Senaste kommentarerna i forumet

Så känner jag för er alla.. Min livlina, mitt andhål- detta forum. Min värld som bara är min.
Det har varit långa dagar och nätter sedan i söndags och jag är så trött. Han har lovat mig att " dra ner på drickat" och jag vet såklart att det är ett sätt att få tyst på mig. Samtidigt så sa han att han vill ha en chans att visa att han klarar detta. Jag vet inte- det låter inte rimligt. Jag kommer fortsätta prata med min fina diakon, försöka hålla min linje. Han vet hur jag känner men förstår antagligen inte hela vägen..
Jag lämnar inte familjen idag och antagligen inte imorgon. Men jag har vaknat, jag har sagt allt jag ville säga till honom och jag vacklar inte i det.En dag i taget. Kanske kommer jag fram till att vi ska gå skilda vägar. Men jag är inte beredd än.
Tack igen för att ni finns, känns inte som att jag skulle fixat detta utan ert stöd❤
Idag är en ok dag.

Hej Fenix, det du beskriver upplever alla tror jag med missbrukarhjärna. Jag känner av mina två personligheter väldigt starkt.

När missbrukarJörgen börjar ta plats gäller det att ta sig till ett AA möte omgående, han tystnar då ganska snart och det nyktra välmående jaget tar över.

Detta fenomén finns beskrivet på ett mycket bra sätt i boken Jaget&missbrukaren av Craig Necken, mycket lättläst och fruktansvärt intressant bok för oss med missbruksproblematik.

Där beskrivs vår hjärna som kidnappad vilket jag tror vi alla skriver under på att så är fallet när vi sätter igång att kröka,(droga) snacka om Dr.Jekyll& Mr. Hyde.

Köp den och läs den, när dom innre förhandlingarna drar igång brukar jag läsa den igen så att den riktige Jörgen segrar och förblir nykter.

Ha en bra Afton alla ni likasinnade vänner

Hälsningar Jörgen Nykter Alkoholist :-)

... har lite bråttom, men när jag läser vad kuratorn sa så tänker jag på vad min kontakt på kvinnomottagningen sa: när jag kom dit först så ville jag ju nästan desperat att hon skulle säga till mig om jag skulle stanna eller lämna, och hur jag i så fall skulle genomföra lämnandet... Hon var mycket tydlig med att de ger inte den typen av råd utan de arbetar på så sätt att hon hjälper mig att hitta styrka att själv fatta beslut. Det kändes hårt då, men jag accepterade ändå.
Efter ungefär två månader så hände det ett par saker och då upprepade hon vid ett tillfälle att de inte ger råd av typen "stanna eller lämna", men då sa hon rakt ut att "när du berättar det här så måste jag säga till dig att jag ser ingen framtid för er, du kommer att gå under om du stannar"... och några veckor senare tog jag helikoptern.

Jag kan ha fel, men jag tror att de som arbetar professionellt med detta, de säger inte åt en människa att lämna sin partner om det inte verkligen är illa, för jag tror att det ligger en styrka i det som min kontakt sa: att vara stark nog att fatta ett eget beslut. Däremot tror jag att det ibland blir så illa att man mår så dåligt och är så skadad att man behöver påtryckning. Mulletant har gett mig länkar till tuvaforum.se - bland annat om normaliseringsprocessen och där det skrivs tydligt om att man i vissa situationer inte klarar att ta beslut, man är så nedtryckt att man måste få hjälp utifrån.

Nu blev det kanske för långt - och svamligt... Jag menar helt enkelt att om din kontakt säger att du behöver göra något åt din situation så hör han att du har det svårt och han förstår att du behöver lite press/hjälp/stöd för att göra det! Du kommer fixa det!
KRAM

Klistrar in några länkar - för mig har det varit till stor hjälp att förstå det rent fysiologiska... t ex hur hjärnan fungerar.

Alkoholabstinens, Wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Alkoholabstinens

Viktigt också att inse den PostAkuta Abstinensen

http://www.alkodrog.com/post-akut-abstinens-paa/

Gammal artikel - men bra: http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna

Bra föreläsning, dåligt ljud på ett ställe men det blir bättre igen http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw

Jag är övertygad om att kuratorn har rätt: din sambo är inte mottaglig för någon hjälp-du kommer att gå under i detta om du stannar.

