Senaste kommentarerna i forumet

...jämföra med min historia.

Det tog år innan rutiner började falla på plats.
Det tog år innan tex julaftnar och födelsedagar slutade hugga i min maggrop för jag inte kunde forma nya rutiner.
Det tog år innan gråtattackerna slutade ha tårar.

Men, alla känslorna var mina! Bara mina, min dröm gick i kras men jag började forma en ny dröm med nya förutsättningar.
Nu, 20 år senare, är vi alla nöjda och glada.
Inte kan du väl tro att du efter mindre än år ska få bortskjölt alla år av press och obehag ur dig? Att ni alla ska ha hunnit forma nya rutiner?

Att jämföra med:
Det tar 3 månader för kroppen anamma regelbunden träning-att märka resultat
Det tar 3 år för hjärnan att anamma nya kostrutiner-att utan eftertanke plocka ner produkter i varuvagnen och rutinmässigt laga en sundare kost.

I min nuvarande relation så skyndar jag inte heller fram. Det vore orätt mot mig och maken. Försvinna från känslan an jag ju inte oavsett om jag går eller stannar.
Jag levde och lever med det jag är och var i. Nu förändras det, det var tvunget. Mannen vill också förändra men det tar tid! Det måste ta tid! Samma tid om jag är i förhållandet eller utanför! Samma för dig-det tar tid och bara du väljer var du vill lägga fokus!

I min historia tvingade jag mig se komiska filmer då och då, men inte skrattade jag första, andra eller tredje filmen. Men det kommer! Bara du väljer!

Nu gråter jag inte längre dagligen tex och jag vet inte riktigt var och när i den här utvecklingskedjan det började vända.
Min make har fler och fler positiva dagar i sträck. Det goda föder gott.
Det är väl bara positivt att ditt ex har energi och orkar. Avund är inte något du kan använda på annat sätt än vända mot kreativitet. Genom avundsjuka blir du bara bitter. Bättre mår du av handling.
Vad vill du uppnå?
Fokusera på det och handla efter det!
Ditt liv är ditt, exet kan du och kunde du aldrig styra!

Kram

för dig att (försöka) sluta jämföra vem av er - mamma och pappa - som är bättre. För barnen är ni de ni är, med olika trygga/glada/ledsna/roliga sidor. Det absolut bästa är att de har utrymme att tycka om er båda såna som ni är. De SKA inte heller ha något som helst ansvar för att ni flyttat isär, det beror på er båda och inte på dem. Antagligen önskar de att ni alla skulle bo tillsammans och vara glada - men det var inte så.

Det låter trivialt men GÖR nånting; gå ut och gå, gå på gym, gå på bio, ta ett bad, lägg en ansiktsmask, sköt om dina fötter... om du är ensam. Om barnen är hos dig kan ni göra nåt tillsammans. Försök också konkret att styra dina tankar på något annat. Lyssna på musik som gör dig på bättre humör. Ibland måste ta till såna knep - låter simpelt men det blir i alla fall inte sämre och hjälper mycket oftare än man kunde tro.

Ta upp alla dina funderingar hit-och-dit med din samtalskontakt - jag får tanken att samma villrådighet styr dina tankar nu som innan du flyttade. Det är ett enormt lidande för dig och begränsar din möjlighet till glädje. Du behöver få hjälp att komma ur det.

Styrkekramar! / mt

Nej, men du...

Förlåt mig, men nu kan jag inte låta bli:
Skärp dig! Vakna! Ta dig samman! Sluta analysera! Stopp!!

Lyssna på mig nu: Du överdriver INTE. Du är INTE orsaken till det här. Barnen har redan tagit stor skada av att leva i relationen som den såg ut, och de skulle absolut INTE må bättre av att du hade stannat.

Du har hört många av oss säga att du inte överdriver, under en lång period nu. Tror du att vi säger det utan att mena det? Tror du att vi inte menar när vi säger att du har gjort rätt som lämnat? Tror du att vi jamsar med för att vi inte kan med att säga sanningen till dig? Eller vad tror du?

Nej, jag tänker bara säga detta en enda gång till, flygcert: Du överdriver inte.

Så där. Nu tänker jag aldrig mer säga det till dig, utan du får helt enkelt vara så god att tro på mig nu. För om du inte har lyssnat på mig och alla andra hittills när vi har sagt så till dig, då kan jag lika gärna sluta säga det också.

