Senaste kommentarerna i forumet

frigjorde jag mig sakta från min drickande sambo.Han gjorde likadant.Vårt förhållande haltade alltmer och vi sökte mer och mer sällan närhet och bekräftelse hos varann.Vi behövde båda frihet från den relation vi båda vantrivdes i.Jag för att jag höll på att gå under i mitt medberoende,han för att drickandet tog alltmer plats i hans hjärna och att jag var en hindrande mekanism för honom att få dricka fullt ut utan dåligt samvete.
Jag tror inte att det var ett medvetet val från hans sida och förhållandet var verkligen inget vidare på slutet.Men ändå kunde jag inte gå,ändå kunde jag inte säga nu är det dax att klippa.Min skuld var alltför stor(vilken skuld ??) och jag var fast i det som en gång varit mellan oss.Jag har tackat honom flera gånger för att han hade styrkan att resa sig och gå,för jag hade den inte.

Det finns ett liv utanför relationen,även om den i början tycks helt utsiktslös mörk och dyster.Men det tar tid och kraft att reparera sig själv.Och det handlar inte bara om att mitt medberoende sitter i min expartner,det sitter i mitt grundbeteede,en ovilja att släppa taget.En ovilja att ge upp om någon som uppenbart behöver hjälp.Jag ska nu se upp i de framtida relationer som förhoppningsvis finns därute så jag inte trillar igen.Mitt medberoendebeteende kommer jag att fortsätta jobba med på ALanonmöten och i den terapi jag påbörjade i höstas.Utan den stod jag mig slätt.

Välkommen till forumet och lycka till på mötet ikväll. Jag har ingen egen erfarenhet men har hört många som fått det stöd de behöver av AA-medlemmar. Önskar jag själv vore lika modig. Berätta gärna hur du upplevde mötet :-)
/Säja

Hur firar man 100 dagar? Kanske det räcker med att bara ge sig en himla massa beröm för att man varit så fantastiskt duktig! Eller kanske köpa något för alla pengar du sparat genom att inte dricka på 100 dagar. Stort Grattis hur du än väljer att fira! :-)

Jag kan inte ändra mitt "namn" Säg Ja till livet" utan att öppna nytt konto vad jag kan se. Så ni kan kalla mig Säja! :-)

100 dagar. Första gången sedan tidiga tonåren som jag varit nykter så länge. Många problem har försvunnit utefter resans väg, vissa finns fortfarande kvar, Men på det stora hela är jag otroligt glad och nöjd med min nykterhet. Var resan slutar, det får jag se, för min del har den precis bara börjat.

Frågan är bara - hur ska man fira fredagens 100 dagar?

Sovit 15 timmar i sträck, det har nog inte hänt på 20 år. En känsla av meningslöshet i hela kroppen. Masade mig ut på en promenad iallafall, vågade inte se en enda människa i ögonen.

Tack ni som kommenterar, det är skönt att synas utan att dömas.

Ikväll kanske jag går på mitt första AA möte, får se om jag vågar.

Har en tid hos beroendeenheten imorgon men den avbokar jag, klara inte det nu.

Vi hörs imorgon.

Det låter ungefär så som jag själv tänker. Du nådde din botten i vintras och det känner jag att jag också har gjort denna gång. På något vis har jag gjort det tidigare också men vet ändå att det är annorlunda den här gången. En hel del pga detta forum tror jag, även när jag känner mig stark och inte tycker att jag behöver läsa i det, gör jag det en liten stund för jag tror det är viktigt. En annan sak jag själv tänker kring att jag kommer lyckas denna gång är just det faktum att jag misslyckats så många gånger. Man får erfarenhet i att misslyckas helt enkelt!!! Det stärker minnena av ångest, förtvivlan, rädslan och självförakt. Kanske det stämmer det jag hörde en gång, och som jag skrev i min presentation: att en missbrukare misslyckas i snitt 7 gånger innan det till slut fungerar (minns inte om det var någon särskild typ av missbruk det handlade om). Jag har alltid förstått att det krävs en äkta, genuin vilja för att lyckas, och kanske jag tidigare trott att jag hade den. Ärligare är nog att jag egentligen någonstans trott att jag så småningom ska kunna fortsätta dricka men på ett normalt, civiliserat sätt, kunna dela en flaska vin med någon och sedan vara nöjd. Tjoflöjt!!! Jag har aldrig aldrig någonsin, inte ens långt innan jag var fast i missbruk, varit nöjd med 1/2 flaska vin!!! Jag har alltid velat ha mer och alltid tyckt att flaskorna är på tok för små (5 glas i en flaska pfffts), varför i hela friden skulle det förändras? Så, liksom du är jag äntligen tillräckligt mogen nu för att vilja, verkligen vilja, säga STOPP!!!

