Senaste kommentarerna i forumet

för kramen.

Jag skäms också för Sverige. Jag skäms över den politiska rasismen och jag skäms över ett Sverige där pengar är värt mer än människan.

Jag ska nog bara tillåta mig att vara riktigt arg idag. Tur jag har en boxningssäck i vardagsrummet när jag inte hittar något annat sätt att kanalisera ilskan.

Kram

Eftersom du skriver att du käkar stesolid "vid behov" så utgår jag från att du får dem utskrivet av en läkare. Är du beroende av stesoliden så tycker jag du ska prata med din läkare om det och göra upp en nedtrappningsplan.

Jag har själv missbrukat benzo och tog långt mer än dagsransonen. Jag hade ju blivit beroende och då hade jag ständigt "behov". Trots mina höga doser så behövde jag inte söka mig till svarta marknaden utan fick det utskrivet på laglig väg, med viss manipulation då "tappat bort" och genom kontakt med olika läkare. Jag fick till och med min gynekolog att skriva ut recept till mig.

När jag till slut fick kontakt med en bra läkare som inte såg mer medicin som en lösning så fick jag hjälp med en nedtrappningsplan. Hon menade att när man blivit beroende av benzo så kan det(till skillnad från andra droger/alkohol) vara farligt att sluta tvärt p.g.a. kramperna.

Vet ju inte hur mycket eller ofta du tar men kanske ändå en ide´ att prata med läkaren? Läkaren kan också hjälpa dig att söka en mer långsiktig hjälp för att hantera ångest, t.ex. KBT.

Benzomissbruk är ett rent helvete, både att leva i och att ta sig ur. Även om jag följde nedtrappningsplanen så fick jag smärtsamma kramper. Varma bad och massage hjälpte. Till det positiva, i alla fall för mig, så var suget borta när abstinensen väl var borta så där kan man tillämpa "härda-ut-principen".

Du har allt att vinna på att lägga av. Jag njuter idag av att vara medvetet närvarande i mitt eget liv, utan en dimma som tar udden av både jobbiga men också de underbara känslorna. Det finns så många bättre sätt att reglera känslor på, fysisk aktivitet, mental träning, andningsövningar o.s.v. Man borde egentligen få lära sig sådant redan tidigt i skolan, kanske inbakat i Idrott och Hälsa.

Hoppas det går bra för dig

Jag är bedrövad över mig själv. Återfall denna vecka som gått och nu i helgen helt utslagen. Mår nu så dåligt det nånsin kan bli.
Jag har gett upp min kamp mot alkoholen nu. Det är ingen idé att kämpa emot längre. Jag är så jävla mycket alkis man kan bli!
Jag fortsätter min nyktra väg som innan denna jävla vecka.
Åh, vad jag är ledsen.
Jag vill ju bara bli fri.

LP

Åh, vännen...

Jag ser liknande situationer genom mitt jobb. Även om jag inte har haft dem boende så nära mig, så känner jag ändå till dem.

För bara några dagar sedan hämtades en familj med fyra barn, alla födda här i Sverige, för att utvisas till ett land där barnen aldrig har varit. Jag blir så ledsen att jag bara vill gråta... Nu sitter de i Skåne i väntan på att planet skall lyfta. De vet inte när, inte hur, de vet faktiskt inte ens var de befinner sig just nu - för om de vet sånt så finns det en risk att de rymmer.

Jag skäms över Sverige. Men jag finner en liten tröst i att mamman sa till mig att hon vet att svenskarna inte är som Migrationsverket. Hon vet att vi vill att de skall få stanna. Hon tror inte att alla svenskar vill att de lämnar.

Fy sjutton... vad kan vi göra? Maktlöshet är ordet.

Kram!
/H.

Åh vad härligt! :)

Kram!
/H.

Det där är så fascinerande tycker jag... att man hittar kraften i att ge upp. Det var verkligen när jag gjorde det som jag orkade påbörja en förändring. Tänk att det skall sitta så långt inne - jag ville ju vara stark och kämpa genom att klamra mig fast och försöka lösa problemen. Men det var först när jag släppte taget som jag kunde förändra.

Jag har tidigare berättat om bilden av apan i någon tråd... Tänk er en apa som kommer till en bur. Inne i buren ligger en kokosnöt. Apan sträcker in handen genom hålet och tar tag i nöten. Men, med nöten i handen får han inte ut varken hand eller nöt genom hålet. Alltså: så länge han håller fast vid nöten kommer han att bli sittande vid buren. Men, om han släpper nöten är han fri.

