Senaste kommentarerna i forumet

Ja det är en styrka att läsa om andras resa.Ibland ligger de före en själv,ibland efter.
Men nästan alltid är det något som skrivs som träffar mitt i prick var man befinner sig själv,men som man kanske inte fått ord på.
Mitt ex glider längre och längre bort i fjärran från mitt medvetande.Han dyker upp ibland, men mer som en påminnelse än som det hugg i hjärtat han var förut.
Men medberoendetänket, grottandet i detaljer ligger kvar hos mig och det är där jag måste komma ihåg att försöka tänka friskare varje dag.Vilket som sagt funkar endast bitvis än så länge.

Jag känner igen det där.. Bara såå himla väl. Jag är gift med en alkoholist, problemet är att ingen utomstående har en aning om HUR mycket han dricker..
Han är livrädd att jag ska lämna honom och då lovar han bot och bättring.. (hotar med att ta livet av sig om jag försvinner)
Nej, jag har inga känslor kvar längre.. Varken kärlek eller ilska.. Känner mig bara fullkomligt känslolös..
Orkar inte ens bli förbannad längre när han smyger med sina öl i källaren..
Själv står jag inför ett vägskäl och har börjat leta efter ett annat boende, för min egen skull.
Nej, han blir aldrig våldsam eller argsint, snarare "saggig" och fyllesentimental. I vissa lägen (efter motsvarande en flaska vin) "översocial". Då ska det ut och pratas med grannar, förbipasserande och ringas till vänner och bekanta..
Dom måste ju höra att han är på lyset.. men ingen säger något. Jag har sett att en del av grannarna sneglar.. men vad ska jag göra?
Jag tänker inte skämmas (eftersom han uppenbarligen inte har vett att skämmas själv)
Just nu orkar jag inte vara syndabock! Istället för att sopa problemet under mattan, har jag börjat göra min omgivning uppmärksam på att han troligen dricker.. (mer än han vill medge) Så på sätt och vis kommer det inte att bli en överraskning för min del i alla fall..
Tack för att jag fick låna ditt inlägg, jag tror jag vet hur du känner dig.. kram

Det går att passa, det brukar de ha förståelse för när det är första gången, men bestäm dig inte innan och gå dit och gör som du känner just då!
Jag pratade inte första gången, då satt jag bara och grät... Och efteråt infann sig en märklig känsla av lugn - att ha hört de andra och förstå at jag är inte ensam och att det var okej att tänka på sig själv!

Lycka till idag, håller tummarna!
Kram

Det är verkligen ledsamt att du inte får den hjälp du känner att du behöver. Finns det läkemedel som kan lindra så borde man ju kunna få prova!
Som du säger, en liten push i början så man märker att man är på rätt väg kan göra all skillnad!
I början fick jag lugnande medicin (ej beroendeframkallande) som tog udden av det värsta.
Tror inte jag hade klarat mig utan.
Att man är extra retlig och irriterad känner jag igen. Tålamodet är noll och att varva ner är svårt.
Själv hade jag en jobbig natt med lite sömn.
I förmiddags stod jag i hallen och var ruskigt nära att gå till systemet. Hindrade mig i sista sekunden och tänkte på de nyktra dagar jag har bakom mig. Vill inte börja om på noll en gång till!!
Hoppas din dag blir okej trots allt!
Hejjar massor på dig!
Kram

En helt vit helg är mycket bra med tanke på att det var många år sen sist!

Jag är ny här och har ännu inte skapat någon egen tråd.
Vill precis som du också försöka mig på ett måttlighetsdrickande enligt reglerna som jag satt upp. Hällde ut vinet som fanns kvar i flaskan igår morse. Inget alkohol under vardagar utan endast lite vin på fredags- och lördagskvällen.
Det råder delade meningar ut i fall man kan återgå till ett måttligt drickande. Man brukar rekommendera ett längre uppehåll innan man försiktigt testar för att se om man klarar av det.
Min beslut i söndags var impulsivt och eftersom jag får långväga främmande till helgen vill jag kunna ta lite vin till maten.
Önskar Dig Lycka till!

Var svaret jag fick när jag frågade varför.
Förklarade att de visst behövs. Och eftersom att tabletterna inte är beroendeframkallande eller liknande så förstår jag inte skadan med att ta dom. Jag kan hålla upp någorlunda på veckorna men trillar dit då och då. Helgen däremot. Inte haft en nykter helg på Länge. Även om jag bestämt mig tidigare för att sluta bär benen mig till bolaget och plötsligt vaknar man upp dagen efter och ångrar sig.

