Senaste kommentarerna i forumet

..stark du är. Det är så jag sitter och ler en smula av stolthet över dig.
Alltså det jobbiga läser jag och förstår till punkt och pricka men jäklar vilket krut det är i dig!
Det du står i är egentligen fullständigt omänskligt men du traskar vidare dag efter dag.
Var stolt över dig! Det blir jag, stolt över dig, här helt anonym men ändå alltid nära.

Jag säger som Lelas, det blir bättre! Det gör det trots att det känns näst intill omöjligt att tro nu.

Behåll lite is i magen och försök komma ett steg närmare en slutgiltig separation för var vecka. Räkna inte med att exet kommer skynda på det, då tappar han ju en stor stor del av kontrollen över dig.

Det där med prylarna, leksakerna, säg bara lugnt och stilla att du tar med dem tillbaka i en alldeles egen resväska för var besök hos pappan. Det där är bara ett sätt att utöva kontroll över dig. Jag ka inte se att det har med barnen att göra, det vore ju befängt. Sånt där smått höll mitt ex på med också. Det slutade med att jag började bunkra själv, allt från kläder till dubletter av spel och leksaker. Om barnen gör det stort skulle jag tolka det som just inre smärta som försöker hitta kanaler. Men, det har jag svårt tro skulle orsaka skada i längden. Men ack så jobbigt i tillfällena om de inte kan få sin vilja igenom.

Däremot tror jag det är fullt och sant och flickan är helt ärlig när hon säger hon inte vill bo med pappa. Däremot kan det vara så att hon säger motsvarande till pappan. De är extremt lojala de där små kloka. Du kommer se tydliga tecken på om de verkligen vantrivs med tiden, de tecknen behöver/bör du inte leta efter, du fortsätter nu vara den mamman du är. Det är den mamman barnet behöver och vill ha. Hon har många sidor, allt från den glada till den trötta och ledsna. Om det skulle visa sig att barnen verkligen inte mår bra hos pappan så kommer du se det. Men nu är det alldeles på tok för tidigt börja analysera. Analysera och ta in dagen är såklart nödvändigt men några slutsatser att luta sig mot tror jag är att göra sig björntjänster nu. Då blir det många slutsatser som måste dras med täta mellanrum är jag rädd.

Jag skulle koncentrera mig på att få genomfört skilsmässan som första steg. Att dra slutsatser över barnens mående redan nu är för tidigt. Att de är påverkade är någonstans sunt. De ger uttryck för sitt mående och det är alltid bra. Jag skulle oroa mig om de visat likgiltighet. Den responsen du får från förskolan känns ju öppen och ärlig. Låt dem säga det de vill spontant. Det räcker du säger att du förväntar dig att de säger till om något oväntat händer. Det ingår ju i deras profession.
Jag har däremot några sämre erfarenheter från händelser där just dagis/skolpersonal blåser upp, i mina ögon, mindre saker så barn blir övertygade om att de är sjuka och annorlunda långt upp i grundskola. För komma tillbaka till det som jag upplever som rädsla för avvikelser generellt. En rädsla som sitter rotad i den vuxne och inget som ett barn ska klä skott för. Men, nu ärjag inne på mer politiska frågor.

Jag kan inte avgöra mer än utifrån dina ord men jag hade inte dragit in fler människor runt barnen i nuläget. Men som sagt, där kanske jag sticker ut näsan och får vara beredd på en näsbränna av andra här inne. Jag grundar det på att så länge inget hunnit bli rutiner så är oro naturligt. Ju fler kockar....

BUP är fantastiskt men vad skulle de avgöra nu?

Hjälp ska du naturligtvis använda dig av om det känns rätt.
Varför hjälpen i detta fallet kommit på tal kanske vore en klok fråga ställa?
Kanske är det en framförhållning vid eventuell vårdnadstvist, att något finns dokumenterat?
Vem har initierat?
Frågorna ställer jag inte för få svaret här och till mig utan till dig.
Kanske(förmodligen) jag har ett annorlunda förhållningssätt just när det gäller barn,
Kanske just för att jag jobbat med det och fortfarande har kontakt med några av dem nu i deras vuxenliv, men det är detta som kommer till mig utefter de ord jag tilldelats här. Helheten ser ju bara du.

