Senaste kommentarerna i forumet

Jag trivs på alanon, känner mig välkommen där. Jag mår bra av att lyssna och dela. Jag kan gråta där men jag känner mig alltid lugnare inuti efter ett möte. På alanon kan jag sortera kaoset.

Men de senaste veckorna har jag börjat slarva med att gå dit, hittar på en massa fåniga anledningar till att inte gå dit (som att jag måste städa). Jag har till och med ljugit för en vän och sagt att jag gått dit fastän jag inte gjorde det. Har på senaste upplevt en stark ångest när det kommit till mötesdag och liksom valt att låta ångesten vinna och stannat hemma istället.

Mitt innersta jag vet ju att det bästa sättet att segra över ångestmonstret är att gå dit fastän jag känner obehag, handla tvärtemot känslan. Mitt innersta jag vet också att obehaget kommer att passera efter en stund när jag väl är där och att det kommer att kännas bättre efteråt.

Varför är jag så egensinnig och har så svårt att göra det som jag vet är bra för mig? Alkoholmässigt så är det ju lugnt nu men det händer alltid en massa skit ändå som jag inte kan styra över och då gäller det att inte gå tillbaka till destruktiva beteenden och tankar, något som alanon kan ge mig styrka i.

Jag läste i min tråd där jag skrivit om mina vänner som väntar på tvångsdeportering. När jag läste det jag skrivit så var det som en nyhet för mig för jag har förträngt det. Jag har inte ens varit och hälsat på dem på senaste för att jag inte vet hur jag ska hantera det. Så jag har låtsats som ingenting, som att allt är som vanligt med dem. De finns där och vi ska spela fotboll och ut på picknick i sommar, precis som vi brukar. Det skrämmer mig att jag kan "glömma bort" verkligheten som den är. Ingenting blir bättre av det. Det blir istället som att jag får ett dödsbesked för första gången, varje gång jag väl kommer ihåg att så här är det ju.

Jag var på vårdcentralen i förra veckan för att läkaren skulle kolla på en knöl i bröstet. Jag är ung för bröstcancer men då min mamma fick det ung så måste jag kolla. Nu väntar jag på tid för mammografi och det är plågsamt att vänta. En del av mig tänker att det redan är kört, utan att veta något egentligen.

Jag märker att min stresstålighet är väldigt låg och att jag har lätt för att "ge upp" när det är svårt. Mitt mörka jag säger att det inte är någon ide att gå till alanon för att jag aldrig kan må bra ändå. Som om jag vill styra hela världen till att vara en bra och lycklig plats, annars får det vara.

Eller kanske är det så, vädrar det mest förbjudna och skamfyllda här, att jag har mått så dåligt i så många år att det blivit en del av min identitet att jag inte vet vem jag är när jag tillåter mig att må bra. Skulle någon fråga mig irl om det är så så skulle jag blåneka, ingen vill ju ha det såsom jag har haft det. Men här, gömd bakom anonymiteten och tangenternas ärlighet så vågar jag ändå fråga mig om det faktiskt kan vara så att jag egentligen är livrädd för att må bra, för att "jag" då inte längre kommer att finnas.

Redan som tolvåring började jag tänka på döden, på självmord. Jag tänkte alltid att jag bara skulle leva ett år till, när jag är 13 kommer jag att dö, sedan när jag blev 13; när jag är 14 kommer jag att vara död o.s.v. Det fanns en tröst i det, att jag bara skulle behöva stå ut ett år i taget. Det tänket fortsatte in i vuxenåldern men kortades ner, blev till månader, ibland dagar och timmar, vilket både var en tröst men som också gjorde att jag aldrig helt och fullt behövde ta tag i saker för jag skulle ju ändå vara död snart. Jag behövde heller inte bry mig om konsekvenserna av mitt handlande. Jag drog på mig böter och skadestånd som jag aldrig trodde jag skulle behöva betala tillbaka. Jag satt häktad för att jag på mitt sätt försökte rädda livet på en annan människa. Jag blev friad i rätten men var fullt beredd att ta ett fängelsestraff för en annan person då jag inte värdesatte mitt eget liv alls. Jag skaffade till och med ett kreditkort för att hjälpa någon annan som behövde pengar för att jag då var övertygad om att jag ändå inte skulle leva då banken ville ha sina pengar tillbaka. Så sjukt.

Nu sitter jag här med ett föstahandskontrakt på en lägenhet. För första gången i mitt liv så har jag ett boende där jag vet att jag kan stanna hur länge jag vill. Jag trivs här. Jag har en hund som behöver mig så att utsätta mig för sådan risker som att bli gripen av polis är helt uteslutet nu. Jag måste alltid komma hem till min hund. Jag har börjat planera min ekonomi för att om X antal år vara skuldfri. Jag säger ifrån när människor kräver för mycket av mig. Jag värdesätter också mitt liv och livskvalitet.

