Senaste kommentarerna i forumet

...tänker på dig. Hur har du det?
Kramas

...där någonstans, i andra halvan av behandlingen började min man också tappa gnistan. Blev kortare i samtalen och först nu, efter drygt 3 månader utan alkohol börjar han vända. Innan har humöret farit upp och mer, emot mig ska jag tillägga.
Jag reser och är borta under perioder och det gör att vi inte går på varandra, det är nog en av räddningarna till att vi inte brutit.

Önskar er lycka till på er väg, den är lång, krokig och ibland obegriplig. Hoppas ni båda håller ut, var och en på sitt sätt.

fokus - att du tittar på dig och gör klart vad du orkar med - och vad du inte...
Ja, kraften i medberoendet är oerhörd!
Styrkekramar / mt

Oj vilka krafter det är i denna sjukdom. Det var inte så svårt att vara tuff och hård när han betedde sig som en skitstövel, drack, hotade att ta sitt liv etc. När vändningen kom i påskhelgen och han åkte in på behandling som han varit på i fyra veckor nu så tog det inte lång tid för mig att åter börja hoppas på en framtid och därmed börja åka med i svängarna. Jag lurar mig själv så jävla bra. Han är nykter och säger att han vill vara det och tänker kämpa, han säger typ allt det där jag alltid velat höra och jag börjar planera i huvudet, ett nytt liv, att göra andra saker och målar upp bilder och i kväll ringer han och mår piss. Vill avbryta behandlingen, klarar inte mer, längtar hem och allt är fel. Jag säger då att då väntar inte jag på honom hemma för då tror jag inte heller på att han klarar av att vara nykter. Han har ju naturligtvis svar på det, klart han inte tänker dricka, det är bara det att han inte klarar av att vara borta, han mår så psykiskt dåligt. Jag får honom att känna att allt är förgäves och att jag slår undan benen på honom om jag "hotar" att lämna honom osv. Samtalet slutar med att jag lovar att stötta honom om han fullföljer, han tycker att jag är orättvis och får till det på nåt vis genom att antyda att han kanske inte orkar mer helt enkelt. När jag reflekterar över samtalet så inser jag att JAG orkar inte mer om han avbryter, min gräns går där, jag behöver att han fixar det här om jag ska finnas kvar!

här på forumet nu. Sorgligt och synd...

Undrar hur Framtidsdrömmar, flygcert, Stjärnstoff och Sorgsen har det...

Jag sitter i en vacker, stilla vårkväll, kastanjens blad håller på att spricka ut och jag tror mig se små embryon till knoppar. Den här tiden förra året var det hög aktivitet på forumet och i Filosofiska rummet - tänk så livet har förändrats för många av oss sen dess. Mitt och vårt liv är bra, kanske bättre än nånsin. Även om vardagens vedermödor finns är livet lugnt och gott.

När jag läste Fenix nödrop idag blev jag smärtsamt påmind om mannens berättelse om kvällen som föregick natten jag lämnade ... I ett senare skede frågade jag hur han tänkte då... jag for bort på en sammankomst och bad att/frågade om han skulle vara nykter när jag kom hem - och han lovade. (Ja herregud vad jag förstod lite då) Full som ett ägg låg han i badkaret när jag kom efter ett par timmar. Direkt när jag for hade han börjat dricka och tyckte det var skönt att få ägna sig åt flaskan ifred... Det var sista gången på det sättet...

Det gör ont ännu att tänka på det... jag inser att det var helt nödvändigt att jag gick - och då trodde jag inte att jag nånsin skulle flytta tillbaka.

Jag berättade för honom allt detta ikväll - om Fenix nödrop och min flashback. Ja, sade han, så går det, så blir det... Det är så befriande att vi kan tala om sånt med varandra numera.

Nu blir det kvällssallad.

