Senaste kommentarerna i forumet

Så härligt att höra om hur det går framåt för dej! Men var inte rädd för att höra av dej om något inte blir som du har tänkt dej... jag och många andra finns här för att stötta! Kramar

Och tack för peppande orden! Vilsen 76 och flygcert.
Det är ett ställe jag innerst inne inte vill besöka, och trodde inte att jag skulle nu eventuellt behöva besöka det stället.
Men ändå säger "någon" till mig att jag måste dit för att känna att jag inte är ensam. Att få prata och lyssna på andra kommer nog vara bra.
För jag sitter verkligen fast att kunna gå vidare med mitt liv. Jag har inte sagt något till han. Skall jag göra det? Eller kommer skam fram som gör att jag backar?
Jag känner att detta är en början att göra nu, och vågar jag mig dit så hoppas jag att mina chanser gör så att jag kan släppa han successivt bit för bit. För jag vill tro att dom hjälper mig att se denna situation på ett sätt som jag kommer att må bra i. Att det blir lättare helt enkelt att släppa taget.

Vi har kraschat så många gånger nu så tilliten, respekten, ärligheten är jättelåg, och jag vet inte om jag orkar att tillsammans bygga upp de delar igen för att få det bra ihop.
Kanske gör dessa möten att vi hittar tillbaks och det blir bra, eller så säger de möten att ta annan väg??
Det lär tiden få utvisa. Men nu först och främst skall jag ta till mig mod. Håll tummarna eller nått! :)

Tack! Ja det känns jätteskönt att ha berättat sanningen för mina väninnor!
Min sambo är så underbar oxå och stöttar mig! Idag har han letat upp ett godkänt alkolås som vi ska hämta imorgon för 3500:-. Han har läst på hur det fungerar och om lagar och villkor! Vad hade jag gjort utan honom!

Det var helt ok på bolaget! Kände mig stark och beslutsam. Min väninna sa att hon gärna avstod vin men jag sa att nej det är mitt problem detta och det är helt ok, men jag uppskattar din fråga!

Tack för stöd och pepp här!!!

Vilken fin info du gett om A A möten. Själv har jag ingen erfarenhet alls, men jag gläds över det du berättar.

Så bra att du kunnat berätta för dina väninnor om hur du,faktiskt mår. Du kommer att känna mer och mer frid i sinnet när du är ärlig mot människor som du litar på. Ja, det kan faktiskt vara så att du inte ska säga allt till släkten. Jag förstår att det var en påfrestning för dej att åka till systemet. Nästan övermäktigt kan jag tänka. Men du klarade detvdenna gång. Nästa gång kanske du ska be din väninna att ni båda ska vara utan alkohol nör ni,ses? Ja det är ditt beslut, men var ärlig och känn efter vad du tycker känns ok Allt gott önskar jag dej!

För du är så ärlig och säger som det är. Om du är övertygad och motiverad att inte dricka alkohol såkommer du att klara det. Du vet själv i ditt inre vad som är bäst för dej och dina nära. Välj den väg som leder framåt. Kram

Jag vill bara gråta över att mitt beslut om nykterhet går ut över mina kära. De har inte gjort nåt och jag kan inte bete mig. Jag är arg och ledsen och då SKA jag ju inte dricka för att döva det. På vem är jag arg? På mig själv? Jag vet inte. Dricker jag nu då...Kram och tack flr att du bryr dig. / FM

Vilka dårar vi är. Skönt att inte vara ensam.
Nykter lördag, yessssss!!

