Senaste kommentarerna i forumet

Hej Dompa saknar dig o många andra här på forumet som nästan helt dött ut. Har följt er alla här i många år skriver själv inte men läser här i stort sett varje dag. Måste bara ha era erfarenheter och problemlösningar för att mitt kämpande mot A skall funka. Vet inte om ni är mer aktiva på FB försöker att adda er som vänner mitt alias på FB är Higgins Nyalivet Tycker det är jättetråkigt att detta forum skall dö ut det har hjälpt oerhört många till ett bättre liv. För ett tag sedan pratade alla om nya forumet någon som vet när det kommer

inga gränser för fantasin när det gäller tablettberoende. Jag säger inte att han har det men med erfarenheten vad folk stoppar i sig så är jag rätt härdad numera. Numera är jag inte förvånad över vad folk frivilligt stoppar i sig, det är bara att läsa en sväng på Flashback. En cocktail på Rohypnol, benzo, Spice och Tramadol där var produkt är "sänkande", lugnande, men i krossad form och nersköljd med alkohol gör tydligen att du får en uppåtkick liknande amfetamin. Hur provar man ut en sån "kick" ? Och det som var det första jag fick lära mig var just sömntabletter och en folköl så var dan räddad. Ivärsta fall kunde ruset spädas på med Treo Comp.

Jag är enormt glad över att bara vara alkis !!

...sen jag träffat maken har han inte fått benzo. Så sista drygt 4 åren har han inte fått några piller av det slaget.
Han har varit på några sjukhusbesök för vitamininjektioner och fick då även medicin av typen allergiker får. Under några avgiftningsveckor har han fått traditionel nedtrappningsmed, inga benzo. Tidigare i sitt liv tror jag han blivit ordinerad sånt, men näroch under hur långa perioder vet jag inte.
Sen jag började förstå och informera mig så vet jag med säkerhet att benzo inte har funnits med under vår gemensamma tid.

Jag märker hans upp och nerturer inte är lika tuffa, som jag ser dem, men jag är inte rätt person att bedöma. Jag ser han håller sig på tryggt avstånd till musselskalet. Ingen kommer intill! Men, nu i eftermiddag har vi haft det supertrevligt. Det funkar så länge jag inte frågar eller pratar för mycket. Det är helt ok och om det lossnar mer och mer så är jag villig fortsätta hoppas. Problemet är att kärlek inte går forsera så får jag ingen genuin respons så självdör förhållandet. Det känns inte rättvist!

Jag kan bara be till gudarna att han slutar äta pillernär ransonen är slut!
Varför gav de så länge utan läkarkontakt?

Jag minns hur magen knöts i mig när han berättade han fått medicinen. Argumentet med ett allt-i-ett piller känns riktigt osmakligt.
Ett insomningspiller behöver inte trappas ner tex. Man kan alltså välja låta bli ta dem om behovet inte är påträngande.
Blodtryckssänkande är inte heller såna biverkningar på.
Varför började man inte med det?
Utvärdera depressionen efter han hållit sig nykter ett par veckor, fått sova och vistas bland proffs?

Jag förstår det helt enkelt inte. När jag sen ifrågasatte fick jag ju medberoendestämeln intatuerad i pannan.

Ja,ja,...hur som så klarar jag mig. Mannen klarar sig också hyfsat bra. Snart är första etappens efterbehandling till ända och sen blir det sällsynta besök. Håller han sig från spriten kanske vi hittar varandra en dag. Idag har varit en ok dag hittills.

helt naturligt att barnen är ledsna. De önskar också allt det där du räknar upp - fast de har säkert inte ord för det. Du kan räkna med att deras sorg, och säkert också ilska kommer att dyka upp nu och då... Men, men - nu var livet inte alls så som ni skulle önska mellan dig och deras pappa. Därför har du valt att leva ett liv där du kan vara lugn och trygg med dem. Så katastrofalt illa som du mådde innan du lämnade... i ett sådant tillstånd har du ingen chans att vara en bra mamma och du betalade ett högt pris (av ditt välbefinnande) i dina försök att hålla ihop familjen. Att leva så som du hade det urholkar din hälsa - sakta men säkert. Barn ska inte bestämma och ska aldrig bära ansvaret för hur föräldrarna lever!!!