Finner att han tar allt för lättvindigt. "Bara sluta dricka" "är ju bara ta på sig skorna och gå ut och göra något" känns verkligen som att han inte förstår.
Och som jag sa, varför göra något så svårt som möjligt när de finns hjälpmedel. Till en början iaf. Hade man bara känt att man klarade några veckor skulle man kanske sen kunna testa sluta med medicinen. Men att få en liten pusch i ändan i början skulle verkligen inte skada.

Är extra lättretlig nu för tiden så blir snabbt sur över småsaker. Men detta finner jag befogenhet att vara förbannad över.

Försök att under den här veckan lista ut vad som triggar igång ditt sug efter A. När du börjar att se ett mönster kan du byta strategi, när du tidigare drack A gör du istället nåt helt annat som bryter mönstret. Planera in mer aktivitet istället. Promenader, bio, lyssna på ljudbok, laga en fruktsallad...ja vad som helst som du INTE brukar göra i samband med vindrickning. Till och med att städa i nån rörig låda kan vara ett alternativ. Lycka till!

Det låter väldigt tufft för dej! Du känner inte heller att du har fått någon förklaring till läkarens beslut? Du har absolut inget att skämmas för. Nu får du helt enkelt ( svårt) ta en liten stund i taget. Steg för steg, ge inte upp!

Läkaren sa ju nej till piller som ska ta bort suget. Men pratade med min terapeut efter som lovade att hen skulle prata med läkaren och säga att jag skulle få de ändå. Men nu ringde läkaren och sa att jag inte fär de. "Nej jag tänker inte skriva ut de åt dig, nu är de bara att du tar och slutar. Prov på fyra veckor för att se så du faktiskt gjort de"

VAFAN. Har ju bestämt mig nu. Inte mer vin. Men varför ska man PLÅGAS när de finns medicine som hjälper en att lyckas. Förstår Inte tankegången där. Jävla idiot... Totalt onödigt be om hjälp och skämmas ögonen ut sig (plus att de nu finns dokumenterat i journalen) när man inte får någon hjälp ändå.

Jag försöker varje dag...varje vecka att handla rätt mot mig själv så jag faktiskt fokuserar på mig, mina barn och dem få vänner som finns kvar efter senaste förhållandet!

Jag vet vad som får iaf mig att utåtagera kring det som du skriver om och jag vet vilken person som triggar mina medberoendehandlingar....och där jag i dagsläget sett till så att hon inte kan nå mig och där jag tagit bort henne på alla sätt ur mitt liv, tyvärr enda möjligheten om jag ska få en chans att finna mitt gamla jag och för att själv må bra!
Men det är som du säger: - vissa dagar går lättare än andra!
Jag får tacka dig oxå för att iaf Du har hjälpt mig mycket här på forumet med dina tankar o funderingar!

Ta hand om dig UB :)

E fullt normalt att känna nervositet inför mötet men som sagt du kommer må o känna dig bättre :)

Lycka till :)

Vakna och säga till sig själv:dag ska jag leva mitt liv som medboendenykter.
Tänka efter innan jag agerar på ett sätt som skadar mig själv i långa loppet.
Låta bli att manipulera min omgivning för att få behovstillfredsställese eller reaktion.
Att låta sig själv stanna upp i nuet och planera mer långsiktigt istället för kortsiktigt.
Hålla ut den jobbiga känslan och inte agera ut impulserna som bombarderar hjärnan.

Vissa dagar går det lätt som en plätt.
Andra dagar är det nästan omöjligt.
Men varje dag några små segrar och det undermedvetna rubbas sakta åt rätt håll mot ett bättre tänk.

Det var längesedan. Känns fantastiskt. Nått hände förra veckan, jag fick en sån känsla av - vad tusan gör jag?! Tanken har väl funnits där förut men nu var det något annorlunda. Jag funderade på min inställning, vill jag verkligen sluta dricka? Jag kom på att många gånger tänker jag det bara utan att verkligen mena det. Man vet att man borde men det är för lätt att ge efter och ta det där glaset för att man vet att det känns så bra för stunden. Vad spelar det för roll? Nu känns det mera som om jag verkligen vill. Jag är inte felfri på något sätt, jag kommer kanske att trilla dit igen. Just nu känns det förbaskat bra.