Kram, kram / mt

...jag hade så gärna kommit.
Jag tog även en mailkontakt med terapeuten, det sändes vidare till deras chef. Jag fick ingen respons och jag ställde bara en vänlig fråga.
Men, jag klarar mig, maken har klarat hålla sig från spriten 3 månader så deras uppdrag fungerar hittills.

MissK,
Om han vill sluta?

Den frågan ger mig enbart följdfrågor!
Ville han börja?
Vilken alkoholist kommer sund till en behandling?
Vem är stark nog att ifrågasätta?
Om det skulle ske, skulle ett ifrågasättande få annan konsekvens än att missbrukaren inte förstår sitt eget bästa?
Självklart följde han deras vilja!

Självklart är det inte heller jag som ska ställa honom frågan om pillernas nödvändighet. Det är väl utskrivande läkares uppgift???

Det enda jag hört honom säga är att han är vansinnigt trött av tabletterna, de har insomningspreparat blandat. Det håller i sig hela förmiddagen efter.
Båda av mina tidigare närstående blev också trötta. Maken nämnde detta under behandlingen och fick svaret att det tar många månader innan kroppen reglerat in sig med tabletterna och att hans trötthet inte kunde bedömas där och då. Läkaren sa att han fick pillret som ett allt-i-ett istället för behöva stoppa i sig något för blodtrycket, något mot sömnproblemen och något mot depressionen.
Hur en läkare kan bedöma depression hos en aktiv alkoholist under första behandlingsveckan är för mig en gåta.
Men inte är det jag som ska ifrågasätta!
Däremot har läkaren gett mig det indirekta uppdraget att se hur han mår. Ingen annan ser eller frågar och jag kan bara titta på och tiga. Precis som när alkoholen for ner i strupen!

Två meningar har jag hört, oberoende av varandra.
1. Att om han får arbete vågar han inte fortsätta äta dem eftersom han är konstant trött.
2. Att han inte vågar sluta med dem just nu. Underförstått, att han är rädd för vad som händer om han slutar, rädd för inte orka stå emot suget.

Livs"procenten"
Jag vill inte alls detta ska låta som något försvar men de 10% är den tid vi är fysiskt tillsammans.
Mina nära finns med mig dagligen och hela tiden. Till de nära hör maken såklart.
Min pappa som gick bort för snart 20 år sen finns också med mig dagligen, han påverkar mina beslut, mina tankar, min person. Allt som är jag trots att jag inte kan påverka att han är död. Kanske en osmaklig jämförelse, men så är det ju med maken också, han påverkar mig varje dag i allt jag gör, men han avgör inte om jag vill leva vidare eller deppa i ett hörn. Det väljer jag ju helt själv.

Som nu, jag kunde valt hänga i det där snöret som binder mig och maken samman. Vägra släppa de resterande få dagarna vi skulle kunna tillbringa tillsammans innan min förestående resa. Det önskar jag ju av hela mitt hjärta vi skulle. Vara nära, prata, älska, bara vara. Det hade funnits både tid och utrymme. Nu valde han något helt annat och jag biter ihop och gör mitt, inte med jubel men jag sitter inte och väntar på att han ska dra min nummerlapp när det passar honom. Jag har betsämt fira valborg med ett av barnen och min syster med familj. Utan honom och han får del av min dag, i liten skala i min värld, berättar bara lite eftersom den skalan blir ju enormt stor i hans värld eftersom han träffar så få människor när han inte är med mig.
Förklarar detta lite tydligare min uppdelning av mina 90/10 som känns som hans 10/90?

Djupa andetag på landet, oasen är min guldgruva oavsett hur här ser ut och vad jag måste ta tag i. Härligt!

Bra där, Framtidstjejen!

Jag tänker på vad mullegullet brukar skriva här ibland: det måste inte vara för alltid! Att göra något åt situationen måste inte innebär ett avsked för all framtid. Tvärtom så kan ett uppbrott bli det som hjälper er att bryta era mönster.

Min kurator gav mig också hemläxor ibland, som jag skulle ha gjort tills nästa gång vi sågs. Och jag måste säga att hade det inte varit för det, så... jag vet inte alls vad som hade kunnat hända då, men helt klart är att mina "läxor" hjälpte mig oerhört mycket.

Kram, var rädd om dig och dina spända axlar. (Boka tid för massage någonstans!)
/H.