Kram, vännen, jag vill dig allt gott, men nu får du faktiskt ta dig samman lite. Jag och alla andra finns här för dig, nu och även i framtiden. Men, du måste ta dig samman. Ok?
/H.

Hoppas du har en fin dag!
Kram

Åh, detta svarta hål...
Jag förstår inte hur tid ska hjälpa, jag förstår inte hur någonting ska hjälpa....

Sambon är ju mycket mer närvarande, mycket mer aktiv, men det gör ju lika ont det - det är skönt för barnens skull, men samtidigt så har jag försökt så mycket och nu är det som borta - för nu är han bättre, roligare, trevligare, snällare....... och jag är bara dum, ledsen och dålig.

Kanske har jag överdrivit... Jag läser mitt första inlägg här och tänker att "Jo, så var det ju ibland, men det var ju inte alltid så och kanske har jag tagit fel?" Jag vet ju att jag varit såå rädd för honom ibland, tyckt såå illa om hans beteende ibland, men kanske att jag är den svage, kanske jag lät mig ta för stort utrymme och så blev det så här...
Barnen kommer aldrig att kunna de det som något bra - för de får ju se en bättre pappa idag, kanske att de kommer få en ny och mycket bättre mamma när han en dag träffar någon annan... och kvar står bittra gamla mamma, åh, vad jag är less på mig, att jag inte bara kan glömma mig själv.

Gumman! Sluta!
*tar dig i axlarna och ruskar dig lite försiktigt, och tittar dig djupt i ögonen*

Du. Sluta klandra dig själv. DU har INTE förstört någonting för barnen. Tvärtom.

De kommer att se tillbaka på det här och säga: "Mamma är min hjälte, hon bröt upp från pappa och räddade både sig själv och oss från att gå under. Det var en jobbig tid för henne, men hon klarade det för vår skull."

Men, det tar tid. Häng i. Håll ut. Det tar tid.

Det är inte meningen att du skall fixa att vara glad på en alla-andra-är-par-middag, inte än. Det kommer senare.

Men, det tar tid.

Andas. En dag i taget. Är det för mycket? Ta en timme i taget då. Andas.

Kram. <3
/H.

Sambon är så snäll, så omtänksam, så mjuk, så tillmötesgående, så varm...
Och jag är så ledsen, så ledsen...

Jag är såå himla ledsen, på mig, på situationen, på livet, på allt... Jag vill verkligen inte leva så här. Jag har ingenting av värde i mitt liv - jag har bara förstört precis allt. Jag vill itne tvista om barnen, jag vill bara att de ska veta att jag älskar dem, jag vill ju inte att de ska behöva flacka så... Det bara kan aldrig bli bättre - jag har förstört allt. Satt på en middag igår, min första "alla-andra-är-par-men-jag-är-singel"-middag och jag försökte så hårt, försökte visa att jag är i alla fall lite glad, jag är i alla fall lite trevlig, jag är i alla fall lite pratsam, och jag log så att jag fick ont i huvudet... och sedan satt jag ensam och grät.

Känns som jag har världens mest tomma och innehållslösa liv. Alla av mina vänner lever kärnfamiljsliv, de är oftast uppbokade på helger, jag har inga egna kurser/aktiviteter, sambon är mest aktiv i världen med barnen och jag känner mig sååå avundsjuk - känns som jag inte gör någonting bra. Och när han ringer så rasar min värld - han är så snäll och lugn... och i mitt huvud ekar som vanligt "ensammast i världen, jag skulle ha stannat" och jag vet att det är fel, men jag kan inte hjälpa det... jag bara önskar ju så att jag vore lycklig.

Sorg, sorg och sorg.
Åh, jag bara vill inte leva mer. Jag vill inte ha det så här, jag vill inte leva så här, jag bara önskar att barnen har det bra, och jag ser ju att de inte vill flacka, inte vill flytta fram och tillbaka... och så är det precis det jag tvingar dem att göra.

Bra, framtidstjejen! :)

Och ja, det är klart att han blir rädd och trängd. Det blir svårare och svårare för honom att kunna gå tillbaka till sitt gamla mönster. Det är nog inte så enkelt.