Det låter ungefär så som jag själv tänker. Du nådde din botten i vintras och det känner jag att jag också har gjort denna gång. På något vis har jag gjort det tidigare också men vet ändå att det är annorlunda den här gången. En hel del pga detta forum tror jag, även när jag känner mig stark och inte tycker att jag behöver läsa i det, gör jag det en liten stund för jag tror det är viktigt. En annan sak jag själv tänker kring att jag kommer lyckas denna gång är just det faktum att jag misslyckats så många gånger. Man får erfarenhet i att misslyckas helt enkelt!!! Det stärker minnena av ångest, förtvivlan, rädslan och självförakt. Kanske det stämmer det jag hörde en gång, och som jag skrev i min presentation: att en missbrukare misslyckas i snitt 7 gånger innan det till slut fungerar (minns inte om det var någon särskild typ av missbruk det handlade om). Jag har alltid förstått att det krävs en äkta, genuin vilja för att lyckas, och kanske jag tidigare trott att jag hade den. Ärligare är nog att jag egentligen någonstans trott att jag så småningom ska kunna fortsätta dricka men på ett normalt, civiliserat sätt, kunna dela en flaska vin med någon och sedan vara nöjd. Tjoflöjt!!! Jag har aldrig aldrig någonsin, inte ens långt innan jag var fast i missbruk, varit nöjd med 1/2 flaska vin!!! Jag har alltid velat ha mer och alltid tyckt att flaskorna är på tok för små (5 glas i en flaska pfffts), varför i hela friden skulle det förändras? Så, liksom för dig är jag äntligen tillräckligt mogen nu för att vilja, verkligen vilja, säga STOPP!!!

Länk till al-anon : www.al-anon.se
Det verkar finnas möten i många städer i Sverige.
Har ingen egen erfarenhet av dem, men hört gott om dem. Det finns många som lever i familjer med problematiskt alkoholbruk hos familjemedlemmar med alla nackdelar det kan föra med sig.
Du är inte ensam!
Jag tror att vi som fångas av alkoholens dragningskraft försöker nog ursäkta oss både inför oss själva och andra, även om man kan inse nackdelarna också.
hoppas att din sambo själv kommer på alla nackdelarna och själv vill göra något åt saken, då först kan det nog bli förändring.

för det du berättar i detta inlägg, ger mig en ordentlig påminnelse om fördelen med att leva alkoholfritt. Vill inte heller ha sega dagenefterdagar på jobbet. Vill inte heller lägga energi på att mörka, även om det är lättare när man bor själv
Kram
M

Jag känner igen mig ang hur din tjej/fru beter sig både när hon dricker och när man påpekar att ta det lugnare!
Det här med att slå el kasta saker är en försvarsmekanism mot oss som bryr sig tror jag!
Dem vet att dem gör fel men det är alltid lättare att ta ut ilskan på oss som står närmast, istället för att ta tag i missbruket!

Forumet har hjälpt mig mycket hittills och jag tror många känner med dig men som många skrivit till mig så måste man själv ta besluten hur mycket man ska stå ut med!

Tänk på vilket liv som du vill ha för en missbrukare är egoistisk och slav under sitt missbruk!

Ja hon har nog en viss insikt om sitt problem, men hon vill inte ta konsekvenserna av det och liksom väljer att förminska problemet och kommer med ursäkter som att det var på grund av den ena eller den andra anledningen som det blev som det blev. Sedan kommer hon med olika förslag som att hon kan gå på fester utan mig (vilket hon för övrigt redan gör och som om det var det som det handlade om). Ett annat förslag var att hon bara skulle ta ett glas till maten när man åt något gott. Vi provade det nu sist, och direkt när det glaset var urdrucket så var hon framme och skulle fylla på igen med ursäkten om att det bara var ett halvt glas hon drack (vilket det inte var).
Och sedan exploderade hon och helvetet var löst.
Självklart handlar det här om min och hennes eventuella framtid ihop, men att jag tog upp bröllopet var bara att jag känner en oro för att hon ska spåra ur totalt där också och förstöra den viktigaste dagen i min väns liv.
Jag tror du förstår.
Vad kan alanon hjälpa till med och var hittar jag dom? Jag bor i Östergötland, finns dom på flera platser häromkring?
Det känns så tråkigt att behöva lämna henne samtidigt som det här är ohållbart, vi har ju ändå 17 år tillsammans och två gemensamma barn.
Hjälp mig snälla...

hej LN
Vill bara önska dig en härlig vårdag :)
mod60

Jag fick en fråga om vad som fick mig att ta beslutet och lyckas fortätta vara nykter. Detta var en del av mina tankar och det jag skrev ner i hens tråd. Har kopierat över det till min som en påminnelse för mig och kanske som inspiration till andra som vill leva nyktra.

