Senaste kommentarerna i forumet

Jo, jag vet att det vore bäst att följa det rådet jag själv skulle ge till min bästa vän. Alltså, att om han inte söker professionell hjälp så måste jag lämna honom.
Har sagt till honom, att jag snart inte orkar mer. Men ändå fortsätter han. Känns värdelöst. Kränkande, och blir så otroligt sårad att han ändå väljer flaskan framför sin familj.

Sa faktiskt det till honom idag, att han ska tänka på det jag sagt.
Att han behöver hjälp, att han inte kommer att klara det här själv, att han måste prata med sin läkare om det, hans mediciner har en del biverkningar däribland maniska symptom. Maniska symptom + alkohol som känslodämpare, bra blandning..

Ska jag själv vara den som ringer till sjukhuset och skvallra? Jag vill ju inte det. Jag vill ju att han gör det själv, för sin skull. För att han inser att det inte fungerar att leva så som han gör längre. Att det inte är bra, för någon.
Sa, att jag måste göra val som är rätt för mig i fortsättningen, att jag inte kan vara den som hjälper honom smyga längre. Att jag måste hitta tillbaka till mitt jag och må bra.
Och jag kommer inte välja honom, om han väljer flaskan.
Men hur många gånger, och chanser ska en människa få? Jag älskar honom fortfarande, konstigt nog. Samtidigt, som jag har börjat få svårt att se honom i ögonen längre. Jag litar inte på honom. Hur länge orkar man kämpa?

När han är sådär full som bara han kan bli. Kommer det ofta skilsmässa på tal, ifrån hans sida. Och han säger av sig allt ansvar gentemot barnen. Han vill inte ha dom. Inte ens varannan helg. Det gör så ont. Så ont. Hur förklarar jag det, om det nu går så långt? Hur säger man det till sina barn?

Det värsta jag vet är att vänta.
Vet att vi kommer prata om det på onsdag. Då kommer jag och sonen tagit tåget hem. Inte för än då, kommer jag veta vad han väljer.
Ovissheten är jobbigast just nu, oron för att bli bortvald. Att inte bli älskad. Att inte vara första valet.

Om någon annan kunde bestäma åt en,gör si gör så.
Man vacklar fram och tillbaka och förlåter och drar streck så det nästan blir löjligt.
Ju mer man förstår av sjukdomen alkoholism,ju mer förstår och förlåter man tyvärr.
Jag tycker det var lättare i början då jag var arg och skällde och skrek.Då blev det någon sorts mänsklig reaktion på den situation vi båda befann oss i.
Han rådde ju inte för det och sakta men säkert insåg jag det.
Och i takt med det ökade förståelsen och utrymmet för vad man hade rätt att kräva minskade.
Han var ju trots allt sjuk,jag valde ju trots allt att stanna,det kan jag ju inte lasta honom för.
Därför blir det liksom en dubbel skuldbörda man bär på.
Sin egen,varför man inte har vett att gå och sen då skulden att man faktiskt funderar på att lämna en uppenbarligt sjuk människa.
Inte enkelt och om du inte redan listat ut det så är det du som måste avgöra,ingen annan kommer att göra jobbet åt dig.

Tack för dina fina och kloka ord ullabulla!

Allting känns bara så tråkigt, så ledsamt just nu. Vet ju att jag säkert skulle klara mig själv, som ensamstående om det skulle gå så långt. Men.. hoppet är det sista som överger en va?
Tänker mycket på hur vår son tar det här, egentligen. Visst, han är bara 3, men ändå. Och snart har vi en till. Även, om han skulle klara av att bli helnykter, skulle jag + barnen klara av när/om han får återfall?

Fick han att åka hem idag vid lunch iaf. Känns jobbigt nu när han är nykter, då vill jag gärna bara krama om honom och säga att vi klarar allt och sen dra ett streck över det hela. Jag vet ju att det inte funkar innerst inne.. Märkte att han skämdes. Han ville inte kolla på mig - inte jag på honom heller.

Jag vet inte vad jag vill. Eller jag vet att jag inte vill ha det som vi haft nu den senaste tiden. När vet man vad man vill med livet?
Och när vet man, ifall man ska stanna eller gå?

.. Och nej du vill inte dö. Det känns skit nu men om du vågar ta kampen så kommer du va så himla mkt starkare människa än de flesta när du rest dig upp!!

Hej Victoria och välkommen hit!! Jag tycker att du har hittat "boven i dramat" och kanske börjar det vara dags att ta tag i livet igen nu? För att du har mått dåligt är inte konstigt på nått sätt, det är inte kul att bli bedragen.. :/ Men det finns visst människor att lita på därute men det känns som att steg 1 är att börja lita på dig själv och framförallt tycka om dig själv. Det finns 1000 olika anledningar/händelser mm som kan ha gjort att du blev bedragen men det är inte ditt fel och betyder absolut inte att du är en dålig människa.

