Senaste kommentarerna i forumet

Känslorna åker verkligen bergodalbana hela tiden. Det känns som man håller på att bli tokig!! Kramar<3

Hej Taesa.

Hur jobbigt du än tycker detta är - och jag förstår att det är det - så andas dina rader ändå hopp. De är förtvivlade, men också vackra och på något sätt känns det som att din djupa sorg som nu tillåts strömma fram är förlösande. Läkande.

Tiden för detta är kanske kommen nu?

Med värme.

/Lena

tack.! Jag började känna mig nästan tokig. Nu känner jag tårarna komma bara över att fö höra att jag är normal. Maken är också ganska olik sig och har börjat med en sarkastisk ton, lite göra sig lustig på oss andras bekostnad. Helt olikt homom. Jag hoppas att det också är övergående. Det hjälper ju inte vårt ganska sargade förhållande direkt...

Har inte haft ett sådant samtal, har inte gråtit... men de känslor du talar om... de tog...

Hoppas att du kan hitta till något bättre <3

Bra jobbat!!! Klappa dig själv på axeln - och belöna dig med att sikta på 200-dagarsmålet. Typ?! Håller med dig fullständigt i att vi måste försöka "glömma" det som har hänt tidigare, och inte bära skuld- och skambördan i famnen hela tiden. Lärdom kanske man kan dra - men att försöka sluta älta det gamla. Jag håller tummarna för dig, och önskar dig styrka att tuffa vidare på den nyktra stigen.

Hej, visst har jag någon att prata med, men vardagen är fortfarande oförändrad.
Nu är vi på jobbet igen och han har trycket på sig från omgivningen.
Helgen väntar också, få se hur den blir !

Med äkta påskmust för att fira de 100 dagarna.

Fick som det står lite längre upp i tråden ett litet snedsteg runt månadsskiftet Januari/Februari. Men om jag hade grävt ned mig av den orsaken hade jag aldrig nått fram till de 100 dagarna, utan fått ett antal återfall. Glad för att jag såg det som ett litet snedsteg som inte skulle få förstöra min nyktra framtid.

Det är det,välkommen till känslomässiga bungyjumpen.Svajningarna blir mindre och mindre allteftersom.

Grattis till ett synnerligen smart val av användarnamn, Säja!

:)

Så det var bra att du rätade ut frågetecknen, SL. :)

Men det är märkligt. Med jämna mellanrum sköljer en sån enorm misströstan och meningslöshet över mig att jag, precis som jag skriver i det första inlägget, avgrundsvrålar rakt ut. Jag rasar och går an och ber om ett hastigt avslut. Jag börjar misstänka att det är kraftig pms. Man ska ju vara försiktig med vad man önskar, sägs det, så när jag återgått till normaltillståndet ber jag gudarna om ursäkt. Ja, faktiskt på fullaste allvar. Du förstår, kära steglitsan, att det går ju inte an att checka ut för egen maskin. Då återföds man med samma jäkla uppsättning problem och måste börja om från början igen. Eftersom det scenariot låter outhärdligt återstår ett alternativ: Keep on going.

Mmm, jag har aldrig gjort anspråk på att vara en människa med helt normala tankegångar.

Jag önskar dig en fetnajs fredag och helg, SL!

Blir väldigt berörd när jag läser din spalt hur för liv du lever i, och att du ändå trots allt måste älska din kvinna. Lider även med din kvinna och kan inget annat önska att hon får den hjälp hon nu måste ta emot.
Det är så lätt att säga att du måste lämna det du lever i, man vill ju så gärna ge goda råd. Jag sitter själv i min sits att får höra du måste lämna han, och gör det bara.
Jo, det är sanning det vänner och familj säger men det jag känner nu är att lämnar jag han nu, kommer han dricka ännu mer för att det är slut, ja risken kan vara så....det blir en skuldkänsla jag kommer få, fast jag vet att nä så skall jag inte känna osv.....
Man vill ju så väl att den man älskar skall må bra på alla sätt. Bara önskar att han skulle säga att nä, nu är det färdig drickat för gott. Så enkel mening men så svårt för han att säga..

Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att du finner dig själv och kommer en dag till insikt att du är unik och det finns bara en av dig, och att du kommer älska dig, och att ni eller någon annan får älska dig och ta dig för den du är.
Och de ord jag sa hoppas jag själv blir till uppfyllan.

Tack själv fina säja :)
Vilka kloka tankar vi för med oss själva och varandra. Jag känner mig väldigt glad och tacksam ikväll!!! Kram
Mod60

att känslorna åter berg och dalbana? Ena stunden jätteledsen med skuldkänslor( härom dagen har knte kommit tillbaka tack och lov) och andra stunden total lyckokänsla, nästan lite hög... För att nästa dag vara ledsen och tom. Är det normalt??

Jag tittade på filmen When love is not enough. Man kände igen sig precis, men jag det stärkte mig inte i mitt beslut. Hon lämnade ju aldrig sin alkoholist utan gick hela tiden vidare med honom. Det fick bara mig att känna att man ska försöka ännu en gång och ännu en gång tro på honom. Jobbigt!