Kram!
/H.

Ingen alkohol, alldeles för mycket kaffe, lagom med sällskap.

Kan det inte bara få vara bra så? Nej.

För tre år sedan flyttade en asylsökande familj in i mitt hus. Vi kom att bli goda vänner och har hållit kontakten även då jag flyttade. Jag har sett barnen växa, både på längden och mentalt allteftersom de blivit tryggare i språket, nya landet, fått nya vänner o.s.v. Nu kom då beskedet att de ska avvisas till landet de en gång flydde ifrån. De vet inte när, bara att det kommer att ske och de är livrädda.

Åter igen står jag och mer än någonsin vill hjälpa utan att veta hur. Det slutgiltiga beslutet är fattat. Jag känner mig så obeskrivligt arg, ledsen, frustrerad, så oerhört maktlös. Hur fan kan jag acceptera att detta står utom min makt, att det inte finns något jag kan göra när det handlar om barn?

Det ni pratar om Berra och Santorini liknar mycket det som jag tänkt på som leda - jag blir uttråkad. När jag har jobbat en hel dag och är så trött att jag inte orkar göra något mer så har jag fortfarande energi kvar i hjärnan vilket gör att jag blir uttråkad av att inte göra något trots att jag inte orkar. Lösning: alkohol eller så kan man ju sätta igång ett gräl med någon för det bukar också ta slut på de sista krafterna. Båda sysselsättningarna tar bort fokus från ledan.

Har ingen aning om vad man gör med sådana här känslotillstånd på ett vettigt sätt. Vet bara att TV inte funkar på mig i detta läge.

En sprattelgroda

rastlös. Kan det vara därför vi drack, för att vi är såna, inte så att vi blev det när vi slutade. Vi hinner knappt äta klart innan jag plockar bort och börjar diska. Svårt att njuta av stunden. Alkoholen gav oss den vilan men sen var det ju slut på möjligheterna att göra annat. Eftersom det inte blev ETT glas vin eller två.

..och alla andra forumvänner...

Jo jag har (nog) en alldeles fantastiskt försommar, solen skiner, fullt med blommor och insekter, det är varmt, grannarna är ute med sina projekt, fotbollen med dottern tar sin tid osv.

Men....jag funderar hela tiden om det känns bra, är det något som fattas mig?
Denna ständiga oro och självuppfattning tar lite av kryddan från livet, frugan brukar ofta fråga varför jag ser så ledsen och allvarlig ut...

Varför kan du inte njuta av tiden?

Som ett exempel kan jag ta igår kväll så hade vi grillat och grabben hade sitt kusinbarn här, efter middagen så drog de iväg på sina moppar ut i vimlet av kompisar,
Och kvar satt jag och frugan på baksidan, jag började direkt plocka av disken men frugan sa...nej vänta..kan vi inte bara sitta och njuta en stund?
Jag satte mig ner och bara led, njuta av vadå?, att solen hade gått ner , det har blivit kallt och nu börjar myggen surra runt våra blottlagda smalben?
Har en inbyggd stress som jag har svårt att bemästra, jag skyndar mig fram till nästa syssla, och när den inte finns så...somnar jag, alltid.

Så ibland har jag väldigt svårt att stanna upp och njuta av min tid, de är så mycket jag måste göra hela tiden.

När jag drack så var det mycket enklare, tog några glas och stressen rann av mig som om någon hade hällt en spann med vatten över mig.
Det krävs mycket mer av en är man inte dricker, och jag har svårt att finna goda ersättningar, det ligger i min självuppfattning och jag måste finna genvägar ur min rastlöshet, men lätt, är det inte ....

Jag ser det, men kan inte öppna kanaler för att ta in det.

Men livet är fantastiskt, åtminstone runt omkring mig...

/Berra

...jag är så kär i denna fantastiska man.
Tack för ni läser.

Ps den där äckliga högen med levande organismer, den har jag inte tänkt på sen 2 veckor. Kom att tänka på högsamlandet :)

Kort och gott - Underbart! / mt

...dygnen har varit som ett litet underverk.
Jag frågar inte varför förändringen är så enorm, jag njuter och vi pratar om allt möjligt både viktigt och oviktigt.
Just nu är vår gemenskap just precis så som jag drömt om.
Det är som en saga, en sann.