Ge utrymme för flickornas sorg och frustration. Acceptera deras känslor och förstå att de inte kan bedöma din situation. Försök vara tydlig med vad som gäller. Det är svårt att på riktigt ta till sig det som Adde säger, att kärlek är viktigare än saker - men det är sant!

Ta det lugnt, lev en dag i taget och ta det viktigaste först!
Kramar / mt

Hej igen! Det är samma sort som jag och min sambo har tagit. Han slutade ta för några veckor sen och har märkt att han inte alls är lika hungrig längre. Jag tar fortfarande, vilket jag gjort i flera perioder. Tabletterna hjälper mig somna, sen sover jag gott på morgonen också. Tur jag inte behöver gå upp tidigt. Jag funderar på att sluta igen, men avvaktar lite. Ska först fixa min viktuppgång med diet. Inga kolhydrater, börjar vänja mig av nu från mitt beroende.

Delar samma misstro mot arbetsförmedling och psykläkare. Har din "alkis" gått arbetslös länge? Hoppas han orkar söka, trots motgångar./K

det finns inget *men ändå* !
Att finnas till, att bara vara där, betyder allt för barn. Jag fanns aldrig där för mina barn när de växte upp, eller ja, jag var ju där kroppsligt men aldrig mentalt. Mina barn hade alltid de nyaste teknikgrejerna och roligaste utflykterna jämför med sina kompisar men jag var väldigt usel på att kramas.

Jag har missat den tiden och jag kan idag bara visa att jag finns här om de behöver. Min dotter har jag fått tillbaka men grabben tar avstånd fast han säger att det aldrig var nåt problem.

Om du kramar och pussar på dem och visar att du bryr dig så vinner du över alla värdesaker i världen.

Kram till dig själv nu ♥

Du har så rätt, men ändå...

alkoholismen tar han nog ansvar för men jag har tidigare frågat vilka piller han tar för att jag tror att han knaprar tabletter mellan varven eller ständigt. Hans beteende, vilket jag skrev tidigare också, får jag inte att gå ihop med en ren alkoholist. Och nu är MT inne på samma tankegångar om jag fattar henne rätt ? Sömntabletter i lagom dos kan hålla igång en alkis en hel arbetsdag tex.

Och ja, jag ska prata med dem. Det är så fel att droga alkisar med piller och bara släppa ut dem igen utan uppföljning.

vill inte har dyra grejer, de vill ha kärlek.

Fattar inte vad det är med mig - känner inte igen mig...
Är sååå ledsen för mina stackars små flickor. Idag sa storflickan till mig "Hämtar du mig idag?" (på förskolan) och jag svarade ja. Då sa hon till mig att hon vill att pappa ska hämta och jag sa att vi kan höra om pappa kan hämta - och jag visste att det skulle komma: "nej, jag vill inte att pappa ska komma, jag vill att du hämtar oss"... Hon testar mig hela tiden, men jag vet att hon är lite ledsen varje gång hon får lämna någon av oss...

Det gör mig sååå ont - det var ju inte detta jag ville ge mina små änglar - jag ville ju så gärna ge dem fina kärnfamiljen, jag ville ge dem härliga livet, bra och goda livet, möjligheten att vara lyckliga, ha mamma och pappa lyckliga tillsammans, ge dem möjligheter med härliga somrar, go'a semestrar, ge dem livet med bra familj - inte behöva pendla mellan mamma och pappa i två olika hus... och pappa kommer alltid kunna göra de dyra sakerna, ge de dyra presenterna, åka på de dyra, fina, lyxiga resorna och jag, dumma, klantiga, jävla dumma, arga jag är bara just arg, jag kommer aldrig kunna ge dem de dyra, fina sakerna, jag kommer aldrig kunna åka på de dyra semestrarna, jag kunde inte ens hålla ihop vår himla familj...

HUR TÄNKTE JAG?
Är så himla, himla ledsen... Fattar inte hur jag ska greja detta... När flickan idag först sa att pappa skulle hämta så åkte jag därifrån och bara, bara tänkte "Jag låter dem bo med pappa på heltid, då kommer de veta att edt är ett boende som gäller, han kanske träffar någon annan som blir som mamma till dem, så slipper de flacka, så slipper de ha pendlandet och virriga mig...

