Senaste kommentarerna i forumet

i att vakna upp varje morgon och pigg och nykter kunna konstatera att man är färdig med alkoholen... Obetalbart!

Skickar en varm kram från sjuksängen! (attjoooo!!!)
/MB

och jag håller med Grodan, den hoppfulla.

Mitt största utbyte av forumet är alla erfarenheter som redan är gjorda av så många olika individer, känns onödigt att t.ex testa ännu en vända om en alkis kan bli måttlighetsdrickare. Det har gjort att jag precis som du skriver har gett upp kampen.
Amen! :-)
/MB

Hmm... Sanningen är nog den att jag inte har någon plan med min medicin, mer än att jag har den som vi har en livboj på rufftaket på båten, eller kanske mer likt en flytväst som man tar på om man förväntar sej skitväder.

Jag vet var mina veka punkter finns- ledigheter - och grundar med antabus en bit innan. Burkens utgångsdatum är i juli nästa år, innan dess hoopas jag ha lärt mej simma själv ...

Jag tror att du måste ta dej tid till reflektion, tror nämligen att en del av lösningen på problemet ligger i att man vet hur man själv tänker, vart de vilsegångna alkoholkidnappade tankarna tar vägen och varför de viker av just där och då. Jag har ett arbete som ger gott om tid till reflektion, och det har nog hjälpt mej en bra bit på vägen.

Lyssnade på P1 för några månader sedan, det handlade om idrottspsykologi, och det gav mej en tankeställare.
En stavhoppare som bara halvhjärtat tror att han kommer att klara höjden kommer med största sannolikhet att riva. Idrottspsykologin där då går ut på att man ska leta upp de tvivlande tankarna och ändra dem.

Hittills har det funkat, trots att jag väger över hundra och aldrig har idrottat, hihi!

/MB

...själv med kritiska ögon ;)

Jag håller också med i det Lelas skriver, att det måste vara extremt jobbigt att behöva ha så mycket yttre att behöva stå pall.
Men min erfarenhet var att jg var tvungen att agera ledare över projektet "rädda mig och mina barn" från ett liv i ständig ovisshet och hjärntvätt.
Ingen annan kunde förstå eller ville förstå eller kanske hade erfarenhet nog i detta. Det var ingen alkohol med men väl missbruk av förtroende som ju sekter handlar om, att bli toppstyrd i tankar och handling.
Jag handlade på intuition, jag var ju fortfarande flera år från 30 år när det började knaka. Kunskapen har jag samlat på mig under resans gång. Den är bara husbehovsutvecklad och jag kör fortfarande mycket på intuition/magkänsla. Sen får hjärnan jobba så gott det går ;)

Jag har följt dig flygcert, och inte uppfattat att det finns någon vilja till förändring hos ditt ex.
Då finns bara en räddning, att ta sig ur så helskinnad man kan av egen maskin. Även om maskinen måste jobba 24h per dygn.

I min kris och i alla samtal med terapeuter och andra som var insatta i krishantering var det ingen, absolut INGEN som såg, förstod eller insåg att exet var så sjuk i sina handlingar och tankar som han var. ALLA hade samma fras, "detta är övergående", eftersom det i deras utbildning och erfarenhet alltid varit så. Men det finns undantag, mitt ex var ett sånt undantag och Gud vet hur ensamt det blir när ingen tror det kan vara som det är.
Jag är övertygad om att det finns fler undantag och om min erfarenhet kan hjälpa dig inte känna dig ensam så har min historiska upplevelse i alla fall en liten gnutta positivitet. Att alla händelser är unika är sant men likheter finns oftast och det utan att det krävs särskilt mycket fantasi.

Flygcert, jag tänker på dig och lyfter oket från dina axlar just precis nu när du läser. Andas lite och tänk på något positivt.
Jag vill dig bara väl!

Att jag tror du också är redo på riktigt för nykterheten nu.

...precis!
När, vad och hur och ibland varför måste jag stå i detta och varför nu???
Inget går att förutse eller planera när det börjar rulla snett och till sist snurrar det så fort att det blir ogreppbart och allt blir bara här och nu.

Jag körde vidare på min bana, den jag börjat känna var en gemensam. Det blev mer ensamt än någonsin! Maken ville ju, det såg jag, men han förmådde inte. Inte där och då och då fick jag ju naturligtvis skit för att jag gick vidare. Allt tänkbart och otänkbart bubblade ur hans mun. Vi slutade prata, det blev ingenting som handlade om något väsentligt. Arg blev jag ibland, ledsen ofta, uppgiven i princip dagligen. Allt det där tråkiga fanns där men ändå gick ju mitt liv vidare och ibland hängde han på.

