Senaste kommentarerna i forumet

Så kände jag också. Känner fortfarande ibland och det måste få vara så. Jag tror vändpunkten kom för mig när jag insåg att jag nästan var glad för att jag var ledsen, för att jag fullt ut accepterade mina känslor och insåg att utan dem skulle jag inte komma någon vart, att om jag förnekade mina känslor så förnekade jag också verkligheten.

Det låter så fint det du skriver om barfotaungar som plockar blommor. Redan där beskriver du ju en härlig sommar med barnen. Försök att inte jämföra dig med exet där, att han kan ta med dem på sådant som kostar en massa pengar. Innerst inne vet du väl att det inte är sådant som spelar roll, utan att du gör ditt bästa för att vara en bra mamma? Med risk för att trampa dig på tårna här så låter det som du blivit lite bitter över att exet har mer pengar än du nu och att det inte känns rättvist. Barn kan säga saker som att "pappa är mycket bättre för hos honom har jag en xbox" men det speglar ju varken kärlek eller trygghet, bara att barnen tar till de medel de har för att få sina viljor igenom.

När jag var liten så tältade vi ibland i trädgården. På ett barns sätt så skapade vi där en magisk värld och det hade inte spelat någon roll om vi så var på Bahamas och tältade, det var spännande och annorlunda och ett fint minne.

Kramar

Bra att du hört av dig till en beroendemottagning för din skull. Hoppas verkligen det blir en bra kontakt för dig. Ibland tar det ju ett tag innan man hittar rätt person så ge inte upp om det inte funkar nu. Har du varit på al-anon möte någon gång? Det har hjälpt mig mycket att lyssna på andra, prata och lära mig att förstå mitt eget beteende. För tyvärr är det ju så att du bara kan ändra på dig själv och hur du hanterar ditt liv.

Det där att han säger han gör saker med vilje så du ska tröttna och slänga ut honom, känner jag igen. Min nu nyktra pappa berättade för mig hur han tänkte då jag bröt kontakten med honom(p.g.a. alkoholen) när jag flyttade hemifrån. Han tyckte det var skönt att slippa ha kontakt med sin egen dotter, trots att jag bara var 18 år gammal. Han kunde ju fortsätta dricka då utan någon som försökte kontrollera honom, bråka och skrika på honom. Så stark är alkoholens makt.

Han hade ännu inte nått sin botten då. Det tog två år innan han insåg att han bara kunde välja mellan att ta sitt eget liv eller söka hjälp. Han valde AA.

Det är nödvändigt som anhörig att acceptera verkligheten som den är, inte gilla den, bara acceptera att så här ser det ut; jag lever i en vardag där jag är orolig konstant, sover dåligt,
där jag själv inte får något utrymme i mitt eget liv för allt kretsar kring alkoholisten. Jag har skrikit och gråtit men det funkar inte, blir bara värre. Hur kan jag göra annorlunda för att jag på lång sikt kan må bra i mig själv? Om jag inser att jag inte kan förändra alkoholisten, vad kan jag då göra för mitt liv ska bli så bra som möjligt?

Kram

Känner en mix av sorg och lycka. Nästan svårt att ta på.

Har cyklat mycket under de senaste dagarna - fantastiskt vackert nu: doften av tång, fågelkvittret, allt det gröna, solglittret på vattnet, sol och värme, åska och regn, vackra blommor, allt är fint. Jag har vackra syrener och liljekonvaljer på bordet, barnen plockar maskrosor och smörblommor! Och maskrosorna börjar bli bollar och sprida sina frön - barnen och jag blåser på kapp! Vi blåser såpbubblor och leker på gräset, vi går barfota och tittar på insekter, fjärilar, nyckelpigor, getingar och humlor, vi äter glass och bullar och... har det gott!

Men: har inga pengar: har fått betala dubbelt och jag har inte råd med det... Sambon som är ombytlig och så mina jobbiga tankar - jag vet att jag gör rätt, men det är huvudet som vet, men hjärtat är inte med alltid, eller jag vet inte - är det halva huvudet som är med och halva inte?
- Semestrar vi gjort: när vi alltid varit ovänner, men vi har ändå kunnat åka (nu har jag ju inte råd, men det har han...). Jag vill också kunna åka iväg, men jag försöker tänka på om jag ska åka själv när han har barnen, men det kan inte kosta mer än kanske några hundra kronor.
- Ensamheten: ensamheten - jag var ju ensam även i förhållandet, men det är jobbigt. Jag försöker prata med kompisar och berätta och en del är snabba med att bjuda in till saker, men jag har svårt att fortsätta "tjata". Och samtidigt uppskattar jag ju ensamheten och framför allt lugnet: ingen som kräver att jag ska göra/vara på ett visst sätt.

