Senaste kommentarerna i forumet

Det är min grubbelfråga idag. Tänker på Mt:s inlägg...men jag var och nosade på frågan ändå? Är denna sjukdom genetisk? Jag har läst en massa forskningsrapporter men där stå bara om att det genetiska arvet kan påverka? Jaha...men allt kan väl påverka?

Personligen lutar jag mer åt miljö. Där vissa trillar igenom (genetiskt?) och andra balanserar på en knivsudd. Jag har inte en jävla clue. Bolla med mig. Vad tror ni?

Sorry Fenix att jag tog upp detta just här. Min grundtanke var att checka av hur du mår. Hur det går? Utan pekpinnar men sen blev jag så tagen av det mt skrev; Vin i varje vrå av livet liksom? Hoppas du orkar kämpa på i helgen...och om inte. Jag tror att tanken är sådd hos dig Fenix, nu får vi bara se till att den spirar. (usch för metaforer). Vi hörs (hoppas jag)! /R

- bara så. Det räcker. / mt

spara och bevara i hjärtat. "
Vi" - viktoria, vana och jag, spelade mycket Lisa Ekdahl (och Barbro Hörberg) här på forumet för länge sen (sommaren 2011...) Jag ger vidare en strof Ekdahl som jag själv fått en gång: "Passion av det slaget är en nåd som drabbar få. Det är en nåd att få sån kärlek och ett brott att låta den gå."

Du ska få en dikt också:) av Eeva Kilpi, en favoritförfattare och poet... naturälskare, livsfilosof och kvinna:

När mormödrarna dör
förvandlas de till blomsterängar och gräs
och farmödrarna blir träd
som susar ovanför barnbarnen,
skyddar dem mot regn och blåst
och breder ut grenarna över dem
till snöhyddor om vintern.

Men innan dess är de passionerade.

* * * *

Njut av allt gott! / mt

kan det att du stannar bidra till att han fortsätter (tillåts fortsätta)... Det är nånstans i just detta som "knutpunkten" ligger och det är mycket svårt att riktigt fatta. Den reaktion du återger: "Han säger bland annat att man kan inte kan säga åt någon att man ska ändra på sig..och "vad tänker du ändra på om jag slutar dricka"..."om jag ska skaffa hjälp så kanske du också skulle ta och göra det" och antyder på att jag skulle lida av psykisk ohälsa,..." har många, många av oss medberoende gått igenom. För min del kom den avgörande förändringen exakt i och med att jag lämnade. När han ställdes inför ett konkret och faktiskt val. Men det kan jag inte råda dig till - det måste du besluta själv när den stunden har kommit.

Han har för övrigt absolut alldeles rätt i att ingen annan kan säga åt en att förändras - förändringen, en hållbar, måste komma inifrån en själv. Du har absolut alldeles rätt i att ditt illabefinnande beror på situationen ni lever i.

Det är nästan obegripligt att fatta missbrukets makt över kloka, trevliga, godhjärtade människor... bland annat därför är det bra att läsa och skriva här. Det gör bilden så sorgligt tydlig men visar också å möjligheter.

Håll din linje, styrkekramar! / mt

även jag som inte riktigt hör hemma här upplevde en (1) avgörande situation när jag insåg att "så här vill jag inte dricka". Det var på ett kulturellt evenemang där vin numera är nästan obligatoriskt... Förutom det glas som ingick i entréavgiften beställde vi (förstås) direkt in en flaska... och nånstans under kvällen konstaterade jag att jag gick lätt ostadigt och kände "Nej! så här kan jag inte uppträda offentligt". Jag slutade inte då men den där situationen "brännmärkte" mig - och kanske räddade mig? Min far var alkoholist och flera även kvinnliga släktingar har betydande a-problem. / mt

...att jag läst mulletants inlägg så vill jag bara säga att jag bara vill dig väl. Jag önskar jag fanns nära, riktigt nära, och kunde hjälpa efter förutsättningarna du har. De vet ju inte jag. Därför kan mina ord låta brutalt rakt på sak. Sen är jag sån som person, tvingats dela upp mig och sortera bort känslor så gott det gått när jag stått i besluts-situationer. Min historia tvingade fram det, annars hade jag gått sönder, förmodligen både fysiskt och psykiskt.
Jag önskar jag kunde skydda dig från delar av din smärta flygcert. Jag hoppas att några av mina ord kan ge dig lite distans, det är syftet med mina ord.
Du är värd allt gott!!!