...fick mig googla både läkaren och olika debattforum.

Gjorde mig mörkrädd!
Biverkningarna är många och flera är ju identiska med missbrukets inverkan på min make.

Sen kan man ju roa sig med att läsa sig till att många preparat är etter värre. En klen tröst men ändock.
Jag står lika oförstående inför att maken blev ordinerad utan mer intresse för dess inverkan.
Viktuppgången korrigerar han sen veckor tillbaka genom att inte äta, knapra på viktnedgångspiller och olika pulverdieter.
Hans aptit gjorde mig glad, viktuppgången gjorde honom förtvivlad eftersom hans ekonomi inte har utrymme för nya kläder.
Ja, ni hör ju, dåligt ekorrhjul, och ingen bryr sig. Han får klappar i ryggen över att han gör "rätt, vad det nu är han gör, så ska han fortsätta så eftersom det verkar funka" Det var en fras han fick vid senaste efterbehandlingsmötet.

Jag blir bara ledsen över att ingen bryr sig mer. Alla vill bara ha, arbetsförmedlingen knäcker ju psyket på vilken frisk människa som helst med sin okunskap och stolpiga regelverk. Tyvärr är kontakten med verkligheten fjärran hos dem, de lever bara i sitt. Det ger ju dem en trygghet inom deras ramar men det är inte förankrat i samhällets verklighet.
Jag gratulerar dem som fått bra uppgifter genom AF men de jag sett och känner har fått sina arbeten själva. Att maken blir kallad till ungdomar som ska rådgöra hur han ska fylla i blanketter är ju förnedrande. Karln vet ju mer än de som gått kurser gm AF och har uppgiften för trolla bort arbetslöshetsstatistik.
Ojojoj, så bitter jag låter och är.

Problemet, alkoholismen, tar min make ansvar för. Han gör det han kan och bör.
Jag har ett fantastiskt arbete jag älskar (och hatar), står vid sidan om men ändå mitt i, tar del och väntar på dagen han slutar med pillerna så vi kan börja leva!

Mirtazapin Krka heter preparatet.

Adde! Säg till dem på lördag! Sluta ge piller, rekommendera samtalskontakter, om pillerna skulle vara nödvändiga så måste de ansvara för uppföljning!

för sorts tabletter han tar? Vad heter de? Det låter så märkligt alltihop med dem. Det finns olika typer av antidepressiva och ingen av dem är något som ska skrivas ut eller tas lättvindigt. Uppföljning är viktig och nödvändig. Jag delar helt din uppfattning om samtidig samtalskontakt.

För övrigt känner jag igen mycket i din hållning i mig själv.
Systerkramar / mt

ska man vara mot sina patienter/klienter på jobbet. I professionaliteten ingår aldrig att skriva på lån eller förbinda sig att betala patienters skulder och absolut inte att verkligen göra det. Hur skulle det se ut? Professionaliteten ska du lämna på jobbet med arbetskläderna när du går hem. Med den här mannen har du inte nu och har aldig haft en professionell relation och ett professionellt ansvar. Ni har varit sambos, nu är förhållandet slut. Han är en vuxen person liksom du och vardera ska ta ansvar för sitt liv. (Om du träffat honom som patient i psykiatrin så upphörde din roll som vårdare i den stund ni inledde ett förhållande.)

Den riktigt krassa verkligheten är att du hjälper till att låta honom fortsätta leva som ett ansvarlöst barn.

Tyvärr har du förbundit dig till ett ekonomiskt ansvar gentemot honom. Gällande borgenärsförbindelser och mänskor som inte tar ansvar för sina lån vet jag inte mycket. Jag hittade en länk http://www.konsumentverket.se/Vagledning--kontakt/Hitta-vagledning/Budg…

Du ska verkligen söka hjälp för dig själv.
- Gå till Al-anon för att få hjälp med att "se" och lämna ditt medberoende - alla där är ju i liknande situation fast de yttre omständigheterna ser olika ut.
- Finns det nån kvinnojour eller liknande där du kan få hänvisning vart du ska vända dig för att göra dig fri från lånen. Jag förstår att du vill undvika kronofogden. Det måste finnas något sätt att få ett annat avslut på ditt ekonomiska ansvar.
- Diakonerna inom kyrkan har ofta kunskaper om ekonomiska frågor då de möter många ekonomiskt utsatta människor.