Vill bara tillägga att just hur länge man ska stå ut gick i vågor för mig.
Jaghar tappat räkningen över alla gånger jag kände att "nu går det inte längre".
Det att jag "gav upp" själv gav mig ny kraft .
Jag bestämde att ge det en viss tid så inte varje enkel händelse drog ner mig.
Lät honom köra sitt destruktiva liv helt ensam.

Kram

var det så att mina första år med alkoholen var hur kul som helst. Jag drack inte mycket, snarare väldigt sällan,så när det var alkohol på bordet så var det vid speciella skojiga tillfällen. Men nånstans mellan 25-28 års ålder tog monstret över helt. Då blev det precis tvärtom, för att kunna ha skojiga tillfällen så var alkohol ett måste, och det blev bara värre. Min resa utför ser likadan ut som er så den behöver jag inte upprepa. Men som för många av er så blev jag också sorgsen, under min aktiva tid, när jag insåg att för att överleva var jag tvungen att sluta dricka, skippa "kompisen". Många gånger skulle jag sluta hade jag bestämt och lika många gånger återvände jag till alkoholen. Dess makt är stor.

När jag väl kom till vägs ände och bestämde mig för att sluta kämpa emot och acceptera att jag inte kunde dricka så fick jag äntligen sinnesro. Jag var helt överens med mig själv att jag inte klarade att sluta dricka själv utan sökte hjälp, och..det är viktigt för mig, jag tog emot hjälpen som erbjöds. Att jag lät min kropp och knopp bestämma takten på mitt tillfrisknande var, och är fortfarande, viktigt för mig. Att låta lärdomar komma till mig och inte jaga efter dem är en lärdom jag haft mycken nytta av. Jag är inte alltid mogen att ta in allt som jag får mig till livs utan det trillar ner en tid efter, ibland en verkligt lång tid efter.

För mig tog det långt över ett år innan jag hittade mig själv och vem jag egentligen är, jag hade ju så att säga supit bort min identitet. Och var skulle jag ta vägen med denna nya person ??? Jag har berättat förr hur jag fick min framtidstro presenterad av en medberoende på avslutningsmötet på Gullbranna 1,5 år efter jag valde nykterheten. Jag var vilsen och visste inte alls hur min framtid skulle se ut och jag hade letat frenetiskt efter en väg, en lösning.
Så kliver då denna kvinna upp på scenen och säger exakt det jag behövde höra.
I denna stund kunde jag ha blivit religiös :-)) Det var så stort och mäktigt att jag blev helt snurrig så jag tappade bort henne i trängseln efter avslutningen, jag ville ju tacka och krama om henne för att hon delade om sitt liv på ett sätt som även gjorde mig till en deltagare i det "riktiga" livet och inte bara en åskådare eller sökare.

Ett forum som detta är bra men jag vill inte välja bort möten i verkliga livet med människor som har erfarenheter som kan hjälpa mig, och, kanske även jag kan hjälpa nån annan. Och en fysisk kram kan aldrig ersätta en skriven text.

När livet gungar återvänder jag till min önskan varje morgon : Oavsett vad som än händer i dag så ska jag inte dricka. Det valet har gett mig en stabil grund att stå på.

om att sommaren triggar igång tankarna på alkohol. Den här tiden förra året drack jag ännu alkohol men det var ingen lycklig tid, det var början till slutet. Ändå, igår när jag satt i solen på altanen kände jag också lite saknad efter rosevinet. Jag drog i mej fem stora glas bubbelvatten och tänkte med galghumor att det är ju tur att det inte är vin. Det är precis som du beskriver det, en kärleksaffär, destruktiv men ändå svår att komma över. Man måste få ta tiden att sörja och låta det vara ok. Man tänker bara på de trevliga stunderna men vi vet ju att det är en psykopat vi hållit ihop med. En som inte vill oss väl egentligen. Hur du ska komma ur det nu, ja. Skriv här och läs om andra. Håll ut, det går om. Tillåt dej att sörja skulle jag säga. Men ge inte efter. Jag tror på dej. Nästa år den här tiden har du kommit mycket längre. Mina sug och tankar på alkohol är väldigt korta numera, går fort om. Jag vet att jag har allt att förlora på att ge efter. Att jag inte vet M jag orkar börja om från början igen. Så kämpa på.

Stigsdotter! Vi har ju följts åt en lång tid och det känns lite som att jag traskat efter dig på vägen till ett bättre liv. Nu står jag här helt vilsen och vet inte åt vilket håll jag ska gå. Hur hittar du dina kurser? Finns det någonstans att ta vägen? Behöver få hjälp med att gå vidare! Min andlighet och "gudstro" sinar just nu, och tron på ett nyktert liv blir hela tiden ifrågasatt.