Allt gott till er som eventuellt läser. Varma kramar till den som behöver. Ta hand om er, lev väl! / mt

har början till blad och knoppar... för ett år sen satt jag här ofta. Nu är jag alltmer i det verkliga livet - och visst är det så det ska vara. Kramar till den som behöver! / mt

ansvarig för hans ekonomi och välbefinnande för att inte han tar SITT ansvar. Han är kanske beroende av dig men det är faktiskt inte ditt problem!!! Det är inte din sak var han väljer att leva och bo - men så klart han gärna bor på ett ställe där någon tar hand om honom. Bekvämt...
Ta hand om dig och ditt liv - och sök ekonomisk rådgivning så att du blir fri.
Styrkekramar / mt

Hej. Tack för att ni frågar. Jag kan förstå och delar er frustration. Den ansvariga myndigheten är under omorganisation och vi har ännu inte fått besked om verksamheten för 2013. Det gör att saker går väldigt långsamt just nu. Det kommer ta ca en månad innan något nytt kommer. Om ni har bekanta s behöver komma in så kan ni be dom maila mig på info@alkoholhjalpen.se så ska jag försöka hjälpa till att komma in.

Tack dem orden värmde, man behöver både skäll och kram när man står och velar vad som är rätt eller fel
Bamse kram

imorgon ska jag gå och lysna på en föreläsare som pratar om kvinnor som far illa psykiskt eller fysiskt ser fram emot det, så jag får styrkan att sluta tycka synd om honom.
Du har rätt att det inte verkar som det är helt slut
Men ser att det är han som är beroende av mig då han inte har någon annan än mig för utom när han dricker så har han dem.
Förstår inte varför han inte flyttar tillbaka till jönköping där han har både föräldrar, syskon och vänner ??????
nu i juni ska har söka skuldsanering och hoppas på att få det så att jag slipper tänka så mycket på min ekonomi. hälften försvinner iaf.
Han ringde nyss och ville att jag skulle hjälpa honom med att låna ut pengar som han skulle betala när skatte pengarna kommer
Sa ifrån och talade om att jag hjälper inte dig utan skälper.
Tack för att du finns
Kram

det känns lite svårt på våren, just det där med rosévin hör liksom till. Men man vänjer sej vid det också. Vi kan glädja oss åt annat istället.

det kunde varit jag som skrev det där, för ett år sen. Precis så illa var det med mej också. Jag hade nästan gett upp faktiskt. men nånstans ifrån fick jag ändå kraften att ta tag i det och det lyckades. Du kan också. Hur du ska göra vet jag inte. Jag gjorde det på egen hand i somras. Började med LCHF och fick fullt upp med den livsstilen. Mitt AA heter väl LCHF kanske. Jag kom till en gräns där jag insåg att jag super ihjäl mej och det går inte, jag har tre små barnbarn inte minst, som behöver mej. Man kan säga att jag valde livet där och då, efter några allvarliga incidenter. Min man började bli verkligt trött på mej också efter att jag varit berusad när jag varit barnvakt. Skamligt? Ja.

Därför vet jag också att jag inte behöver ta en dag i taget eller fundera på om jag kan dricka nån gång igen. Det kan jag inte. Nu är det nog. Jag tänker inte göra en Holknekt om några år. No way.

Nu vet jag ju inte hur detta skulle hjälpa dej men jag vill bara förmedla det att jag var precis så i botten som du beskriver dej. Precis. En loser. Och nu lever jag ett fantastiskt rikt liv. Så jag kanske vill säga att du KAN, du kan välja att lägga av nu. Det går. Hör gärna av dej på min FB.
Santo

Känner igen mig i det du skriver!
Byt inte nick, även vi som ramlar tillbaks med jämna mellanrum får plats här! Så länge vi kämpar vidare så kan vi väl försöka att låta bli att skämmas för varandra? Jag tänker ju likadant, men nu försöker vi strunta i skammen!!