...är klok du mulletant
Det där med jämförelse är ju i princip omöjligt att undvika. Grejen är att inte se och märka med fel känsla. Att bli sporrad är bra, känna avund är inte så kontruktivt ;)
Klokt är att acceptera sig själv och vara kritisk men realistisk.
Vi föds in i omständigheter vi inte kan välja. Vad vi gör av våra liv styr vi däremot, vill till hitta realistiska mål utefter förutsättningar och förmåga. Ibland behöver man hjälp för hitta eller behålla balansen.

Önskar dig en trevlig helg

...mulletant, jag har ju också gjort den där resan i min historia, små barn, studerande, ovisshet men samma envishet ;-). Sen har jag levt, inte ensam och övergiven men oftast själv fast inte ensam, långsamt levt vidare och har inte bundit upp mitt liv på någon annan. Inte medvetet haft det som mål men det har bara blivit så. Nu är jag lite förbi halva livet och trivs med det som har varit, accepterat mina val och händelser. Jag lever mitt liv, helt utan massa orealistiska önskemål eller förväntningar. Njuter av både stort och smått och vet att vägen till mål eller delmål är det som är livet. Ibland kantras vägen av eufori, ibland sorg men mest allt där emellan.

Idag har varit en riktigt bra dag. Igår var också en sån, imorgon blir ytterligare en bra dag, det känner jag och vet jag.
Maken och jag har aldrig varit så nära som jag har känt dessa dygnen. Jag ser han njuter och....han har slutat med sina piller helt. Han är levande och full av humor, ögonen glittrar som jag minns dem. Livet har många avkrokar, dem är jag tacksam över eller lär mig acceptera och förlikar mig med. Det svåra är pest men visar värmen i det goda när euforin blossar upp.
Jag är så glad att vi hittat varandra här och nu, maken och jag. Jag hoppas det fortsätter så! Jag har i alla fall bestämt mig för att njut så länge det varar och gör allt för det ska vara.

kram på er alla

Jodå, jag gav honom brevet och reaktionen var väl som jag förväntade mig. Jag frågade om han läst brevet och fick svaret ja. Sedan har han ignorerat det och låtsas som om det regnar. Han har fortsatt att prata om olika framtidsplaner vi kan/ska göra tillsammans, som om inget hänt. När jag sedan frågat om det inte är dax att vi sätter oss ner och pratar igenom om oss och om vår framtid, så har han sagt "inte nu" eller något liknande.
Idag kom det iallafall på tal. Bad timing, kan man väl säga, eftersom han inte var nykter. Men det är å andra sidan enda gången jag får någon respons från hans sida. Det var ju "tack å adjö" bara. Precis som jag egentligen redan visste. Han säger bland annat att man kan inte kan säga åt någon att man ska ändra på sig..och "vad tänker du ändra på om jag slutar dricka"..."om jag ska skaffa hjälp så kanske du också skulle ta och göra det" och antyder på att jag skulle lida av psykisk ohälsa, vilket jag lugnt och sansat talar om för honom att det har du nog rätt i, men det beror på situationen jag lever i för tillfället. Detta retar bara upp honom ännu mer (vilket inte var meningen), vilket till slut leder till att jag avslutar diskussionen. Det leder inget vart.
Det enda jag ville förklara från början var att få fram att jag inte orkar leva så här längre. Att jag och barnen måste få lugn och att min enda önskan just nu är att han slutar dricka, så att vi kan få tillbaka den underbara människa som jag vet döljer sig där inne...eller har jag fel? Är den person borta för alltid? Har alkoholen hunnit sluka honom och kvar finns bara denna arga bittra människa? Jag tror inte det, för jag ser honom där då och då. Små glimtar av ljuspunkter.
Det är dem som hållit mig kvar,

Kram från mig!

hur mycket enklare livet blir utan detta ständiga planerande för drickandet och paniken om vinet tar slut. Så lugnt nu.

Dompa, som du beskriver det blev det för mej. En gång för mycket. Och då är det nog. Finito.

skriver du, och du har på ett poetiskt sätt på pricken beskrivit hur det var även för mej. Resten med planerandet och ångesten stämmer också.

Så jädrans skönt att slippa det och känna att det är JAG som bestämmer, att jag inte är som ett löv i höstblåsten...

Tack för påminnelsen om hur det var, får aldrig glömma det!
/MB

vi kan lära oss av varandra ...

Tänkte i morse att vi ska vara försiktiga med att jämföra oss med varandra, vi har så olika liv och förutsättningar på många sätt.