Nu dricker han inte mer och nu tror jag det börjar vända, hoppas jag. Det tar tid och kräver att alkoholisten själv vill ändras. Ingen lätt förändring och bara jag kunde betsämma om jag ville vara kvar i eländet. Jag gav det del mål, för min egen skull. Jag visste att om han inte tar hjälp går jag. Jag har fortfarande samma tid som mitt mål för att göra en stor genomgång för mig själv.

Vi är långt ifrån det som kallas stabilt men jag hoppas och ser förändringar.
Förutsättningen har alltid varit och kommer alltid vara att äktenskapet bryts om han väljer alkoholen igen.

För bara ett par veckor sen trodde jag inte han skulle kunna vara som han är just nu.

Precis nu, i skrivande stund fick sig hans stolthet en smäll, helt självförvållat. Får se om han klarar svälja stoltheten utan att det går ut över mig.
Känns som småpotatis jämför med hur det såg ut för ett halvår sen. En tid jag aldrig kommer leva i igen!

Målen ska du sätta upp för dig själv, hur var och när vet du bara själv, bara du vet vad som är viktigast för dig.
Skynda långsamt, då blir det bäst, så länge det inte handlar om våld och hot.

kram

att jag inte alls är kritisk till det Sorgsen skriver. Om det kan uppfattas så har jag uttryckt mig obetänksamt. / mt

dig Sorgsen.
Ingen annan kan förändra min situation än jag själv. Vilket är näst intill det enda som rör sig i mina tankar just nu. JAG MÅSTE! JAG VILL! Men frågorna för mig är hur och när?

Har också haft otaliga problem med ekonomin, då räkningar som min sambo skulle betalt och även hävdade att han betalt, visade sig inte var det. Jag har även varit den som försöjt oss under en längre tid...vad kan det vara nu...1 1/2 år tror jag, då min sambo varit hemma utan inkomst. Innan dess har sambon arbetat lite här och lite där. Han har alltid haft svårt att vara kvar på ett och samma jobb. Inte för att han får sparken, utan mer för att han är rastlös, tröttnar, vill göra något annat. Nu på senaste tid har han skyllt sitt missbruk på att han bara går hemma och att allt skulle bli bättre om han bara fick ett jobb. Nu har han börjat arbeta. Har varit på sin nuvarande arbetsplats i lite drygt en månad. Och jag kan bara säga...det har INTE blivit bättre. Han har dessutom börjat prata tvivelaktigt om sitt jobb redan. Jag känner igen mönstret. Kanske därför han ser sin chans nu, när separation kommer på tal igen. Att säga upp sig och skylla allt på mig.

Jag vet att ett jobb inte stoppar honom från att dricka. Jag vet att han på tidigare arbetsplatser smygdrack även på jobbet! Helt sjukt! Detta visste jag inte om då, men det har kommit upp i djupa diskussioner då min sambo erkänt sitt missbruk.

Ekonomin är det första jag måste gå igenom och reda ut när/(om) vi separerar (även jag börjar tvivla på om jag lyckas komma ur detta). Jag måste dela upp och lägga om gemensamt lån, be om en eventuell avbetalningsplan på sådant som halkat efter och jag inte orkat reda upp innan osv.

Planerna är i rullning. Vet bara inte om eller när. Hur länge ska man gå i ovisshet? Hur länge ska man stå ut? Hur länge ska man vackla fram och tillbaka? VAD HÅLLER JAG PÅ MED?
Vill bli FRI!

Kram!

...jag förstår dina huvudbry och oron.
Jag upplevde inte mycket logik i ord och handling från min make när han dök djupare och djupare ner i helvetet.

Jag hamnade i en situation där min make i missbruket glömde räkningar och brev bara försvann.
Tidigare var vi skrivna på samma adress men jag bytte adress för undvika att mina brev skulle försvinna.
Jag var däremot tvungen att bry mig om räkningarna rörande lägenheten, även om vi bestämt att han ska betala det löpande så bryr ju sig inte juridiken om det. Om det inte betalades så blev det ju bakslag för mig och min ekonomi.

ALkoholen är ett gissel och jag förmodar att din partner inte inser sitt problem, ännu.
Det är så smärtsamt att se men ingen annan än han själv kan ändra sin situation, liksom du din.