Jag tänker inte längre att jag kommer att vara död om ett år. Jag vill leva men ärligt talat så skrämmer det mig som fan att försöka föreställa mig ett helt liv.

Är det någon som känner igen sig i det här? Ja, inte i allt som jag varit med om men jag tänker på att många säger att en medberoende till och med ibland vill få den nyktre alkisen att börja dricka igen för att det nya livet kan vara skrämmande, att man kan vara rädd för positiva förändringar?

Jag vill inte att mina alkisar ska börja dricka igen men däremot så vet jag inte riktigt hur jag ska leva utan att vara rädd för att falla.

Kram

medel som gör att ansvariga ser att det finns folk därute som bryr sig är bra. Svenska folket är lite för snällt och de som ska vara till vår service glömmer varför de sitter där. På nåt sätt har deras version av världen blivit att vi undersåtar är till för dom och inte tvärtom.

Hänvisa gärna till att regeringens missbruksutredare Gerhard Larsson rekommenderar denna sida i sin text. http://www.regeringen.se/content/1/c6/16/71/05/4a710efb.pdf Punkten 2.8

Jag har själv stött på lite motstånd i mina försök till påstötningar men 3 olika befattningshavare har lovat att hjälpa till. Knepigt nog stoppar en registrator på socialdepartementet min förfrågan om en mailadress pga att aktuellt uppdrag är avslutat. Att söka i registret (all post måste registreras ) var liksom inte aktuellt, den servicen har vi inte till undersåtarna om man inte ställer en direkt fråga :-((

Själv orkar jag inte ge mig in i kampen för alkoholhjälpen/forum just nu men jag blir väldigt glad att det finns de som orkar och kan.

Sorgsen, jag tycker inte du siktar för högt med JO. När man provat olika metoder så får man ta till det som finns kvar, tänker jag.

You go girl!

bra att vara en snåljåp!

;-D
Kram/MB

jag håller med, det är så skönt, så oerhört skönt att slippa all skit som drickandet drog med sej.

Jag ser det såhär: det vi tycker oss sakna finns inte längre för oss alkisar, det är en illusion att vi skulle kunna dricka "som folk". Sörj ett tag, acceptera och gläds i stället åt att du slipper ångest och skam.

Kram!
/MB

Alla fick betala själva för sitt vin, vilket är ovanligt i de här sammanhangen. Så jag blev snål och tyckte att det var onödigt att lägga pengar på alkoholfritt vin. Hade jag varit aktiv hade knappast pengarna spelat någon roll- då hade det fått kosta vad som helst bara jag fick mitt vin. Det är inte klokt vad vi alkoholberoende är och har blivit utnyttjade. Så mycket pengar det går att suga ur vårt beroende. Men inte av mig, inte idag.

Grodan

att läsa ditt inlägg. Det ger hopp!
Jag VILL dit du är, låter så underbart! Tack för att du skrev!

Kanske är denna sommar den då även jag kan komma förbi mer än ett par veckors uppehåll för att sedan komma ut på andra sidan och uppleva det du skriver om :) Ska ge mitt allt!

Det är på alla sätt stärkande att höra din berättelse. Jag har svårt att tänka på mig själv i termer av nykter alkoholist eller nykterist. Däremot kan jag precis som du tänka mig att bli/vara en person som helt enkelt inte dricker alkohol. Har precis avslutat en konferensmiddag. Avstod från vinet utan några svårigheter. Skönt. Kommer att vakna fräsch imorgon.

All lycka till er alla

Grodan

du är ingen "dålig människa", du är ett praktexemplar värt att ta efter! Det är människor som tar tag i sin situation och vill förändra som är värda att se upp till, och det är ju precis det du gör! Du har varit smart nog att inse att du inte kan fortsätta som du gör. Upp med hakan, sträck på dej och var stolt! Du håller på att fixa något som många inte klarar, läs de senaste inläggen i Addes tråd, så förstår du vad jag menar.

Sträck på dej!
Kramar!!!
/MB

du är en lysande stjärna på alkoholhimmelen! Lyser stadigt för oss alla som är irrande bloss. Men jag dras mot dig och din raka och klara berättelse om ditt år som nykter är oerhört inspirerande och viktig.
Tack för det och grattis till ditt år. Ska nu på en veckas semester och det blir en utmaning.
Kram
Fenix

Jag har mailat till ansvariga idag och klagat och krävt svar, jag tog till mig din a ord: ju fler desto bättre!!

