Senaste kommentarerna i forumet

använda sinnesförändrande medel är ju precis vad jag gör när jag använder alkoholen. Att byta alkoholen mot ett piller kan aldrig vara en lösning, jag skjuter ju bara upp min nödvändiga kontakt med mitt känsloliv. Om som du säger så blir användarna "...."flacka" i sin personlighet på något sätt och mindre empatiska". Det är väl kontakten med känslorna och bli en levande människa som är målet ?

Och jag gratulerar dig alau till att ha hittat din väg :-)

jag blir peppad av att läsa dina dagliga inlägg. Tjohoo vad du är duktig!

Jag ligger för närvarande på dag 42 och börjar tillåta mig själv att faktiskt känna mig stolt. Jag har försökt sluta dricka i drygt ett år med varierande resultat. Denna gången om VILL jag verkligen. Något alternativ finns inte. Dessutom har jag börjat inse att det faktiskt är JAG som måste bestämma mig. Det räcker inte att bara visa sig på AA möten och tro att någon/något ska komma med en lösning. Det är JAG som måste göra jobbet. Har de senaste 42 dagarna gått på mötet varje dag. Har träffat massa nya människor. Jag försöker ta till mig så mycket som möjligt. Pratar och delar med mig (vilket verkligen inte är min starka sida).

En dag i taget. Idag är jag nykter!

det är just detta gemensamma drag vi har som talar om för oss att vi verkligen har ett MISSbruk. Att vi kan fantisera om ett glas hit och dit men vi vet att vi nöjer oss inte med ett glas. Det är lite samma för mej med choklad också, jag vill ha hela kakan. Men där har jag lärt mej snåla lite, köper 86% mörk choklad och då kan man inte äta så mycket. Man behöver nog jobba på att inte ersätta ett missbruk med nåt annat men var sak har sin tid. Första prioritet för oss är att bli nykter, sen får man ta resten när man orkar. Fast jag tycker ju att det var en jäkla bra kombination att börja med LCHF samtidigt, då fick jag fullt upp med det :) Bra jobbat tjejer, jag är övertygad om att ni grejar detta nu!

nog blir det svårt med vin att spotta ut! Slinker lätt ner i misstag. Den risken skulle jag inte ta.

Jo då, jag lever. Känner att jag gett upp på många plan- orkar inte strida mera.
Tack för att ni tänker på mig- jag följer er i era trådar.

Kram

Precis som du är jag inte intresserad av Ett glas vin eller öl - jag dricker för berusningen. men den är så dyr i form av skam, pengar, hälsa så jag har inte råd längre.

Kram

Grodan

Vet inte vem som skrev det, men att om man har fattat beslutet att sluta dricka så finns det en anledning till detta och då är det ingen idé att ifrågasätta det beslutet.

Jobbig tid nu när vår och sommar är här. Är rädd att jag utan att tänka efter ska tacka ja när det bjuds. Måste tänka på hur det brukade sluta. Pratar med min sambo om hur härligt det skulle vara med ett glas vin till grillmiddagen. Men sanningen är ju den att jag faktiskt inte är intresserad av ETT glas vin, jag vill ha fler och fler och fler, tills jag äntligen "försvinner" från tråkig vardag, övervikt, ansvar på jobbet osv osv osv

För att vara helt ärlig vilket såklart är fyllt av skam så är det ruset jag saknar. Men de senaste åren så tog jakten över ruset. Istället för att jag vid första och andra glaset kände mig lugn och nöjd så väckte det bara en lust efter mer och mer. Sista kvällen jag började precis så och jag minns inte slutet.

Inser att jag dessa månader bytt ut A mot godis och glass och väger nu som allra mest. Känner att det är nästa steg jag ska ta - vikten. Samma beteende men annan drog. Jag behöver komma ifrån även det missbruket för att vara fri.

