Senaste kommentarerna i forumet

Blev helt paff när jag sov till 10.30 idag. Huvudet tungt som om jag druckit igår, men eftersom jag visste att jag inte gjort det kände jag mig så glad!!! Efter jobbet igår somnade jag på soffan en halvtimme, men tvingade mig upp när mannen kom hem för att sedan kunna sova hela natten. Räkor och vin som vanligt...men utan vinet!!! tjohoooo!!! och det var inte ens svårt! Min man har frågat vad han ska göra för att kunna hjälpa mig konkret och jag har sagt att när han märker att min motivation sjunkit och jag bestämmer mig för att ändå ta ett enda (självklart ett enda) glas vin, ska han säga att det är ok, men att jag ska vänta 20 min innan jag tar det. Då hinner jag förhoppningsvis tänka om under den tiden....har jag tänkt.

Det behövdes inte igår, jag tänkte bara några sekunder på hur gott det skulle vara med ett glas vin till, men direkt vidarebefordrades den tanken till "NEJ! cruella, du har aldrig klarat det tidigare, tänk hur du kommer känna dig imorgon, hur var det nu med dina storslagna planer, osv, osv". Det behövdes alltså inte 20 min. Efter räkor...och bubbelvatten pressade jag en grape, en apelsin och en citron, hällde upp i ett snyggt glas och blandade med bubbelvatten. Några isbitar och en limeskiva på kanten! Gott! visst, ...det skulle varit godare med vodka i, men när man utesluter den fungerar det också bra utan det söta. På något sätt behövs sockret om man blandar surt, beskt och sprit...men utan spriten blir det gott även utan sött, åtminstone för mig!!! Så den drinken blev, även mentalt, riktigt god! Extra duktig känner jag mig eftersom jag faktiskt har både vin och sprit hemma. Visserligen inlåst och lite bökigt att komma åt....men knappast ett hinder för en törstig alkoholist!! Dag 7 kommer också att gå bra, och sen har jag varit nykter i en hel vecka!

Hej vänner (inser nu att detta blev ett alldeles för långt inlägg, har skrivit det mest till mig själv)

Igår kväll var jag så fruktansvärt trött, orkade vare sig inte läsa inlägg eller skriva något. Och kvällen tillbringade jag i soffan med flera koppar te. Jag tackar ödmjukt för omtänksamma kommentarer.
Så idag är det dag 4 för mig!

Har funderat mycket på varför konsumtionen har tilltagit så under åren. Jag är uppvuxen i en helt vanlig familj, syskon mor o far, mor- och farföräldrar, hund, hamster, radhus volvo.. Jag är den förste på 4 generationer som inte kan dricka måttligt.
Mina föräldrar delade ibland på en flaska vin nån lördag. En snaps på jul (resten i flaskan fanns under hela året i frysen..:)) Vi var sällan på tillställningar med vänner och grannar och föräldrarna var ytterst sällan iväg utan oss.

När jag själv bildade familj så var det också så jag levde. Men allteftersom ändrades det mönstret, såg att svärföräldrarna hade ett annat dryckesmönster men de uppfattades ändå som måttlighets-drickare. Det blev mycket alkohol med vänner, det ansågs helt normalt. Vi köpte hus i samma område som våra vänner, och nu eskalerade antalet tillställningar. Bilen behövdes ju inte längre om man skulle iväg. Allt från kräftskivor, valborg, juldag, nyår till en fredagsöl hos grannen. Det blev alkohol varje vecka.Ibland mer, ibland mindre. Tror att det är rätt många som känner igen sig i den livsstilen.
Sedan gjorde BIB (bag in box) entré i de svenska hemmen. Ungefär där började jag sakta men säkert öka konsumtionen. Det blev helt plötsligt mer tillåtet att "komma över på ett glas vin" istället för en fika. När jag ser tillbaka får jag ångest. Fast då tyckte ingen att det var konstigt. Kontinentalt, avslappnat.