Vi ska dela och ta del av varandras erfarenheter men vara försiktiga med att jämföra oss... det ska man alltid vara förresten. Vi vet trots allt så lite... dvs jag upptäckte eller lyfte fram andra känslor idag än kanske nånsin tidigare. Och blev kärleksfullt och respektfullt emottagen. / mt

För fina ord, detta behövde jag idag!! Nu åker jag och tränar!

Jo, jag gillar ordet sunt bondförnuft. Försöker göra livet enkelt. Och det var ju faktiskt därför jag valde bort alkoholen. Det blev för mycket. Jag drack bara på helger och semestrar så det var nog inte ett riktigt beroende utan ett missbruk om det nu är någon idé att skilja på det.

Problemet var att det aldrig räckte till. De sista åren kände jag hur jag efter glas ett bara ville vidare. Som om en vind tog tag i mig och drog mig mot nästa och nästa och nästa glas.

Det var därför jag bestämde mig för att sluta. Livet har blivit enklare. Behöver inte planera, planera, planera, försöka klara en helg utan att dricka för mycket, misslyckas, ha ångest, ha ångest, ha ångest, planera, planera och planera om och om och om igen.

Tack för era inlägg som får mig att tänka ett steg längre. Känns bättre idag.

Allt väl kompis? Några nya texter? Du vet väl att en del av ditt gamla gäng hänger på fb...om du vill. Killkram liksom! /R

Tänk om det är så Fenix, att du faktiskt har facit nu. Känner igen mig i det där tidigare tänket. Varje morgon...oki jag tände inget ljus och lovade ngt. Men jag planerade, tänkte att...ikväll ska jag ta det lugnt. Det fungerade inte alls. Varje kväll när jag kom hem så lyckades jag i stort bara få av mig skor och ytterkläder innan det var dags igen. Inte direkt ett värdigt liv.

Så vad har förändrats? Inte en aning. Tror alla (eller de flesta) har sin personliga botten när man bara har fått nog. En baksmälla för mkt, en ångest för mkt, ett brutet löfte för många. Du är nog där nu Fenix...och det är en stark insikt och ett snyggt jobb! Önskar dig en fin nykter helg, med tid för din resa med att hitta tillbaka till mannen bakom flaskan. Alla uppgifter som du nu kommer att orka med. /R

Jag läser i dina kommentarer att du tar dina antabus i försvar. Bra, hihi, du kommer inte att glömma ta dem då. :-)

Mycket klokt om sektliknelsen, det stämmer märkvärdigt väl! Utsparkad ur sekten kan man nog bara bli om man blir det som folk i allmänhet betraktar som RIKTIG alkis, alltså en sån där parkbänksalkis, socialfall, annars får man försöka krångla sej därifrån själv.

Håller med Dompa, att läsa trådar från början är oerhört nyttigt, man får väldigt många aha- upplevelser, samtidigt som man kan knycka bra ideer för hur man ska övertyga sej själv om fördelen med nykterheten.

Du verkar vara mycket bestämd och på god väg att klara detta, sätter en peng på det. Kom på nu att jag glömt ta antabus idag, så nu blir det attkravla sej ur bingen igen.
Sköt om dej!/MB

Inte är alkohol ett mänskligt behov. Syre, vatten och näring är mänskliga behov, sådant vi inte kan leva utan. Alkohol kan man leva utan, dessutom längre. Visst har människan berusat sig på olika sätt sedan långt tillbaka i tiden men till en början var det nog snarare en nyfikenhet som drev oss.

Jag som inte är alkoholist(hänger mest på anhörigdelen av forum) känner inget behov alls av alkohol. Däremot känner jag ett behov av att vara delaktig och accepterad i olika sociala sammanhang. För mig, i mitt val att inte dricka, så har det nog varit det svåraste, att ställa sig utanför den norm vi har skapat där alkohol har blivit en etablerad del i de flesta ritualiserade umgängesformer. Nu när jag valt att inte dricka, inte för att jag inte kan men för att jag inte vill, så har jag förlorat en del vänner(?) och bekanta men också vunnit och kommit närmre andra och, som mulletant påminde mig, börjat skapa nya sammanhang att trivas i.

Är det normalt att vilja dricka alkohol? Det är norm i vårt samhälle att dricka alkohol då och då. Jag kan nog påstå att det är norm att kunna dricka, de flesta ser nog alkoholister som "onormala". Det är fortfarande norm att vara heterosexuell men det betyder inte att homosexuella är onormala. Jag tror att den person du pratade med inte kan skilja på ordet "norm" och "normalt".

Sedan jag slutade dricka alkohol så har jag funderat mycket på det här då jag märkt jag plötsligt blev den "onormala", hon som inte gillar att festa. Jag gillar ju visst en rolig fest, det är bara det att jag inte tycker det är så festligt alls med en massa fylla, varken att vara full själv eller att umgås med fulla personer.