Men, även om det inte är enkelt så är det rätt väg. Kram!
/H.

varför det är så segt? Snart ett halvår sedan forumet satte upp skylten "Stängt för ombyggnad". Jag vet nu flera i min bekantskapskrets som skulle behöva läsa här, så snälla, snälla, snälla - få ändan ur vagnen!
/MB

...tomt här på forumet. Tråkigt och lite oroande för alla som behöver en plats som denna.

Jo, just det där med utveckling och förståelse.
Visst är det så att jag ser på situationen/beroendet/medberoendet från fler vinklar ju längre jag är i det.
Det är ju också rimligtvis så att när det dagliga livet ändras förändras behoven och andra saker tillåts utrymme i tankar och handlingar.

För snart ett år sen kom den absoluta vändpunkten för mig. En situation där maken utsatte mig i min arbetssituation offentligt. Sen accelererade utförsbacken och nådde en botten jag inte hade kunnat ana eller förutse. Det kunde ha tagit en ände med ännu större förskräckelse och jag är tacksam det inte fick ett sorgligt slut.

Jag märker också att de goda dagarna kommer tätare. Vi är långt från trygghet och samhörighet men jag känner viljan finns där även från maken. Jag får fiska och uppmuntra i måttlig dos, normalt för mig är i långt större utsträckning än nu, men det skulle bara markera obalansen och det skadar bara mig själv och i förlängningen viet.

Var rädda om er där ute

Idag har vi sålt vår bil. Vemodigt till en början men det är ett måste. Nu ska jag slippa höra att jag utnyttjar hans pengar för att betala av krediten och att han får betala min bensin som jag använder när jag ska på jobbet...... Jag har sagt många gånger att jag inte har råd att äga denna bil själv. Han har många gånger under den senaste tiden sagt att han minsann ska skriva över bilen på mig och att jag ska få stå själv med kostnaden på den.
Idag när köparen var påväg så kläckte han ur sig; "kan då inte förstå varför du ska sälja bilen, är det bara för att vara elak och vrång? Ska du köpa nåt skit och riskera ungarnas liv.....mm." Men du sade jag.."jag tänker inte höra mera om att jag utnyttjar dig ekonomiskt för att kunna äga bilen (vi äger den förövrigt tillsammans)och ska jag äga en bil själv så har jag inte råd med denna bil- den är alldeles för dyr i drift, skatt, försäkring och avbetalning. Och för den delen så finns det väl bra bilar som inte behöver vara av det dyrare märket.
Kanske tappade han greppet över detta- kanske känner han att det ev börjar hända något. Rädsla som återigen projeseras över på mig. Ska han inte vara nöjd nu då när bilen är borta och han inte behöver lägga ut en enda slant på denna?!
Kunde lösa krediten och fick även pengar över. Nu ska jag ta det lugnt- klarar mig utan bil ett tag.
Spara lite pengar.
Detta är vad som hänt under min dag idag.

med Higgins, det vore mycket värdefullt och viktigt att få en uppdatering . Är det så att du inte längre är ansvarig Magnus, hoppas jag att någon annan kan träda in och berätta vad som pågår.
Fenix

vi är Droppen! Känner igen mig i allt du skriver, inklusive antabusmanipulerandet.
Men det finns ju bara en sak kvar, precis som avslutar med, Kämpa på!
Ha en bra helg,
Fenix

Som vågar berätta om när ni drattat dit och era nya tag. För mig är det så skamligt när jag gått ut på forumet och sagt att jag ska försöka och sedan ramlar dit igen, Så då ramlar jag också ur forumet och alla andra stödstrukturer som jag försökt skapa runt omkring mig. Har till och med bytt nick när jag gjort nya försök för att jag skämts så mycket. Det går inte ihop med min självbild att jag har hamnat precis där jag bestämde mig en gång för länge sedan att inte hamna. Det är ingen tvekan om saken - jag är alkoholberoende.

Har många försök bakom mig - och det är väl kanske det- jag inte vill leva i ett försök- jag vill leva mitt liv. Nu har jag ännu en gång rört ihop en antabusshot som jag tänker fira denna min andra nyktra dag med. Problemet med antabus är att jag efter ett tag börjar manipulera med det också. Jag "glömmer" att ta min medicin, eller så börjar jag fundera på om det inte är skadligt för kroppen och att jag kanske bör ta medicinen mer sällan - ja, ni förstår.

Kämpa på!