I takt med att konsumtionen ökade så ökade även antalet intriger i grannskapet. Många som gjorde bort sig, men något som aldrig riktigt togs upp i dagsljus. Jag till hör den försiktige, så jag har ytterst sällan druckit mig så packad att jag hamnat i pinsamma situationer, eller gjort saker som man absolut inte gör nykter. Därför tror jag att många skulle höja på ögonbrynet om de visste om vilka problem jag tampas med.
Jag försökte prata med dåvarande maken, eftersom han definitivt inte kunde hantera drickandet. Han blev oberäknelig och jag slutade dricka helt. Inte för att jag hade problem, det var mer att jag ville vara hemma med barnen och valde bort tillställningar. Man kan säga att jag blev medberoende tror jag, ville inte att barnen skulle se.

Ohållbart och slutar med skilsmässa. Långdragen och oerhört påfrestande. Inte heller här drack jag. Vid den tiden hade jag inget beroende och det var egentligen inget jag tänkte på. Jag ville helt enkelt inte.

Så blev man "singel" med allt vad det innebär. Man träffar nya vänner som också är singlar.(märkligt att de gamla försvinner, trots att man försöker hålla kontakt..) Med nya singelvänner innebär ett nytt levnads mönster. Var yngst i detta gäng de andra var 45+. Och 45+ verkade vara det nya 30+.Vi alla hade vuxna barn eller barn på väg in i vuxenlivet. Ett litet tag kändes det som en nyvunnen frihet. De klarade sig hemma ganska bra och vi singlar valde krog och nattliv. Köket hemma hos någon byttes snabbt ut mot kvarterskrogen, det var där vi träffades.

Efter ett tag ledsnade jag lite på utelivet och stannade hemma istället. Och njöt för mig själv i soffan med rödvin och på spåret. Och mer rödvin blev det. Och ännu mer. Att somna i soffan blev mer en regel än undantag. Vinfläckiga tänder och läppar dagen efter. Jag blir ledsen på mig själv när jag inser hur många gånger barnen sett mig sådan. Alla små projekt man haft inför helgen får skjutas upp.

Jag lägger inte skulden på någon, utan konstaterar bar att jag har gjort helt fel val. Utan att egentligen märka det.

Efter ett par år träffade jag mannen som idag är min särbo. Eftersom jag själv inte förstod att jag hade ett beroende så var det inget vi pratade om. Han reser mycket med jobbet, och det är då som jag har druckit på, när han är hemma har jag lyckats hålla det måttligt. Sista året har jag på riktigt insett att detta inte är hållbart. Och jag vet ärligt talat inte varför jag dricker så. För när jag verkligen har varit i "kris-situationer" dricker jag inte. Däremot började jag nog dricka i min ensamhet för att jag tyckte att jag "var värd det". Tillslut blev det en belöning för allt; ett projekt på jobbet som jag slutfört, hjälpt ett av barnen inför en tenta, lagat en god middag eller som den sista tiden göra en veckohandling. Och har inte kunnat sluta dricka.
Innan skilsmässa tog jag på mig väldigt mycket ansvar för att Familjen AB skulle fungera, ytterst lite tid för mig själv. Sedan blev det väldigt mycket tid till mg. Och den har jag till största delen varvat med joggingrundor och BIB-ar.

Igår var jag på beroendecentrum. Fick hjälp av en läkare, tog prover och kontakt med en sköterska som jag ska träffa 10 ggr för motivationssamtal. Blev erbjuden antabus, men känner just nu att jag kan klara mig utan. Blodprover en gång i månaden, för att sporra mig själv och visa för mina närmsta. Och eftersom jag har blåst positivt i nykterhetskontroll så ska jag gå dit och blåsa 3 ggr/vecka. Dels för att sporra mig själv, men även visa att jag tagit tag i detta på eget initiativ och på så sätt kanske lindra påföljden. När man blåst positivt ska man kunna få hjälp av något som heter SMAUDIT, ett samarbete mellan polis och andra myndigheter, men detta har visat sig omöjligt att hitta någon på angivet telnr som vet vem jag ska prata med. Så nu letar jag efter hjälp själv.
Proverna var helt ok, tack och lov!!! Låg inom gränsen för förhöjda levervärden, helt normala.

