Senaste kommentarerna i forumet

heter min tråd. Ja för mej är det slut men för min man är det av och till. Mest till just nu. Tidvis har jag trott att han förändrats men så blir det värre igen. Nu har vi semester och han har druckit varje dag, fjärde dan idag. Dåligt väder, då skyller han på det. Medan jag var bort ett par timmar har han druckit så han snarkade och sov när jag kom hem. Sov flera timmar. Så åt vi middag, solen sken igen och jag gick ut sen. När jag kom tillbaka in snarkade han igen. Han vaknade efter ett par timmar igen. Jag sa att jag inte tänker finna mej i att han är full varje dag. Frågade vad han har för spritlager. Öl säger ha men det är mer än så. Han har nåt gömt. Man sover inte en halv dag på några öl. Jaha så blir det alltså uppenbart att jag står inte ut med att ha det så här. När jag själv drack gick det lättare men nu kräver jag mer kvalitet. Som så många andra som blir nyktra så får man ta itu med sin relation och blir tvungen att inse att det inte håller. Jag är hellre ensam än med en full karl. Han blir inte elak eller så, bara tröttsam och löjlig, som en byfåne känns det. Plus att hans snarkande blir värre förstås och stör min sömn. Ja så är läget ikväll. Utled.

midsommar med klara ögon !!

härligt att se vilken sund distans du har fått, eller arbetat dig fram till, på ändå relativt kort tid - fast en del av dina dagar varit långa och svåra.
Var stolt, och glad för din skull och för dina barns!
Kramar / mt

bara fint! / mt

igen! Så glad jag blir! / mt

Så skönt att inte behöva fundera på om jag har tillräckligt med sprit med mig på midsommar och
oron över om de andra inte dricker lika mycket som jag, hur ska jag då göra för att få i mig
det jag behöver?
Nu har jag varit nykter i 1 1/2 år och ska förbli så resten av livet det är i alla fall målet.

Om jag bara kommer ihåg.

Länkarnas punkt 1.
Erkänn att DU ej behärskar spriten.

...inte en enda fras eller ett enda ord du skriver är svammel. Det är verklighet och oavsett om proportionerna inte blir rättvisa för mig som läser i förhållande till dina upplevelser och tankar så är de sanningen. Jag kan känna igen så mycket, att skämmas över händelser, att reagera över saker som borde vara bagateller, att försöka förekomma och undvika situationer, allt som i skrift nästan ser fånigt ut och därför förminskar mitt självförtroende och känslan "jag överdrivet nog", "folk måste tro jag är knäpp" Allt det där levde jag i samtidigt som jag var mycket handlingskraftig i uppbrottet med barnens far. Allt kretsade om att rädda dem från en säker katastrof! Det såg jag ju, tack och lov! Det tog tid men blev bra till sist och ärren hjälper mig att inte upprepa samma misstag ;)

Kramar

Ja, vissa dagar... är härliga!

Att få arbeta med en manlig kollega och inte oroa mig för att bli beskylld för att "tända på honom", att sitta på en fest och dricka ett glas vin utan att tänka att jag inte kan dricka för att visa sambon att man minsann inte dricker så mycket som han brukade göra, att prata med en väns man utan rädsla för att bli beskylld för att flirta med honom, gå en promenad med en vän och veta att jag kan komma hem när jag vill - ingen kommer ifrågasätta hur länge jag varit borta, ha en heldagsaktivitet med bästa vännen och veta att jag är borta hur länge jag vill & hur sent jag vill, åka och handla och få ett infall och gå in i en annan butik på hemvägen och veta att jag måste inte vara hemma senast den tiden jag sagt... Det är nästan fånigt att läsa det, men det känns riktigt gott!!
Och som vanligt skäms jag lite - känns som jag överdriver: "för det var ju inte varje gång som han blev arg, det var ju bara ibland"...

En gång har jag använt samma taktik tillbaka, dumhet kanske eftersom han bara tycker att jag är dum/självisk/förstör och inte alls förstår att jag ger igen med samma mynt... Men det kändes gott att ha testat igen i alla fall, och se att reaktionen är som vanligt.