Inte så enkelt som det låter, men en tanke föddes i mig. Min syster hade skickat ett ton (? Överdriver!) svenskt smågodis till ongar. Så jag och den yngste går hem från posten...tullar lite på varorna. Min son grabbar tag i mig och säger; Men du har ju spottat ut allt. Sant...nästan, vingummit svalde jag. Vi har alltid det valet...att spotta ut. Nu låter det ju jävla klämkäckt på ett alokoholforum, men jag tror jag hittade ngt där. Vi kan svälja, men det finns inga regler...vi kan lika gärna spotta ut. Flummigt? Always. /R

Härligt Fenix att också du är på G. Och ja Adde just nu tror jag på ett beslut i taget, en dag i taget.

Var hos min läkare idag, tycker han är mycket bra. Han är inne på att mina ständiga återfall efter tre veckor kan ha med PMS att göra (kan även gälla män). Om jag inte lyckas den här gången har jag gått med på att prova ett SSRI-preparat. Vill dock helst inte eftersom jag har vänner som äter sådana. Tycker att de blir "flacka" i sin personlighet på något sätt och mindre empatiska. För mig innebär därför ätandet av SSRI-preparat en stor risk att jag förlorar min personlighet (vilket jag naturligtvis också gör om jag dricker) men för mig blir det som att välja mellan två onda ting - pest eller kolera? Kämpar därför på med min antabus och skriver dag 20 i almanackan. Snart spräcker jag den magiska treveckorsgränsen och hitills har jag inte haft något överdjävligt sug. Enligt läkaren finns det viss evidens för att antabus också har viss effekt på suget. Kan det vara så i mitt fall? Kanske. Min risk uppstår när jag börjar manipulera med min medicin vilket hittills inte skett. Upplever inte heller några "vita knogar" vilket antabusnykterhet ibland beskrivs som. Det kan säkert bli så om medicinintaget känns påtvingat och inte är kopplat till en ärlig önskan om att komma tillrätta med ett problem. För mig är det inte så, jag vill komma till rätta med mitt alkoholproblem till den grad är beredd att sluta med alkohol helt. Jag vet att jag inte kan dricka - det leder alltid till elände. Istället känner jag mig nyfiken på mig själv och hur jag kommer att må efter en längre tids nykterhet.

Att dricka är för mig som att äta jordgubbar fast man vet att man är superallergisk - de flesta brukar avstå i ett sådant läge.Det tänker jag också göra.

En bestämd Groda

...Adde, jag förstår din ilska!

Det blir ett status quo och jag förstår inte att det får fortsätta. Antar det handlar om ansvar och moral, det verkar inte finnas tid till just medmäsklighet längre. Jag har jättesvårt att tro att läkarkåren och mottagningarna inte vet. Jag tror de inte har något alternativ, tiden finns ju inte...Jag kan förstå att personalen blir hårdhudad av att se eländet hela dagarna men min make har inte tagit sig dit just för bemötandet alltid och överallt har varit bedrövligt! Enligt det jag läst mig till så är AA det enda ställe där man inte känner sig illa behandlad. Varför måste det vara så?

Först nu har maken börjat prata och berätta så smått och det är så mycket jag sakta sakta förstår. Eftersom jag vet mer så behöver inte allt förklaras, han förstår jag vet. Han märker också att jag inte har behov att bråka om gammalt elände. Han skäms över allt som hänt och sagts men hittade nog en punkt där han vågade lita på mig en liten aning och nu verkar det ge styrka att lita lite mer. Jag tänker inte smiska honom på fingrarna, vad skulle det ge?

Däremot tar jag ingen skit. Ju mer positiv tid vi har ju lättare är det att markera det som tippar fel i god tid och med små medel.
Vi är i vaggan av vårt nya liv och jag är fullt medveten om att det fortfarande handlar om år innan vi vuxit upp och förhoppningsvis kan se tillbaka på denna tiden som historia.

Idag är en bra dag!

fina beroendevän blev intagen för avgiftning på beroendeenheten på fredagen för nån månad sen. Utsparkad därifrån på måndagen fullpumpad med benzo.
Hon hörde av sig i förtvivlan och undrade hur hon skulle klara sig när benzo-abstinensen slår till.
Jag har inget bra svar alls och jag kan känna hennes vibrerande ångest genom cyberrymden.
Hon väljer naturligtvis att bedöva abstinensen med alkohol för nån annan hjälp hittar/får hon inte.

