Senaste kommentarerna i forumet

Hej och tack Leverjag. Ska svara på allt. Tack för stöd.

En tanke som slog mig var att min egentliga 'vändning' kom den stund jag sa att 'Jag har gjort allt jag kan för att hjälpa dig och det har inte hjälpt.... Nu måste du ta hand om dig själv.' Den situationen var ett månader efter att jag hade gått och kommit tillbaka och han kämpade för att hålla sig nykter.... vilket säkert var långt tuffare än jag förstod då. Men min insikt, och att jag uttalade den var ofantligt viktig. Många gånger dessförinnan hade han - och inte minst jag - belastat mig för brister i vårt förhållande. Även när jag sagt att han ska säga när suget kommer så kan vi hjälpas åt var det fel... tja, det var alltid fel på nåt sätt. Självklart, det inser jag nu. MEN den där gången släppte jag allt ansvar och lämnade det åt honom. Där det hör hemma. Och, det var i en situation när han mådde skit och risken att falla dit säkert var överhängande... det var min egen känsla som tog överhanden och det är jag så tacksam för.
Under lång tid, flera år nu, har jag sedan blivit medveten om olika vardagssituationer där jag närmast omedvetet anpassar mig 'av gammal vana' och numera jobbar jag med det. Små, till synes skitsaker, där jag tar ställning. Fascinerande nog kräver det hög grad av medvetenhet, kraft och energi. Det är väl allt detta som handlar om att släppa taget. Att lämna ansvaret till den det hör, att göra sina egna val och stå för dem. Ta risken att det blir obekvämt .... lita till att jag har rätt att stå upp för mina behov och synpunkter och att det reder sig.
Det var nåt mer jag tänkte men det for iväg.... Återkommer om det kommer kommer tillbaka.
Beträffande att vara förstående anhörig så tror jag att en kan både vara förstående och stå upp för sitt.
Så mysigt med barnbarn.... Våra börjar bli stora. Kram på dej ?/ mt

Hej Sisyfos!

Jag är så glad för ditt svar. Tusen tack. Ska besvara alla frågor idag. Verkligen tack.

Hej Carl73 !
Hur gör du en egen avgiftning ? Skulle behöva ett råd om det !!
Lycka till !

Dagens önskning, en flaska rött och se 50 shades of grey, samt ta ett varmt bad.
Dagens förutsättningar, skriva klart tenta och eventuellt hinna med ett varmt bad.

mvh studenten

Fanken vad bra jobbat!!
Gick ok igår, hade två liter vin, men drack bara något glas... Enligt så jag tänkte trappa ner :-)
Jo, det är anonymt, därför är det rätt bra kommunikationsverktyg.

Hur går det idag?

Ja, nu vet du det. Du har i alla fall kommit en bra bit på vägen med dina nyktra dagar i december och nu. Varför avstår inte både du och din man en längre period från att dricka ensamma hemma. Känns som att du skulle behöva tvingas avstå helt en lite längre period. Hur lyckades din man förresten? Drog han bara ner?

Bra att du stod emot ginflaskan, fantastisk man du har!
Själv har jag kommit in i någon slags varannan-dags-lunk.. Idag känns det bra!!
Antar att vi kommer få lite dippar framöver, gäller bara att stålsätta sig!!
Hoppas att din dag blev bättre idag!

Nej jag vet inte, aldrig gillat det här new age grejset. Kommer ihåg i skolan att vi skulle meditera o lyssna på ett avslappningsband i gymnastiken, jag kunde inte hålla mig för skratt. Visserligen skulle nog mindfullness kunna vara nåt för mig även om ja skulle ha svårt för det. Är hela tiden någon annanstans känns det som. På gymmet lyssnar ja på musik, men ja e då distraherad av alla människor o intryck så ja har inte en aning om vad jag lyssnat på i efterhand. Jag vet ärligt talat inte vad jag kan göra istället, det e väl de negativa symptomen av min sjukdom. Känner sug i dag igen, fly vardagen, tänker på o gå in på systemet o köpa en flaska whisky o nårra öl. Men nej jag ska hålla emot, redan Onsdag ju. Vet inte ens om ja ska dricka på fredag, känns ändå rätt bra o va nykter.