Min särbo har sagt till mig att hälla ut vinet och sedan är det bara att låta bli. Så tänker jag, låt bli. Och på hur illa jag mår efteråt. Det har hjälpt mig. Men den halva BIB-en från förra helgen är kvar. Några av er reagerar säkert starkt på detta, men jag har resonerat så här; Skulle jag få ett jäkla sug efter vin och det inte finns hemma, så skulle jag antagligen stressa iväg till bolaget (det kan ju iaf vara bra att ha vin hemma..?), och när den skulle vara inhandlat så hade jag tyckt att när jag ändå har handlat så är det lika bra att dricka.
Så fungerade jag när jag slutade röka. Funkade aldrig att bryta sönder ciggen. Många gånger har jag gått mitt i natten till en bensinmack, och efteråt egentligen inte röksugen, men eftersom jag ändå köpt så spelar det ingen roll. När jag till slut lyckades sluta så hade jag haft ett öppnat paket cigg i jackfickan ett halvår innan jag slängde dem. Känner mig mer säker i detta.

Känner mig grymt motiverad och har avgett ett löfte till familjen; jag ska i fortsättningen vara nykter.
De vet ännu ej om att jag gett dem detta löfte, det kommer att förmedlas när det känns rätt och att jag samtidigt kan visa upp provsvar. Barnen (vuxna) vet inte om att jag tar hjälp. Fast jag tror att de märker att jag inte dricker längre. Vi har aldrig riktigt pratat om det.

Detta blev ett alldeles för långt inlägg, men behöver vara brutalt ärlig för mig själv för att lösa detta.

Dag 4 idag. Inget sug än.

Ha en fin dag!

Konstellationer av personerkommer och går. Det trista är väl att själva anledningen består. Det fantastiska är att forumet både lindrar och ibland faktiskt till och med kan bidra till att bota. Snart 5,5 år sedan jag första gången hittade hit. Är idag så tacksam att jag hittade tillbaka.
Hälsa till mullegubben så gott. Hoppas även han har det fint!

/PP

Ja, livet är så mycket bättre utan alkohol! Bara att du kan uppskatta det som finns runtomkring, njuta i stunden och se hur nykterheten kommer påverka din framtid...det är fantastiskt! Och det är därför det kommer gå så bra! Fortsätt tänk så...så du kan fortsätta känna dig stark! Det går fint för mig också. Kram

Kanske är både vi medberoende och beroende lite som allergiker.. Har vi en gång blivit överkänsliga, så måste vi vara försiktiga resten av livet?
Och ibland känns det lite som vi måste hitta orsaken till varför vi en gång i tiden valde ett beroende som ett sätt att antingen skydda oss eller fly från något.. (ja det är lite mina egna funderingar kring beroende)
För det verkar som summan av lasterna är konstant?
Kanske ska man försöka hitta något trevligt och nyttigt att bli "beroende" av istället?
Önskar dig en fortsatt beroendefri, från negativa saker, tillvaro!

Själv läser jag mina egna trådar jag har skrivit just nu....ojojoj va mycket jag glömt/förträngt....

Bra du gör samma med era mess!

Om jag förstått det rätt är det mer du som varit aktiv och velat träffa honom än han som bett om ditt sällskap???

Håller du med mig om att du vill va nr1 för honom???
Sannolikheten att du någonsin blir det är liten....
Det här med mamma, inte ta hand om sina barn...inte sig själv heller för då hade han inte missat flyget hem!!!!
Det är flaskan som kommer som nr 1-2-3-4-5-6-7.....osv sen när han mår så kass av alkohol att han håller upp ett litet tag DÅ hör han av sig pga ångest, svårt va ensam...you name it....

Jag vidhåller att fundera om han kan/ skulle prioritera dig o DINA behov någonsin???
Stark kvinna kan oxå behöva hjälp ibland....o fråga dig vem du är stark för?

Kram Mysan

Kloka ord, tack! Vi kanske ska dumpa över matlagningen på våra män ;)
Min man har inget beroendebeteende alls, kan lätt bara ta en öl eller ett glas vin, eller helt avstå. Detta gör mig ibland förbannad, varför ska det va så enkelt för honom!! Men förstås är det bra och det kommer kunna hjälpa mig nu.
Önskar dig allt gott!

Så gott att se dig titta in och skriva mulletant <3
Jag har också läst muränans tråd och det berör..
Ha en fin helg!

