Senaste kommentarerna i forumet

Så rätt, så rätt. När ska man lära sig. Lyckades med en vit månad efter jul sedan har det varit från och till med drickandet. Nu inne på min sjätte nyktra dag. Återhämtningsperioderna blir allt längre och alkoholen är mer och mer förknippat med enbart ångest. Även vid de tillfällen jag tar några glas mår jag inte helt bra för jag vet ju innerst inne att jag borde låta bli. Ständig det dåliga samvetet och ångesten. Sommaren är kanske den tuffaste tiden att lägga av på men kanske desto större anledning att göra det just då. Vi får hjälpas åt.

Tjalle

Nu börjar jag om!

Hela sommaren är en ända lång ursäkt att skjuta fram beslutet om noll intag. Funkar inte! Nu får det vara nog!

Jag lovar härmed mig själv att göra allt för att leva nyktert denna sommar! Inget mer smusslande, inget mer gömmande! Jag får tycka hur synd om mig själv som helst när jag ser alla människor sitta på uteserveringar, höra kompisar prata om picknick med rosevin, höra folk skåla på midsommar! men sanningen är att dessa människor skiljer sig från mig, jag är inte som dem! De smyger inte in i garderoben och huttar en tisdagkväll, de kollar inte oroligt nivån på flaskorna i spritskåpet så ingen ska märka att de nallat en onsdageftermiddag, de vaknar inte med ångest varje natt och tänker aldrig mer! De tänker inte på alkohol dygnet runt och KAN smutta på sitt rosevin ngn enstaka gång. Jag kan det inte, och det måste jag påminna mig om vid alla dessa tillfällen framöver.

Nog nu!

Kram

Genom att skriva kommer du att bli starkare och vi ser och blir en del - vi alla tillsammans.

Jag har pendlat så mycket fram och tillbaka och inte vetat vad jag ska göra, inte vågat/orkat göra det jag innerst inne vetat att jag måste, det är så det är. Du är inte ensam, skriv mer!!

Jag hade inte överlevt utan forumet!!

det måste få vara tjatigt. Som mulletant skriver så känner ju de flesta av oss igen situationen, processen men vore det lätt så skulle ingen av oss behöva finnas här. Om du läser i våra andras trådar så ser du att de flesta av oss velat fram och tillbaka, det går upp och ner, ena dagen känns allt skit för att följas av en strålande dag. Ibland vet vi vad vi behöver göra men klarar inte att genomföra det, ibland saknas magkänslan för att sedan komma tillbaka. Men att ha allt detta "velande" på pränt hjälper faktiskt att föra en framåt. För mig blev det lättare att vara ärlig mot mig själv när jag började skriva här och jag kunde gå tillbaka och se mina tanke- och handlingsmönster.

Fortsätt läs och skriv! Bara det att man söker sig hit betyder nog att man hör hemma här.

Kram

/ mt

att komma fram till ett beslut och genomföra det kan det vara till stor hjälp av att skriva inifrån sig själv och få respons av andra som vet, från insidan, vad man går igenom. Du skriver att du nog inte hör hemma i forumet eftersom du vet vad jag behöver göra men hittar inte kraften... att det blir tjatigt för er (oss) att läsa om ditt velande... Fundera över om ditt "liv" också blir synligt och tydligt för dig själv i och med att du skriver och läser dina egna tankar, det kan vara så att just det för din process framåt.

Det är precis som Sorgsen skriver, att här skriver man för sig själv och ur sig själv. Inte för att göra eller vara "rätt" för andra. Just vi som skriver här vet hur oerhört svårt medberoendet är... de flesta av oss här känner igen just den situation du sitter i just nu.

Så bra liknelse att vi sitter i olika båtar men i samma sjö.

Du finns också i mina tankar. Kramar / mt

...i Stjärnstoffs tråd gav mig en jämförelse.

I mitt dagliga arbete där jag nu befinner mig är det mycket som är annorlunda svensk arbetsmoral.
Många saker är tungrodda och ansvarstgandet något som är noggrant utformat på papper men fungerar absolut inte i praktiken=ingen tar ansvar eller är effektiv. Inte för de inte vill utan för de helt enkelt inte vet hur effektivitet och organiserat arbete ser ut!
En av kollegorna i vårt nuvarande team är alkoholist och jag är i det närmaste nykterist.
Under arbetsdagen bär jag "pansar" av "trampar du på mina tår trampar jag tillbaka". Jag har behövt peka med hela armen ett antal gånger.
Kollegan bär ett "pansar" av halstabletter och dyra dofter för dölja gårdagens alkoholintag.
Så olika kan det vara.
Jag skulle explodera inuti om jag inte häver ur mig skiten, på ett eller annat sätt måste det ut ur kroppen.
Samma när jag levde i helvetet, utan oasen och sunda människor i övrigt runt mig hade jag blivit tokig.
Att skriva här är en befrielse och, jag har sagt det förut, kunskapsbanken i er alla är ovärderlig! Tack alla!

...fortsätt skriv!!!
Du skriver för din egen skull, det hjälper dig själv och i förlängningen mig/oss!
Det är just det som är det unika här. Vi sitter alla i varsin liten eka men i samma sjö, ju fler vi är desto närmare kommer vi oss själva genom varandras närvaro. Dimman blir ett hav av gelikar istället för ensamma, tappra själar som far runt i virvlarna missbruket ursätter oss alla för. Samma för oss alla oavsett var i forumet vi skriver mest.