Oavsett så:
Lita på dina modersinstinkter, de är oftast tydliga om du reensar bort "slaggprodukterna" runt omkring. Slagg som "tänk om jag har fel"-"kanske det inte var så illa ändå"-"vad skulle exet säga om det"-"vad ska folk säga"- ja, typ sånt där som tar bort udden av spontanitet och magkänsla.

Åh, Stjärnstoff... så sant, så sant - det var ju inte jag som splittrade familjen, eller i alla fall var det inte bara jag. Känner mig så o-modig...

Idag har vi haft det bra, barnen och jag, en del konflikter, men inga katastrofer (jag har varit rak och tydlig, men det har inte kommit upp något större och jag känner mig stärkt i att stå på mig i vuxen-saker, tack Sorgsen!!) och idag sa stora tjejen plötsligt, helt taget ur luften, lite småledsen och fundersam:
"Jag vill inte flytta" och jag frågade vad hon menade (helt kall inombords för jag tänkte - nu kommer det, nu säger hon att hon vill bo kvar i huset med pappa) och då säger hon "Jag vill bara bo här, jag vill inte bo hos pappa". Och så försökte jag vara neutral och så och visa på det positiva med att ha mamma och pappa, att ha två boenden, två rum osv, och hon bara fortsatte prata om att hon vill stanna med mig, hon vill inte bo med pappa, hon vill träffa pappa ibland men hon vill inte bo där.
Jag förstår att det kan vara saker som bara kommer som infall, men det har ju varit en röd tråd hela tiden: allt som oftast vill hon inte åka till pappa, hon vill inte vara med pappa osv. och jag ser ju - hans beteende mot henne är inte alltid trevligt... Och jag kan inte stå och säga rakt av att det är fantastiskt att vara med pappa - för jag vill ju inte vara med honom... Däremot försöker jag av hela mitt hjärta prata om det som jag vet är bra när de är där. Men det gör ont att höra henne - för jag vet ju att det ibland kör ihop sig och på ett sätt som var en del i det jag tyckte så illa om...

Det har också kommit upp andra saker idag, eller hon har tagit upp andra saker: hon har tagit med sig en leksak hit från pappas hus, och han visade mig tydligt att han inte vill att barnen ska ta med sig saker eftersom han menade att det är risk att alla roliga saker hamnar hos mig, samt att han menade att de saker som barnen fått från "hans sida" ska vara kvar hos honom eftersom de kommer från just hans sida/hans släkt. Jag har däremot sagt att jag tycker att det är ok om barnen tar med saker, jag tänker att det är just barnens saker, alltså bör de få ta med dem om de vill, oavsett om de vill ta med saker från mitt boende eller från hans. Självklart kan vissa saker passa bättre på ena eller andra stället (mer pga omgivning, tex cykel passar bra hos honom som har mycket asfalterade gator = lättare med plan mark att lära sig cykla än här med mycket grus/stigar) men jag tycker i dagsläget att det är ingen stor sak - om barnen vill ta med en docka eller ett spel till den ene eller andre så, ok! Men idag sa flickan att "Pappa sa att jag får inte lämna XX (dockan) här, men jag vill att hon ska stanna här"... Eh, jaha, jag fattar liksom inte varför det är en stor sak? Och samtidigt vill jag inte gå emot pappan heller? Men jag tycker verkligen att det är barnens saker - det är ju inte pappan som fått dockan, så vad spelar det för roll om barnen vill ha en sak här, något annat där?

Jag har också fått höra från förskolan att det har varit en del incidenter när barnen är hos pappa: de är ofta argare då, och visar det mot andra barn... Men samtidigt så säger de att det finns dagar när det fungerar bra, så de är inte oroliga på det sättet...

Mt, vad menar du med detta: "Jag tror att du skulle behöva hjälp alldeles själv att bearbeta det du gått igenom, att våga "möta" det som var och minnas hur du upplevde din situation. Det är dina upplevelser som var din verklighet"
Jag går på Kvinnomottagningen, tror du att det finns bättre ställen?

Tack för dina ord, mt! Jag är uppvuxen i kärnfamilj och har nog alltid sett framför mig att jag ska leva så själv... Men du har ju så rätt: det behöver inte vara det bästa!
Livet är inte helt lätt nu, näe...