Barnen kommer få en härlig sommar med pappa och hans familj - semestrar och upplevelser, och ni vet ju hur jag är nu: jag är rädd att de kommer att gilla allt med pappa bättre. Jag kommer inte ha råd att göra så många saker, utan hoppas att jag kan ge barnen det sommarlov som jag själv uppskattade så mycket: åka och bada, fiska krabbor, picnic, ha det lugnt, träffa kompisar, få vara hemma och inte stressa iväg på saker... Vill göra det bästa...

Igår läste jag ett citat och tyvärr sparade jag det inte. Det handlade om att våga ta chansen när du får den, att alltid våga välja det nya - det gamla vet du redan hur det är, men det nya kanske blir bättre. Och jag sak försöka tänka mer på det.
En dag i taget.

Han har ju flyttat hem igen.....under den tiden har det verkligen varit berg o dalbana....upp o ner med känslorna o hans humör är inte bra.Han gör inte ett skit här hemma.Jag gör ALLT....Nu mår jag skit igen.....Tror jag fått panikångest? Varför kan jag inte vara själv,klarar inte att bryta upp igen,fast jag mår så dåligt tillsammans med honom.Han säger till och med att han gör saker så att jag ska tröttna o slänga ut honom.Är det ett enkelt sätt för honom att slippa känna ännu mer skuld o ångest?Jag fattar inte hur han funkar längre,känner inte igen han alls,är så förändrad...
Jobbade i helgen o plötsligt fick jag en känsla av att någon höll på att strypa mig.Varit en skitjobbigt tid nu,han dricker i snitt fem dgr i veckan.Kan börja dricka när jag åkt till jobbet kl 21.Han är sur hela tiden,vill inte ha närhet mer än när vi har sex.Känner mig i sådant behov att få vara älskad,omhändertagen och att bli sedd.Just nu kretsar allt bara kring honom.Jag oroar mig från det att jag vaknar till det är dags att sova,nätterna har jag mardrömmar.Vaknar av att jag har så ont i tänderna för att jag pressat dem för hårt.Väntar på att telefonen skall ringa,fick nummer av en arbetskamrat till en beroendemottagning så att jag kan få stöd och prata m någon.Hoppas hon ringer upp idag.Jag har sjukskrivit mig en vecka nu till en början.

Varför rusar inte folk fram och vill hjälpa en sån människa i nöd utan väljer att leta efter en som med all sannolikhet är död ? Bra fråga. Tror att en del av förklaringen ligger i att den människa du beskrev sätter ljuset på vår egen hjälplöshet -vi vet inte vad vi ska göra eller hur - eftersom svaret ligger hos honom - inte hos oss. Är han skadad av sina gener? Sitt arv eller av sina egna val eller alltihop? Vad vi än svarar på det så har vi ju inte lösningen - bara han - och han tycks ha accepterat det han inte kan förändra, men saknar mod,kraft, vilja eller styrka att förändra det han kan. Det blir för oss som står och ser på alltför svårt.

Tänker på min fd man som far så illa och som jag känner mig så hjälplös inför att jag inte längre orkar ha kontakt. Jag mår för dåligt av att se hans dåliga mående som han inte bryr sig om. Om vi ska ha kontakt förutsätter det att jag ger upp allt jag tror på och accepterar hans som jag ser det förljugna värld - jag måste helt enkelt välja.

Jaja, det här kan man reflektera länge kring.

Grodan

för dina tankar ! Igen :-) Känns underbart att få finnas i någons tankar, det lyser upp min dag.
Livet knallar på utan att jag kan påverka det alls för närvarande och det känns rätt pressande. Jag har ju blivit van med en väldig frihet i min nykterhet och nu när den begränsas återkommer lite gamla känslor.

Men jag har ju fortfarande möjlighet att själv välja mitt mående så jag försöker plocka upp allt positivt som gör mig glad och att jag kan se att hur än livet ställer till det så är jag nykter och jag lever ett bra liv. Åtminstone jämfört med tidigare.