"Jag har tänkt på din fråga och kan inte hitta en enskild anledning men jag kan komma på många som sammantaget fick mig att börja ta tag i min alkolism. Ska försöka skriva ner dem för dig.
Jag höll upp för några år sedan och minns då att några av mina närmaste vänner och även familjemedlemmar sa så här. "du är en mycket trevligare person när du är nykter. Lugnare, lyssnar på andra, har med tålamod och vänligare överlag". Deras ord har suttit kvar och jag har tänkt mycket på det sedan dess. Det är ju så jag vill vara!

Jag jobbar heltid med människor och kände mer och mer att jag inte gjorde ett bra jobb. Jag var bakfull för ofta och för mycket på jobb med allt vad det innebär. Dåligt förberedd och OTROLIGT lite energi. Jag märkte att jag var tröttare än alla andra och vimsigare. Mycket energi gick åt att hålla uppe masken och i höstas så började jag tänka att detta går inte. Det brakar snart rakt in i väggen. Jag kommer att gå sönder, jag orkar inte. Sov ju dåligt, uppe varje natt och tog alvedon för att dämpa bakfyllan. Jag hade även flera jobbiga infektioner som jag är övertygad om jag fick för att jag var i så dåligt skick.Min yrkesstolthet var otroligt skör och jag med.

Jag blev mer och mer asocial. Ville vara hemma och dricka. Tackade nej till roliga saker med vänner och sedan ångrade jag detta jättemycket. Presterade alltid halvhjärtat på något vis för jag orkade inte mer.

Missade grejer, dubbelbokade mig på grejer. Jag som har lätt för att prata och älskar att umgås med familj och vänner blev väldigt självupptagen och avstängd. Jag orkade inte ta in andra människors känslor för jag hade fullt upp med mig själv och min egen ångest.

Jag levde med en ständig oro inuti mig själv. Så mycket tid och energi som gick åt att mörka mitt missbruk. Jag var alltid jättetrött när jag kom hem. Orkade inte ta hand om vår tonårsson längre. Grälade och skällde för att jag var för trött/slut. Kände att jag inte var en bra mamman för honom och det var jävligt tungt. Ringde inga vänner eller så. Låg framför tv:n och tittade på skit program och somnade för tidigt pga. att jag var onykter.

Jag tyckte sämre och sämre om mig själv, hur kan jag hålla på så här? Jag tänkte mycket på att i min ålder ska man väl ha bättre koll på livet??? Jag vill ju vara en god förebild för mina barn. och det tyckte jag verkligen inte jag var.

Så vad fick mig att ta steget? Vi var utomlands i vintras och som vanligt så drack jag varje kväll. En morgon vaknade jag i en alkoholångest som var som att stiga ner i helvetet och jag bara grät. Jag var så otroligt ledsen över hur det blivit i mitt liv. Min ork var slut och det kändes som att jag gav upp inför mig själv. Minns att jag knäppte mina händer som i bön för att få någon form av hjälp. Brukar aldrig be annars men det gjorde jag där och då. Jag bad om hjälp för att ta mig ur detta helvete som jag hamnat i. Jag grät och bad hela morgonen och tänkte på allt jag skriver nu.

En annan viktig sak var då att jag har en väninna som är nykter och jag tänkte mycket på just henne. Hur hon hade det och hur hon verkade må. Inte såg hon ut att lida så förfärligt utan alkohol, hon verkade till och med att ha det bra?????? Så ville jag också ha det. Hon blev en ledstjärna för mig, fast det vet hon inte om, och jag tänkte att om hon kan vara utan alkohol så kan jag. Hon verkade må så bra och vara lugn och trygg i sig själv och det var allt jag längtade efter. Jag vill må bättre igen.