Sorgsen! Ja, vi hade ingen träd-testning, men det kändes nära! Idag har varit mycket lugnare! Jag har varit stärkt, mycket mycket av dina ord, och idag känns det som att hon förstått att när jag säger nej på ett viss sätt så är det nej.

Hur ska jag bryta relationen? Hur ska jag göra? Känns som vi alltid kommer ha det så här, bara för att vi har barnen... Jag känner hur han står där och stampar på tröskeln hela tiden, bara väntar på att få kasta sig över mig när han hör minsta antydan till att min röst är på väg att skära sig = då jag är ledsen så är jag mitt vanliga jag för honom...

Har inte träffat honom genom jobbet,
det finns inte i min värd att jag skulle bli ihop med mina brukare.
Jag vet allt som är rätt och fel, men har ändå gjort massa dumt som lånen.
Ja så rätt att jag behandlar honom som ett barn,
har inga känslor kvar för utom mitt gamla beteende som jag försöker jobba med.
Det fins inget al-anon där jag bor.
kvinnojouren fins, men känner rätt så många som jobbar där så diakonen skulle vara ett alternativ.
Gissa vad jag funderat på svaren jag fick av er, så rätt men så svårt.
Men jag kämpar och har tagit till mig av svaren jag fått.
Ni är guld värda som svarat.
Ha en underbar helg bamse kram

Jag är fortfarande så vansinnigt trött!! Hur lång tid tar de innan gifterna försvinner ur kroppen? Jag tycker det känns som jag håller på och nickar till på jobbet på eftermiddagarna. Suck...

Hur går det för alla icke-drickare? Jag har hållit i min plan att gå på AA möten varje dag. Det funkar fint. Visserligen blir kvällarna senare än vanligt, så det bidrar väl till tröttheten också. Men det känns bra. Och jag känner mig motiverad. Har hjälp av Antabus för tillfället, vilket känns tryggt. Hur länge kan man använda sig av antabus egentligen?

Önskar alla en härlig och nykter helg!!

Alau

...hur du mår.
Tänker på dig

..det där med tabletter blandat med alkohol gör att jag försöker dra mig till minnes.
Jag vet att det har förekommit i makens historia men jag kan inte få ihop att det skulle skett under vår tid.
Men, jag har missat saker som klarnat i efterhand under denna resa. Kanske jag kommer få veta en annan "sanning" med tiden.

Igår var i alla fall en mycket bra dag och vi pratade "normalt". Det var väldigt längesen, det där alldagliga givandet och tagandet. Det är det jag så gärna vill vi ska uppnå. Igår var en sån nästan vanlig dag. Den är jag tacksam över.

Kram på er

är lite sorgset men mycket nära och bra. Vi vet inte ens var sorgsenheten har sina rötter men vi delar känslor med varandra - kanske som aldrig förr. Känslor, drömmar - både nattliga drömmar och framtidsdrömmar - är gemensamma.

Mår bra i min kropp - min sämsta-kondition-någonsin är ett minne blott. Vikten är snart där den ska vara (fem kilo för mycket är borta), konditionen tillät obehindrat en mer än milslång promenix i solen igår och kläderna sitter löst på kroppen.
Skönt! / mt

....kör din linje. Vad flickornas pappa gör och säger får han stå för.
Att du tar slut är inte konstigt. Det är kanske den gränsen som flickan provocerar fram.
När den kommer så vet hon kanske att "hit men inte längre". Efter 3 timmar måste ni båda varit utmattade av testandet av gränser.

Jag hade ett extra barn som var otroligt envist. Hen satt vid ett träd 8 timmar för att testa om jag aldrig ska komma och hänta hen. Hen ville se hur orolig jag kunde bli.
Hen var 9 år. Jag ropade att det var mat, jag gav information när den dukades av, jag sa att snart kommer myggorna fram och det blir obehagligt sitta där och trycka. Men jag hämtade inte. Hen kom in, gick direkt till sitt rum, än var striden inte över, men jag gick inte och matade henom. Hen var vrålhungrig morgonen efter. Just detta har vi skrattat åt flera gånger nu när hen har egna barn med samma gener ;) ska tilläggas att några fler trädsittardagar upplevde vi aldrig.