För ett tag sedan var jag med på ett sök i den stora frivilligorganisationens regi och vid en liten paus för att samla ihop gruppen kom en sk a-lagare fram och ville prata. De andra ryggade tillbaka och då inte anbart av andedräkten utan även av åsynen av en "förtappad". Han var lyrisk över vårt frivilliga arbete med att söka försvunna personer och vi pratade länge över hur förvånansvärt hjälpsamma människor faktiskt är när det kommer till kritan. Och jag kunde ju bara hålla med men efteråt funderade jag över var gränsen går hos folk ? Mannen var helt klart påverkad och kläderna hade nog inte tvättats det sista halvåret men han var förunderligt klar i skallen och hade väldigt fina, sympatiska, åsikter men....?? Varför rusar inte folk fram och vill hjälpa en sån människa i nöd utan väljer att leta efter en som med all sannolikhet är död ? Utom all hjälp.

De flesta poliser och väktare i citymiljö tar gärna ett snack med dem som glider omkring i sökande efter nästa kick och de kan i de allra flesta fall handskas med dem även om de spårar ur helt just för att respekten för människan finns uppbyggd. Varför är vi andra så rädda för att hälsa och ge ett leende till en som verkligen behöver det ? De är ju medmänniskor som är sjuka men som ännu inte hittat vägen ut från skiten. Jag har en regel som jag följer strikt : Jag ger aldrig någonsin pengar till beroende (och inte heller till proffstiggarna som nu invaderar våra städer). Jag vill inte bli en möjliggörare och de som känner mig vet också min ståndpunkt och det har hänt att de sagt åt "nya" att inte tigga av mig för jag är en av dem :-)) Lite osäker där om jag ska ta det som en komplimang :-))

Att bli sedd som människa kan lyfta en person från missbruket och det kan också, som nu när du skriver en rad till mig A-M-G, göra min dag till en lysande dag. Tack !

Och tack till er alla andra som fortfarande skriver trots stiltjen på forumet, ni hjälper mig att vara nykter även idag.

Kramomer ♥

Tack för fin stöttning Santo. Behöver verkligen sådant stöd. Är dock alldeles för skör för att agera in "real life".Tror till och med att det skulle kunna ställa till det för mig i nuläget - däremot senare när jag känner mig mycket mer stabil skulle det vara roligt med halvverklig kontakt. Tror jag än så länge behöver det skydd som anonymiteten på forumet ger mig - då vågar jag vara öppen om mig - vilket jag tror är en nödvändig komponent i min nykterhet.

Idag är det min 24 nyktra dag - inte särskilt märkvärdigt för vissa-men för mig är det nästan en revolution. Har vad jag kan minnas bara varit nykter så länge (35 dagar) en gång tidigare under de senaste 20 åren. Det känns verkligen som om jag gjorde ett vägval där i inledningen av min nuvarande nykterhet när jag gick på fest med en flaska alkoholfritt och tänkte att det får bli som det blir, dom får tycka vad dom vill, för jag väljer mig. Det kan inte få vara så att människor som ändå inte kommer att ställa sig på min sida om det verkligen skulle blåsa ska få styra vad jag gör med min mitt liv. Kan dom inte acceptera mig som jag är så får det vara.

Känns så skönt att träffa arbetskamrater och inte oroa sig för om jag luktar eller hur jag ser ut. Tycker också att mina tankar sakta men säkert klarnar - väntar nu bara på litet mer ork än vad jag har för tillfället- men den kanske behöver en puff med litet träning - kommer till det.

Har ett enormt godissug och ska strax åka iväg till affären för att tanka mjuk lakrits med socker på. Tänker unna mig att njuta av detta en tid till och kanske alltid - men i så fall inte i de mängder det nu är fråga om. Men var sak har sin tid och jag blir ialla fall inte bakis av lakrits och hur mycket lakrits jag än stoppar i mig så vet jag hela tiden vad jag gör.

Härliga juni!