Resten av familjen sover, smyger ner med datorn, gör en kopp kaffe med mjölk och häller i min största och "godaste" kopp. I morgonrocken och med två stora filtar om mig sätter jag mig i min nya fina gungstol på altanen. Det doftar ljuvligt, allt är tyst förutom fåglarna och en uggla långt bort. Tror att jag börjar få fatt på vad den här krisen grundar sig i. Det är sommaren, sommar12 och blivit sommar13 och jag vet inte hur jag ska bete mig. Förra sommaren var en kamp fram till den 4 augusti när min nyktra tid tog vid. Vid den här årstiden brukar jag vara den som är först fram med grillen, har godaste tillbehören, kallaste rosévinet, mest spännande semesterplaner osv osv. I år är jag helt vilse, vet inte vem jag är längre. Nu och här på altanen med björkarnas susande som sällskap och gungstolens gungande känner jag mig trygg, men sedan, vad gör jag då?

hittar nån musik som passar din sinnesstämning? Det finns en hel del - välj själv:)
Du är på väg åt rätt håll, ett liv i frihet. Kram och ha det gott / mt

Länge sedan jag var här, så skönt att ni finns. Behöver slå mig ned och vila en stund. Började min kamp för nästan ett år sedan och tvivlar på mig själv och mitt beslut. Helt utmattad efter gårdagens kamp. Längtar till huset vid havet så jag sätter mig ned med en kopp kaffe med mjölk och låter blicken vila på havet där borta medan jag försöker få ro.

I går var jag helt säker på att det var slut på det här med att inte dricka för mig. Arg, ledsen, självömkande och "livet är så orättvist" slösade jag bort hela dagen. Slet upp varenda maskros i hela trädgården och åt upp alla sötsaker som fanns i hela huset, satt och surade för mig själv i ett hörn i stället för att umgås med min fina familj. Allt detta bara för att jag inte kan dricka. Vill så väldigt gärna ha det där glaset rosé fram på eftermiddagen och det där fylliga rödvinet till maten. Men jag vet, vet, vet att jag inte nöjer mig med det utan kommer vilja ha mer och inte ge mig förrän allt är slut. Egentligen när jag tänker på det idag vet jag nog vad det är som gör mig så ledsen. Det är ren och skär sorg över att det är slut mellan mig och A. En kärlekshistoria som började så bra men slutade riktigt illa. I dag när jag vaknar är jag så tacksam över att jag inget drack igår. Men oxå helt slut efter all ilska, sorg och alla surrande tankar. Har drömt hemska drömmar och sovit oroligt. Hur gör jag nu?...

och tänker på alla nätter jag skrev här på två år sen... Du har haft stor betydelse för mig som ett konkret hopp om förändring. Hoppas du har en fin försommar, som jag och att ditt liv är gott, som mitt:)!
/ mt

...skriver, försök leda samtalet till det hon finns där för.
Det är minsann inte lätt när du söker hjälpen.
Adde och de flesta andra här vet och har upplevt mycket mer än jag omkring detta men jag har ju fått del utifrån min make.

När min make hamnade på beroendemottagningen, självmant och akut blev han behandlad som boskap och hemskickad mitt i natten trots att jag bad dem att inte skicka hem honom eftersom jag var rädd han skulle göra sig själv illa (ta livet av sig). Mycket arrogant och otrevlig läkare hade jag i telfonen som undrade "varför min man var där och varför jag skulle prata med honom, läkaren". Jag var på en av mina resor och just då for jag mellan två länder så maken hade sagt jag var där eller där. De hånade honom för han inte visste var hans fru var. Han var totalt blockerad av rädsla vara med sig själv, totalt blottad och ville ha hjälp och de körde över honom med pansarvagn. De människorna som finns för hjälpa, det gör mig lika upprörd nu som når det hände i höstas.

Det enda jag kan säga är att man inte får vara för sjuk för söka hjälp på vissa ställen inom sjukvården.
Du är stark som söker hjälpen.
Sätt på dig så många skyddslager du kan och be om hjälpen du söker för.
Lycka till!

Ett förslag från mej är att du börjar med en vit månad.
Vita månader har många normaldrickare då och då. Under den månaden kanske du kan kasta Stesoliden?
Mvh MB

Blir glad för din skull, den sköna känslan av att slippa fajtas mer är din nu.
Kram! /MB