Du är bra!
Du är tillräcklig!
Du är mamma till dina barn och vill dem väl. Skäm bort dig själv också.
En sak åt gången!

När er relation är bruten, först då börjar ditt vidare liv ordentligt!
Se till få det överstökat så fort som möjligt, det där tär!

du och barnen får bra kontakt med psykologen, att "personkemin" stämmer. Det är ett bra initiativ. Jag tror att du skulle behöva hjälp alldeles själv att bearbeta det du gått igenom, att våga "möta" det som var och minnas hur du upplevde din situation. Det är dina upplevelser som var din verklighet. Jag ser att du - helt naturligt - lägger tillrätta och förminskar det du beskrev när du var mitt i - "jag måste ju komma ihåg att det var rätt illa, sambon var inte trevlig, vare sig mot mig eller mot barnen" skriver du. Det jag läste var att du var skräckslagen, livrädd, misstänkliggjord, hårdhänt behandlad...

Jag funderar också över att du håller och hyllar, idealiserar, kärnfamiljen så väldigt, väldigt högt. Såklart det är trevligt och fint att leva i en Astrid Lindgren-familj typ Tommy-och-Annika-och-mor-och-far... men Pippi Långstrump levde inget dåligt liv hon heller:) Det finns absolut lyckliga familjer. Och det finns många olyckliga familjer - jag VET det efter ett långt yrkesliv där jag fått ta del av mycket om hur människor har det bakom fasaderna och villaträdgårdarnas staket. I allas liv och i alla förhållanden finns perioder av kris - en kris innebär både hot och möjligheter.

Jag tror inte att vi varken kan eller ska eftersträva att ge barn en bekymmersfri uppväxt. Inte ens "riktiga" prinsar och prinsessor är problemfria - det är helt uppenbart om du begrundar fam Bernadotte. I allas liv finns utmaningar och motgångar och barn måste få möta dem och lära hur man tacklar livet och att man kan bevara sig själv även om och när det är föränderligt och stökigt i omgivningen.

Önskar dig en lugn helg med vila och återhämtning! Du har det inte lätt nu men du har alla möjligheter till ett bra liv!

Kramar / mt

Kul att du hörde av dig Higgins! Visst är det stiltje här och det är förbannat trist eftersom det är ett så bra verktyg. Har dock sett att det är lite mer liv på de anhöriga. Vet inte hur det är med forum idag. Släpps fortfarande inte nya in?

Nåja, jag lever och har hållt mig nykter...om ngn undrar. Och jag kan nås på FB under DompaPompa ifall ngn skulle vilja höra av sig. Saknar många här! Drick med förstånd! /R

Det är INTE du som splittrat barnens familj! Det du har gjort är att skydda dem från en otrygg miljö. Det går kanske inte att förstå nu för dina barn- men hur skulle det varit om du stannat? Tyvärr är det antagligen du som kommer bli mest testad eftersom jag förmodar att de är tryggare med dig. Men med tiden kommer de förstå det du redan vet.
Modiga modiga du...har lämnat en relation som ingen av er mår bra i. Nu får ni en chans att hitta lugn och känna trygghet.
Jag har full förståelse för din ångest över att kärnfamiljen är splittrad - fast den kanske kan bli mer hel nu än vad den var när ni levde tillsammans?
Tänker på dig

Sorgsen, du vet hur mycket jag uppskattar dig och dina tankar!

Jag vet att du har rätt: barnen ska inte få ta ställning till sådant som vi vuxna ska bestämma... Men när jag mår som idag så är jag sååå nära att låta sambon ta hand om barnen på heltid och när de visar minsta tecken på att vilja vara med pappa så är jag ju nära att ge dem till honom på heltid.
Och kombinationen hur sambon gör - stortösen kan stå med tårarna flödande och böna och be om att få stanna med mamma, och sambon säger kallt "Nej" och så lämnar han henne ensam, utan att försöka locka, visa att hon ska få det bra hos pappa eller så, och det gör ju att jag är så rädd för att vara dumma mamma...
Men du har så rätt: de ska inte blandas in i "vuxenbitarna", och jag vet det egentligen.