Droppen

lite ur Bli fri från ditt medberoende - och läste utifrån allt mina 2½ år lärt mig. Läste som med nya ögon och förstod på ett nytt sätt. / mt

ska man tala lågmält
och behandla dem varsamt
så ömtåliga och sköra
som finaste porslin...
tunt och nästan genomskinligt

Kramar / mt

...tydligt Mulletant.
Din text får mig dra en mer övergripande rubrik av min tidigare text.

Det är oftast man fokuserar på allt som inte fungerar.

Jag menar att det ofta tar den plats det kräver och de goda sidorna behöver få medveten fokus för växa sig starka!
Du ÄR en bra mamma flygcert. Det är så tydligt för mig när jag följt dig. Tvivla inte på det! Ditt ex kan du inte ändra, det ligger inte i din makt.

Kram

Flygcert, jag fick syn på en bild på nätet igår, och tänkte på dig och på helikoptern...

http://herregudochcompany.blogg.se/2013/may/dear-god.html

Och förresten: "Det är ingen konst att vara modig om man inte är lite rädd" som Nasse säger till Nalle Puh.

Kram!
/H.

Kram, ledsen, jag hoppas att du får en fin dag och att vårsolen kan få värma dig lite.

/H.

...helt rätt Mulletant.
Jag känner inte det som att jag svalnat precis. Ibland känns det mer som jag är "mer" medberoende. Mer utefter all kunskap jag tog in, särskilt det där med att markera, just det funkade ju dåligt. Jag markerar men jag gör som jag gjorde sen förra sommaren/hösten/vintern. Förmodligen missförstod jag hela grejen med medberoende-problematiken, eller tog jag i för hårt. Oavsett så har jag bett honom om ursäkt och sen gått tillbaka mer till min egen magkänsla utefter hur jag lärt känna honom och vem jag är.

Kunskapen om alkoholismen och medberoendet ger mig trygghet, såklart.

Jag är verkligen rädd att kärleken kommer sina, men inget jag går omkring och krampar fast mina tankar runt.

Mulletant, inte behöver du viska här ;)
Du är min ledstjärna!

Kram

men mannen och morgonkaffet, i sängen. Talade om AA och Al-anon, om att dela och om den resa vi är på - var och en för sig och tillsammans. Jag läste lite i "Bli fri från ditt medberoende" och berättade om när jag köpte den i sept 2010 - ett av mina tidiga viktiga steg... Jag förstod inte mycket av den då.

Idag kunde jag dela många svåra saker med mannen
- en bild av en önskan, riktad till mamma, när jag var i 12-årsåldern; en scen liknande "Nu vill jag berätta..." på nyår 2010... En möjlighet till förändring som inte blev...
- hur min far talade... som till en vuxen... förmedlande oerhört dubbla bilder - till ett barn!
- en inre process "att stå upp för mig själv" den senaste månaden - ska förverkligas på måndag. Det viktigaste är inte resultatet utan framställningen:)
- att jag kunnat stå emot en pockande inbjudan till en gemenskap dit jag inte vill binda mig
- min kritiska hållning till all möjlig professionell verksamhet el snarare dess utövare...
- om att förlåta - svårast sig själv (berörd och inspirerad av det Lelas skrev häromdagen om Mr p och önskan om att kärlek ska spilla över.... ) Minns Björn Ogeus... en av de bästa föreläsningar jag hört!

Det mesta av "klarheten" har möjliggjorts genom att det råder "en gynnsam vind" och att jag haft utrymme att reflektera... Tack Mullegubben för att vårt liv är sådant nu att vi kan dela också det mest personliga och privata... det som ligger djupast nerpackat i stuvfacken...

En väg för mig att fejsa demonen kunde vara att måla (som jag inte kan) och skriva texter till bilderna. Men det måste väl gå att få till bilder på nåt sätt...när det gäller livet...

I Bli fri... fanns en väldigt fin berättelse om AA/Al-anon som att resa med båt... Om att välja lyxkryssaren eller den osynliga båten med de osynliga årorna som växer fram - kommer till synes under färden...

En viktig morgon, ett viktigt samtal i mitt och vårt liv.

att det börjar röra sig i en bra riktning nu?

När jag ser dina inlägg kommer jag ihåg min räkneramsa. Den handlade om återfall - de var alla korta, några öl eller GT under några timmar - men jag markerade alla jag noterade. Räkneramsan var en sorts trygghet för mig, visade konkret att de nyktra dagarna blev allt fler...