Var rädd om dig.
En sak i taget.
Ett ultimatum är ett stort steg och kanske inte alls det du bör lägga fokuset på nu om du mår skit.
För mig var just ett uttalat ultimatum mot mannen inte avgörande.
Det viktigaste tror jag är att hitta sin egen gräns och sen det svåraste, att leva efter den.
Så länge mannen inte vill sluta själv kan du inte förvänta någonting av honom. Alkoholsm har bara en riktning, neråt!
Du kan bara informera om vilken hjälp som finns att söka, resten är upp till honom.

Tänker på dig
Kram

Mår skit. Allt stinker alkohol. Vår relation håller på att dö tror jag. Jag känner inget för honom. Jag blir bara arg och ledsen. Men jag vågar inte ställa ultimatum än. Kanske kommer dit...
Det blir bara så fel hela tiden. Han har problem- men ser inte själv. Inser att jag nog inte hör hemma här i forumet eftersom jag vet vad jag behöver göra men hittar inte kraften. Det blir bara tjatigt för er att läsa om mitt velande fram och tillbaka. Jag går inte med hoven det får ni inte tro.
Jag tycker så mycket om er och har haft ett stort stöd genom flera av er. Nu måste jag försöka reda ut det här...
Sköt om er alla❤och Tack!

Tack, Sorgsen! :)

Kanske värt att uppvakta lite? ;)

/H.

Så härligt! Det är du värd.

Så härligt! Det är du värd.

Så härligt! Det är du värd.

Så härligt! Det är du värd.

Just nu, i denna stund känner jag mig nästan lycklig, lugn och trygg av tusen skäl.

Ville bara säga det.

Grodan

har länge väntat på att du ska byta namn, Sorgsen :-)))

så är det. Jag har en släkting vars pappa är aktiv missbrukare och hon följer schemat för vuxnabarn till punkt och pricka. Och hon är framförallt den duktiga som ska sköta allt, helst själv utan att be om hjälp. Allt ska vara perfekt in i minsta detalj och när nån, läs jag, försöker visa att det finns hjälp att få så bryts kontakten helt. Och jag har inte på något sätt varit påstridig då.
Hon fortsätter med sin rasande jakt på ett perfekt liv och allt som är skämsigt göms undan. Trycks ner.

Och jag är glad att du bett om hjälp Markatta !

Kram !!

Ja vad händer med den medberoende då alkisen är borta? Jag kan ju bara tala för mig själv men har ju också sett liknande mönster bland min omgivning. När jag då för många år sedan lämnade min alkispappa så lämnade jag bara en person åt sitt öde. Det betydde på inget sätt att jag själv ändrade på något annat i mitt beteende. Jag kunde fortfarande upprätthålla mitt medberoendebeteende i den relation jag då levde i, utan att det fanns någon alkoholproblematik, genom kontroll, misstro och känsloutbrott och jakten efter att i det övriga livet framstå som perfekt. En mask jag kanske kunde hålla i offentligheten men som briserade inför mina närmsta. En glad, trevlig och duktig medarbetare men med skärsår på armarna som bara sambon visste om. Några år efter det att den unga relationen jag då hade tog slut så gick jag in i en ny relation med en missbrukare.

Summan av kardemumman är att en medberoende förmodligen kommer att fortsätta vara en medberoende fram tills dess man själv inser att man är just det och förmår att söka hjälp.

Kram

så är det. Mänskorna, kontakterna, tillgången till forumet, det är det som hjälpt mig också. Varit en trygghet. / mt

...den delen, Forumdelen, är ju den absolut mest fruktbara!!!!
Den är unik och modern!
Att kunna få akut hjälp över telefon är absolut nödvändig, men där finns sjukvården i form av akuta mottagningar.
Skillnaden är ju samhörigheten. Den ovärderliga känslan av att inte vara ensam!!!
Att känna samhörighet, att våga vara ärlig med hjälp av anonymiteten, att samla styrka stor nog att ta sig vidare.

Det är befängt att tro människor i kris har förmåga att vara konstruktiva. Här formas styrkan i den takt vi orkar!
Åh, jag kan bli så rasande över avsaknad av bonnförnuft i byråkratin!

...en omstrukturering borde ju rimligtvis inte behöva innebära att löpande verksamhet måste avslutas?
Tillbaka i jämförelsen med annan sjukvård!

Detta forum är lagt under rubriken "rådgivning och annat stöd" i statsliggaren.
Skillnaden mellan detta och Alkohollinjen är ju att detta inte kräver 100% närvaro liknande Alkohollinjen.
Med det menar jag inte att detta är självstyrt.
Men alkohollinjen är väl oförändrad under omstruktureringen?

Upphandlandet av detta forum?
Menar Magnus att detta inte kommer följa med in i sammanslagningen av myndigheterna?
Det vore intressant att få veta!

minns rätt...(alltså hur det har sett ut på siten) så har faktiskt Alkoholhjälpen uppdaterats och internethjälp garanteras... Bland annat det gör mig skeptisk och att jag börjat befara att forumdelen får tyna bort...

Tidigare då det under en lång tid var inloggningsvarning tog jag kontakt med olika personer på FHI men de verkade långt ifrån "verkligheten". Det är så sant att som anonym är man ännu svagare än en "vanlig dödlig" medborgare. / mt

...och ler...
Får nog byta nick? ;)

.dubblett

http://www.esv.se/sv/Verktyg--stod/Statsliggaren/Regleringsbrev/?RBID=1…

Anslaget har inte ändrats!
Regeringsbeslut 20121218
Ändring 20130228
Senaste ändring 20130523
Ingen förändring på de 5 000 000 till Alkohollinjen och Alkoholforum!