Jag känner mig inte som en fantastisk mamma, tvärtom så känner jag mig så genomrutten, hemsk, arg, dum...
Ibland lir jag så arg att jag skriker: idag satt flickan och gnällde och smågrät om vartannat i nära tre timmar: hon ville inte äta, det var fel mat, hon ville bli matad, hon ville se film, det var fel film, hon ville gå in med skor, jag gick för fort, jag skulle bära henne osv. Jag försökte vara rak och bara säga att detta är maten som serveras idag, man går inte inne med skor, hon är för stor för att bli buren nu osv och till slut var jag så arg att jag bara skrek "Nu lägger du av, nu slutar du gnälla. Jag orkar inte bära dig och jag orkar inte höra mer gnäll nu..." Och sedan skämdes jag som en hund... Vill inte bli så arg...
Som jag förstått det så är hon aldrig sådan mot pappa... Däremot säger förskolan ibland att hon kan vara väldigt arg emellanåt och det är främst under dagar då hon är hos pappa. Men när de pratat med honom och sagt att de ändå sätter gränser där så har han blivit arg på dem och sagt lite som din mormor sa: låt flickan göra lite osm hon vill, vi är ju i en speciell situation nu...

Kram, flygcert. Håll ut, du är på rätt väg även om det inte känns så.

<3

/H.

...dittnya inlägg.
Det är bra du visar dina gränser!
Fortsätt så!

Varm kram

..lite hårt från mig nu kanske.

Men, ett barn testar, och ditt beteende mot dem ger dem deras ramar. De testar vidare för se varoch vad som är tänjbart. Klara tydliga regler utan förmaningar förenklar för dig och i allra högsta grad för dem.

Såna saker som ni vuxna ska ta ansvar för, som hämtning och lämning, var de ska vara och när är de alldeles för små för att ens tanken hos dig att de ska bestämma inte bör existera. Ett barn kan skrika över att inte få sin vilja, känna smärta, vara trötta eller hungriga, frysa eller vara för varma eller behöva byta blöja.
Den första, viljan, kan vara förhandlingsbar på deras nivå, men vuxensakerna bestämmer ni på samma naturliga sätt som att ni lagar deras mat när de är hungriga, byter deras blöjor och klär dem i kläder anpassade för årstid. För mig tydliga vuxensaker!

Alla barn testar gränser, de börjar i första trotsåldern och sen fortsätter det i varierande grader.
Var närvarande och stötta, ge utrymme för lek och gränssättning som sker i sandlådan.

En skilsmässa är en tillfällig djupdykning men inget som skadar barn.
Skadorna kommer om de får ta ansvar för saker som barn inte ska behöva ta ansvar för.
Att låta barn leva med hotfull stämning i en relation skadar barn och formar deras vuxenliv.
En skilsmässa är inte skadlig, att du är vansinnigt ledsen skadar dem inte, att de är ledsna och blir arga eller utåtagerande nu skadar dem inte.
Var glad över att de reagerar, att du reagerar. Men bara du sätter gränsen över om de får möjlighet att börja styra dina vuxna gränsdragningar.

Mitt barn hade cancer, min mormor sa..låt henom få göra lite son hen vill, hen har ju varit så sjuk.
Min mormor hade samvete för något förmodligen. Men, visst, jag har aldrig varit elak mot något barn. För detta barnet under sjukdomen serverades däremot choklad för hen skulle bli törstig för få i hen vätskemängden som var nödvändig tex. Det hade hen aldrig fått i den utsträckningen om hen inte gått på cellgifter. Men jag hade stjälpt hens barndom om hen fått fria tyglar.
Just den där chokladen blev efter kort tid aldrig populär, under hens 30år har hen aldrig mer ätit choklad.

Vill inte du ska läsa detta och känna pressen växa på dig.
Jag vet att du är en fantastisk mamma. Just att dina barn vågar sticka ut näsan gentemot dig är tecken nog. Det är jätte jobbigt att känna att uppgiften blir "den tråkiga som barnen måste ha sovtider och läxläsandet tillsammans med". Men, just det är det som ger närheten och ömsesidig respekt och kärlek! Du kommer få mångfalt tillbaka i form av god kontakt och det kan aldrig bytas ut mot pengar. Om nu ditt ex har ekonomiska möjligheter så är det väl bra. Låt honom ge de där märkesjeansen när det blir dags. Det kan vara viktigt för ytan mot omvärlden men de slits ut på en säsong. Läxläsandet och sänggåendet ger resultat för livet!