Min separation är min största sorg i livet, men också min största lycka. Igår glömde jag min mobil när en kompis skulle ringa - och när jag kom på det sprang jag tillbaka och hämtade den och skämdes som en hund när han hade ringt - jag ringde upp och bad om ursäkt och försökte förklara mig... Och insåg sedan att kompisen var inte det minsta arg... Men jag kände hur mitt beteende sitter djupt rotat.
Men det är också så att jag lättare pratar med nya människor nu - för det är ingen som kommenterar att jag skrattar på fel ställe, att jag sa fel sak, att jag pratar med fel person, att jag pratar för mycket med någon, att jag ser osäker ut... och jag behöver inte vara rädd för att säga en sak som personen skulle kunna berätta för sambon och han skulle bli arg för i efterhand...

När jag läser det jag skrivit så känner jag hur jag å ena sidan vill försvara sambon och förklara att han har ju mått dåligt i många perioder, att han haft det jobbigt emellanåt, att jag faktiskt kanske inte varit helt lätt att leva med emellanåt osv... Och jag har samtidigt svårt att förstå att jag faktiskt har levt i det - jag har fått lite distans och känner att jag inte vill ha det livet tillbaka, men barnen - barnen har det inte helbra nu... Det är inte på något sätt så illa att han inte bör ha barnen alls, men han gör många saker som inte är bra för dem... Fast det kanske jag också gör...
Svammel...

...forumsyster.
Jag är så glad för din skull.
Det tar tid att vända men det går, det är du ett bevis på. Är stolt över dig och din styrka och handlingskraft.
Först ska allt praktiskt skötas och sen lappa och laga själen. Några ärr är svåra leva med och endel smärtor släpper aldrig utan något att lära sig leva med. Så är det för mig i alla fall. Det går, det tar tid men det går!
Önskar dig en bra tisdag.
Kram och var rädd om dig, du är viktig!

...tack flygcert.
Hade någon frågat mig för en månad sen hade jag inte kunnat drömma om att det kunde kännas så här.
Nu är jag lycklig!

Önskar dig såå gott Sorgsen!
Stor kram

...som vet efter sängvältarförsöket är här med sin familj och spänningarna vid förra mötet med maken är som bortblåsta. Ville bara tillägga det! Är så glad och lyckligt lottad över min icke fördömande familj.

Ny kram

...kära ni.

Jag har haft min inställning och åsikt klar.
Lite som Adde att han får själv säga vad han vill/när/om. Jag har samtidigt sagt att om någon frågar eller situationer uppstår så kommer jag aldrig ljuga.
Svepande svar inför kollegor eller andra gör mig inget. Varken jag eller maken gräver ner oss i ingående förklaringar så det är och har alltid varit lugnt. Däremot nu när mina allra närmaste är här och umgås i flock över dygn så blev jag trängd när första kvällen blev semestersnack som vit lögn inför bekanta. Oförargligtoch oproblematiskt med dem men jag vill ju inte ljuga inför mina barn.

Inget mer har hänt och vi umgås och mår allihop så livet fortsätter på den ljusa stigen och vi njuter varandra.

Kram på er

med fem dagar i veckan, 200 mg Antabus, höll på med det i ca tre månader, nu tar jag dem i förebyggande syfte, 2-5 per vecka beroende på hur veckan och omständigheterna ser ut.

Det viktigaste för mej har varit och är fortfarande tänket, jag hatar vad alkoholen gör med mej, fanns inget positivt kvar alls, och det positiva som fanns är borta för evigt. När man sjunkit för djupt är det bara jobbigt att tro att man kommer klara normaldrickande, lite grand som att leta efter guldet vid regnbågens slut...

Bara nyfiken, du behöver inte svara. Hur har du ätit antabus? I vilka doser? Hur ofta? Kram, och tack för dina inlägg hemma hos mig

Förlåt att jag kallade dig mammy! Haha, lovar att jag inte var onykter, läste inte så noga bara :)

blir snart enkomponentstankar om du envist hänger fast vid att minnas allt dumt vännen alkohol gjort med dej. En sån kompis vill man inte ha! Vi knaprar vidare på vår medicin och håller oss oanträffbara för vår falska vän.