Grodan

Hej Pontus!
Har du provat AA? Mötet med andra i liknande sitution kan vara väldigt läkande och inspirerande. Har själv ett jojo - självförtroende/självkänsla. Ibland tycker jag att jag är fantastisk och ibland inte vatten värd, mycket känslig för vad omgivningen tycker och säger och ibland hård som flinta - couldnt´care less. Försöker få ihop detta i något så enkelt som att "det är som det är oavsett hur det är" och att jag som människa duger som jag är så länge jag som människa gör vad jag kan alltså inte vad jag borde kunna. Det är därför jag kallat min tråd för "Jag duger" för att påminna mig om detta och om att det räcker och blir över. Har gärna använt alkoholen för att på kemisk väg blåsa upp min självbild inför mig själv. Det funkar en stund men det som kommer sedan holkar ur både självrespekt och självkänsla å det grövsta.

Att vara nykter är enligt mig en bragd när man har dom problem som jag har, men jag vet att det inte är alla som ser det så. Försöker så gott jag kan träna på att ställa mig på min sida och göra det som är bra för mig - det är som jag ser det en själv-(med)känsla som i förlängningen ger självförtroende.

Vet intre om u får ut nåt av detta men ivart fall -ha det

Grodan

Nu i dagarna har jag hållit mig ifrån alkoholen i 31 månader. Det går att byta livsstil om man bara ger sig fasen på det.
Det har inte varit enkelt, nädå. Och det är inte heller enkelt. Men det går.

Ville mest skriva det, ifall det är någon som tvivlar. Kunde jag kan du.

Ta hand om er i försommartiden. Stanna upp och ta vara på allt det vackra naturen ger nu.

Nu i dagarna har jag hållit mig ifrån alkoholen i 31 månader. Det går att byta livsstil om man bara ger sig fasen på det.
Det har inte varit enkelt, nädå. Och det är inte heller enkelt. Men det går.

Ville mest skriva det, ifall det är någon som tvivlar. Kunde jag kan du.

Ta hand om er i försommartiden. Stanna upp och ta vara på allt det vackra naturen ger nu.

Maj månadhar i stora hela varit väldigt givande men kört huvudet ner i sanden o
tappat kontroll. Länge sedan ja skrev här men varit in o läst lite då o då.
Någon som vet av nått bra sidor mm att hjälpa mig jobba på min självkänsla?
Gärna ljudbok mm.

Den andra låten jag kan komma ihåg är sjuttiotalsdängan...
Ge mig fyra minuter och tjugo ampere, som sjöngs av någon unge...

Solen skiner, fåglarna kvittrar och det är grönt i gräs,buskar och träd så att det nästan gör ont ute.
Pollen har färgat utemöblerna helt gula och det "dammar" till vid minsta lilla vindpust i granarna.
Det kommer små ?kaveldun? farandes genom luften och sveper långsamt förbi mig.
Huset är invaderat av små svartmyror som letar något sött att smaska på,
ute i trädården kravlar det runt stora vinbärssnäckor som knastrar under fötterna om man är oförsiktigt.

Kaffebryggaren har frustat klart i köket, nu ska jag sätta mig mitt i juninaturen med min frukost av jordgubbsfil och kaffe,
Och jag ska bara njuta av att få finnas här och nu, hade jag druckigt igår hade jag omedveten om allt detta fortfarande sovit kvar i sängen.

Har jag tur kanske jag får se och höra fiskljusens höga skrik iiiik iiiik däruppe bland molntussarna, majestätiskt seglandes utan att ta ett enda vingslag.

Det finns massor av måsten här i livet, men det mest prioriterade är att få bara vara just nu, insupa sådant som gör det värt att orka leva fem dagar till.
Den som glömmer det får det svårt att ta sig igenom veckan, därför är det viktigt att hinna med att ladda sina batterier...

Juni är en fantastiskt årstid, men man behöver gå ut för att kunna uppleva den, och vara I den, inte vid sidan av den.

/Berra

... underbart e kort:) Var det inte så Uggls sjöng:)))
Oberoende - livet är gott. Ha det / mt

Hej Adde. Tänker på dig o hoppas allt går bra för dig! Du har gätt mig o så många kraft på forumet. Ha en underbar dag kram.

från en vän till oss båda inrymde förtvivlan och gjorde oss ledsna - speciellt honom. Han sökte först enskildhet - men vände och önskade gemenskap. Dagen avslutades i samvaro och närhet.

Livet består av en lång rad situationer, konfrontationer med minnen, känslor, önskningar... Scener på livets arena... var och en med en mångfald möjligheter, val... Livsvalet: våga vara sin egen regissör.