Var hos min samtalsperson idag, det gick bra. Berättade lite om återfallet och hur jag hade resonerat om det då och hur jag resonerar om det nu. Jag är fortfarande glad att det hände för det blev så tydligt att jag blir förändrad med A i kroppen. Jag är glad att detta forumet finns och att jag skrev när jag var berusad. Det har på ett sätt lagt svart på vitt om min romantisering kring A, jag är inte riktigt beredd på att förlåta a, så att säga. Men jag tänker ta lärdom av tillfället. Det gör inte mig till en sämre människa eller ger mig några negativa egenskaper, A har varit en del av mig då länge, som en vårta eller virus (eller vad man nu vill kalla det som). Men A definierar inte mig som människa.

I övrigt pratade vi om att ge sig själv lite creed. För som ni vet så har det varit tufft nu, mycket i skolan osv. Hen frågade om jag är stolt över mig själv, och det är jag helt ärligt inte. Saker måste bli gjorda och jag gör dem, men stolt? Nej. För jag är inte tillräcklig ändå.
Vilket får mig att fundera på hur jag ska försöka ge mig själv lite creed. Att det jag gör är egentligen tillräckligt och att det är good enough.
Ska försöka se mig från en kompis perspektiv, för om jag hade en väninna som går igenom och kämpar på som jag faktiskt gör just nu, så hade jag varit väldigt stolt över henne. Tankenöt där...
Nu blir det tillbaka till plugget igen.

Hoppas ni mår bra idag.
Kram studenten

Ver du, jag tycker att det är en otrolig bedrift att avsluta efter 1/ 2 glas. Det visar hur stark och beslutsam du ändå är. Själv ersatte jag med a-fritt. Vet att det debatteras flitigt om det triggar begär eller inte och det är nog olika. För mig satt mycket i beteendemönster och allt jag förknippade med a, slappa i soffan, vin till matlagning etc, med a-fritt kunde jag först få ordning på hjärnan och sen har jag tagit itu med beteendet. Men som sagt vi är olika där.
Problemet för mig att sluta har också bestått i att det kändes lite "kört" när jag drack. Och då började jag om istället gör att betrakta det som ett olycksfall och hoppa på igen direkt. Tror att det är nödvändigt att samla nyktra dagar. Lycka till ikväll!

(Ser nu att jag missat en massa inlägg som ni hunnit med. Tog en paus i skrivandet och postade det sen, så om jag verkar helt oreflekterade så är det för att jag inte läst de tre ovan)

Har haft ont i ryggen, magen och problem med blodtrycket i några år. Eskalerat under hösten som varit extremt stressig. Blivit hemskickad med sjukgymnastik och massa värktabletter och byten av blodtryck efter att ha kollat ekg flera ggr. Jag har ljugit läkarna rakt i ansiktet när de frågat hur det är med alkoholen....och inga prover har tagits. Men under veckan vart det outhärdligt och jag drack för att döva smärtan. Till slut kollapsade jag nästan på jobbet. Väl på akuten brast det totalt och jag berättade precis hur mkt jag druckit. Värdena visade ju även sitt tydliga språk. Där låg jag med slangar och kanyler och tog upp en vårdplats pga mitt drickande!!!! Fy fan sån ångest.....läkaren var fantastisk, icke dömmande och vi pratade länge om hur jag måste gå vidare för att leva. Annars sitter jag med leverskador, njursvikt och inflammationer i hela buken. Och hjärt/kärlsjukdommar.
Livrädd var ordet. Jag som vill leva!!!!
Apuh, så gick de till..

Hej Mysan
Hur lång tid det tar att läka efter ett uppbrott är individuellt. Och det är det oavsett om det finns alkohol eller ej i bilden.
Det kan ta en månad, det kan ta ett år.. Så småningom brukar känslorna blekna, om man låter bli att sas omhulda dem. (KBT är en bra metod om man om man har svårt att släppa)

Vi människor plockar ju ibland, bland gamla "dåliga" erfarenheter för att sitta och gotta oss i i självömkan.. Det skapar en sorts energi.. Inte speciellt sunt, men man kan vara/bli "beroende" på känslor också (hur knasigt det än låter..)