Så började det vad jag kan minnas idag. Jag bestämde mig inte för att sluta för alltid oh nej. Jag tänkte en dag i taget. IDAG SKA JAG INTE DRICKA. Det var små mussteg, en timme en dag i taget och varje morgon jag vaknade var jag oerhört tacksam. Minns att jag fortsatte ha mina inre monologer med högre makter och tänkte hela tiden på FÖRDELARNA med att vara nykter. Jag bejakade min nykterhet och njööööt av den. Jag läste mycket här och efter ett par veckor nykter började jag skriva min egen tråd. Läs gärna där om du vill. Men det var verkligen en dag i taget. Jag har ju slutat tidigare och alltid fallit dit igen och kanske jag idag har accepterat, på allvar, att jag inte ska dricka. Det är inte bra för mig. Jag tänkte fortfarande en dag i taget. " Nu mår du ju så mycket bättre, varför ska du riskera det för lite alkohol??" Så far tankarna i huvudet och då blir valet "lätt".

Jag har berättat för några av mina vänner och för mina vuxna barn att nu så dricker inte jag. De undrar lite varför och jag har svarat lite olika men igår berättade jag för svärdottern att jag tyckte att det blev för mycket i höstas. DET är ju ett som är sant. Tror de tycker att jag har karaktär! Om de bara visste så som jag kämpat men de behöver inte veta allt eller hur? Tänker att jag är en mer harmonisk och glad människa nu. Så som jag vill vara.

Tror ärligt talat att jag inte kommit så långt utan detta forum. Små ord och saker som människor har skrivit har betytt otroligt mycket för att jag ska gå vidare. Har ju gått till läkare och fått antabus för några år sedan och det var inte lika terapeutiskt som forumet.

Men framförallt tror jag att jag är redo idag. Jag har förstått att man måste bestämma sig och inte vela. Jag ser inte heller att ett nyktert liv är en uppoffring!!!! Tvärtom det är en gåva att uppleva livet nykter."

Jag har tänkt på din fråga och kan inte hitta en enskild anledning men jag kan komma på många som sammantaget fick mig att börja ta tag i min alkolism. Ska försöka skriva ner dem för dig.
Jag höll upp för några år sedan och minns då att några av mina närmaste vänner och även familjemedlemmar sa så här. "du är en mycket trevligare person när du är nykter. Lugnare, lyssnar på andra, har med tålamod och vänligare överlag". Deras ord har suttit kvar och jag har tänkt mycket på det sedan dess. Det är ju så jag vill vara!

Jag jobbar heltid med människor och kände mer och mer att jag inte gjorde ett bra jobb. Jag var bakfull för ofta och för mycket på jobb med allt vad det innebär. Dåligt förberedd och OTROLIGT lite energi. Jag märkte att jag var tröttare än alla andra och vimsigare. Mycket energi gick åt att hålla uppe masken och i höstas så började jag tänka att detta går inte. Det brakar snart rakt in i väggen. Jag kommer att gå sönder, jag orkar inte. Sov ju dåligt, uppe varje natt och tog alvedon för att dämpa bakfyllan. Jag hade även flera jobbiga infektioner som jag är övertygad om jag fick för att jag var i så dåligt skick.Min yrkesstolthet var otroligt skör och jag med.

Jag blev mer och mer asocial. Ville vara hemma och dricka. Tackade nej till roliga saker med vänner och sedan ångrade jag detta jättemycket. Presterade alltid halvhjärtat på något vis för jag orkade inte mer.

Missade grejer, dubbelbokade mig på grejer. Jag som har lätt för att prata och älskar att umgås med familj och vänner blev väldigt självupptagen och avstängd. Jag orkade inte ta in andra människors känslor för jag hade fullt upp med mig själv och min egen ångest.

Jag levde med en ständig oro inuti mig själv. Så mycket tid och energi som gick åt att mörka mitt missbruk. Jag var alltid jättetrött när jag kom hem. Orkade inte ta hand om vår tonårsson längre. Grälade och skällde för att jag var för trött/slut. Kände att jag inte var en bra mamman för honom och det var jävligt tungt. Ringde inga vänner eller så. Låg framför tv:n och tittade på skit program och somnade för tidigt pga. att jag var onykter.

Jag tyckte sämre och sämre om mig själv, hur kan jag hålla på så här? Jag tänkte mycket på att i min ålder ska man väl ha bättre koll på livet??? Jag vill ju vara en god förebild för mina barn. och det tyckte jag verkligen inte jag var.