Söndagsfrid / mt

..nytt rekord Mulletant?

Ha det bra själv, det är rätt åt dig.

Mors Berra

fint Berra... att kunna vara ensam (med sig själv) - det är starkt. Ha det / mt

Spännande och fritt, allt på en gång...

Familjen har denna helg helt olika planer,och jag blev ensam kvar, hemma, inte ens en bil lämnad till övers för mig.
Vad ska JAG göra då, sitta där hemma med tvätt och städning?, lite trädgårdsarbete kanske?

Nä f-n heller, jag ska väl också göra någonting!

Såg möjligheterna inte omöjligheterna, ringde min bästa kompis och frågade....vad gör du i helgen?
Killen som är ensamstående med vuxen dotter som annars brukar vara som en igel på mig under helgerna blev mäkta förvånad.
Vet du vad?, vi tar hojarna till stugan och tar en grabbhelg, vad säger du om det?
Men men men, det ska ju bli skitväder, jo svarade jag, men det blir det ju hemma också, varför kan vi inte sitta i stugan och ha skitväder likaväl som hemma?
Visst, men hur gör vi med maten, äh svarade jag, vi tjackar så mycket som ryms i våra bjutyboxes som vi har på pakethållaren,
En tar ölen och en tar käket, deal?

Öh öh..., förslaget kom alldeles för snabbt hörde jag...

Vi gör så här, funta på saken sa jag, jag drar om en timme ska bara packa ner ett par kallingar och ett par strumpor,
Så har du den tiden på att fundera klart, OK!
45 min senare ringde, "...jag är på!"
Shysst svarade jag vi syns på donken sista staden innan urskogen tar vid om två timmar, så bunkrar vi där.
Polaren som skulle iväg på party på lördagskvällen gör mig sällis i ett knappt dygn i alla fall, vi käkar snacks och godis framför TV'n och fiser ikapp som bara grabbar gör när vi är ensamma, skratten och mysfaktorn var hög när vi kollade igenom ena rullen efter den andra.
Han drack 3,5'or och jag nollbira, fågelkvittret hade hunnit börja innan vi gick och lade oss i våra sängar.

På lördagen drar han iväg på eftermiddagen och lämnar mig ensam i pissregnet, åskan har börjat mullra samtidigt som de mörka molnen rullar fram över horisonten.
Jaha!, vad gör man nu tänkte jag...?
Diskar en stund och sätter sedan på bastun, låter svettpärlorna ge laven mörka fläckar, ite behöver man någon bastubärs här slog det mig.
Sitter nu nyduschad och fräsch med nytvättade myskläder framför tv'n och tittar ut över havet som ser ut att vara begjuten med flytande silver på ytan,
Den grå himlen och de fagra vattendropparna ifrån träden säger mig att här är du underordnad naturens lagar...
Borde jag vara rädd?, åh nej inte alls, nu har jag verkligen chansen att få umgås med mig själv på mina villkor, så passa på och njut Berra.
Det här är precis ett sådant tillfälle du kommer att i framtiden tänka tillbaka på, ensam i en liten röd stuga någonstans mitt i skärgården.
Inte ens alkoholen och dess berusning ska få ta den ifrån mig, det är mitt löfte till mig själv...
Att vara stark nog för att inte behöva bjuda in känsloförstöraren alkohol, det kräver lite mer än att bara låta det bero...

Ensam är stark?, kanske

/Berra

har stämningen lättat - nu när jag tänker efter vet jag exakt att det vände när Mg inbjöd till en "lek" - ett gemensamt skojande som vi vet precis hur det går till:) Och det betyder förstås att han var redo att vända "tillbaka" och även jag som svarade enligt lekens regler:) Nu är det gott att vara / mt

Hej igen!

Du... Du är inte dum. Det är inte absurt att göra som du gör.

Du gör, känner och reagerar på precis det sätt som alla andra skulle göra i din situation. Det är det som är medberoendet.

Kram!
/H.