Och blir nervös av bara tanken att sitta i sådant möte. Måste man prata första gången? Eller kan man få välja att bara lyssna? annan fråga skall jag säga nått till han?
Han vill ses imorgon efter han varit på sol semester i en vecka. Han hade saknat mig och ville prata om sin vecka.
Vi hördes i veckan i telefon och hörde att han druckit en del, men jag sa inget om det. Dagen efter skickade han ursäkta att han varit lite påverkad och frågade om jag var sur på han?
Nä jag låter det vara sa jag. Det är ju ditt val sa jag.
ses imorgon...nja, vet faktiskt inte. Tror nog att mötet är viktigare!

...och som vanligt ligger jag här i sängen natten mot Måndagen och försöker värdera den veckan som har gått.
Början på veckan minns jag knappt, den känns så långt borta, en femdagarsvecka...

Minns att jag hade ett utvecklingssamtal med chefen i fredags, kunde förutsäga vad som skulle tas upp, gamla klagomål och för all del nya...
Det ständiga tjatet om att effektivisera jobba hårdare och snabbare, enda sättet att få löneförhöjning.
Motargumenterade med att han inte tog upp de förbättringar jag hade gjort, utan bara såg på de gamla.
Och att jag redan ligger på min maxprestation för att inte behöva gå in i väggen igen, så det blir ingen mer effektivisering från mitt håll...
Usch ja, det där samtalet satte min känslor i svallning igen, inget bra avslut på en effektiv vecka, ur min synvinkel...
Är en känslomänniska och jag behöver inte toppa eller bottna flera gånger i veckan, försöker skapa en inre harmoni men alla verkar älska att trigga mig hela tiden.
Ibland blir jag så less på skiten och funderar på om inte man ska lösa ut arbetslöshetsförsäkringen ett tag, för första gången.
Inget roligt med frugan heller, hennes jobb har kickat tre av hennes närmaste kollegor under förra veckan, de hade jobbat fjorton år...
Hon har bett dottern att hjälpa henne med ett CV, det är aldrig försent men vi vet av erfarenhet att det är en åldersrasisim på arbetsmarknaden nuförtiden.
Så vi båda sitter hemma vid köksbordet och försöker klå varandra i vem som verkligen har det sämsta jobbet.
Vi älskar våra arbetsuppgifter men har svårt att klara av ledningen och kollegorna som triggas att hänga med i särskiljningen, de tror att de favoriseras, men vi ser någonting helt annat.
Eller så har vi bara blivit gamla och griniga av erfarenheten...

Vad är motpartern till detta då?
Familjen naturligtvis och helgerna, det är tiden då vi rår oss själva, och rår om varandra.
Vad skulle jag vara utan min familj, antagligen en nedsupen enstöring.
Min identitet finns som pappa och man, son och broder, svåger och svärfar, granne och kompis, knappast som en god kollega eftersom jag ifrågasätter så mycket.
Är rättvisan viktig?, ja i min värld så är den det, det är den uppfostran jag har fått i vilket fall.
Men idag så vinklas allt mer till att sköt dig själv och skit i andra, roffa åt dig om du kan, annars är du en looser.
Man är ansvarslös så länge man inte uppdagas, och blir man uppdagad, neka ända in i absurdum.
Känner igen takterna ifrån misstanke om att man är alkoholist, men ganska skönt när man har givit upp och erkänt allihopa.

Min helg då, ja gissa vad...
Haha, ja jäklar, guess what?, garaget naturligtvis, denna evighetsuppdrag, tar liksom aldrig slut.
Jo jag har ju berättat om hur det ständigt grisas ner med bröte, speciellt efter varje ombyggnation.
Nu dedikerade vi en hel helg på fyra personer...
Röj?, jajemän no bullshit, vi släpade ut allt på garageinfarten och sedan bar vi in det igen men i en annan ordning, efter att ha dammsugit och våttorkat golvet.
Men kasta då?, två släpvagnar blev det till sopen, jag nästan stod och grinade där på garageuppfarten...men ...men ...men den där grejen hör ju till den däringa saken, och den där brädstumpen kan vara .."bra att ha", har ni hört det förut?
Självaste incitamentet till denna självuppoffrande insats är att vi i om en snar framtid ska åtminstone få in en bil i detta garage..