Det är ungefär som den tråkiga ovanan att pilla på sårskorpor, fast man vet att man borde låta bli, för att det inte ska bli fula ärr..

Nu var det ju inte så förfärligt länge sedan du gjorde slut med din alkoholist och det finns en massa känslor kring ett sånt uppbrott, inte bara saknad, utan känslor av att det är "orättvist" och att man nånstans vill hämnas..
Det är mänskligt och inget man ska försöka blunda för men det är bra att avbryta sin negativa tankekedja när man märker att den upptar för mycket av ens tankar, tid och mående..

Så den enda som hindrar dig i det fallet är du själv! Precis som du har ansvaret för att bestämma hur du vill bli behandlad, har du ansvaret för att jobba med dina känslor..
Så småningom kommer det att blekna och du får se det som en lärdom.. Kanske att lita på din magkänsla.. Inte att bli "rädd" för män/killar, eller skylla tjorvigheter på alla tidigare erfarenheter, det är att projicera.. Utan helt enkelt fortsätta att sätta sunda gränser för din egen person, oavsett om den du möter dricker alkohol eller ej!

Med dina erfarenheter, så behöver du ju inte längre gå på vissa bortförklaringar som en beroende kommer med.. Då är det dags att säga stop..
Lycka till i livet./Kram

Vi har varit ihop i 20 år. Han har alltid druckit mycket men hans dåliga humör och svårigheter har alltid berott på att jag gjort saker, sagt saker, bett honom dra ned på alkoholen etc etc. Det är aldrig hans fel. Jag gick ifrån honom förra året en period men gick tillbaka. Allt var bra och jag kände mig avslappnad även om han drack men hans beteende började sakta (nåja, ganska snabbt) bli det samma som förut. I november var han rakt ut rent elak mot mig på ett sätt han inte varit på många år och det har bara eskalerat. Han anser att ja, han dricker för mycket. Ibland. Kallar sig helgalkis och att det är många fler än han och därför räknas det inte riktigt.

De var mycket tårar och tandagnisslan och "tycka synd om mig själv" till en början men sen bara flöt de på.....tog timme för timme, dag för dag och vips var det en vecka! Till skillnad mot nu så berättade jag för alla att jag slutat och de flesta skrattade lite och sa "mhm, eller hur?" Men många trodde faktiskt att storrökaren jag skulle klara det. Idag är det svårt att se kort på sig själv med cigg i handen. Var det jag? Tyvärr eskalerade nog mitt drickande i samma veva. Istället för att röka blev det ett glas extra för att hålla sig sysselsatt.....
Men visst, envisheten finns här nånstanns:-)

Jag har också en logisk och kunnig hjärna men en själplågande själ. Tycker du beskriver det bra. Förekomma och sabba. Många här beskriver de hårda kraven på sig själva. Det är saker i livet som vi bär med oss och som plågar oss. Vi har lärt oss en strategi som kanske hjälpte oss en gång i tiden men nu bara förstör för oss.

Många som verkligen lyckas förändra sitt liv går ju också i terapi. Det finns bra behandlingar för alkoholberoende med samtalsterapi. Tror det förändrar på riktigt. Du behöver kanske titta närmare på det där om varför du slår på dig själv och hitta vägar ur det. Jag går i samtal nu.

AA verkar också vara ett enormt stöd för långsiktig nykterhet. Dags att våga titta på den där svarta hunden närmare? Våga bryta och göra det som är svårast?

Jag har jobbat jättemycket med mindfulness och avslappning under denna tid. Det är det jag behöver och det hjälper mig att göra kloka val och välja bort destruktivitet.