Jag pratade med henne igår och då kunde hon inte dricka eftersom spriten sved så mycket i hennes söndersparkade mun som hennes suparkompis fixat åt henne. Hon hade tidigare under helgen försökt att få komma in på beroendeenheten, samma djävla ställe som inte kan beroendets alla fällor, men de tog inte emot henne för hon var påverkad.

Vi kom överens om att hon skulle åka dit direkt eftersom hon var nykter då när jag pratade med henne.

Jag vet inte hur det gått.

Däremot är jag rätt säker på att bryter hon inte nu så får jag snart dra på mig min begravningskostym.

Jag vill inte det.

Och jag blir så hatisk till personal på en specialistenhet som kastar ut folk fullständigt neddrogade med benzo. Det är ju för fan deras skyldighet att kunna sånt !

Jag vet att valet om nykterhet/drogfrihet är vårt eget men när folk som har som arbete att hjälpa oss agerar langare blir inte valet lätt.

...också hur det går för dig.
Kram

...på dig.
Hur mår du?
Kram

...också in ett grattis!
Önskar dig allt gott!

http://nyheter24.se/nyheter/kolumner/741741-att-bli-hemskickad-med-ett-…

det är kusligt att se hur lika vi verkar vara. I morse vaknade jag också nykter och låg kvar en lång stund i sängen och funderade igenom mitt liv, nykterheten och mycket annat. Öppnade fönstret och lät den svala morgonluften strömma in i rummet. Åt också en massa onyttigt godis i helgen, men nu är jag igång med viktresan igen. Har ont i huvet i dag, det brukar jag inte ha så ofta, men det är nog allt djävla socker jag slök i mig som en alkis som inte kan sluta:-)
Men som du säger Grodan, prio 1 är alkoholen.
Simma lugnt,
Fenix

har man också sett att många bokstavsbarn lättvindigt åsätts en diagnos istället för att titta bakom barnet, in i familjen. När man kollat så så har man upptäckt en stor andel missbrukarfamiljer där barnen är agerande efter de förutsättningar som råder där. Att då "hjälpa" in ett sånt barn på missbrukarbanan är ju rätt onödigt. Vanligt snack, att bli sedd, att få normer räcker oftast så oändligt mycket längre än ett piller.

Jag har en bekant vars 15-åriga dotter slog ihop för ett tag sedan och fick akuttid på BUP. Hennes mamma är aktiv alkoholist och pappan är nykter (nåja, sprifri iaf) alkis. Hon får självklart piller och "behandlas" efter de normer som råder på den avdelningen innebärande att inte ett enda ord viskas om missbruk i familjen. Tjejen är ju självklart höggradigt medberoende så hon skyddar ju efter bästa förmåga. Jag har tipsat om ungdomsvecka respektive familjevecka men det ju "inte det, det handlar om". Tjejen vill inte "hängas" ut genom att åka på nåt "sånt" och pappan fattar ju nada :-((

Vill bara tydliggöra att jag inte är strikt anti medicin. Jag känner flera adhd-diagnostiserade(vuxna) som tycker att adhd-medicinen är en viktig del i att strukturera upp sin vardag, tillsammans med strikt struktur i övrigt, sömn, mat och träning. Men en vuxen kan själv välja. Jag skriker inte ut att det är fel bara för att det är amfetaminliknande preparat, någon med adhd reagerar ju inte på samma sätt på dessa mediciner som någon som inte har adhd skulle göra. De blir inte höga eller igång, utan mer fokuserade och lugna.

Jag har vänner som inte klarar ett vanligt jobb utan medicinen. Gång efter gång hamnar de i konflikter eller får sparken för att de inte klarar av att komma i tid eller tappar bort saker. Med medicinen kan de det. Skulle de ha ett arbete där de fick hålla på bara med det de gillar och i sin egen takt komma och gå så skulle de nog inte behöva medicinen men samhället ser ju inte så ut. Alla måste arbeta och vissa måste ta medicin för att kunna göra det. En erkänd konstnär med adhd, som kan leva på konsten behöver förmodligen ingen medicin alls t.ex.