Många kramar och styrka

Hej MB och markatta - tack för kommentarer.Så du tar också medicin MB. Hur länge har du hållit på och hur ser din plan ut?

Har inte riktigt tid för reflexion idag. Slinker bara in för att säga at solen skiner även på denna min 16 dag. Snart kanske jag kan börja sluta räkna dagar och istället se det i veckor - stort i så fall. Dessa dagar säger min erfarenhet mig att jag måste vara särdeles uppmärksam på mitt luriga sug men än så länge har det varit lugnt.

Brödfödan kallar

En nykter Groda som tycker att maten har börjat smaka bättre - kan det vara så?

Idag var pastorn särdeles inspirerad och inspirerande.

Jag tror precis som du är inne på att man nog inte kan överskatta det här forumets betydelse. För egen del är det så att ni är med mig under hela dagen med alla era konstiga nicks och härliga hejarop.

När ni benar och drar i ert beroende och er nykterhet och försöker förstå och hantera så gör ni det också åt mig. Det betyder inte att allt som sägs stämmer in på mig även om det ofta är så. Men, att läsa andras upplevelser och kommentarer gör att jag får perspektiv på mina problem, förstår hur dom funkar för mig och på något sätt blir de mer hanterbara och jag känner mig inte helt ensam om att vara sådan som jag är. Tvärtom inser jag att det finns många människor med mina problem och dessutom finns det människor med samma problem som lever ett gott liv som de själva är nöjda med. Det ger trygghet och hopp.

Tack Santorini för att du ser min beslutsamhet - det värmer - och återigen - jag finns. Jag skulle jubla och brösta mig om det inte vore för att jag är så oerhört rädd för att bli övermodig. Detta övermod är tyvärr en av många ingredienser i min knökiga personlighet som hänger samman med en väldans rastlöshet och otålighet. Jag vill helst redan vara du och ha din långa nykterhet bakom mig. Försöker som motvikt påminna mig om att detta är min nykterhet och att jag i stället för att hasta måste försöka uppskatta var dag av den. Och faktum är dagarna liksom svischar förbi och nykter dag läggs till nykter nästan fortare än vad jag hinner med.

Många varma kramar och tack för att ni alla finns.

En trösterik Groda

...längesen jag såg dig här. Trevligt läsa dina ord.

Naturligtvis är det som du skriver, att jag inte kan bedöma. Det är heller inget jag lägger energi eller grubblerier omkring. Jag lever det liv jag lever efter min egen förmåga. Hurjag reagerar och på vad är ju en blandning av många saker, de behöver inte hamna under någon rubrikeller diagnos alls. Jag är tacksam över att jag inte fastnat i det som återkommande beskrivs av just medberoende. Däremot är och var jag och kommer alltid vara, då jag aldrig medvetet kommer försöka jobba bort att jag är, en känslomänniska. Det kan säkert diagnostiseras om jag har lust. Faktum är att jag i mitt liv hittills (snart 50) har goda vänner, omtänksamma kollegor, sunda och friska barn, ett bra hem och bra jobb. Min make har nu snart varit spritfri 4 månader och om det håller i sig så har vi varandra för evigt, det är min önskan och mitt mål.
Ett förhållande behöver vårdas, det gör jag så gott jag kan, ibland kostar det mer och ibland flyter det.

Medberoende? Ja, förmodligen!
Mycket eller lite? Oväsentligt och den som bedömer gör ju det grundat på sina egna erfarenheter. Kan jämföras med att ingen är lite gravid eller lite alkoholist. Hur illa det tar beror ju på.

Kram på er

Hej igen, vännen!
Jag ser att du har det jobbigt, men jag anar ändå en styrka och en beslutsamhet hos dig. Bra!

Ja, du kan slänga ut honom. Se det som en fördel att det är du som står på kontraktet! För många andra är situationen den omvända, och det är sannerligen inte enklare.

Tala om för honom att han måste flytta. Ge honom lite tid att packa sina saker (kan du vara borta under tiden?) och sätt en tidpunkt för när det skall vara gjort och han skall vara ute. Kräv att få tillbaka alla nycklar, eller byt lås i dörren.

Vad han gör sedan är inte ditt problem. Vart han tar vägen, vad han hittar på, vem han flyttar hem till... är HANS problem och inte ditt.