Hoppas nån annan här har bättre kunskaper och kan ge bättre råd.

Styrka, styrka, styrka till dig! / mt

som känner dig här är lyckliga för att du valde livet!
Och fortsätter välja livet! Kramar! / mt

...finns någon anledning att be om ursäkt.
Det är ju just de där kommentarerna, jämförelserna, reflektionerna, reaktionerna som behövs och hjälper oss alla, vill jag tro.
Jag är tacksam för dina ord och dina spontana kommentarer missK.

Ikväll ringde maken, nu finns jag tillbaka i vår lägenhet, han sover och jag ska också krypa ner under mitt täcke. Inte intill men i samma säng.
Just pillerna är, om inte vårt, så mitt huvudbry i mycket eftersom jag fortfarande inte vet vad som är vad.
Det kan ju rimligtvis inte varken maken eller terapeuterna heller bedöma. Läkaren har han bara träffat den enda gången.

Min erfarenhet av antidepressiva.
Ena, han med värk, ordinerades många olika sorter under väldigt många år och den andre slutade med dem på eget initiativ och med min absoluta närhet. Den långt medicinerande har nu slutat sen flera år och har gång på gång sagt att det var ett stort misstag att ta dem. Han tycker nu han har gått miste om mycket och sörjer det.
Hos den kort medicinerande var jag med under hela förloppen, i krisen, i sjukhusbesöken och när medicinerandet inleddes. Jag känner hen utan och innan och hen har fullt förtroende för mig. Vi pratade mycket och det skrämmer mig hur lättvindigt mediciner delas ut. Det var aldrig tal om att sluta, bara nya sorter på rad. Vi kom överens om att sluta eftersom hen fick problem hänga med i vanliga jobbrutiner. Saker läkaren inte förstod trots påtryckning. Hen kunde farit riktigt illa både på jobb och om de låtit hen hänga kvar på psykavd. Hittills har jag inte upplevt att medicinering kunnat ersätta samtal och mänsklig kontakt och i det konfrontationer med sig själv, sin omgivning och få känna samhörighet. Men, jag lär nytt hela tiden, kanske detta är rätt för just maken.

En snabb kommentar bara. Ursäkta mig, ibland bara kastar jag ur mig saker om fåniga detaljer. Det här med procent hit och dit, jag förstår hur du menar.
Jag såg heller inte sammanhanget kring tabletterna. Jag har haft ganska bra erfarenheter, men jag är inte alls i samma situation. För honom är det nog inte så bra att fortsätta. I vilket fall som tror jag inte det är ert största problem just nu.
.
Vad som än händer nu så vet jag att du klarar av det. Ha det så bra i oasen!
Kram
Miss K

Det är bara bra att man är rak
ja det verkar som jag tar hand om honom hela tiden som ett barn det håller jag med om
När det gäller ekonomin så hoppas jag att det blir bättre om han får skuldsanering.
När det gäller vårat förhållande alltså ex som jag säger så håller jag med om detta också
Tror att det är p.g.a skulderna som jag ställer upp för honom för betalar inte han så vet jag inte om de tar kontakt med mig innan det går för långt alltså kronofogden och det vill jag absolut inte.
Önskar även dig Glad vår

Det är helt ok att du är rak.
jag vet vad som är rätt men det är svårt,
har varit till honom igår och han är totalt under isen bara gråter och har en enorm ångest för sitt drickande och att han gör andra illa när han inte kan låta bli.
Som många gånger så ska han ta tag i detta med drickandet och ekonomin då han har kontakt med en råd givare som hjälper honom att få skuld sanering,
vad det är som försvinner av lånet vet jag inte än men allafall hälften.
när jag skriver att vara professionell menar jag att jag jobbar innom psykiatrin och då ska man kunna en del,
Har ingen att prata. Vet inte riktigt vem jag ska vända mig till?
bor i en liten stad och de som jobbar med missbruk känner jag väl och ser inte de som hjälp
Tack för att du bryr dig
Kram

steget av AA's tolv steg lyder :

"Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, såsom vi själva uppfattade Honom."

Jag personligen tycker att det låter så djävla högtravande och religiöst så jag brydde mig aldrig om det på många år.