Det är annorlunda med barn. Många gånger så verkar det som att barnet inte medicineras för att själva må bra utan för att bli enklare att hantera i klassrummet och för föräldrarna. Skulle vi ha en mer individanpassad undervisning så skulle det se annorlunda ut. Nu ses inte problemet som hur eleven mår utan att de stör övriga elever. I en lektionssal med 30 elever så är det omöjligt att lägga upp undervisningen på en nivå så att allas behov tillfredsställs. Det som för en "vanlig" elev bara är ett surrande sorl blir för en elev med adhd 30 olika röster som denne måste lyssna på samtidigt och bearbeta. Men mindre klasser, kreativare undervisningsformer, moderna hjälpmedel, möjlighet att lyssna på favoritmusiken i hörlurar o.s.v. kostar som bekant pengar.

Nu blev det mer en adhd-diskussion än en fortsättning på benzo-snacket men jag tror verkligen att båda delar handlar om attityder hos läkare och egentligen hela samhället, huruvida man väljer att sopa under mattan och ta udden av det eller se till bakomliggande orsaker, sociala problem, samhällsproblem och försöka hitta långsiktiga lösningar.

Kram på er

...så ansvarslöst att medicinera våra barn och unga och jag känner mig så hjälplös som människa.
Hjälplös över att inte kunna göra något för att stoppa detta!
Vad kan jag göra?
Någon som har något konkret?

Mitt mellan barn har alltid haft mycket energi och som liten behövdes mycket sysselsättning men hen var alltid glad och lätt. Visst var det påfrestande som förälder att hen krävde uppmärksamhet nonstop och jag är säker på att hen hade kunnat bli "offer" för det som började utvecklas när hen var liten, ca 25år sen. Hen var inte på dagis eftersom jag jobbade hemma med just barn och tonåringar i krisfamiljer. Det blev en annan typ av "kamp" i hens första skolår eftersom hen blev uttråkad där, hens inlärning var redan långt före hens ålder men hen hade noll bollsinne, vilket blev lärarnas största huvudbry trots att motoriken var mer utvecklad än normalt.

Mitt yngsta barn hamnade i en klass som var oregerlig redan från lågstadiet, detta var drygt 10 år sen. Där var det flera av hens klasskamrater som fått diagnosen adhd och medicinerades. Det gjorde så ont att se och gör fortfarande ont! En av klasskamraterna var för mig en helt vanlig energisk pojke som fick stämpeln "annorlunda och sjuk", han var snäll och go men gick över gränserna för "det fick han ju, han r ju sjuk".
Det var bedrövligt att se...dessutom orkade han inte skolan när högstadiet kom och hamnade väl i de grupperna där du gör din praktik markatta.

Det är så sorgligt att barn måste passa in i mönster som vuxna skapat. Att olikheter klassas som sjukdom och brister. Alla sjukdomar som behöver läkarvård, som mitt barns cancer, där står jag totalt utlämnad till läkarnas kunskap och vård men diagnostisera inte sönder mänskligheten.
Som du säger markatta, fram för mer samtal.
Vi ser ju bara här inne vilken styrka vi får som använder ord som medicin.

Markatta, jag hänger på i Addes våg för dig!
Du är en medmänniska jag gärna har som förebild!

jag gör vågen för dig och skickar cyberkram ♥

håller med om att det måste spridas. Läkarna är ju väl medvetna om tillvänjning i det här fallet då måste de också ta ansvaret med uppföljning och att alltid, alltid erbjuda andra, långsiktiga alternativ. Benzo bör vara en akut och tillfällig lösning att ta till. Skulle man satsa mer pengar på att korta ner köerna till anpassade terapiformer istället för att pumpa in pengar till läkemedelsföretagen så skulle vi bespara dels pengar men framförallt mycket mänskligt lidande.