Ligger hemma i soffan, ensam och tittar på tv. Känner mig helt slut. Var till kuratorn igår. I morse var jag till doktorn med min onda axel sedan minst 2 månader tillbaka. Fick en kortisonspruta och blev ordinerad vila för armen. Känner lite ilningar i armen men det ska ju nu förhoppningsvis bli bättre. Dr kände över mina skuldror och över nacke och axlar; " vad spänd du är", sa han. Det psykiska har blivit fysiskt.
Ang kuratorn så sades inget som jag redan vet-dock är det skönt att prata med nån utomstående. Jag har träffat honom förut, för kanske 3-4 år sen. Han vet hur det har varit. Efter min berättelse nu och utifrån sin långa erfarenhet av missbruksproblematik så sa han helt ärligt; din sambo är inte mottaglig för någon hjälp-du kommer att gå under i detta om du stannar. Hans beteende är som taget ur en skolbok. Han berättade också lite hur personer med missbruk fungerar rent fysiologiskt, att de faktiskt har abstinens 3-4 dagar efter en fylla. Är det nån här som kan förklara mera hur detta funkar fysiologiskt?
Så till det viktigaste: vi bokade in ett nytt möte om några veckor och då ville han att jag skulle ha gjort nåt åt min situation...,
Tungt, tungt men nödvändigt. Kniven mot strupen och en tuff tid framöver. Jag vill ju bara må bra.
Jag behöver er, jag behöver min familj och mina vänner. Jag vet att jag har er alla och det känns skönt ❤️.

Har kommit av mig helt med mitt "dagboksskrivande". Ska försöka ta tag i det nu, det känns så bra att skriva av sig ibland.

Alkoholen och dess följder känns långt borta nu. Ibland dyker situationer upp, oftast står han emot. En burk lättöl har stått kvar i kylen flera veckor. Nu i helgen var jag iväg 2 nätter till min dotter. Liten oro över vad som skulle hända hemma, men tror att allt gick bra, han träffade eget barn.

Snart är sambons praktik över, hoppas han hittar något nytt! Nu har vi haft olika arbetstider, så det kan i och för sig vara skönt med mer gemensam tid. Vi har det bra tillsammans. Det som inte fungerar så bra är hans relation till ett par familjemedlemmar som varit på nära håll och sett hans värsta sidor. Vet inte om tiden kommer att läka såren eller om det krävs långa förlåtbrev?

Tyvärr är vi lite isolerade från omvärlden. Jag tror att det kan bli bättre om vi bara är öppna för det. Får nog sätta av lite tid till det också.

Hej Sorgsen!
Förstår att din situation nu är energikrävande. Kanske mer än 10% ? Säger så med utgång från mig själv. Även när jag gjorde andra saker fanns relationen och hans problem i bakhuvudet hela tiden och tog energi.
Bra att du har ett eget liv, det är guld värt. Du verkar vara en mycket öppen människa som vill prata mycket. Tror du någonsin att din partner kan nå upp till det? Eller det kanske är OK för dig att han inte pratar så mycket? Du kanske bara vill slippa tippa på tårna?

Vad gäller piller så tror jag att det bara blockerar känslorna till en liten del. Men det beror ju på hur mycket han tar. Vill han själv sluta med dem?
Och Adde har säkert rätt, det tar tid att hitta nertryckta känslor. Du kanske ska fundera över om du har tålamodet.

Hoppas du inte tar detta som en kritik över att du stannar. Jag är ju i ungefär samma situation (3-månadersnykterhet) och har valt att stanna. Intressant också det du skrev om att riktigt förstå någon. Kanske bra att det finns lite hemliga vrår kvar.

Massor av kramar
Miss K

jag förstår vad du menar !!

Skönt att höra att du har flera olika sorters stöd runt dig, Sorgsen! Jag vet ju att du har haft stöd innan, men jag tänker att det är en färskvara och att man behöver försäkra sig om att stödet finns kvar inom räckhåll när man behöver det. Åtminstone har det varit så för mig.

Kram, nu skall jag ta tag i den här dagen! ;)
/H.

har enormt duktiga säljare/lobbyister, de har ju tom fått med "läkemedelsbaserad" behandling i regeringens missbruksutredning. Vi är många som är besvikna på Gården för att de trillat dit på säljsnacket och framförallt när de petat i folk pillren så är det som du säger ingen som helst uppföljning. Man byter ett beroende mot ett annat. Vi kommer att försöka få fram det till Gården under helgen men tyvärr är det nog bara min vän som jobbar där som kommer och hon är redan skarpt emot användningen. Tyvärr är det också så att det finns folk som jobbar där numera som INTE vet hur missbruket är eftersom de inte har egen erfarenhet och då blir resultatet därefter. Och framförallt så faller de lätt för säljsnacket. Och att tända av från dessa preparat är inte lätt, det går men även där ska man nå sin botten först.