Var rädd om dig.
Du räcker till alldeles precis som du är!

Åh, förstår inte riktigt varför jag är så ledsen... Eller snarare: förstår inte varför det blommar upp nu igen...

Adde, jag kramar mina barn sååå mycket, försöker vara i nuet med dem, se dem i ögonen osv, men jag vet inte om det räcker - jag har splittrat deras familj och det gör mig så fruktansvärt ont.
Månaderna innan jag lämnade min sambo så fanns det så mycket tankar i huvudet på hur det skulle bli om vi separerade: hur skulle barnens födelsedagar bli nu, hur skulle jul och andra högtider bli när barnen inte får fira med mamma och pappa osv, och sedan hände saker så att det blev helt oviktigt, jag orkade inte leva kvar i förhållandet, och jag tänkte att det där löser sig! Men nu är jag tillbaka i misär-tankar: hur ska det bli för mina små älsklingar, att få vara med mamma ELLER pappa, men aldrig med mamma OCH pappa... Jag kommer från en kärnfamilj och mitt hjärta brister när jag tänker på vad barnen kommer få leva i...
Jag är ledsen att din son inte kommit till dig fullt ut, men än finns tid, jag håller tummarna!
Tack för kram - alla kramar är välkomna just nu!

Ja, Mt, du är så in mot mig som vanligt! Ja, barnen, framförallt storflickan, känner nog sorg... Jag har idag fått en remiss till barnpsykolog, inget BUP och det köret, utan "bara" en psykolog som kommer att träffa i detta fall mig och barnen och ska hjälpa barnen att behandla separationen, uttrycka sig kring den och så. Kanske kan det vara bra?!
Jag försöker minnas hur det var innan jag lämnade, tack för att du påminner mig, jag glömmer nästan... I min glasbubbla så känns det som att "ja, han var lite dum ibland, och så tröttnade jag och så farligt kanske det inte var egentligen", men du har ju rätt - jag måste ju komma ihåg att det var rätt illa, sambon var inte trevlig, vare sig mot mig eller mot barnen. Hade jag stannat elelr gått tillbaka nu så kommer ju barnen ta efter mitt beteende: trippa på tå för sambon, vara oroliga och ibland rädda.
Men ibland testar de mig så jag inte kan låta bli att bli sååå arg, och då skäms jag ju ihjäl...

Tack, vill.sluta. Jag ska försöka tänka klarare. Ibland går det, men ofta inte...

just näring och kost ligger oss väldigt nära ;)

...mig veterligen finns ingen information eller rekommendation angående medicineringen än att han ska ta kontakt med sin vårdcentral. Så, allmänläkaren ska väl ha kompetens att avgöra fortsättningen enligt utskrivande läkare.
Varken han eller jag har någon husläkare eller någonsin besökt vårdcentralen vi tillhör.
Jag blir orolig över att medicinen kommer vara slut när jag inte finns nära...men jag kan inte påverka det heller så den oron blossar inte inuti, inte i nuläget...sen är sen, det tar jag då

Inga viktnedgångspiller med krut i och han stoppar i sig mat också. Jag förstod att han höll sig från att komma till mig just av orsaken att han inte kom i kostymen. Det kan ju tyckas lite charmigt men förnedringen ringer ju i mina öron. Han påminns ju om att han inte har samma ekonomi just nu. Vill inte be om min hjälp, klokt men blir ju samtidigt fel.
Jag vill inte på något sätt prata illa om gården. De har hjälpt mig otroligt mycket. De lyckas ge min man nykterhet vilket är en förutsättning för en framtid!
De gör precis det som är deras uppdrag.

Jag ifrågasätter däremot varför min man blev utskriven sin medicin så tidigt i behandlingen, hans abstinens kan ju knappast hunnit gå ur kroppen.
Jag ifrågasätter generellt varför antidep mediciner är så frekvent i vårt samhälle. Liksom varför barn och ungdomar nödvändigtvis ska diagnostiseras om de är annorlunda, där skrivs också ut mediciner numerpå ett sätt jag får ont i magen över.
Var finns samtalen, omtanken, den långsiktiga övergripande vården av hela människan?