...hit och dit, som jag brukar, och tror mig sätta samman en anmälan till JO eftersom det är en Statlig institution med ett Regeringsuppdrag.
JO får in ca 7000 anmälningar per år. Hälften avskrivs direkt, av andra hälften avskrivs ca 35 % men alla anmälningar ses igenom av jurister.
Siktar jag för högt?
Anmälan skulle jag skala ner till att FHI valt att stänga ute människor från Alkoholhjälpens forum, ett fungerande, inarbetat och rikstäckande verktyg för människor i kris. Ett uppdrag de tilldelats från Socialdepartementet. Anser att hittills 7 månaders avstängning är oansvarigt och grundas i dålig eller brist på planering.

att kunna se en film och minnas hur den slutade. Att läsa sin bok och inte vara tvungen att läsa om de senaste fyra sidorna för att man inte minns vad man läst trots att bokmärket visar var man slutat. Att inte behöva kolla telefonen på morronen för att se om jag talat med nån och glömt eller om jag messat nån i fyllan. Pinsamt på vardagskvällar i alla fall. När man ser att man talat 20 minuter med syrran och inte ens minns att hon ringt. Somnat och vaknat mitt i natten med kläderna på och arbetsdag imorron. Undra om man kom ihåg att gömma tomflaskan eller om den står på bänken när maken kommer hem. Ja herregud så skönt att slippa allt detta! Aldrig mer!

sen jag tog beslutet att bli nykter. För sista gången. Jag minns inte vilken incident som var avgörande, det var nog en process under våren 2012 då konsekvenserna av mitt drickande började bli svåra att döva och dölja. Min man började få nog och mitt självförtroende var så lågt det kan bli. Jag tänkte att jag skulle kunna använda min lediga sommar till en förändring. Förändras eller gå under, faktiskt. Make a difference skrev jag i min anteckningsbok. Och det gjorde jag som vi vet. Första fredagen var min man bortrest och jag hade ärende in till staden. Lekte med tanken på att köpa en flaska vin "en sista gång" och slänga tomflaskan, han skulle inte märka det. Men det skulle jag. For runt systemet men stannade inte. Efter den dagen har jag faktiskt inte övervägt att dricka alkohol. Haft sug, visst, men jag har vetat att mitt beslut står fast. Väl förankrat. Jag kan säga att detta år har varit mitt lyckligaste på många år. Mitt självförtroende har kommit tillbaka. folk säger att jag ser 10 år yngre ut. Mycket beror på min utstrålning, jag är nöjd och stolt över mej själv och det syns. Förutom naturligtvis att vinplufsigheten är borta. Detta är ett äckligt präktigt inlägg igen, jag vet:). Men samtidigt kanske det kan ge hopp åt er som ännu är i början och kämpar. Det blir bättre undan för undan. Det känns inte tråkigt att inte få dricka, jag vill inte dricka alkohol längre. Det som kändes trist och tråkigt i början, lite leda, den känslan är borta. Jag har så mycket annat att göra som varit försummat. Jag är inte nykter alkoholist. Jag är inte heller nykterist. Jag är en person som inte dricker alkohol helt enkelt för att den inte har nån plats i min nya livsstil. Jag har valt att inte dricka alkohol, kan jag säga nu (även om jag nog är medveten om att jag INTE kan välja att dricka igen). Jag tror inte att jag nånsin kan dricka alkohol utan att trilla dit igen och jag är fullkomligt tillfreds med det. Tänk, det var helt otroligt för ett år sedan! Nu tänker jag inte räkna dagar längre. Ett år, nu är det resten av livet. En dag i taget är inget för mej. Lycka till ni som kämpar, jag ser så många som är på god väg, fortsätt så blir det snart lättare.

man kan inte få allt. Vi får inte vin helt enkelt och livet är bra ändå. Jag hoppas du begärde nåt alkoholfritt, det är inget att skämmas för. Jag börjar tvärtom känna mej riktigt stolt över att inte dricka alkohol.

Fina, starka Fia! Kom tillbaka, du är så stark o inspirerande! Och din humor.. Härligt! Kram!!!

Tack mammy b för dina ord! Du är så klok och har så rätt. Känner bara att jag är en "dålig" människa, det är det som är problemet. Har fått tid till vårdcentralen på onsdag. Hör av mig och berättar om jag vågade berätta! Massor m kramar

Sitter här en timme innan kvällens middag, där det naturligtvis kommer att serveras vin. Håller på och diskuterar med mig själv kring hur jag ska hantera detta. Ska jag låta dom hälla upp vin i mitt glas och sedan smutta mig igenom middagen. Har ju tagit antabus så någon fylla lär det ju inte bli. Verkar samtidigt onödigt att dricka av det där vinet överhuvudtaget av flera skäl. 1. Det kommer förmodligen dra igång mitt sug efter att få dricka mig berusad. 2. Det är inte bra för kroppen eftersom jag medicinerar. Så varför ska jag smutta? Tror det är mitt sug som ligger och lurar i vassen. Suget gnatar omyatt det är väl skönt att få vara normal - men inte är det väl någon som kommer att bry sig om vad jag har i glaset? Det är gott med vin? Jo, det är sant - men man kan inte få allt här i livet och det är väl egentligen en väldigt liten sak att avstå med tanke på vad det är jag riskerar. Det får bli vatten- och om jag törs ska jag fråga kyparen om dom har ett alkoholfritt alternativ.