Tron på pillren är så stark, jämför tex överförskrivningen av Subutex, Suboxone och liknande till unga narkomaner. De flyttar beroende från illegala droger till legala eftersom dessa skrivs ut av läker. Vad läkarna bortser från är att dessa läkemedel är lika starkt beroendeframkallande som de illegala preparaten och vips så har de skapat en ny svart marknad :-(( Allt pga okunnighet.

Jag vet inte om de har ändrat förhållningssätt på Gården men deras uppdrag har varit att leverera en behandling som har lång erfarenhetsmässig, och numera även vetenskaplig, bakgrund men tiden efter primärbehandlingen så ligger ansvaret för nykterheten helt på den beroende. Det är helt mina val som avgör hur jag ska gå vidare med de verktyg jag fått och hur jag ska utforma min framtid. De valen kan ingen annan göra åt mig men det vet du redan :-))

Det är så synd att du inte kan komma under helgen !!

Kram !!

Hej, vännen! Tack! :)

Tre månader, ja. Det är precis som du säger: viktiga men få.

Min man har varit nykter i snart 2,5 år, och han brottas fortfarande med en hel del skuldkänslor. Jag säger till honom att jag inte anklagar honom för någonting alls, att jag är stolt över honom och att jag älskar honom. Men det räcker inte, så länge han inte känner det själv.

Samtidigt så tar vi fortfarande små små steg framåt och uppåt och tillbaka till varandra, så jag är lugn i att vi rör oss åt rätt håll. Han är min bäste vän, och jag är så innerligt tacksam att ha fått tillbaka honom från alkoholdjävulen.

Kram!
/H.

instämma i allt som Lelas och Adde redan skrivit. Vilken roll ser du att du har gentemot ditt ex? Ex förresten - det är ju inte på något sätt slut mellan er! Det verkar som du tagit på dig rollen som hans vårdare och socialkurator med personligt ansvar för hans välbefinnande och ekonomi... såna tjänster finns knappast och det är i sin tjänst man är professionell!

Jag ber också, som lelas, om ursäkt ifall jag sårar dig med min rakhet och gör dig (mer) ledsen... det är inte meningen. Men jag kan inte annat - jag blir upprörd när jag, som jag förstår det, läser hur du låter dig utnyttjas... kanske inbjuder till det?

Sök professionell hjälp för att bryta ditt tankemönster - och gå till Al-anon!!!

Glad vår - med innerlig önskan om att du snart hittar kraften att göra dig fri! / mt

...tillägga att antidep mediciner och hur de påverkar har jag levt med så nära man kan. Inte ätit själv men haft 2 närstående som fått ordinerat. En pga stor livskris efter rånöverfall och en pga kronisk värk som till slut knäckte psyket.
Båda blev avtrubbade och långsamma. Oavsett så försvarade läkare att det inte skulle påverka varken sexlust eller humör. Det stämde inte!
Att de finns är bra, att de ordineras är bra men hur i herrans namn kan de ordineras för ersätta personlig konfrontation? Jag blir ju den som konfronterar genom att finnas nära, att bo med, leva med, men det är ju inte min uppgift och jag blir plötsligt orsaken till att maken konfronteras med det jobbiga inuti. Ingen annan! Jag har inte valt den positionen, vill inte ha den, går ifrån den men lämnar ju då samtidigt ofrivilligt relationen. Förstår ni vadjag menar?

Har inte varit inloggad på ett par veckor, och försöker hinna läsa ikapp! Ni tar ju inga små myrsteg, ni springer ju framåt, tillsammans och tack vare varandra...
Reagerade på nåt du skrev: Jag blir arg på mig själv som tillåts tryckas ner åter igen.
Bli inte arg på dig själv!!! Det räcker så gott med att du ska försöka skaka sv dig hans oförtjänta ilska och hårda ord, du får inte bestraffa dig själv också! Och må nu inte dåligt för att du är hård mot dig själv... Försök bara nästa gång du blir besviken på din reaktion att istället klappa dig själv på kinden och säga: vad skönt att jag inser att jag skulle kunna reagera på ett annat sätt!!!
Förstår du hur jag menar? Blir lite rörigt, och jag ska iväg med bilen till verkstaden, lite stressig och snurrig i huvudet...
Var stolt över det du åstadkommer, och döm dig inte så hårt!
Stora styrkekramar!!
/k