Tills jag äntligen fattade vad det egentligen betydde rent praktiskt.

Det steget är vad som skiljer mig från de som fortfarande lider i sjukdomen alkoholism. Det steget är skillnaden på liv eller död, inte bara för mig utan alla som bär på sjukdomen.

Steget betyder konkret att inse att jag måste släppa taget och sluta spjärna emot kraften i alkoholen och inse att jag behöver be om, och ta emot, hjälp från andra. Att ta steget ut i det okända och våga lita på att andra tar hand om mig när jag flyger ut i rymden. Utan att jag visste att steget fanns så var det exakt så jag gjorde när jag körde ner själv till Gården och överlämnade mig själv till de som fanns där, både personal och patienter, alla okända för mig, men som jag överlämnade mig till i förtröstan att jag skulle få hjälp där.

Den natten sov jag som jag aldrig sovit förr, jag var hemma, jag hade kapitulerat fullständigt. Mitt beslut var taget och jag var lugn för första gången på åratal.

Jag hade överlämnat mitt liv i andras händer, jag har inget behov av att kalla det/den Gud eller min högre makt. Det viktiga var att jag tordes lita på andra, jag som alltid klarat mig själv.

Jag har en väninna som nu håller på att supa ihjäl sig. Jag når inte fram, hon vet allt om stegen, behandling, konsekvenser, att hennes kropp nu håller på att dö men likafan så väljer hon alkoholen. Jag är den ende nyktre vännen hon har kvar och jag ska försöka få tag i henne på fredag när jag är i närheten för att ge henne den sista kramen. Utan ett mirakel så kommer det att bli en avskedskram.

Och jag kommer att gråta i förtvivlan över den obarmhärtiga kraften hos alkoholen.

Och jag kommer att vara heligt förbannad över alkoholens mäktiga kraft.

Och jag måste be min reskamrat att skrika in den första raden i Sinnesrobönen i mitt öra "...acceptera det du inte kan förändra..." Jag kan inte förändra en människa som inte vill förändras. Och jag måste inse det.

Och på fredagskvällen ska vi, som bad om och tog emot hjälp, ha en fest tillsammans med andra som har valt livet istället för döden.

Och jag kommer att önska att min vän skulle välja att vara med oss nästa gång vi samlas.

...på din fråga flygcert.

Ja, vi ses igen, antingen sent inatt eller tidigt imorgon.
Vi har ingen konflikt. Jag åkte till oasen och är där och myser nu.
Har en bil som ska tvättas nu innan den ska in i garaget. Sånt mår jag bra av att göra.
Garderobsrörer är sågade i rätt längd hos bror min och de ska monteras. Älskar jobba med händerna!
Men oj vad jag saknar min man!
Saknaden knyter knutar inuti.......det kan jag inte påverka just nu. Jag kan däremot fylla vattenhinkarna med bilschampo och ge mig ut en timme igen.

...det är svårt att bedöma värde i form av känslor. Men, jag har inte gjort mig förtjänt av ett halvblessyrförhållande. En av mina svägerskor sa igår, i annat prat, att "du har alltid varit så ärlig" . Det kändes bra få höra av någon som känt mig i över 25 år.

Just i relationen till maken nu får jag gå emot min spontanitet. Hålla tag i tyglarna så jag inte far iväg. Det funkar men det är inte jag.
Så kan jag leva i period eftersom jag har mycket tålamod och är envis och har järnvilja.
Men, nu sinar kärleken och jag känner mig själv, får jag inget av honom snart så blir det separation. Behöver inga under men mina behov ser han inte. När närheten försvinner och jag nu blivit bortstött för många gånger så tar jag inga nya initiativ. Nu dör allt av sig själv!

...hos Framtidsdrömmar om huvudbry.
Menar fortfarande att det måste få den plats det behöver. Även om det ibland känns som jag är slukad av sånt som kväver.
Jag är ingen liten mus som tassar runt utan är elefanten som väljer låta bli skapa konflikter. Balansen mellan mig och maken har inte funnits på länge.
Alkoholen tog över honom helt sen ett år tillbaka, i min värld, förmodligen långt innan. Att jag sätter året som en gräns är att då kunde jag se att han började kapitulera inför mig. Gränserna var överskridna åt alla håll och han tappade masken.