Kramar till dej!
/MB

..hade jag druckit vid 16:00 ca om jag inte haft antabus. Gud så skönt att inte kunna! Svårt att beskriva de blandade känslor som jag har för a. Vill inte må så dåligt som jag gör efteråt, men ändå.. Vad är det jag längtar efter när jag ser de där ölen? Ångest? Skam? Svettningar? Plufsigt ansikte? Röda ögon? Fattar inte mig på mig själv. Vad är det som drar? Jag klarade dagen utan a, tack vare min medicin! Det är jag så glad över. Kram till alla här som läser mina ord, ni är guld värda för mig!!

min inställning klar från första början :

JAG skulle stå för all info om MIG själv !

Självklart fungerade inte det utan det snackades OM mig men inte MED mig och jag blev förbannad och skällde på berörda inom familjen.

Och det där är fortfarande viktigt för mig, JAG ansvarar för MITT liv och vill själva svara på frågor eller undringar om det. Jag behöver inte tolkhjälp !

Trots (eller kanske tack vare...) att jag är alkis så är jag ändå en människa som idag kan stå för mina handlingar och det stärker mig och min självkänsla. Och jag kan idag välja om jag vill svara på en fråga eller neka om jag tycker den är tokdum. Jag varken behöver eller vill ljuga så då är det enklare att säga som det är. I 99 fall av hundra är frågestunden över efter mitt svar :-)))

Grattis i förskott !! Kram ♥

Semester, det är du värd!
Vad du vuxit, sträck på dig.
Underbart att följa din tråd.
Kramar, för det är du värd!
/A

ditt dilemma. Vad säger maken? Kan ni planera tillsammans vad ni ska säga, hur ni ska förhålla er?
Kramar och allt gott/ mt

...nu mår jag sådär. Haft underbara dagar/veckor men igår kväll blev jag trängd!

Maken är hos mig, vi mår bättre än jag vågat tro.
Vi umgås mest med varandra utöver kollegorna. Med dem blir inte samtalen så personliga.
Igår kom min kusin hit och idag kommer fler nära.
Det som stör mig nu är något som jag själv har stor del i.
Jag har sagt att jag inte tänker ljuga om makens alkoholism.
Igår kom mer direkta frågor som "har du semester nu eftersom du kan vara här"
Inget som störde mig att det blev halvlögner från maken. Jag teg!
Det kan kvitta inför dem vi kanske träffar en gång om året. Men om några timmar dyker mina syskon och barn upp.
Jag vägrar ljuga in mig inför dem!
Jag vill inte viska i örat till dem heller, om hur det egentligen är!!
Hur f-n gör jag nu?
Maken är nykter, varm, snäll, omtänksam...allt gott...jag vill ju inte ställa mig framför honom och alla och peka finger åt honom.
Jag är så stolt över honom, vi har tillsammans börjat få ordning på samtal och öppenhet.
Ska jag bara släppa detta de få dagarna alla kommer till annat land för fira min födelsedag?
Vi mår ju bra och maken dricker inte och är fräsch och klar i huvudet...
Jag vill ju inte stå och peka finger åt mannen jag älskar. Han har ju precis vänt sitt destruktiva liv. Hur gör jag nu???

ser att du är inloggad. Hoppas livet är fortsatt gott.
Kram / mt

situation uppstod igår kväll - en situation där jag så väl kände igen mönstret. Hur känslor uppstår ur en händelse/i en situation (denna gång div trassel vid installation av ny dator) och hur våra reaktioner flödar vidare... sammanflätade och närmast självnärande när det väl satt igång. Hur vi numera kan hamna i ett slags gräl omkring detta men relationen brister inte... och vi kan hålla oss till "ämnet". Det tror jag att till närmast 100% beror på att vi är nyktra och klara i tanken.

Vi ser båda fram emot midsommar. / mt

Jag läser högt vad jag skrev och Mullegubben tillägger: vi lär oss alltmer om oss själva; det är som att blåsa i en ballong (med livsinnehåll:) - ytan mot det kända(?) blir större. En typisk tanke, insikten föds i stunden och det sagda kan knappast upprepas... :)

Du får så gärna skriva min tråd, men inte om det handlar om att kvinnor fastnat i fel tankar.

Kram