..ibland "glömmer" jag att han tar de där tabletterna. Det är såklart inte schysst. Inte för att jag någonsin använt det negativt.
Eller jo, det har jag. Jag ringde till gården (i annat ärende och för månader sen) och sa jag var besviken på att han fått dem och att han fick dem redan första veckan där. Att det känns som allt är som tidigare, inget blir på riktigt. Hans 24tim-trötthet har lagt sig, första tiden kunde han somna nästan på stående fot pga tabletterna.
De försvarade naturligtvis och sen han fick dem har ingen, absolut ingen, följt upp honom. Han fick dem pga depression, sömnproblem, högt blodtryck och en mängd på ett knappt halvår fanns i väskan med hem från behandlingen. Men ingen följer upp eller ifrågasätter, drar några paralleller eller frågar om han behöver terapi för sin depression. Det tycker jag är märkligt. Men, deras uppdrag är ju hålla honom nykter och det lyckas de ju med hittills. Efterbehandlingen varje vecka är snart till ända och tas vid av månadsintervall.
Glad han är nykter, han dör ju inte idag. Kärleken sinar däremot och försvinner jag bor han här med sina piller, det är allt förutom porrsurf och försök komma ut på arbetsmarknaden igen. Det går trögt, förmodligen har ryktet kommit ikapp honom, han har aldrig varit arbetslös så här länge i sitt liv.

Så skön läsning!!
Så glad för er skull!!! Som du kämpat, och nu kan du börja skörda frukterna! En del kanske är skadade, lite stötta, men de flesta är söta, goda och alldeles perfekta! Lägg de fina i en korg i köket och njut av dem, lägg de andra i komposten, så blir de så småningom näring till träden!
Hoppas vårsolen strålar i din del av Sverige!
Stora kramar!!
/k

Hej Fenix! Har följt din tråd i många år o vet att du kan sluta dricka. Har du någongång tagit hjälp för din beroendeproblematik? Tror du hade haft stor hjälp av det! Kram på dig .

frågat samma sak förut och du får samma svar igen : Du möjliggör hans drickande och spelande. Han glider ju på en räkmacka med hjälp av dina pengar och kan fortsätta med sitt beroende. Du hjälper till att putta honom över kanten.

Dina pengar kommer du aldrig någonsin att få igen så glöm dem och glöm alkisen.

håller som vanligt med Lelas :-) Tyvärr är det också så att så länge din man knallar omkring i ett känslobedövat tillstånd pga pillren så är det helt omöjligt att komma närmare känslomässigt. Han är ju lika känslomässigt bedövad nu som när han drack. Att våga ta steget och möta sina känslor är ett steg på vägen till tillfrisknande, jag är oerhört glad att jag idag har den kanalen i den situationen jag befinner mig i. Känslor är inte farliga men det tar tid att lära sig det efter att ha tryckt ner dem med sinnesförändrande medel under lång tid.

...här är som att stega in i ett kök där det doftar nybakat.
Du får det så ombonat och varmt runt dina ord.
Bestämd och rak med eftertänksamhet och omtänksamhet.
Djupa, lugna, regelbundna andetag utan eller med ord sprider du.

Skriver hos dig som hos Lelas. Du och mg är mina ledstjärnor!
Tacksam du delar

...de orden kändes befriande. Tack Lelas vad de lättade att läsa.
3 viktiga månader har gått, väldigt viktiga men så få.

Önskar dig och pianoman allt gott nu och sen. Ni tillsammans med mullefamiljen är mina ledstjärnor, beviset på att det går!

Hoppas du sover gott

...omtänksamma, varma och leende syster.
Så mycket klokhet du delar med dig till oss andra här.
Ditt leende smittade av sig, trots att det är mitt i natten och tröttheten är påtaglig. Hamnade här och började läsa ikapp och har inte kunnat släppa innan jag läst det som finns på anhörigsidan.
Vad underbart att känna hur du landat i dig själv.
Ditt mys-gryt känns som du kan behålla tills du hittar ett kommande boende som känns rätt. Magkänslan och insikten har fört dig dit du är nu. Fortsätt följa den vägen!
Ett steg i taget ;)

Kramar i mängd

...ikapp...
Undrar också hur du mår idag?
Kram