Jag måste lära mig att kunna släppa det förflutna, frugan dikterade villkoren för vad som fick vara kvar i garaget, och jag fick bara igenom kanske 40% av mina bra att ha grejor.
Vet ni, det känns faktiskt skönt att kunna lyfta bort dessa ok ifrån mina axlar, någon annan tog beslutet åt mig.
Hamstrandet är ingen trygghet, det blir i längden en belastning.
Men det blev många koppar kaffe och en exploderande huvudvärk när man tvingas till att ta många och snabba beslut.
Vid flera tillfällen så saknade jag en möjlighet att gå ut i trädgården och bara sätta mig och skingra tankarna med en rök.
Eller kanske t.om en kall pysch!

Men det tillhör ju ännu mer det förgångna, det hamnade ju i en släpkärra för återvinning för lääänge sedan.
Och ska jag enkelt erkänna så....var det bästa utstädningen jag någonsin har gjort.
Att sluta dricka gav mig fast mark under fötterna igen, det var mycket gungfly under lång tid dessförinnan.

Så jag kan med gott samvete fortsätta med detta evighetearbete att städa ur garaget, det kommer väl aldrig bli helt klart, eller?
Så när man en gång kommer till Sankte Per och han frågar vad min livsuppgift var i mitt föregående liv, så kan jag enkelt svara, att försöka städa ur det.

Rent samvete?
Njae, men jag börjar få fason på mitt garage i alla fall, en bit på väg...

Berra

Jag delar verkligen dina härliga känslor över allt som blir så lmyckey lättare när man är nykter!! Grattis till dej!
Jag glider också mer med nu, räknade varje dag i början men inte nu längre. Det går många dagar utan en tanke på alkohol nu.

Då skriver jag om ytterligare en fin dag!!

Idag har jag haft en härlig dag igen. Vaknade runt 8 och drog mig länge i sängen. Sedan städning, planterat pelargoniasticklingar som blev jättesöta, varit på konsert, sovit i solen och sett sonen spela fotbollsmatch. Allt tack vare att jag är utvilad och inte bakfull och dödstrött hela tiden. Orkar mer och mer för varje nykter månad som går!!! Snart fem månader! Glädje!!!

... på att tänka på hur mycket han dricker, när han dricker och om han dricker osv - det är inte så du ska behöva ha det!

Men jag vet hur svårt det är, hur mycket man ältar och tänker att man kanske tror fel osv, men försök att lita på din magkänsla - den är sällan fel!

... Och hoppas att du kommer iväg redan imorgon!!
Det är en bra väg att gå, för att se och förstå att det finns andra som lever med samma frågor,i liknande situationer och med grubblerier liknande dina! Och det är bra att få höra sig själv berätta, att få höra andra och att förstå att du ka inte göra något - du kan ta hand om dig och det är det du ska göra!

Kram

Ibland tycker jag att det är svårt att veta om han druckit. Oftast märks det tydligt men ibland så blir jag osäker på mig själv.
men försöker tänka som någon sa här att dubbla det som du märkt det är troligtvis så mycket som han dricker.
Spelar egentligen ingen roll. För grejen är att han dricker. Och på en söndag och på min sons släktkalas. Inte ett stort kalas och inte så mycket. Men det ligger och pyr under ytan!

Tack för ditt svar! Egentligen vill jag nog fortsätta dricka fast mer sällan och bara så mycket att jag inte mår dåligt dagen efter. Ska prova att "bara" dricka en gång i veckan och då inte mer än två flaskor vin (har kunnat dricka en hel låda tidigare), sen lägga till några förbud som: aldrig på vardagar, aldrig på förmiddagen och aldrig när jag är ensam. Funkar det inte så tänker jag försöka sluta helt. Lyckades ta en vit helg (första på många år) och hoppas att jag klarar veckan som kommer också.

Just det där behövde jag höra idag. "... den som alltid gör fel" fan så bekant.

är en fråga som varit aktuell av och till under de år jag rört mig här på forum. Oftast, för att inte säga alltid, med rätt så hög känslofaktor. Ibland har den också varit kopplad till om AA är den "enda rätta vägen" att hålla sig nykter.... när jag tänker efter tror jag aldrig att de som går på AA har förespråkat det så, de berättar mest hur AA hjälpt dem själva. OBS att detta är min minnesbild av resonemangen.