Jag vet att jag är tjatigt präktig osv men jag kan inte undgå att se att du är precis där jag var för ett år sedan. Ja med undantag för att du har ett försprång eftersom du redan klarat ett bra tag utan vin. Förra året kände jag att det var ett vägskäl, göra nåt eller gå ner mej i missbruk och skam. Jag vägde drygt 20 kg för mycket och ville bara gömma mej, vilket gjorde att jag drack för att stå ut. Men så valde jag livet och redan efter första helgen gick det lättare. Lchf har jag predikat för eftersom det passade bra för mej. På 10 veckor gick jag ner 10 kg i vikt vilket gav mitt självförtroende en rejäl kick och genom det blev det allt svårare att gå tillbaka till gamla vanor och förstöra allt. Nu möter jag sommaren 18 kg lättare. Fuskat lite med glass och godis annars hade jag fått bort allt men några kilo kvar gör inte så mycket. Det tar jag bort i sommar. Med detta vill jag bara säga att du kan välja att i höst vara i god form. Det är värt lite ansträngning. Jag har inte mått såhär bra på många år.

Vet inte det jag. Vi har alla våra olika hjälpmedel, vi som klarat oss. Du gör ett fantastiskt jobb, ge dej själv beröm för det! Det finns dom som går på AAmöten alla dagar i flera månader. Det är en sak som inte passar mej men funkar för andra. Alla sätt är bra som funkar. Stressa inte med att sluta med ditt antabus, fortsätt. En dag klarar du dej utan, jag lovar. Tar det ett år so what! Att bli sugen på alkohol är inte farligt. Det får vi leva med. För mej är det vissa situationer som triggar igång suget. Med tiden kommer det alltmer sällan och går snabbt om. Kan återkomma oftare vissa perioder, t.ex tycks sommar och sol väcka tankar på vin. Men en viktig sak måste du komma ihåg: vi behöver inte agera på det. Sug försvinner. Känn efter, rid på vågen som nån sa och det går om. Du är så bra på gång, jag är stolt över dej och din kamp. Du har rätt inställning. NU är rätt tid. Om du är på Facebook får du gärna kontakta mej, sök på Santo Blond. Om du vill förstås :)

Vet inte om jag tycker att det är att fly att se hur svag man faktiskt är för alkhohol. Att tala om för sig själv vad man BORDE klara tänker jag kan vara att fly istället för att vara ärlig mot sig själv kring vad man faktiskt i nuläget klarar. Vad är det du riskerar när du ställer upp krav på vad du borde klara? Själv skulle jag i nuläget (23 dagars nykterhet) under inga omständigheter klara en charterresa utan att ta Antabus - klarar inte ens av vardagen utan det. I så fall hade jag fått sitta inloggad på det här forumet 24/7 och då spelar det ju inte någon roll var man är - i en solstol eller på en alptopp. Förmodligen hade inte heller det varit tillräckligt eftersom det för närvarande är relativt dött här.

Varför inte unna dig en hälsoresa till något SPA eller något liknande som ett startskott på hanteringen av dina viktproblem? Det kanske vore någonting nytt och annorlunda?

Grodan

Det är nog sant Santorini, jag tycker nog att det är svagt av mig att jag inte kan göra det här utan hjälpmedel - andra kan ju. Det gör mig också rädd - kommer jag någonsin att kunna det?

Har verkligen svårt för det här med att stå på min egen sida - ställer mig gärna på de (inbillade) andras sida och dömer mig själv därifrån. På min sida är det så här och därför måste jag göra som jag gör om jag överhuvudtaget ska ha en chans. Tack Santorini.

Har fått sova och idag känns allting mycket bättre. NU är det bästa tillfället att bli nykter på och jag ser återigen fram mot att fortsätta vara närvarande denna sommar. Det braiga med mina dippar som jag hade igår och i förrgår är väl bland annat jag fick en hint om hur jag kan träna upp min motståndskraft. Dessutom blev det tydligt att det bara var tankar som hände mig- man kan låta tankar komma och gå utan att agera på dom - jag dog ju liksom inte.

Kramar till alla

Grodan i meditationsställning

Funderar på att sälja flygbiljetterna till Grekland i sommar för att resa till en annan miljö som inte är så förknippad med kall öl och charter-beteende. Tyckte för någon timme sedan att det var det enda rätta. En annan miljö som gör att jag inte blir sugen på att dricka. Undrar om inte det är att fly, att ta den lätta vägen ut och att sugen kommer vare sig jag ligger i en solstol eller står på en alptopp. Tror inte att jag kommer undan så lätt. Måste nog möte den här sommaren och semestern som den är, hur jobbigt det än är.