Nä, jag tycker att du ska slänga kröken och visa din omgivning och dig själv såklart att du är att räkna med!! Det kommer vara tungt i början men håll ut, det blir bättre! Och orkar du inte själv, sök hjälp!! Det är ingen som kan säga något om att man söker hjälp för att bli en bättre människa.

Ta för dig av ditt liv och försök sluta skämmas, du lever bara en gång. Om du har skam på något vis så kommer den att släppa ju längre du håller dig från flaskan.

Hejja hejja hejja!!!

/MåBättre

Så då har påsken gått förbi utan det minsta alkohol:) Har dock hittat substitut i form av tranbärsjuice och liknande sura saker:)) Trodde det skulle bli äggstra jobbigt men det gick utan att man blev helt Pippi:)

Och god middag :-)

Dagen igår blev mycket jobbig. Bråk med sambon men jag behövde köra bil så ingen sprit då. Sen när jag väl var hemma runt 18 så sprack det och jag hällde i mig av fel anledning. Så då bedövade/dränkte jag alla känslor. Men det blev ändå mer bråk.

Skriver mer när jag orkar. Väldigt trött nu.

som de flesta av oss härinne.Om vi inte fungerade som vi/du gör så skulle vi inte befinna oss i denna situation.
Dvs inte ha styrka mod eller kraft att gå.Stannat kvar i en svår situation med hänsyn till alla andras känslor och mående.Nu då vi tagit oss kraften nånstans ifrån så kommer allt det andra som tidigare hållit oss kvar.Ångest rädsla ensamhet kaos.Det som vi flyttar/lämnar för att få slippa.Men vi slipper inte det,trots att vi vet att beslutet är rätt.Din närmaste tid kommer inte att bli lätt och du kommer att tvivla många gånger.
Men om du lämnar så finns det troligen en väg tillbaka om det är vad du innerst inne vill.Sakta kommer ditt egna jag att vakna tilll liv,om än i små doser i början.Så småningom kommer du att stanna upp och se färgerna,ljuset möjligheterna.Sen springer de och gömmer sig igen och du får leta ett tag innan de kommer tillbaka.Men det gör dom.

Den unga Ullabulla som fanns där för 20 år sedan börjar sakteligen komma tillbaka till mig.Jag bryr mig fortfarande ytterst mycket om,men jag kan idag se skillnaden på vad som är vettigt och ovettigt.Ibland väljer jag att göra det ovettiga,men jag ramlar ganska snabbt tillbaka till det jag vet är rätt.Vad som är rätt för dig kan jag inte svara på.
Men att leva i nuvarande situation och fortsätta må som du gör gagnar varken dig,din man eller barnen.
Andas lite luft och ensamhet och se vad du innerst inne vill.Be om en tidsfrist från din man för att du behöver det för att sortera ut vad som är rätt i ditt fall.Du har ju gett din man mer än en chans antar jag :)

Framtiden behöver inte vara huggen i sten för att du gör något som i dina ögon är drastiskt.

I övermorgon menar jag förstås, men det fixar du!

Jag klarade påsken ganska lätt men utsattes inte heller för några direkta utmaningar. Den största var i går kväll då jag hade påskmiddag hemma. Jag hade köpt (eller rättare sagt min man hade köpt) vin på flaskor och under middagen öppnade vi en i taget. Jag drack vatten, och det är absolut inte något stort/svårt i det sällskapet eftersom hälften inte dricker alkohol och de andra mycket måttligt. Bästa middagsgästerna för mig alltså. När gästerna gått hem var det ca 1/3 flaska vin kvar som frestade mig länge. Jag tror jag tittade på den ett par timmar innan jag gick ut i köket för att hälla ut den. När jag stog vid diskbänken hällde jag upp ca 1/2 dl i ett glas som jag drack upp långsamt, men samtidigt hällde jag ut resten. Jag kände smaken av det sura vinet och tänkte att "det är ju faktiskt inte särskilt gått ens och herregud vad försurad man måste bli av det här - jag vill inte va en surkärring"!!! Jag är övertygad om att jag hade druckit upp allt om jag inte hällt ut det dock! Vilket jävla sjukt beteende!!!! I alla fall har jag bestämt mig för att det lilla jag drack inte gills, så nu har jag klarat 5 dagar :-)

Låter underbart! I morgon när du vaknar utan huvudvärk och pigg har du klarat en hel vecka!!!