Jag som medberoende har lärt mig mest av att följa dem som kämpar med att sluta dricka eller dricka måttligt - "normalt" - vad det nu är. Jag har ju kunnat konstatera att folk blir nyktra på olika vis, med eller utan AA, med eller utan Antabus, med eller utan behandling. De nyktra som är långvariga här på forum har gått olika vägar, det att de har funnits, och finns kvar, har betytt och betyder oerhört mycket för mig, mer än jag kan beskriva.

Trots att jag hade viss sakkunskap i ämnet, om man säger så, tog det länge innan jag insåg att min man var beroende av alkohol. Alkoholist. Gud vilket skrämmande ord. Trots att jag kunde en hel del om fysiologiskt beroende och medicinsk behandling hade jag svårt, nej, jag hade ingen insikt om vad det innebär för en alkoholberoende att hålla sig nykter. Om medberoende visste jag ingenting kan jag säga idag, trots att jag hade kunskap om "flodhästen", om familjemönster och normaliseringsprocessen. De insikter jag har idag har jag tillägnat mig på olika sätt, det mest grundläggande har jag lärt mig här genom att få ta del av erfarenheter. Carina Bångs blogg har varit en mycket bra kunskapskälla. Mina djupaste intryck har jag fått på möten med Al-Anon och AA fast det tog länge innan jag hittade dit. En del berättelser jag fått dela på möten har satt outplånliga spår... spår av den kvaliteten att de verkligen satt min världsbild i gungning. Det låter inte riktigt klokt kanske men så är det.

För övrigt minns jag mycket väl hur urbota trist det kändes att lag mat på helgen utan att öppna vinflaskan, hälla upp matlagningsglaset och smutta in lördagskvällen.... Några veckor tog det allt när det var riktigt påträngande tomt och trist... - och då var jag inte ens beroende på det sättet att jag skulle ha haft nåt problem att dricka "måttligt". Det handlade om vanan, stämningen, förhoppningen... som otroligt nog fanns kvar trots att det inte längre var festligt och trivsamt utan en påtaglig risk för dålig stämning. Ja gode gud... så skönt det är att leva ett nyktert liv! Tack alla forumvänner och hela min forumfamilj för att ni funnits och finns. Ni vet vilka ni är:)
Kram, kram / mt

Tack för omtanken. Har medicinerat med SRRI i flera år tidigare. Dom hjälpte dock inte utan hade under alla år kontinuerliga panikångestattacker. När jag slutade med dom började jag faktiskt må bättre än när jag tog dom. Hade inte en enda PA på flera år. Ångesten var dock kvar och jag drog även på mig en depression pga sjukdom. Fick då KBT vilket jag var på några gånger. Men efter tre uteblivna besök pga sjukdomen som drog ner mig blev jag avskriven och fick inte gå kvar. Tog mig halvt ur deppen men har väl inte varit mig helt lik sen dess (här jag började självmedicinera) för ett halvår sen bestämde jag mig för att testa SRRI igen. Och oj vilket helvete de var. Insättningssymptomen från helvetet i fyra veckor. Pratade med läkaren som sa att jag skulle ge de fyra veckor till. Hade under den här tiden panikångestattacker dagligen igen vilket jag som sagt inte haft sen jag slutade med medicinen förra gången. Så slutade till slut igen och läkaren sa att jag nog inte tålde SRRI när man reagerade så kraftigt. Så 8 veckors helvete i onödan. Sen tog de minst 8 veckor till att känna sig normal då utsättningssymptomen var minst lika jobbiga som insättnings. Här ökade min alkoholkonsumtion ännu mer för att fly undan obehaget.
Har iaf svurit på att aldrig ta den sorts medicine med då de höll på att sluta väldig illa denhär gången med självmordstankar för att slippa in/utsättningen.
Funderat på att be om KBT igen men halvt tappat förtroendet för läkare efter alla fruktansvärt dåliga bemötanden man fått.
Blev kanske lite rörigt men jobbigt skriva på mobilen (ursäkta eventuella autocorrect fel också)

Men som sagt. Tack för omtanken :)

Hej M_K
Du har det riktigt svårt med din ångest. Jag undrar om du sökt hjälp med samtal och ev. Medicin? Att leva med ångest tar mycket kraft. Att regelbundet dricka alkohol sätter hjärnans egen förmåga ur funktion. Efter en tid borde det ha rättat till sej med de olika nivåerna av tex. Serotonin och Dopamin som ökar välbefinnandet. Men för att orka just nu, sök hjälp inom vården. Vänd dej till sjukvårdsrådgivningen 1177 eller kontakta din hälsocentral. Var rädd om dej!