Ynklig och ensam är också en känsla! Visst handlar det om det, att tillåta känslor utan att döva dem med alkohol...? Jag läser att många härinne har druckit som följd av stress och press. Jag tror jag druckit endel pågrund av det motsatta, tristess och uttråkning.
Vilja, tänk att dina ord har sporrat en annan mamma på andra sidan jordklotet att ha ytterligare en nykter kväll tillsammans med sina barn. Du är grym, tack och kram på dig!

Känner igen en del av det där.. (är du säker på att han inte druckit?) Det kan också vara obalans i blodsockernivåerna, för det gör en del diabetiker väldigt aggressiva..
Försök så gott det går att hålla dig undan! inte svara emot i onödan så han inte går till handgripligheter (har du möjlighet, så spela in det han säger! Så kan han inte neka i efterhand)
Om det blir riktigt otrevligt med hot eller att han försöker ge sig på dig handgripligen så tycker jag att du ska anmäla!
Tveka inte inte då! Han har ingen rätt att trakassera dig, vare sig fysiskt eller psykiskt.

Jag skulle tro att han känner sig inringad och inser att han inte kan fortsätta att supa som förut.. Det han inte kopplar, är att det är hans egna handlingar som har lett fram till detta. Att det faktiskt är konsekvensen av hans drickande..

Mitt ex blev också väldigt otrevlig, i början av vår separation.. Det var också mycket beskyllningar (paranoida föreställningar om både det ena och det andra) gap och skrik samt underförstådda hotelser om "stryk"..
För min del så blev inget av det verklighet (gudskelov) Men jag hade en "katastrofväska" packad, med det nödvändigaste (ombyte av kläder, pengar, pass, laddare till telefon, busskort, mediciner och bankdosa)
Råder dig att göra i ordning en sån, för även om du inte behöver använda den, så har den en lugnande inverkan i och med att man slipper rusa runt i ett trängt läge och packa..
Styrkekramar!

Vad kul att det går bra för dig famor! (hejar på ;-) )
Roligt att du mår bättre Fröet! Min fd, har i många år haft ständiga diarréer. Men aldrig att han kopplade ihop det med alkohol.. Det skylls fortfarande på "nerverna" och hög ämnesomsättning. (fast jag har haft svårt att tro att det är normalt att behöva springa på toa 10 minuter efter att man ätit och druckit något..)
Kroppen har en helt fantastisk självläkningsförmåga, om man bara låter den läka.. Ofta har vi alldeles för bråttom att stoppa i oss piller istället..
Skickar en påse pep-kramar till er båda :-)

Tack för boktipsen xoxo!

Jag har blivit förkyld. Jag har inte varit förkyld på ett halvår vilket är bra. Under veckan har jag druckit 6,5 glas alkohol. Målet är att hålla sig under 8 glas och det är bara två dagar kvar. Förkylningen gör mig ganska trött och seg och jag har ett mindre sug efter alkohol.

Varsågod! Att ta en sömntablett är ett bättre alternativ än att dricka. Har du kommit igång med löpträningen? Det har hjälpt mig väldigt mycket med min ångest.

Vad du kan. Roligt att läsa att du är glad ?

Första träningspasset på evigheter utan halsbränna och sura uppstötningar! Helt otroligt! Fattar inte hur jag har kunnat plåga mej själv i flera år och fräta sönder magslemhinnan... Jag är så lättad och glad! Dag 5 på gång!

Har försökt få med min karl på än det ena, än det andra. Han klagar själv över att vi aldrig gör nåt kul. Men han vill ju inte! Det är mycket snack på en liten verkstad. Men, men, nån bio blir det inte, Leverjag...vi har en bit till stan, istället ska vi åka till en jättefin loppis. Jag och barnen. Gubben får väl sitta hemma och tjura då.
Förresten hade jag ett lätt misslyckande igår, jag drack två st 2,8 folköl....men jag blev iaf inte alls påverkad, kände det inte ens. Kram på er alla

...är oxå vid matlagning och fram tills vi äter. Sen går det över för mig oxå. Om allt är lugnt och bra i relatationen vill säga. Min karl kan vara en trulig tråkmåns och det gör mig så utled. Men sen, en annan sak; jag var till läkare förra våren för mina alkoholproblem och han talade om att en kvinna har mycket svårare att dricka regelbundet, vi har mycket lättare att bli beroende än vad karlar har. Det beror på vår fysik. Orättvist, kan tyckas, men så är det. Kan det vara därför som du dricker upp hela vinarn, när han bara tar ett glas? Så har det nog varit för mig, min sambo dricker ett par starköl nästan varje dag (inte sunt det heller), men sen är det bra. Medan jag vill fortsätta. Kämpa på! Trevlig helg

Jag känner så igen mig i din historia, har också några barn med npf och lever isolerat pga deras behov av rutiner och förförståelse. Och sedan en ork som inte finns. Och en ångest för att man inte orkar vara en bra förälder till syskonen.

