinnesrobönen ni vet.
Det hände inte sådana saker som jag kanske hade planerat. Men å andra sidan så gjorde jag också sådana grejor som jag inte hade planerat.
Och vad är roligast då, självklart det mer impulsiva, där man får anpassa sig efter förutsättningarna, men visst är det muppigt att man ska bli irriterad och stressad över det man inte kan göra, bara för att man hade planerad in det sedan tidigare.

Det är saker man måste lära av sig med, att vara förändringsbar är något jag fortfarande jobbar med, en del av min "mognadsprocess".
Det är mycket lump på kontoret som behöver slussas ut i det runda arkivet.

Det handlar om att jag ska må bra, och då måste jag röja väg för detta, ta bort små irritationsmoment...
För vem vet vad som händer när allting känns övermäktigt?
Jo man tappar kontrollen och överlåter framtiden till det som sker när man man börjar dricka igen.

Stora tunga elefanter dansar lindans på en tunn sytråd, man borde veta vad som händer, det kan aldrig gå bra.
Jag safe'ar och satsar på säkra kort, kör nyktert nu och under en överskådlig framtid, då mår jag som bäst.

Ha'de'

Berra

har jag inte haft på många, många år, säkert 10 och jag tänker inte ens försöka. BIB:ar har jag aldrig ens börjat med, insåg direkt att jag inte klarade det.

Känns inte bra att du står ut med melankolin? Jag tror att det är ett stort problem för oss som har alkoholproblem. Vi känner mycket och starkt och vänjer oss vid A som får oss att stå ut. Kram

på andras initiativ agerande och beslut.På det ska jag grunda mitt eget liv,min egen framtid.
Och jag lägger det i händerna på en alkoholist istället för i mina egna.
Hur tänker jag då? Var nånstans kan jag se att han har makten att påverka min framtid och mitt liv.
Varför ska mitt liv i så hög grad påverkas av hans beslut?
För att slippa själv,visserligen ingen ny insikt men ändå.

I allt annat är det alltid jag som styr rodret men inte i detta,hur kommer det sig?
För att jag inte kan besluta och styra åt honom visserligen.
Men hur många nya vägar kan jag inte kliva in på som gagnar mig och mitt liv.
Om det nu är så att han fortsätter vara nykter och att vi hittar varann igen så behöver ju inte mitt nya liv utan honom utesluta honom.
Det är ju det jag nånstans inbillar mig.
Om jag står kvar på stationen och ser tågen rulla förbi så kommer ju snart ett nytt,eller?
Kanske jag vågar åka med åtminstone till nästa station..

Ingen ångest, ingen baksmälla eller överdriven trötthet. Känns bra att tänka på hur trevligt jag hade igår.

Ja så var dagen över och den har varit ok. Blivit fint firad av familj och barn men har haft en melankoli hela dagen. Var tvungen att gå en runda mitt på dagen. Satt i solen och tårarna rann. Vet inte riktigt varför men det är mycket känslor i omlopp. Pratat med min man och han är fin på att lyssna även om jag inte alltid är säker på att han fattar ett dugg av det jag pratar om. :)

Tänkte på att jag tidigare dövat mig med alkohol och inte tillåtit mig att känna. Locket på hela tiden för att orka. Jobba mån-fre och sedan alkohol fre-sön. Fast i slutet alkohol mån-mån!!!!
Nu känner jag allt och framförallt en ENORM glädje över att vara nykter. Förstår inte att jag orkade tidigare.
Nu dags för mys i soffan med man, film och godis!!!!

Mellan raderna så låter det som om du saknar ditt gamla jag lite. Där du hade en bättre kontroll på kosten, du tränade och du hade mindre ångest. Jag vet hur det är också när man har /har haft en mamma med problem och är rädd för att bli likadan själv. Du är dock lite ute på hal is låter det som, åtminstone om du fortsätter som nu och inte minst det du skriver om att du varit bakis på jobbet osv. Det om något är faktiskt ett tecken på att du kommit en bra bit på vägen i ett beroende och missbruk. Tycker det är toppen att du har fått den första insikten iaf och det är toppen att du både skriver och läser här!

Gör ett tappert försök att återta din hälsa och ditt liv! Sätt ner foten och se till att samla nyktra vardagar först och främst åtminstone, om du inte är villig att ta helgfyllorna också i samma veva. Börja träna igen och styr upp kosten. Precis som du själv skrev, du kommer känna igen dig efter bara några helnyktra dagar! Ännu mer belöning när endorfinerna från träningen slår in och än mer när du ser att din kropp börjar återgå till ditt forna jag. Du har en guldchans att stoppa den där onda spiralen här och nu. Kör hårt och kämpa på!

Bra att du reflekterar över ditt umgänge. Själv blev jag positivt överraskad igår över hur trevliga alla var, har inte riktigt hängt med förr om åren.....

Jag har levt med beroenden större delen av mitt liv. Fick anorexia som 15- åring, som övergick i bulimi. Sedan ortorexi ovanpå det. Hade några " friska" år när barnen var små. Därefter kom alkoholen in. Nu vill jag bli fri på riktigt. Har inte sett hela bilden förrän nu, hur jag gått från ett beroende/ missbruk till ett annat. Levde många år i destruktivt förhållande med verbal misshandel. Tror att ett viktigt steg för mig även är att förlåta mig själv, se på mig själv med empati.

Socialt arv påverkar, dvs vilken miljö man själv växte upp i och vad man blev exponerad för och när. Sedan hävdar forskare att flera gener i samspel kan göra att vissa personer har lättare att bli beroende. En typisk beroendeperson är någon som kan bli fixerad vid något. Arbetsnarkoman, träningsnarkoman, cocacolamissburkare, det finns alla möjliga saker som folk blir fixerade vid och kör på frenetiskt med.