/Anli

leder också någonstans... sjunger Lisa Nilsson :) Så är det. Håll kvar kontakten med diakonen!
Kramar / mt

Det är bra Stjärnstoff! Sakta framåt...
Har aldrig träffat någon diakon, men kan tänka mig att de har mycket att "lära ut".

Kram Miss K

ditt inlägg i annan tråd. Kloka, fina du! Hoppas din dag blir en fin dag / mt

ser att du är inloggad och vaken. Stor kram till dig, och du är en inspirationskälla till att känna hopp om att mitt missbruk ska få ett slut!
Fenixen, som du brukar säga

Det är farliga och sjuka tankar du har just nu!

Jag har själv varit där flera gånger, stått och tippat med fötterna, vid järnvägsrälsen, motorvägsbron, bergskammen, kajkanten osv, och bara funderat, lite till och bara våga, sedan är det över...

Men blir det så?, vad händer sedan?, DU får ju inte vara med när dina närmaste får veta vad som har hänt, att du vågade, tog steget och bara lämnade jordelivet, lämnade oss andra i ovissheten!

Magnus Uggla skrev ju en sådan passande text, varför ska man ta livet av sig när man ändå inte får höra surret efteråt?

JAG vet inte vad som händer sedan, det jag vet är att jag inte får veta, jag hamnar också i ovissheten.
Himlen eller helvete, reinkarnation eller inte, ingen har kunnat tala om vad som hände, sedan..

Inte ens döden är helt säker, man kan hamna som ett stympat och överlevande kolli, inte kunna göra sina egna behov, eller ens kunna kommunicera med omvärlden, svårt att göra om det,omöjligt att ta det tillbaka, en livslång ånger...

Min morfar slängde sig framför tåget när han blev deprimerad, sex veckor senare lyckades han
slutföra sitt självmord i sjuksängen med en sjuksysters kvarglömda sax som hon brukade klippa upp bandaget runt hans stumpar till ben som var kvar efter olyckan.
Behöver jag säga att det var kladdigt och ett väldigt smärtsamt sätt att dö på?

Jag skulle också kunna säga att det blir bättre, försöka trösta och få dig på andra tankar...
Men man kan fråga hur pass mottaglig du är för dessa uppmuntrande ord just nu,
du har snärjt in dig i dina återvändsgränder av tankar, du finner ingen väg ut, eller hur?
Men om en tid, veckor, månader eller år så skulle du upptäcka hur himla sjuka tankarna var hos dig,
och de skulle vara så långt ifrån de trängda tankar du har idag som det bara går, tom vansinniga!

Om jag sade att du behövdes, allra mest av dina barn, men även syskon, föräldrar eller någon bortglömd tonårskärlek, kanske inte för vad du gör och vad du tänker just nu, men för att du finns,
din blotta uppenbarelse för vissa personer skänker glädje och trygghet, men du ser det inte i dina mörka tankar för du bär skygglappar för tillfället, du skyggar för livet!

Du behöver stöd och hjälp, din stol saknar tre ben av fyra och det vinglar oroväckande.
Du behöver hjälp att få prata ut med någon som lyssnar förstående och talar om för dig att du tänker just nu helt fel, det har trasslat till sig och någon hjälper dig med att reda ut härvan.

Det är inte farligt eller utlämnade, tvärsom så går det väldans fort att återhämta sig,
och man brukar inte orka vänta tills nästa möte med sin samtalspartner, man vill att allt ska hända nu.

Du kan ställa krav på samhället, för detta är en sjukdom precis som alla andra.
Nästa gång du sitter på motorvägsbron i månskenet så är du bara ett enda samtal bort ifrån räddningen, ring 112 och säg att de ska komma och hämta dig på bron och inte under den.
Det är deras skyldighet och då kan du släppa taget om att behöva ta ansvaret för dig själv längre,
du kommer per automatik att få den rätta hjälpen, lita på det!