Så mänskligt beteende, svårt att veta vad som triggar. Ibland kan till och med vackert väder vara tillräckligt för att dra igång... Än en gång, vad är din egen motivation? Vad är viktigt för dej? Här på forum kan jag tycka att det finns en viss präktighet. Där det gäller allt eller inget. Vem har sagt att det ska vara så? Viktigast att vara ärlig mot sig själv och sina närmaste. Det handlar inte om att vara dduktig utan om att hitta sin egen väg, sin egen motivation och följa den. Lyssna till dej själv. Var rädd om dej och dina närmaste, Kram

Idag är jag en grinig jävel igen. Blir så trött på mig själv. Har absolut inget att vara irriterad över. Men återigen den där känslan som gör att jag bara vill kasta mig över BiBen. Varför kan jag inte bara vara glad? Självömkan, rastlöshet, ledsenhet. Jag bara haaaatar att känna så här. Kan nån chippa om min hjärna?? Kommer jag att stå ut? Fan vad patetiskt det låter. I- landsproblem.

Och gör absolut ingenting.

Tack för tid att skriva detta, man ser fler vinklar, Men stress tror jag är en faktor absolut samt saknaden efter mina barn som växer ifron mig. Man sörger, letar efter jobba hemma men finns inga med det jag kan, är vanlig arbetare utan fancy utbildning. Men vill jobba , kunna försörja mina barn. Samt jobbet holler mig nykter mins 8 timmar.
Men lite moment 22, jobba, missa tiden med barnen, dricka mer. Hemma arbetslös inte kunna försörja barn , lämna hus o hem, dricka när de är hos sina mödrar, för man inte kan försöja dem och självkänslan stuper.
Är inte lätt men tar en dag itaget fast öl anyway men mindre nu än förr, bara hoppas det gar men tror att man kan trilla dit väldigt fort.
Är starkt imponerad av de som klarar av det, ni inger mig hopp om inget är omöjligt.

Bara om man fortsätter att tänka som en alkoholist, Santorini. Det finns varken behov att tänka på alkohol, eller ständigt kontrollera om det inte finns ett behov att dricka.

JA man kan gå dit och bara lyssna, det är det många som gör, speciellt första eller de första gångerna.
Det finns en del fördomar mot AA vilket är synd för det hjälper verkligen så många och skulle kunna hjälpa ännu fler om människor vågade prova.

Just det du säger "jag orkar inte mer" , den känslan leder ofta människor att ta mod till sig och ge AA ett försök.
Så var det för mig :)

Att gå på ett AA-möte är väldigt enkelt och okomplicerat om än nervöst speciellt första gången.
Många brukar bli förvånade över att det inte var som de hade tänkt sig, positiv förvåning.
Du kommer märka att det är alla möjliga olika slags människor där.
Allt från viktiga chefer till lika viktiga småbarnsmammor.

Beroende på var du bor finns det en mängd olika möten att välja mellan.
När du kommer dit kommer de se att du är ny och när ett möte börjar frågar den som håller i det om någon är på sitt första möte och när någon kommer för första gången brukar den som håller i mötet berätta lite.
Man behöver absolut inte komma tillbaka, det kostar inget och är anonymt.
Det går även bra att komma försent till ett möte eller gå om man inte pallar att vara kvar :)

Dina jobbfrågor känns verkligen som fackliga. DU ska inte vara ensam i detta, ring upp din ombudsman på lärarförbundet, eller lärarnas riksförbund.Bättre alternativ än alkohol. Kämpa på !

Tänker på dej och din kamp....hur går det?

Kära nån...jag måste ha hamnat på din första sida ellet nåt...du är ju ihögsta grad aktiv. Jag följer dej! Kram

Snart mitten på maj....saknar uppdateringar från dej.....Hur är läget?

Kanske är det så för oss som strävar efter måttlighet att motivationen inte är helhjärtad utan bara måttlig? Kanske har vi inte drabbats tillräckligt hårtoch hamnat tillräckligt under isen för att fatta? Men jag är glad över alla argument även de ifrågasättande. Jag söker respons och reaktion. M6k egen motivation kommer att mogna fram antar jag.... ? ... Just nu är det ändå ett steg i rätt riktning att undvika vardagsvinet. För mej är det måttligt med vin till middagarna på fredag och lördag. Men jag inser att när semestertider kommer blir det en ny utmaning, då är det risk för "lördag hela veckan lång"

Med och jobbytet och livet? Undrar en nyfiken FM som följt dig. Hoppas allt är ok?