Så vad fick mig att ta steget? Vi var utomlands i vintras och som vanligt så drack jag varje kväll. En morgon vaknade jag i en alkoholångest som var som att stiga ner i helvetet och jag bara grät. Jag var så otroligt ledsen över hur det blivit i mitt liv. Min ork var slut och det kändes som att jag gav upp inför mig själv. Minns att jag knäppte mina händer som i bön för att få någon form av hjälp. Brukar aldrig be annars men det gjorde jag där och då. Jag bad om hjälp för att ta mig ur detta helvete som jag hamnat i. Jag grät och bad hela morgonen och tänkte på allt jag skriver nu.

En annan viktig sak var då att jag har en väninna som är nykter och jag tänkte mycket på just henne. Hur hon hade det och hur hon verkade må. Inte såg hon ut att lida så förfärligt utan alkohol, hon verkade till och med att ha det bra?????? Så ville jag också ha det. Hon blev en ledstjärna för mig, fast det vet hon inte om, och jag tänkte att om hon kan vara utan alkohol så kan jag. Hon verkade må så bra och vara lugn och trygg i sig själv och det var allt jag längtade efter. Jag vill må bättre igen.

Så började det vad jag kan minnas idag. Jag bestämde mig inte för att sluta för alltid oh nej. Jag tänkte en dag i taget. IDAG SKA JAG INTE DRICKA. Det var små mussteg, en timme en dag i taget och varje morgon jag vaknade var jag oerhört tacksam. Minns att jag fortsatte ha mina inre monologer med högre makter och tänkte hela tiden på FÖRDELARNA med att vara nykter. Jag bejakade min nykterhet och njööööt av den. Jag läste mycket här och efter ett par veckor nykter började jag skriva min egen tråd. Läs gärna där om du vill. Men det var verkligen en dag i taget. Jag har ju slutat tidigare och alltid fallit dit igen och kanske jag idag har accepterat, på allvar, att jag inte ska dricka. Det är inte bra för mig. Jag tänkte fortfarande en dag i taget. " Nu mår du ju så mycket bättre, varför ska du riskera det för lite alkohol??" Så far tankarna i huvudet och då blir valet "lätt".

Jag har berättat för några av mina vänner och för mina vuxna barn att nu så dricker inte jag. De undrar lite varför och jag har svarat lite olika men igår berättade jag för svärdottern att jag tyckte att det blev för mycket i höstas. DET är ju ett som är sant. Tror de tycker att jag har karaktär! Om de bara visste så som jag kämpat men de behöver inte veta allt eller hur? Tänker att jag är en mer harmonisk och glad människa nu. Så som jag vill vara.

Tror ärligt talat att jag inte kommit så långt utan detta forum. Små ord och saker som människor har skrivit har betytt otroligt mycket för att jag ska gå vidare. Har ju gått till läkare och fått antabus för några år sedan och det var inte lika terapeutiskt som forumet.

Men framförallt tror jag att jag är redo idag. Jag har förstått att man måste bestämma sig och inte vela. Jag ser inte heller att ett nyktert liv är en uppoffring!!!! Tvärtom det är en gåva att uppleva livet nykter.

Ja du Säg Ja till livet, detta var lite av alla de tankar jag haft under våren och jag hoppas att de kan vara till hjälp i din väg.

Att skriva allt detta blev en bra påminnelse för mig om hur det var och hur det är. Jag kopierar in detta in min egen tråd. Jag brukar läsa tillbaka och påminna mig själv varför jag lever som jag gör.

kram mod60

Men varför har dem en i ett sånt starkt grepp!!
Känner mig livegen inför min älskade missbrukare.....

Jag har rannsakat mig själv och mina egna fel som medberoende men det är ju inte min vilja som styrt utan hennes!

Att jag fortfarande har vänner kvar än idag och mina barn är väl för att dem vet att jag kan bättre samt att jag lagt ner mer tid på dem senaste halvåret när jag kände att min andra hälft behövde ta tag i sitt liv!

Tack Ullabulla, du är så vettig i allt du skriver.

Bra jobbat Carl! Jag har också varit på St Göran, 2 ggr på 3 år. Som du säger, underbar personal men ack så sorglig miljö. Dit vill vi INTE igen, eller hur!!! Man får sig en rejäl tankeställare. Fortsätt kämpa. Du gör det bra!!

Att behöva inse att man älskar djupt och att man inget kan göra.
Att behöva inse att man inte är kapabel att gå för att känslorna är för starka.
Att känna skuld för att människan man bryr sig om då ska falla totalt.
Att känna skuld för att man gjort sina barn och sig själv illa.