Det är du skyldig dig själv, att ge dig en andra chans,innan du tar den feges väg ut genom bakdörren.

Om en tid, veckor, månader eller år så kommer du att tänka...fy fan det var jävligt nära, och då lever du i en tid som är precis det motsatta mot idag, då du vänder ansiktet mot solen istället för att koncentrera dig på det mörka, kalla och farliga i skuggan.

Jag har inget bra recept på lyckan, smaken är precis som maten, väldigt olika...

Men det finns hopp, för alla, men inte de som står med tårna utanför broräcket över motorvägen.

Ring din kontakt redan imorgon, och om du inte kan eller vill låta solen värma ditt ansikte,
låt bli att stirra in i skuggan i alla fall...

/Berra

Tack Adde, Pontus, Fyllefia, Jörgen, santorini, A-M-G med flera! Kan nog säga att just i kväll, liksom många andra kvällar och dagar, insåg jag på verkligt allvar att jag är mkt illa ute, jag är superalkis och jag håller fortfarande på att förneka hur illa det är. Jag håller upp en slags fasad att jag minsann klarar jobbet, har körkort, hus osv. Men t ex idag, så tog jag mig till jobbet i dåligt skick, mådde skit, drog i mig en 6-pack folköl runt midnatt efter ett besök på Pizzerian och några starköl tidigare på kvällen. Alltså jag började nästan nog gråta ikväll när jag inser hur hemskt det faktiskt är, jag har verkligen ingen koll på livet längre. Missbrukaren i mig har nästan helt tagit över, och mitt Jag är en liten spillra som skriker SLUTA helt tiden inom mig men med allt tunnare röst. Det är riktigt hemskt, har varit så de senaste månaderna, jag verkar tro någonstans att jag har kontroll. Förnekelsen är så gräslig. Hade jag sett mig själv utifrån hade jag förmodligen sagt att den där Fenix är riktigt illa ute, en looser. Och jag vet allt detta, men Missbrukaren vinner hela tiden. Har ont i levern och fortsätter ändå mitt smygdrickande på kvällarna. Insåg i kväll att jag isolerar mig allt mer, nu börjar jag tom tycka att det är jobbigt att min fru är hemma på kvällen så jag inte kan dricka. Har ingen ro att göra saker jag vill göra, hittar på ursäkter för att komma iväg. Men det är ju så hemskt, vill bara få vara ensam och dricka, ensam med burkarna. Tack vare min fru och barn så finns ett socialt umgänge, men de vet ju inte alls hur mkt jag dricker vid sidan om. Börjar tom tröttna på dem. Sitter här och skriver detta och har förstås skaffat hem några starköl. Dricker dem fast jag vet att jag i morgon igen kommer att må jätteskit och hata mig själv och allt. Hade det varit ngn logik skulle jag ju må bra och känna mig lugn åtminstone en stund när jag dricker, men så är det inte. Detta vansinne måste få ett slut. Jag är en total missbrukare, som Craig skriver i sin bok. De gånger jag lyckas hålla upp börjar jag äta godis, missbrukar sex, äter för mkt och fel mat och så vidare. Ska inte säga att självmordstankar känns på riktigt, men att jag tänker i sådana banor ibland är ju förfärligt.
Skönt att skriva av sig någonstans, vet bara att det här måste få ett slut innan jag förstör mig själv helt såväl psykiskt som fysiskt.
God Natt,
Fenix

PS Slängde i alla fall mitt favoritölglas i soporna, så den räknar jag mig till godo! DS

Dina barn behöver dig!!-tänk inte ens tanken på att ta livet av dig! Kära du- lämna inte dina barn❤
Stanna här, jag behöver dig! Du har skrivit fint och klokt till mig och för det är jag tacksam. Fan vad livet prövar oss.. Men du det blir bättre, håll ut..
Kramar i massor!