Jag är glad jag hör till gruppen som inte är rädd ifrågasätta, att inte tro på allt, att våga ta plats och kritisera. Samtidigt är jag nyfiken och informerar mig, tar in det jag förmår. Ibland är jag olovligt "blond" men lär hela tiden ;)

Idag mår jag bra, liksom igår, imorgon blir också en bra dag!
Idag mår även maken bra kan jag se. Gläder mig och gör att hoppet fick sig en liten boost.

Flashback är informativt ;)
Jag kan ju bara se det jag ser och dra mina egna små amatörslutsatser. Men jag är inte blind och jag försöker inte varken mörka eller spä på, i mina mått mätt.
Vad jag sett finns i skåpet är en gammal burk antabus, ipren och för längesen ett gammalt rör treo i hans necessär. Nån insomningpiller har jag också sett för äver ett år sen. Kanske har han gömt, men när han var djupast i skiten så fanns ingen ordning så då har jag svårt tro han hade förmåga städa undan och mörka just det. Allt annat var ju fullt tydligt och öppet.
Några uppåtkickar har jag heller aldrig upplevt från honom. Han drack, drog ner rullgardinen och om någon reaktion fanns så var det pratglad under första timmarna men det dök fort vidare in i vidrigheter, aggressioner och översitteri innan reptilhjärnan tog helt över och slutade med fyllesömn. Hans gentila DonJuan beteende fanns i början av vårt förhållande (förstod jag pö om pö i historieform)men han var alltid väldigt korrekt med mig och aldrig full!

Han har också använts sig av din sista fras. Att han är glad han "bara" är alkis. Men, han är väldigt rädd för att han har supit sönder sig, det har jag förstått ofta.

Oavsett så har just denna dagen fortsatt vara en av de absolut bästa på länge. Som Lelas skrev, ett dygn kan ju vara en evighet i kris. Jag ser det inte som att jag är i kris. Däremot hinner det svänga mycket och ofta, något jag aldrig kommer vänja mig vid tack och lov!
Jag är inte orolig för att maken ska dricka ikväll. Därför erbjuds vi ytterligare en nykter natt och morgon utan bakrus. Snart ska jag hämta honom från ett aa-möte och han ville åka och handla efter. Bara detta att nästan be om bli hämtad, föreslå handel är positivt i min värld.

köpa viktnedgångspiller på nätet medför en stor risk/chans att de innehåller amfetamin eller efedrin, båda lika "fina" för oss beroende. En del beroende har upplevt samma effekt av "normala" viktnedgångspiller utskrivna av läkare här hemma. Som sagt, variationen och uppfinningsrikedomen är oändlig.

Barn uppskattar närhet, regler som man håller.
Att man håller det man lovar och närhet, att man tittar på barnen. Man ser dom i ögonen när man pratar med dem.

Fina saker och resor är inte värt ett dyft om man inte ser barnen.

Du är ingen virrpanna pronto!

/A

tycker jag, att vara ordinerad antidepressiva utan uppföljning och tillgång till läkarkontakt - även om det är ett "bra" antidepressivt l-medel jämfört med andra typer. Att "knapra på viktnedgångspiller och olika pulverdieter" låter inte alls bra i mina öron (nåja, här läser vi ju)... Viktnedgångspiller - kan vara vad-som-helst och en del är inte alls lämpliga för mänskor med beroendeproblematik. Vore bättre med en näringstät mathållning med fokus på vikten... den möjligheten finns men kräver säkert annan motivation än din man kan uppbåda i nuläget.

Om han fått instruktioner för utsättning av medicinen är det viktigt att han följer dem.

Tråkigt om N-gården tappar stilen.

Önskar er många fler ok-dagar och att han hittar sig själv och ett välbefinnande snart! / mt

Har skickat en vänförfrågan till dig också Adde som tur är så fortsätter du att delge oss andra dina kloka funderingar kring A i övrigt är det helt dött här på forumet, Tyvärr!
Ha en fortsatt bra dag
Higgins

Hej Stigsdotter saknar dig o dina kompisar här, har följt er i över två år o helt plötsligt är ni borta hoppas allt är på den positiva sidan har skickat en vänförfrågan på FB ni kanske är mer aktiva där Skall själv försöka att bättra mig och börja skriva läser gör jag näst intill varje dag
Ha en bra dag!
Higgins