Jag är glad för att min dotter har kommit till mig självmant o har bott hos mig ett tag nu. Det känns väldigt bra för jag hade börjat att tvivla på om hon skulle göra det. Det jag känner mig ledsen för är att min sambo har varit full o odräglig igen. Påsken firade vi tillsammans i huset med båda tjejerna, mina föräldrar o hans föräldrar. Det gick jättebra o han skötte sig utan att dricka så det märktes i alla fall. Påskdagen kunde han inte hålla sig längre o blev riktigt berusad o otrevlig både mot mig o tjejerna annandag påsk blev likadan. Då känner jag att jag gjorde rätt som lämnade honom, jag hatar verkligen när han är så där o att han gör barnen så ledsna. Efteråt låtsas han som ingenting som vanligt , det är såå sjukt beteende!! Jag längtar verkligen tills jag blir helt fri från den mannen. Så här hade det fortsatt i alla år om jag hade varit kvar.

Tack, jag har aldrig varit med om detta o antagligen är det min rädsla att förlora någon som man har förhoppningen att kunna leva tillsammans

Ett inlägg för oss alla att komma tillbaka till när vi behöver kraft och påminnelse om varför vi är där vi är. Stämmer in i Nymans skål.

Tack för att vi fick ta del av din historia.

Inte sällan när jag ser ditt trådnamn som hastigast så tänker jag alltid samma mening i huvudet, den kommer helt spontant VARJE gång; "Nä, serru det kan man inte!!!" Ibland lägger mitt sjuka lilla huvud också till: "Här ska inte dös på länge".

Så då vet du, om du undrade alltså.

Sitter här med gåshud på armarna och värme i maggropen. Jag höjer en skål för detta ditt inlägg - det är prima kolsyrat vatten med mangosmak i glaset.

Men TACK, sköna du! :)

Tack till alla er som skriver här. Jag måste gå in här varje dag nu och läsa för att få en känsla av att jag åtminstone har lite rätt i det jag är på väg att göra. Önskar att jag hade någon vid min sida 24 timmar om dygnet som peppade mig. Det skulle jag behöva, har så dåligt samvete hela tiden för vad jag "ställer till med". Och detta dåliga samvete får mig att tvivla hela tiden på vad jag håller på med.
Förresten Sway, dig har jag aldrig sett här på forumet innan. Har du levt med en alkoholist eller lever du med en, eller vad är dina erfarenheter av detta?
Jag har så himla svårt att hitta den där starka känslan av att lämna och leva ensam, som jag hade tidigare. Är kanske rädsla, rädsla av att stå ensam efter halva livet tillsammans. Egentligen är jag inte rädd för att klara mig ensam, det tvivlar jag inte ett dugg på att jag fixar. Men det är väl ovanan, som skrämmer mig.
Eftersom han också har hållit sig nykter så länge nu, så ifrågasätter jag mig själv hela tiden om detta är rätt gjort. Jag vet att jag innan tänkte att det inte skulle spela någon roll. Vänner ifrågasätter också, men nu är han ju nykter, ska du verkligen då, tror du inte det kan bli bra nu då osv osv. Om dessa människor visste vad en sådan liten mening kan skapa avskyvärda skuldkänslor hos mig och därmed en massa ångest. Nu har jag grubblat på detta i flera månader och det gör mig tokig snart, tror jag!!!

Tack för rådet vilsen 76. Funderar mycket nu, och vi har åter igen pratat omkring med drickandet. Då sa han flera gånger i samtalet att han förstår och han säger att det blivit för mycket och ofta, men säger att han är inte perfekt och felfri människa och ibland kan det då bli för mycket. Han upplever att det är ibland, medan jag upplever det blivit oftare och mängden mer i glaset. Han själv även sagt att hans förra förhållande tog slut för att det var mycket drickande i bilden, var inte bara den orsaken, men en bit av den.
Jag var jättetydlig hur jag mår i förhållandet och upplevt. Och sa att jag orkar inte mera. Jag älskar honom och vill så gärna finnas där, han säger också att han älskar mig, men han vill fundera hur han vill vidare med oss, och han sa rakt upp och ner att är det mycket omkring mig så tar jag till alkohol och det är mitt sätt att bli "lugn". Han upplever sig lugn med flaskan??!
Jag är förvirrad.....

BRA JOBBAT! Påskhelgen är en tuff tid. Hade själv endel sug under påsk. Jag hejar på dig emptyoak!

Ett 12-stegsprogram skall nog inte lära ut egoism. Däremot nog sunt självförtroende.

Det är alltid en stor omställning när någon slutar dricka, inte bara för den som slutar utan också för de närstående. Den omställningen behöver ni båda tackla både var för sig och tillsammans. Hon behöver sätta sina gränser och du dina. Sedan får ni se hur mycket gemensamt spelrum ni har och göra det bästa av det...

Och nej! Du har ingen automatisk rätt att vara delaktig i hennes behandling.

För mig var en delorsak till att jag började med vardagsdrickande definitivt att "jag blev gammal för tidigt", eller snarare att vardagslunken med barn och familj blev för total och ledde till för litet social samvaro med andra och "kickande" aktiviteter.

Tack för kommentarerna allihop!