Men insikt ger en bra startplåt för vad man faktiskt kan göra utan att behöva vara alltför drastisk.
Istället för att ta alla problem på sina egna axlar så kan man lägga tillbaka dom på den det berör och låta dom ta hand om problemet.Och gör dom inte det så ska du bara ta på dig handbojor och göra ingenting åt den drickandes problem.Och blir du kränkt ledsen och arg,agera på ett sätt som gör dig lite starkare.

Lycka till och mina steg på vägen har varit mödosamma och med många tunga dagar och tvivel.Men innerst inne vet man vad som är rätt och till slut handlar man oftare rätt än fel och slår inte på sig själv lika hårt när man inte klarar det.

Det skadar aldrig att ha en fast bas att utgå från. Ibland får jag sån lust att bosätta mig i ett kollektiv. Men sen kommer jag på att det är bara så skönt att få rå sig själv när man är hemma.

Ja, du har så rätt så. Komma ihåg att ha kul. Livsluftsviktigt!

Hehe, klart du stickar fortfarande. Trodde dig väl aldrig om nåt annat. :D

Stor kram!

P.S Grattis till snusstoppet! D.S

Av egen erfarenhet och som mitt liv ser ut nu så säger jag att innan du tar mer skada och ev blir medberoende så bör du avsluta den ev relationen Ni har!
Tänk på dig själv o dina barn!

Jag gick helt upp i kärleken och mina barn har både sett och hört alldeles för mycket och det är något jag ångrar djupt!!

Vill du vara rädd för utbrott på fyllan, att mängden ökar, rädslan för både din egen och dina barns säkerhet?
Snälla tänk efter.....

Känner igen mig så jäkla väl!!!
Är mitt uppe i om jag kan klara av att släppa en obotlig missbrukare som är mitt allt!

Jag är livrädd för att ev göra samma som Ni har gjort för att må bättre, jag har kommit till en viss insikt med mitt medberoende och vad som måste göras men ändå.....om jag tar beslutet så innebär det att jag bokstavligen kastar ut henne på gatan utan någon el någonting....kan jag leva m det!

Till Ullabulla vill jag bara ge en stor eloge för hur du tänker verkligen hjälper även om man själv inte är riktigt där du är i "läkningsprocessen"

Känner igen mig så jäkla väl!!!
Är mitt uppe i om jag kan klara av att släppa en obotlig missbrukare som är mitt allt!

Jag är livrädd för att ev göra samma som Ni har gjort för att må bättre, jag har kommit till en viss insikt med mitt medberoende och vad som måste göras men ändå.....om jag tar beslutet så innebär det att jag bokstavligen kastar ut henne på gatan utan någon el någonting....kan jag leva m det!

Till Ullabulla vill jag bara ge en stor eloge för hur du tänker verkligen hjälper även om man själv inte är riktigt där du är i "läkningsprocessen"

Mötet med öppenvården blev flyttat till idag istället. Jag behövde inte direkt ta upp St Göran. Var hälsningsfrasen från dom. Jag vände på det och tyckte att 6 fria dagar efter är det man får tänka på istället.
Vi diskuterade fortsättningen och hittade ett upplägg som jag hoppas skall fungera. Skall berätta mer när det drar igång. Tror även jag skall testa AA. Känner att allt är lättare att hantera när man har någon att prata med. Lägger åter en alkoholfri dag till handlingarna.

Jag blir full av funderingar på mina egna kicks. Vad ger mig kicks?? Kan kicks vara samma sak som att man har en passion för något? Jag sjunger mycket och det ser jag som en passion, något jag älskar att göra. Eller som förr när jag spelade handboll med liv och lust, passion varje gång och jag fick alltid en kick av glädje.

Nu när man börjar bli lite äldre behöver man sina kicks på samma sätt?? Kan man leva lite lugnare, inte tråkigare, och ändå ha det bra?? Ytterligare en fråga jag får fundera på.
Hur som haver är livet jäkligt gött utan alkoholkicken det är ju en sak som är bomsäker :) Jag fortsätter med nykterheten i mitt liv.....

Skönt att läsa detta, jag känner igen mig så mkt. Efter 3 månaders relation m en ny-nykter alkoholist fick jag fysiska stress symptom. Frös, stickade hud, hjärtat rusade, tryck över bröstet, sömnproblem.
Jo han var aldrig helt nykter, visade det sig f några veckor sen. Nu har jag brutit och det är så svårt....tvingar mig att inte kontakta honom.
Gråter och känner mig depr. Men samtidigt lättad och lugn.
Snacka om medberoende!