Jag tror egentligen att problematik med A finns i alla grupper. Jag tror att vi nog lever bara lite mer isolerat.

...rödvin till tacos är ju egentligen bara dumheter. En dålig vana. Igår blev det utan. Mannen och jag pratade lite om det här slentriandrickandet vi hållt på med. Dvs att dricka på en fredag bara för att. Vilket oftast slutat med att han druckit ett glas vin och jag resten av flaskan :( Igår var det som en befrielse att vara utan. Jag saknade vinglaset under tiden vi lagade mat, men inte sen. Efter gosmys med ungarna såg vi ett avsnitt av en serie och käka popcorn. Jag var vaken ända till slutet! Vet inte hur många avsnitt jag sovit bort och haft svårt att hänga med i handlingen... Nu är det lördag och planen är att kolla på film tillsammans med småfolket ikväll. Utan vin. Det ska jag fixa! Önskar er en skön helg!

men ändå inte "avklarad" för den har bara flutit på...Vet inte vad som hänt men det känns som att jag landat i mig själv, drabbats av någon sorts klarhet, insikt eller ja....jag VET faktiskt inte vad som inträffat.
Det bara slog mig att "jag är ok". Behöver inte vara rolig mamma 24/7. FÅR vara trött, tråkig, tjatig ibland och barnen SKA hjälpa till att duka, gå ut med hunden, ta undan sina tallrikar, lägga sina kläder i tvätten o.s.v. Ingen självömkan och gnällande under denna veckan och vilket samarbete vi fått igång.
Gjorde kalops med dottern och hon fick skala potatis och morötter. Oj vad snabbt det gick! I stället för att stå där och göra allt själv, sippa på ett glas vin och vältra sig i sin självömkan. Känner mig lugn och stark och det är så tydligt att mina barn återspeglar detta. Härlig känsla! ?
Mannen började smågnabbas lite i går kväll men det rann bara av mig och jag svarade något avväpnande. Njöt med min bok och en skål smågodis i soffan och sov sedan 8 timmar i sträck, UTAN mardrömmar!
Har en HELT NY känsla i kroppen och inför livet! Måste ha slagit i huvudet under min senaste lilla "bravad". ?
Kramar till er alla!

Han anklagar mig för att ljuga, ha dragit ihop hans familj bakom hans rygg och jag får inte svara klart på frågorna och då blir det därefter och då blir jag en lögnare. Vad jag än gör just nu så blir det fel. Väldigt fel. Vet inte hur jag ska stå ut och jag måste, jag måste jobba i eftermiddag med honom och det går bara inte. Det finns inte att jag klarar av det så vad gör jag?

Mina 2 vuxna barn har båda NPF. Inga utvecklingsförseningar dock, men det tog mycket energi. Dålig nattsömn p.g.a. medicinering som gjorde att sonen inte kunde sova. Isolering p.g.a. att man liksom inte orkade umgås med någon med ett barn som klättrar i bokhyllorna och gungar i gardinerna. ? Ilska mot deras pappa som bara "flydde" ifrån allt...Ny man som försökte lösa det genom ständiga bestraffningar och "rumsarrest". En till separation som följd...
Dotterns dagliga utbrott som kunde vara större delen av kvällen...Hade absolut ingen energi att göra något eller umgås under alla dessa år...Så vinet blev min vän...
Hade varit intressant att veta om förekomsten av alkoholproblem är större bland föräldrar till barn med funktionshinder?

Det är skön läsning!

Att läsa sig till förståelse och kunskap är bra tycker jag, så jag lyfter den här tråden.

:)

Jo, jag tror jag har en annan syn på mig själv. Mindre dömande kanske. Jag ser mina triggers och försöker bli kompis med ångesten, skulle man kunna säga. :)