Det är tragiskt att se hur det även skrivs ut till unga. På praktiken har jag kontakt med en del tonåringar med adhd-diagnoser. Flera av dem äter dagligen Ritalin eller Concerta(amfeteminliknande preparat) och utöver detta så får de benzo vid behov. De får alltså två mediciner med totalt motsatt effekt på samma gång, galet! Bland missbrukarvärlden så vet man att folk som missbrukar amfetamin inte dör av/tar överdoser av amfetaminet utan av kombinationen amfetamin/benzo då de tar benzo för att "komma ner" och kunna sova efter att varit vaken i dygn. Påfrestningen på hjärtat blir då för stor.

Jag känner en stor oro inför detta. Det här är ju killar i tonåren som gör som tonåringar gör, festar och smygsuper med kompisarna på helgen. Att blanda allt det här med alkohol, för killar som dessutom redan har en impuls- och aggressionsproblematik är inget annat än vansinne.

Då lyckades jag bli arg idag med ;)

Kram

att läsa om din fina start på dagen med att softa i sängen och fundera (kanske rentav meditera lite :-)) ) över dagen i dag. Kanske ta ett litet beslut också ?

Jag slutade snusa ca 2.5 år in i nykterheten, då var jag less på att alltid behöva släpa med mig dosan, det kändes som samma planering som med spriten : Alltid tillgång. Jag behövde den tiden för att liksom "mogna" fram ett beslut, då när jag var beredd så gick det att sluta.

En dag i taget :-))

...kära systrar, mulletant och Lelas. Att jag fått ta del av era erfarenheter, att se likheterna, att inte känna mig ensam i bedrövelsen, allt och tiden det tar har gett mig mycket värdefull distans. Att få ta del av missbrukets käftar och makt över människor i alkoholismen som sjukdom genom alla som kämpar här inne har också gett mig oersättlig kunskap och förståelse.

Vägen är fortfarande lång för mig men just nu är jag inte ett dugg osäker på gemenskapen och framtiden. Jag får mer och mer bekräftelse både i mig själv och bjuds oväntat upp till tvåsamhet (ömsesidiga samtal) av maken. Det är så längesen jag upplevde det att jag glömt hur det kunde vara, rör mig till tårar av tacksamhet.

Tack alla underbara och generösa människor här inne.
Låt inte detta forum försvinna!!!

Vaknar nykter och ligger kvar en lång stund i sängen och njuter och funderar över dagen och resten av mitt liv. Det är som att en ny liten vana håller på att forma sig själv - min modeshjang av meditation.

Idag är det min 19:e nyktra dag och det har inte varit svårt, inte svårt alls att komma hit. Det gör mig litet orolig. Har under de senaste dagarna inte ens tänkt särskilt mycket på alkohol. Hög risk att jag kan få för mig att jag inte har några problem - där är jag dock inte nu. Sista tiden innan jag tog mitt beslut finns fortfarande färsk i mitt minne. Får äckelkänslor över den helt meningslösa sysselsättningen att dag ut och dag in dricka sig berusad och vakna bakis med skam över dumma telefonsamtal m.m.. Inte åka till jobbet eftersom jag egentligen inte är nykter osv. Anledningen till att jag inte har så mycket diskussioner i huvudet kan vara att jag äter antabus. Där är jag stenhård - jag diskuterar inte med mitt medicinintag (vilket jag ofta gjort tidigare). Eftersom dricka inte finns på kartan kan jag liksom slappna av och äntligen fokusera på annat. Behöver inte heller fundera kring om jag ska fortsätta med medicinen eftersom jag har bestämt mig för att jag ska äta den under lång tid framöver - kanske så länge som ett år. Imorgon ska jag träffa min alkoholläkare. Det ska bli roligt att berätta att jag nästan har tre veckors nykterhet bakom mig.

Äter för närvarande alldeles för onyttigt (massor med godis) och borde egentligen sluta snusa och börja träna, men jag ska inte göra som tidigare - allt på en gång - då blir nykterheten ett fängelse och livet bara till en lång räcka måsten. Nummer ett nu är min nykterhet och när den känns självklar och stabil ska jag ta nästa steg.

Så här i slutet av maj och början av juni är det ett gäng avslutningsmiddagar och luncher på ingång. Ser nästan fram emot dem och hur jag ska hantera det sociala trycket. Då ska jag stå på min sida.

Lugna Grodan.

underbart! / mt