Och hur det blir med barnen är en senare fråga. Det kommer att lösa sig tids nog, du behöver inte ha ett så långt perspektiv på det.

Kanske låter jag kall, men jag tror att du behöver raka svar. Jag vet att det inte är enkelt.
Kram!
/H.

Hej vänner!
Apropå att vara medberoende eller inte - och skalan däremellan...

Jag tror att man kan vara medberoende på lika många sätt som man kan vara beroende. En alkoholist är (som vi ju alla vet) makalös på att hitta argument för att h*n inte är alkoholist. "Jag är inte alkoholist, för jag dricker ju alltid ur fina glas."

En insikt för mig själv var att det inte är upp till mig att avgöra till vilken grad jag är medberoende. Det är snarare upp till dem jag möter i olika anhörig-sammanhang. När jag berättar för dem hur jag tänker och känner, så nickar de igenkännande. Jag minns särskilt en kommentar från en kille. Jag berättade hur jag hade reagerat när ett par vänner tog med sig maken hemifrån för att jag skulle få vila. Det ringde i mina öron av ljudet av skåp och dörrar som inte öppnades, av flaskor och burkar som inte smusslades undan, av steg genomytterdörren som inte togs. Killen i samtalet sa: "Haha, ja, du är ju inte så lite medberoende, du!"

Fram till den punkten hade jag tänkt att det inte var så farligt med mitt medberoende. Men efter det... inser jag att jag inte kan bedöma det själv.

Detta om detta. Kram!
/H.

Hej, flygcert! Vad jobbigt det är att läsa att du behöver föra en "yttre" kamp också - utöver din "inre". Du skall inte behöva agera projektledare i det här...

Kram!
/H.

Hur har det gått, Framtidsvännen?

Kram!
/H.

Hej Pip! Vad jobbigt du har det. :-(

Jag undrar... kan det kanske vara så att det som din man är på väg mot nu är den "verkliga" vändpunkten?

Du skriver att alkoholkonsumtionen har minskat - men det betyder att den inte har varit noll, eller? Det betyder i så fall att hans hjärna inte har kunnat återhämta sig utan fortfarande är kvar i det aktiva beroendet. Och alltså är det inte fråga om återfall, utan om att han inte egentligen har varit nykter (alltså, jo, han har säkert varit nykter i bemärkelsen att inte dricka /lika mycket/ alkohol, men kanske inte i bemärkelsen att inte vilja/behöva dricka).

Så, kanske är det så att han inte har nått sin egen botten ännu, utan att det är den han är på väg mot nu. Och det är först när man når den punkten som man kan vända uppåt igen.

Men, hur som helst, egentligen är ju det enda som du behöver fundera över hur du själv mår. Orkar du med att han blir sämre igen? Var går dina gränser? Vad skall han göra eller säga för att du skall stanna kvar? Vad skall han göra eller säga för att du skall lämna?

Kram, vännen, vi är många som känner igen oss och som tänker på dig.
/H.

Jag vet ju vad jag vill, men beslutet är så svårt. Dessutom är det svårt för mig ATT LÄMNA HONOM. Det är ju jag som står på vårt nuvarande boende. Jag skaffade det då jag faktiskt lämnade honom första gången. Men han flyttade in hos oss igen efter ett par månader isär. Jag hyr vårt boende. Jag står på kontraktet. Det är han som måste flytta ut, vilket är svårt. Måste jag kasta ut honom?
Han hotar även om att säga upp sig från jobbet och försvinna ut ur vårt liv om vi separerar. Hur tänker han då? Hur ska han kunna försörja sig? Skaffa bostad? Jag vet att det inte är mitt problem, men barnen kommer ju i kläm i och med hans resonemang. Och hur blir det med umgänge med barnen? Han brukade säga att vi ska ha delat boende...varannan vecka och när jag då säger att, då måste du vara nykter den veckan, så säger han bara att "det ska du skita i" eller "jag gör vad jag vill när vi inte lever ihop" osv. Är orolig. Ska man behöva gå till domstol för att få ensam vårdnad? Å andra sidan så säger han inte så längre, utan istället att om vi separerar, så är det för gott. Att han ska sticka iväg och sen ser vi honom aldrig mer. Det har varit mycket "omoget" prat på sistone.

Vi får se vart detta leder till.

Inatt har jag sovit i soffan, som så många nätter innan. Ibland sover jag där eller hos barnen. Jag kan inte med att ligga bredvid honom när han druckit. Och speciellt inte när han "kastat en massa skit" på mig innan han går och lägger sig.
Vet inte vart jag är på väg...ena dagen upp, andra dagen ner.