Där steg jag åt sidan och började leta min form. Jag hade hoppats viet skulle stärkas med tiden, det hoppet finns kvar men jag vet inte om kärleken kommer leva kvar under väntetiden. Den sinar nu känner jag. Det oroar mig inte så jag grubblar men känslan avmattas. Mycket pga bristen på närhet. Jag behöver det!

Vi har alltid levt våra egna liv och har inte, av praktiska själ, sökt oss mot traditionell gemenskap, om det nu finns någon sån form.
Däremot är det helt naturligt för mig att leta så mycket gemensam tid som möjligt. Naturligt för mig hålla kontakt med kära trots geografiska avstånd.
I det är det naturligt prata och berätta, ibland ingående, ibland närmast bara i rubriker. Ju mer vi känner varandra desto färre ord behövs ju.

Maken,har jag insett, har kört mängder av spel, mängder av oärligheter. I det ligger ofta diagnosen missbruket som grund. Men, jag har sett, han har sagt, han har verkligen velat förändra. När det då inte har lyckats honom så har irritationen vuxit i honom. Det är väl samma nu som tidigare. Det måste ju vara förgörande för honom. Att jag sen dessutom sett och märkt det är i vissa lägen på gränsen till kränkande för honom. Han vet att jag vet och jag behöver inte stå med pekfingrarna och påvisa att jag fattar.

Han vill mycket, når endel, misslyckas med mycket men han vill. Det får jag nöja mig med i nuläget.

Jag har satt min gräns vid drickandet. Skulle det komma tillbaka går jag, utan någon andra tanke.

Jag lever mitt liv, mår inte alls bra över att min make inte finns intill.
Jag har alltid levt mitt liv, gått min väg, gemensamma vägar finns och jag önskar gemensamma vägval. Men begränsningen här och nu står jag för eftersom mitt arbete är globalt. Det visste han när vi träffades. Då var jag ju ett toppenval, för alkoholisten var det ju perfekt!

En dag kommer jag hitta svaren på mina frågor inuti. Han påverkar dem genom sitt leverne nu.
Till eftersommaren tar jag mig en ordentlig funderare med vågskålen intill.

...det är ju en verklighet du lever i, jag lever i, som upptar det dagliga livet. Tro sjutton det ockuperar våra hjärnor.
Det måste det få göra också, det är min övertygelse, annars förtränger jag ju både tankarna och känslorna.
Konsten är att klura på var fokuset ska läggas smartast.
Vad kan jag påverka?
Vad måste jag ändra?
Vad behöver jag?

Att hitta balansen är svårt och är en färskvara eftersom förutsättningarna ändras.
Vill till hålla ett fast grepp om sig själv när det börjar storma.

Kram

Var rädd om dig

..en exakt spegelbild av en medberoendes och missbrukares liv ser jag i Framtidsdrömmars mening. "Jag tycker att det känns lite lättare i tanken omman tänker att separationen inte måste vara för evigt"
Just den där evigheten är ju så ogripbar. Man kan bara välja här och nu att "idag bestämmer jag mig för att låta bli att dricka", "idag bestämmer jag mig för att låta bli räkna tomburkar". Det är överskådligt.

Älskade flygcert, du är inte virrig, inget i det du känner är onaturligt eller onormalt.
Du är sårad, ledsen och ensam i alla de stora besluten och den som borde förstå och hjälpa finns inom räckhåll (mannen du älskat/älskar) men kör över dig med bulldozer gång efter annan. Inte kan du komma ifrån allt det som varit ditt och ert liv bara sådär. Ni måste ju ses, måste dra i skiten, måste prata. Tror sjutton det gör ont!

Skriv och pocka på vår uppmärksamhet, vi finns här för varandra. Vi står alla i samma typ av ensamheter.
Ibland går det upp och ibland ner.

Gråt och tugga vidare så länge du behöver.
Jag lyssnar, vi lyssnar, och känner igen.

Kram

men också i viss mån på raderna läser jag att du håller på att släpa taget... Jag tänker en stund... och tror att det kan vara närmast gynnsamt för er båda. Kanske jag har helt fel, i så fall lägger du åt sidan bara.
Vårkramar, lev väl! / mt