Det gjorde absolut ingenting med flera kramar. Det behöver vi nog lite till mans. Speciellt här på forumet. Ja, jag hoppas att mitt eget resonerande tillsammans med allas kommentarer ska ta mig dit en dag- till den sanna glädjen. Därför vill jag inte sabba det med att dricka heller. Vill släppa alla försvar och murar som jag byggt upp mot omvärlden. Minns en tanke jag hade som liten. Jag bestämde mig att "ingen skulle komma åt mig". Det var säkert när jag var som mest förbannad på nåt och kände mig orättvist behandlad. Det var ju ett barns barnsliga tankar, men jag tror man programmerar sin hjärna mer än man tror genom negativt tänkande. Och nu är det omprogrammering som gäller :). Inte det enklaste man kan ta sig för precis. Men spännande ändå.
Tack än en gång, Muränan och en jättekram till dig för stödet :).

Jag läste i höstas dina inlägg, men kunde inte förmå mig att skriva något (tror jag... minns inte helt). Däremot har det legat som en klump i magen och gnagt sedan dess. Fan - hon kommer inte överleva, tänkte jag. Jag var helt övertygad om att du skulle dö. Förlåt att jag skriver det, men det var svårt att tro något annat. Det är därför som jag med en sådan lättnad och glädje läser ditt inlägg från 2 maj. Du har varit oerhört stark som orkat bryta dig loss från det här monstret och jag önskar av hela mitt hjärta att du nu ska få må bra och vara lycklig på alla sätt.

Varm kram

Du fick visst dubbla kramar i texten, men det kanske inte gör något. ;-)

Så fint beskrivet. Att hitta tillbaka till den glädjen. Att kunna vara ett med allt. Att våga känna, utan att döva sig eller bygga murar. Det är väl frihet på riktigt?! Härligt tänk som kommer föra dig på rätt väg.

He he... känner igen mig med att dricka fort och mycket. Det märker man när man inte dricker alkohol. Hur kul är det att halsa en NA-öl eller snabbt dricka flera NA-öl till middagen? Inte särskilt - för då blir man ju mätt! Finns inte plats för mat längre i så fall! Också en insikt...

Det där med måtta... mja... det verkar inte ligga riktigt för oss som måttat till oss en beroendeproblematik. Tror att man behöver ett rejält uppehåll för att man ska våga experimentera med det.

Stor kram till dig

Kram till dig

Har hållit upp ca 6 v nu med några svackor på vägen. Det har ändå varit hanterbart. Så återigen kan jag se hur svart - vit jag är. Allt eller inget. Sluta går bra men inte dricka måttligt. Får jag inte dricka minst tre glas vin så får det vara. Jag kanske skulle kunna testa och fixa det några gånger på ren vilja. Men risken finns, att med den takt jag dricker så försvinner omdömet rätt snabbt och jag är tillbaka på ruta ett. Lade märke till när jag åt en god middag i veckan hur jag drack två Ramlösa till maten medan de andra nöjde sig med en halv. Varför?? Har ingen aning. Har druckit mycket vatten redan som barn. Kanske en (o)vana för att jag åt så jäkla mycket socker? Nåt som kroppen minns och som stannat kvar. Sen att jag dövar känslor med vin har jag väl erkänt först nu. Som liten bar jag på många känslor och mycken ilska som jag också uttryckte på ett sätt som inte accepterades. Ingen frågade varför och själv kunde jag inte sätta ord på varför. Bara att det kändes som ett stort kaos inombords. Till slut "fattade" jag att det inte var ok att rasa och skrika som jag gjorde och jag stängde av. Men bristen på tålamod och rastlösheten fanns kvar och bidrog säkert till en för tidig alkohol- och tobaksdebut. Längtar till den genuina glädje jag minns och som kunde genomströmma hela kroppen i bland som barn. När jag var med mina djur och när jag sjöng. När jag var ett med allt. Utan alkohol. Jag tror att den finns. Nånstans.