Ja är glad att jag kan skriva av mig här. Det är en tillflyktsort när allt är som mörkast.

Ta hand om er goa vänner!

Visst är det skönt med alla insikter som kommer med tiden. Forumet var också min räddning, hoppas bara att det öppnas snart för så många behöver hjälp.

att få dela dina erfarenheter. Tack! / mt

Dubbelt

En lycklig morgon är en bra start på dagen. Här har solen gått upp, jag har skrivit lite här och ska gå tillbaka till sängen och läsa en stund i min deckare. Sen en timmes promenad här på landet. Lyx. Nykter och redig :)

Sträckläste igårkväll boken "Det är hur enkelt som helst, det är bara att förändra hela sitt liv" skriven av Cecilia Svensson. Många aha-upplevelser och igenkänning trots att hon slutat dricka med hjälp av AA och massor av möten. Känns främmande för mej att byta alkoholen mot ett eller två möten per dag i flera månader. Det första som slog mej var i alla fall att jag inte slutat på egen hand som jag tror utan med hjälp av mina nya vänner här på forumet. Ni har varit mina möten. Ni här och att jag skrivit ner mina tankar och även fått tips om böcker, tvprogram osv.

Hon beskriver en sak som jag själv kommit fram till, orsaken till att man faktiskt en dag lyckas sluta för gott. Man har nått "sin personliga botten". En dag är man faktiskt färdig med det här, får nog av konsekvenserna. Hon säger att det är nödvändigt att nå sin botten för att kunna sluta. Jag vet också att det kändes annorlunda förra våren för mej. Några incidenter som kunde fått allvarliga konsekvenser, en stark känsla av att det här går inte längre, på fullt allvar känna att det här går bara inte. Sen tog det ändå några veckor att verkligen lämna bort flaskan men då kändes det att jag fått nog. Inte en dag i taget utan för gott. Där tror jag Fenix och Grodan nu är! Författaren förklarar också så bra varför det fungerar sen: när man accepterar och slutar slåss emot då upphör kampen. Det blir lätt när man gett upp.

Det boken gett mej är igen bekräftelse på hur lika vi är i våra försök att sluta, att det är svårt men att det går. Att vi måste acceptera att vi har ett missbruk som inte kommer att försvinna, dvs vi kommer inte att kunna dricka alkohol igen. Och sedan lära oss hantera det eftersom kulturen i samhället är så alkoholvänlig. Man får försvara sitt beslut att inte dricka istället för tvärtom. Att inte i början när vi är sköra låta oss intalas att vi nog inte har problem av såna som själva har problem men inte vill inse det. Vartefter vi lär oss leva med detta blir vi starkare och får ett bättre liv eftersom vi tvingas utvecklas. Rikare har det också blivit för mej ekonomiskt. Jag tyckte att jag hade råd att dricka men nog ser jag nu att det kostade en hel del. Kan köpa trevligare saker för dom pengarna.

Det var dagens predikan. Jag önskar alla en bra dag. Boken skulle jag gärna skänka bort och skicka vidare till nån om vi kan lösa det praktiskt på åt sätt utan att bryta anonymiteten.

Inte bara räcker tänker jag. En lycklig morgon är en skitbra grundstart för en lycklig dag. Lite flumflum på morgonkvisten (varför heter det kvist? För att så få av oss orkar klättra i träden så tidigt? Så en kvist kanske räcker?). /R

Det är min grubbelfråga idag. Tänker på Mt:s inlägg...men jag var och nosade på frågan ändå? Är denna sjukdom genetisk? Jag har läst en massa forskningsrapporter men där stå bara om att det genetiska arvet kan påverka? Jaha...men allt kan väl påverka?

Personligen lutar jag mer åt miljö. Där vissa trillar igenom (genetiskt?) och andra balanserar på en knivsudd. Jag har inte en jävla clue. Bolla med mig. Vad tror ni?

Sorry Fenix att jag tog upp detta just här. Min grundtanke var att checka av hur du mår. Hur det går? Utan pekpinnar men sen blev jag så tagen av det mt skrev; Vin i varje vrå av livet liksom? Hoppas du orkar kämpa på i helgen...och om inte. Jag tror att tanken är sådd hos dig Fenix, nu får vi bara se till att den spirar. (usch för metaforer). Vi hörs (hoppas jag)! /R