Kram

Tack Jonny! Ja jag tror mig ha hittat ett sätt för hålla alkoholen borta från mitt liv. Jag har gjort några halvhjärtade försök innan ( någon månad) att hålla mig nykter. Märkte hur jävla mycket tid som blev över på dygnet som jag annars lade på att planera för alkoholen , dricka den , och sedan ha dagar av ångest efteråt . Om man inte redan har det så är det bra om man har någon form av hobby (när suget sätter in). I mitt fall träning,helt enkelt något som intresserar en. Man får helt enkelt lära sig att leva på nytt, borta är en bäste vän,dörröppnare eller vad ni vill kalla den falska A- djävulen! Har ett mantra och det är, " jag är inte beroende av alkoholen men jag är beroende av min nykterhet" Lycka till!

Hur lyckades du sluta röka bara så där?!
Fattar du vilken otrolig styrka som krävs för att klara något sånt?! Du har den i dig! Jag har inte lyckats sluta trots att min pappa dog av rökningen!
Du kommer klara detta och komma hem som en ny människa!!

Ja det är en riktig tankställare till alla. Jag är bara 44 men har redan lyckats sabba mig så enormt :-( att jag fungerat så bra som jag ändå gjort med jobb o.dyl kan jag känna är ett under. Men vilket resursslöseri!!! Nej, nya tag nu. Det ska gå.
Givetvis ska jag uppdatera hur det går och skicka lite sol till Er!

Du tror att du vill dricka skiten men det är bara abstinenshjärnan som talar. Ju längre tid du är utan så kommer det där att minska. Ca en månad så märker de flesta hur suget minskar kraftigt. Det är frihet!!!

Din självkänsla kommer öka och den positiva spiralen starta! Bra jobbat. Ha aldrig A hemma under de första månaderna åtminstone. Det är så onödigt att kunna ge efter för fem minuters plötsligt sug.

Ha en fin dag!

Jag är också livsnjutare men inte efter många år med alkohol.

Tror du kommer att kunna uppleva din livs bästa semester om du låter bli att sabba den med nervgiftet etanol. Verkligen! Gud, så skönt det låter att få åka iväg nu till varma breddgrader!

Det kommer gå bra. Du slutade med rökningen. Du vill väl leva?

Säg att din hälsa sviktar, så läkarn sagt att du inte ska dricka. Kanske de andra får en tankeställare de med?

Må så bra och berätta gärna hur det går och hur du har det där borta!

...i min tråd, tack Leverjag, det värmer :)
Yoga har jag prövat tidigare, slutade ofta med att jag fick migrän. Vilket troligtvis betydde att spänningar släppte och brast. Jag borde försöka igen!
Du har så rätt om alla känslor som trängs bort med alkohol. Önskar dig all lycka!
Kramar

Hjärnan lockar!
Igår drack jag lite på antabus för att jag inte hade tagit dem varje dag så jag trodde att det kanske var borta ur kroppen! Så kom ihåg att ta det varje dag i början så att du inte lurar dig själv att "nu kanske jag kanske jag kan dricka"! Jag blev rödflammig och mindes direkt hur det känns med en antabus-reaktion. INTE trevligt! Så visst funkar det om man håller fast vid att ta dem!
Lycka till!

Jo jag har en plan och framförallt försöker jag se mig själv fyra veckor framåt. När jag ska åka hem och har klarat det. Och det sporrar att jag bara någon dag efter ankomst ska gå och lämna nya prover. På ett sätt ser jag faktiskt fram emot att berätta för våra vänner där. Känns helt okej:-)
Tack för pepp! Detta ska gå.
Kramar

Tack!!!
Jag hade ju tagit antabus, haha! Så himla puckat jag vet.... Men jag kände först att jag blev lite rödflammig och varm. Hade ju kunnat "dricka mig förbi" det, hur dumt det än låter, men jag kände mig så patetisk när jag tittade på min dotter.
Tänkte bara: Är detta vad hon förtjänar? En mamma som försöker dricka sig förbi en antabus-reaktion?
Då fick jag liksom äckel-känslor och ville inte mer. Jag spenderade resten av kvällen med henne och det kändes jättebra!

Har du fortfarande den där nattpaniken? Jag tyckte den var liiite bättre igår, men kan ju ha varit för att jag tagit en lugnande innan jag gick och la mig?

Och hur länge/mycket har du druckit innan du blev sjuk? Och hur märkte du att du var sjuk från början?

Kram!