Ville inte gå dit först, känns som om jag tar upp hennes tid. Men hon gjorde mig faktiskt mer klar över vissa saker. Något har hänt här hemma- inget revolutionerande men det märks att några saker har kopplat..
Jag vet att det är låååångt ifrån bra här hemma - men han frågar inte längre om barnen kan springa efter bärs. Tar bort sina burkar efter sig gör han också Wow va?!
Tack för att ni kollar till mig❤

Första våren utan vin och öl. Alla grannar ute och grillar och det pratas inte om något annat än ett glas rosé här och rosé där..... Har svårt att glädja mig åt solen.... Det var så mycket lättare att vara nykter i vintermörkret med film och godis.

har du det Stjärnstoff?
Kramar / mt

...just din räkneramsa är en av anledningarna att jag orkar! Den visar att det går! Oändligt tacksam du finns här för mig, för oss!

Jag och maken har egentligen aldrig haft några "normala" gräl. All skit har haft grunden i alkoholismen, jag ska vara försiktig nu. Jag VET att alkoholen inte ursäktar dåligt uppförande men jag tror jag har rätt när jag nu känner att både jag och mannen gärna vill vi ska ha ett fungerande förhållande.
Sen har ju saker sagts och gjorts som, i minvärld, är oförlåtliga. Jag kan tydligt märka att nu tar jag fram det och smakar på det som hänt, det gör ont, men det känns så fjärran att det inte känns värdefullt eller gynnande för någon att ta upp. Däremot lever naturligtvis några spontana reaktioner kvar i mig men jag känner jag inte behöver bereda mig på det värsta längre. Idag sa jag att jag mår så bra av att prata med honom, han sa "detsamma", det var i ett samtal när det nästan inte gick få stopp på hans svada. Jag samlar, sparar och njuter.

Jag utgår ifrån att han vill mig väl nu. Om det motsatta skulle visa sig så går jag, lika rakt och utan att vända om som jag har bestämt göra om han väljer vända tillbaka till ett liv med alkohol. Det känns så enkelt leva med de besluten i ryggen. Jag lär mig leva med en tillnyktrande make, varje dag något nytt, det berikar mitt liv och jag
är tacksam över denna resa. Helvetesgropen behövde inte vara så djup kanske men det kunde jag ju inte veta där och då, dag efter dag, inte heller välja.
Jag har fortfarande sensommaren som utvärderingstid. Just nu växer det positiva om den där äckliga högen med otäcka tentakler som kvävt oss så länge.

Nu mår jag bra, imorgon blir också en bra dag, det vet jag när jag ser min arbetsplanering.

Jag vet att du läser, flygcert, och jag vet att du tar det till dig.

Jag förstår också att du är ledsen och trött, det är helt i sin ordning. Däremot blir jag orolig när jag märker att du vacklar i ditt beslut. För är det någonting som verkligen skulle ta livet av dig så är det att gå tillbaka. Du måste stå fast, vännen. För barnen och för dig själv. Du har tagit rätt beslut, och därmed har du också tagit dig igenom den svåraste biten av det här. Det blir bättre, även om du inte märker det just nu.

Kan det kanske vara som när man bygger om sitt kök? Man har ett kök som funkar helt ok, men så vill man ändra på det. Man dagdrömmer om hur det skall bli med nytt kakel och nya skåp. Spisen skall få en ny plats, och därför måste man flytta på diskmaskinen också.

Men, först måste man riva det gamla. Man måste slå sönder skåpen, knacka loss kaklet, bända loss diskbänken, slänga ut den gamla spisen och diskmaskinen...

Först sedan kan man börja bygga nytt. Och innan man har börjat göra det, så tänker man att man egentligen hade ett rätt så bra kök och att nu är ju allting helt förstört och kommer aldrig gå att bygga ihop till något vettigt igen.

Men det gör det. Det går. Det blir bättre.

Massor av kramar, vi är många som tänker på dig och som bär dig med oss. Var rädd om dig, du är värdefull!
/H.