Grodan

...för mig!
Bra i livet!
Förfarandet med forumet är oansvarigt och omänskligt! Riktigt skitdåligt skött helt enkelt!
Tycker riktigt illa om feghet, folk som gömmer sig bakom varandra..usch!

Kram på dig!

skräp med forumet. / mt

som Magnus läser här. Jag har nått honom via att skicka meddelande på fb, det kan man ju göra även om man inte är (fb-)vänner. Hans svar har jag återgivit. Tidigare har jag kontaktat Pi Högberg men hon verkade vara långt borta från forumet...
/ mt

Bra jobbat m 6 dgr! För varje dag går det lite bättre.

Jag höll också upp efter nyår, 3 v blev det. Mådde bra och trodde nog att jag skulle klara det längre. Men sen trodde jag väl (som så många andra) att jag hade kontroll, att problemet troligen inte var så stort och drack en kväll. När jag väl halka dit igen kunde jag dricka hyfsat måttligt en period, men sen blev det mer och mer för att nu vara riktigt illa. Så nu har jag faktiskt fått nog (visserligen inte första ggn...). Trött på att låtsas, gömma, planera och skämmas.. I sommar ska jag "uthärda" dom sociala saker jag har inbokat och stå emot frestelsen, men resten av tiden ska jag sova, bada, läsa! Längtar efter att läsa bra böcker, lite svårt att komma in i handlingen när man somnar som en klubbad säl efter vin varenda kväll.... Men nu får det bli sommarnöjet. Kommer bli tufft att stå emot vin på grillkvällar etc, men MÅSTE tänka på vad de glasen sedan leder till....MER vin! Mkt mer vin!

Nu kör vi! En vit sommar....klarar vi det klarar vi allt :)

GD Sarah Wamala (som väljer lämna posten vid omorganisationen, FHI upphör i nuvarande form 31dec 2013)
Enhetschef (avdelningsdirektören?) Pi Högberg (för ANDTS=alkohol,narkotika,dopning,tobak,spel)

Här fil från FHI, ANDTS

http://www.fhi.se/Vart-uppdrag/Alkohol-narkotika-dopning-tobak-och-spel/

...mobilen så svårt med överblick, många redigeringar lär det bli ;) sorry

...mer jag läser desto mer anser jag att FHI inte lever upp till sitt uppdrag från regeringen i just denna del.
Alkohollinjen var inarbetad inom Stockholms Läns Landsting och Maria Larsson ansåg den skulle bli nationell. Vilket den blev år 2007 om jag uppfattat rätt. Den har sin bas på Karolinska och öppet em. Deras målgrupp har hittats, många unga och de som anses inte ännu ha hamnat i djupt missbruk. Målet var/är att avlasta akutvården.

Uppfattar även att Alkoholhjälpen startades där någon gång. Rätta om jag har fel. Jag har inte kunnat hitta vem som initierat just Alkoholhjälpen men uppdraget är att få ut information och se till att minska konsumtionen och åtkomsten. Uppdraget är också att erbjuda kompetent upplysning.
Uppföljningen ligger i intervallet 2011-2015.
Det är där det hela brister enligt mig.
Oavsett omorganisation ska arbetet löpa, omorganiseringen har varit bekant länge eftersom utredningen i socialdepartementet "gör det enklare" avslutades våren 2012 och omorganisationen blev då känd för allmänheten, kanske tidigare. http://www.regeringen.se/sb/d/15773/a/192899
Detta är ingen överraskning för någon av dem som arbetat inom organisationen.
Att nu skylla dröjsmålet på omorganisation och upphandling visar enbart på FHIs brister och jag tror inte att någon av beslutsfattarna har fått kunskap eller informerats om hur FHI valt hantera Alkoholhjälpen vid omstruktureringen.
Uppdraget från Regeringen löper 2011-2015 oavsett hur organisationen ser ut!
Dessutom har jag fått fram att omorganiseringen inte betyder geografisk flytt av lokaler.

http://www.regeringen.se/content/1/c6/19/17/85/24e606c6.pdf