Det som är normalt för någon kan vara onormalt för någon annan, människor är olika och kulturer ser också olika ut i olika delar av världen. Jag hoppas och eftersträvar att det som är normalt för mig är att göra det som jag mår bra av och skippa det som får mig att må dåligt. Inte är det lätt alla gånger men är jag ärlig mot den jag är innerst, innerst inne så kommer jag att gå rätt väg.

Du verkar ha kommit en bra bit på väg Grodan.

/Markatta

Och jag tycker det är bra att du tar din antabus, fortsätt med det så länge du behöver det. Som en försäkring medan du ställer om dej.

Kul att läsa att det går bra. Du har rätta tänket.

En person menade på att alla människor i alla tider har berusat sig. Personen ansåg det därför konstigt att vi i vårt samhälle kriminaliserar viss typ av berusning men accepterar och uppmuntrar annan. Jag håller med om att detta är problematiskt att vi via vår lagstiftning tvingar ut människor som redan är beroende av narkotika i prostitution och kriminalitet. Men, det var inte det jag hakade upp mig på den här gången. Det personen var inne på var att behovet att berusa sig egentligen är ett normalt mänskligt behov. Jag har bland annat tänkt att det som skiljer mig själv och andra människor är att jag i första hand dricker för att berusa mig i andra hand för smaken. Om det nu är normalt - varför är det här ändå och trots allt ett problem för mig? Då måste svaret bli att när jag dricker så har jag inte kontrollen över när jag ska dricka. Jag dricker i strid med min moral och i strid med vad jag anser är lämpligt. jag tar inte en bläcka på lördagen och sedan är det bra. Då tar jag en bläcka på söndagen, måndagen och tisdagen också. Även om jag har arbete framför mig eller andra viktiga saker. Det hjälps inte hur mycket jag skäller på mig själv - det blir inte annorlunda - det enda som faktiskt hjälper är att jag avstår från alkohol helt och hållet. För mig är det en kamp att få ordning på min relation till alkohol.

Jag tror faktiskt att människor har svårt att förstå skillnaden mellan beroende och en fylla någon gång då och då som de flesta har upplevt och unnar sig.

Jag unnar mig att somna nykter i kväll.

Grodan

sätta länken till dig - men gjorde det ändå... Känner igen mig i att inte riktigt passa in som "fullblodig" medberoende:) Till en del personfråga men också i friheten och oberoendet. Inga småbarn, ekonomiska möjligheter ger tveklöst ett annat handlingsutrymme. Även jag har separerat med ett litet barn och osäkerhet om hur jag skulle klara mig ekonomiskt. Gjorde intressanta tester på förhand för att kolla - t ex genom att äta ytterst spartanskt.

Fint att höra att ni har det gott i dagen och stunden:) Kram / mt

kloka inlägg. Dessvärre tror (befarar) jag att endast ett fåtal besitter den kombinationen av kunskap och styrka som du Sorgsen haft och har. I synnerhet i krisläge. Det är värdefullt att ta del av det du skriver (även om det inte berör mig personligen) och jag skulle önska att flygcert (och flera) skulle ha det stödet gestaltat i en konkret person som bistår när det blir så här och alla är i kris. Jag håller med om att advokat borde få vänta till ett senare skede... men endast du flygcert vet riktigt hur din verklighet ser ut och vilka möjligheter som finns.
Hoppas att din dag varit bra igen - det ger kraft, styrka och möjlighet att se och tänka klart! / mt

med att det är lättare att vara nykter än att bli nykter! Då är det ju kirrat och klart nu, vilken bra tanke att bära med sig. Det känns verkligen bra varje dag nu, ned 5 kg och alkohol känns mycket långt borta. Nej, kanske har jag hållit på alldeles för mycket med en dag i taget i mitt liv. Det är kanske därför jag misslyckats så mycket med AA och det tänkandet. Tidigare i år brukade jag börja dagen med att tända ett ljus och lova att vad som händer i dag ska jag inte dricka. Men lika förbannat började jag bryta det löftet och allt sämre mådde jag. Inte ens en dag, självföraktet var totalt. Just nu känns det väldigt bra att tänka att jag aldrig ska dricka mer, inte för att det är en uppoffring utan för att jag har druckit färdigt, det finns absolut inget positivt för mig att hämta hos A längre. Alla sådana tankar är falska och ljug. Herregud, har jag facit??
Nu lyser solen även om det är kallt, och jag ser fram emot dagens olika uppgifter.
/Fenix