Jag tränar på en seriös nivå, men det påverkar bara mitt alkoholmissbruk nämnvärt. Klart, hade jag inte tränat alls, så är jag övertygad om att jag hade druckit MER. Så träningen i sig räddar ju upp tillvaron lite. I mitt fall behöver jag dock ta itu med det som skapar den största ångesten en gång för alla och då med andra metoder än att dämpa tillfälligt med alkohol.

Har väl alltid använt mig av dämpande när jag haft ångest. Har funderat på det! Hamnar lätt i beroenden men har lyckats ta mig ur dom. Tex rökning för att ersätta med nikotintuggummin . Har vissa lättare att hamna i beroenden? Alkoholen har ersatt det andra!

Har varit i ett långt återfall nu ca 1månad dricker ett par gånger i veckan klarade att vara nyckter i ett halvår går på behandling mår för övrigt bra utan när jag dricker men nu är det jätte tufft tvivlar på mej skälv

...att det är först efter 3-4 dagar nykter som jag känner mig som mig själv och tänker: "åh, det här är jag!" Det har som sagt inte hänt så ofta detta året så inte konstigt att man mår dåligt. Igår drack jag inget men känner fortfarande av det från i fredags.

Tack Rufus! Jag vet att jag inte är ensam men ibland är det svårt att inte tänka på barndomen och allt som gick fel, men ångesten blir bara värre med alkohol! Var ute i fredags med kollegor, såklart blir det ett par drinkar innan jag går ut så annars klarar jag det inte, om det inte är med nära vänner eller min kille. drack ett par gin and tonics ute + en öl + shot och sen hamnade jag hemma hos en av kollegorna och vi rökte på tillsammans vilket låter helt sjukt, jag gillar det inte, och förstår inte varför min alkoholhjärna ALLTID ska "testa" när någon föreslår en drog eller mer alkohol eller vafan som helst. Har i alla fall en minneslucka efter att vi rökte och vaknade upp hemma i soffan med kläderna på, och tror det är kombinationen av de två drogerna tillsammans för jag brukar aldrig få det annars. Sammanfattning av fredagen...

Mitt alkoholintag har verkligen eskalerat det senaste året. När jag började dricka så drack jag kanske en eller två gånger i månaden. Gick ut med vänner. Blev alltid jättefull men allt var nytt och det gjorde inte så mycket eftersom det är så sällan. Sen blev det mer och mer, vid 20 så kan man ju köpa ut så då blev det oftast förfest innan utgång eller bara att köpa vin och hänga med kompisar. Sen flyttade jag hit och det har bara blivit värre. Jag drack aldrig två dagar i rad förut, men det händer ofta nu. Det fanns inte på kartan att jag skulle dricka en dag innan jobbet, men det händer nu. Och nu det senaste... Jag har druckit ett eller två glas innan jobbet bara för att ångesten är så stor. Jag skäms otroligt för det. Aldrig trodde jag att det skulle vara mig. Det känns skönt att skriva ner detta och konstatera att jag mår inte bra när jag håller på såhär. Förra året gick jag till gymmet ofta, men nu är det ohållbart på grund av bakfylla osv. Har gått upp i vikt vilket gör mig osäkrare. Kan inte hålla på såhär!

De är dom rätta orden Ulla Bulla du skriver i början, och det är så jag befinner mig i. Och förstår precis hur du menar med vågen. Kanske är nog så att varje dag växer mitt beslut innerst inne hos mig, men rädslan till vad? ligger ändå trots allt hos mig. Vad är jag rädd för? Är det ensamheten? Att veta att vi aldrig mer kommer ses och ha kontakt? Att jag kommer sakna den nyktra fina mannen? Ena stunden känner jag mig som världens ensammaste medberoende och ingen förstår. Sen nästa stund tänker jag nä, jag är faktiskt inte ensam. Detta forum och några andra bekanta jag vet om är ungefär i samma situation.
Jag har besökt Al-anon två gånger nu och det känns skönt att vara på de möten. Det är kanske de möten och forumet här och min terapeut som jag börjat gå till som gör att jag kanske kommer mer till insikt och finner mitt mod tillräckligt för att kunna släppa och gå vidare.
Kanske behöver jag den hjälpen för att sakta lämna han. Istället för att dra näven i bordet och sen gå.... Har testat det några gånger och det har gått sådär.
Tack för de ord du skriver Ulla Bulla. Det är så känslan är hos mig. Styrkekram

Och jag skapade ny tråd bara.

Jag tränar redan men kan absolut öka på ! Kan lätt bli att hitta ursäkter pga trötthet eller deppighet. Vilket naturligtvis leder till att ta ett glas vin! Vet ju hur bra jag mår av att röra mig! Ska genast ta tag ii ett träningsprogram! Tack!
Har du själv märkt resultat?

Man får väga vad som känns bäst och gå på magkänsla. Ibland blir det klockrent. Ibland bara fel.

Ja, den säger nåt, denna "Till eftertanke". Precis som det här håldramat i fem akter du bjöd på nyligen. :)

Vi ska snart iväg och fira svärmor på Mors dag. Jag firar min mamma i tysthet med tio nyktra veckor. Tror hon gläds med mig i sin himmel i dag. ♥

Så fint du beskriver det. Ja, i kväll samlas vi kring lägerelden och sjunger tillsammans alla de visor som lockar till tårar och skratt, allt om vartannat. Vi sitter där i armkrok, orädda och trygga med varandra, elden gnistrar och sprakar och vi sjunger fel och falskt och korven på spetten spricker i pur glädje. Så gör vi i kväll. Varje kväll. ♥