Jag får en känsla av att din mans goda dagar blir fler och kommer oftare.
Hoppas det finns en grund till det.

(Det här skriver jag nästan inte, bara med mycket små bokstäver viskar jag att det (kanske) kan vara bra att du "svalnat" lite...)

att du förminskar dina upplevelser - t ex när du skriver att det "inte var trevligt" det som faktiskt var väldigt osunt och hemskt i ert förhållande - det är viktigt för dig att orka ta in bilden "så här illa/hemskt/fruktansvärt var det verkligen..." för att sedan kunna lägga den åt sidan och leva i medvetenheten: "... men jag tog mig ur det!!!". Han har i hög utsträckning bestämt hur du ska leva, hur du ska tänka, vad du ska känna, vad som är rätt-och-fel... nu ska du lära dig (?) lita på på din egen upplevelse, följa dina egna värderingar... Det är ett STORT jobb. Så tänker jag. Kanske du får hjälp just med det på kvinnomottagningen? Att den hjälp du får där är vad du behöver - för det måste få ta sin tid att läka. Då är det bra - de vet vad det handlar om.

Av det du beskrivit har jag uppfattat att ditt ex utövat stark makt och kontroll över dig. Det framgår i ditt första inlägg. Det kan vara samma mönster som visar sig gentemot barnen när han vill bestämma vad de får bära med sig från det ena huset till det andra. Det är maktutövning. Det är viktigt för barnen att få bestämma det de faktiskt kan bestämma och välja själva - dit hör ju precis var dockan ska bo idag. Det är ju så mycket som de inte kan bestämma och ta ansvar över - var de ska bo, hur ni föräldrar ska leva osv... Det låter inte som pappan har förmåga att sätta sig in i barnens situation och "se med deras ögon" - på samma sätt som det var i relationen till dig.

Det kan du - alldeles tydligt. Du är en alldeles tillräckligt bra mamma! Och det räcker!

Jag skrev nyligen i ett annat sammanhang om bekräftelse... ska förmedla vidare till dig, bara som en tanke. Bekräftelse i djup mening är att svara an på en annan människas fråga: har jag rätt att vara den jag är? att känna de känslor jag känner? att vara svag? rädd? arg? Djupast: duger jag? är jag älskad som den jag är? Det händer oupphörligt mellan barn och föräldrar och där kan föräldern bekräfta sitt barn både genom att 1) svara på den aktuella frågan 2) bekräfta barnets rätt att fråga... och rätt att känna de känslor barnet har. Ett exempel på det är nr Alfons Å inte kan sova (du har säkert läst den) och slutligen säger till sin trötta pappa att det är ett lejon i garderoben. Pappa kommer och lyser noga med ficklampan i garderoben, sen säger han: Lejon finns inte ofta i garderober. Sov nu Alfons. DET är bekräftelse... (inte OFTA... nej, nej:)

När pappan förnekar flickan att ta med dockan till dig skulle jag säga att han tillgodoser sitt eget behov (av att bestämma? visa att han har makt att bestämma - man kan bara fundera över varför han vill bestämma om en sån sak) och inte barnets. Inte bra men DET kan du inte förändra... inte heller förklara varför det är så med pappa. Däremot kan du möta flickans känslor och ge dem berättigande och utrymme.

Allt detta skriver jag förstås utifrån min tolkning av vad du skriver och med reservationen att jag kan ha fel. Hoppas jag kunde klargöra hur jag tänker. Du läser, tänker och tar till det som du tror du kan ha hjälp av...

Situationen du och ni alla är i är långtifrån ovanlig, tyvärr. Det är bra att ni får träffa en (barn)psykolog. Fråga igen om du blir att undra över något i det jag skriver.

Teorin om bekräftelse har Clarence Crafoord som källa.

Kramar och trevlig helg! / mt

till diakonen - där kan du få hjälp att komma vidare. Kanske du också skulle ha hjälp av KBT för att få hjälp att förändra hur du tänker? Det är lätt att fastna... Hoppas du kan göra slut på riktigt snart så att du blir en fri kvinna:) Lycka till! / mt

...har varit en arbetssam arbetsdag men en bra relationsdag :)

Kram på er där ute