Borde jag kolla läget? Borde jag göra mig en förevändning att fråga om det eller det?
Ska jag skicka länken hit och ett inlägg som jag tyckte stämde så bra med hans situation osv osv.
Jag vet ju att allt det är mitt medberoende som försöker trixa med mig.
Här ska det inte trixas,åtminstone inte idag..
Idag ska jag ha en bra dag med fokus på mig själv och vad jag kan göra av denna vårdag då jag har massor av saker jag kan välja istället för ovanstående.
Basta!

Tack för era svar här. Jag har så dåligt samvete för allt jag ställer till med. Och detta dåliga samvete skapar ångest och då kommer jag inte i kontakt med mina innersta känslor. Jag vet inte längre vad jag vill, kan inte hitta det där "jävlar anamma" inom mig, längre. Vet nu att det närmar sig och att jag måste ta steget och flytta till stugan. Somnar med ångest och vaknar med ännu värre ångest. Allt är så skrämmande! Ska jag bli helt ensam i stugan!! Det är plötsligt så skrämmande, trots att jag i höstas såg framför mig att det skulle bli helt underbart. Jag vet inte vad jag känner, för ångesten har tagit över nu. Har jag börjat få känslor för min man, eller är det bara rädsla för det som är väldigt ovant. Tror att rädslan är obefogad, men nu är jag så orolig ändå för att kontakten med mina barn ska försämras. Jag har bara barnen som är nära släkt sedan. Trodde jag var så stark, men nu känner jag mig väldigt svag. Känner mig inte glad längre, vilket jag inte gjort på länge. Jag är som Zombie som bara går omkring och gör det viktigast på ren rutin och låter dagarna bara gå och längtar tills jag får sova. Men sova är också så svårt nu för tiden. Grubblar, grubblar och grubblar!
Tacksam att det här forumet ändå finns och jag kan skriva ner vad jag känner ibland.

Stort grattis! Och lycka till på morgondagens möte. Hoppas du träffar någon du klickar med och får förtroende för.

/L

Härligt jobbat. Gläds med dig.

... för att säga god morgon. Alltså:

God morgon, Blomman! :)

Klarade gårdagen trots att det var riktigt tufft. Även natten var lite tuff. Sitter nu här och försöker hitta nyckeln till varför jag inte tog det där glaset igår. Det var så fruktansvärt nära. Tror att morgondagens bokade möte hos öppenvården var lösningen. Jag kommer ändå behöva berätta att jag hade återfall förra veckan. Nu kan jag i alla fall också säga att jag klarade stora delar av påsken trots det kraftiga haveri som hände på skärtorsdagen. Känner mig faktiskt lite stolt mitt i detta kaos.

I dag vaknar jag och känner mig väldigt nöjd och glad. Det är det 6:e dagen utan alkohol. Inget ont i huvudet och ingen trötthet. Nu ska jag försöka att minnas varje dag hur mycket bättre jag mår av att avstå från vinet.Det har varit sköna dagar på landet, men i dag åker vi tillbaka till stan. Nu gäller det att jag fortsätter på den här vägen. När jag vill ta det där första glaset ska jag tänka på hur mycket bättre jag mår utan vinet. Är det värt att må dåligt av? Nu har jag faktiskt blivit så pass mogen att jag kan stå upp för mig själv och mitt eget välbefinnande.( Hoppas jag)

en och halv månad helt utan alkohol! Och påskhelgen har man åxå klarat av. Känner mig stark nu, hoppas känslan hänger sig kvar. Nu är det fler och fler som införstådda med att jag inte vill dricka så det börjar bli lättare .

Söndagen har avlöpt på fridfullt vis. Svärföräldrarna var här på middag - jag har väl aldrig umgåtts så mycket med dom under nån påsk som i år. Jag undrar om dom reflekterat över det. Hursomhelst hade vi det lättsamt och trivsamt under några timmar.

Påskhelgen är verkligen en farligt lång högtid för den som gärna firar. Skärtorsdag, långfredag, påskafton och så påskdagen. Fyra dagars drickande på raken och sen ska man försöka bli människa igen. Jag är tacksam över att inte behöva göra den resan i år. Tack, LenaNyman, för att du bjuder dig själv på detta. ♥

Tråkigt att läsa om hur du haft det med din mamma, förlåt glömde säga det!

Hur tusan klarar man det som barn nör ens förälder hamnar i ett missbruk?
Hur har du klarat det?

Jag har hittat till Al-anon i min hemstad och det hjälper!

Har precis kommit hem efter en ca 2 timmars promenad, själv m musik i lurarna :) men tomhetskänslan kommer ändå så fort jag kommer hem......

Jag har ingen aning om hur det egentligen går med hennes tillfrisknande el vad hon vill eller rättare sagt jobbar för tills hon är färdig på behandlingen!!
Hon har väldigt svårt att vara ärlig och det är något jag krävt av henne i hennes tillfrisknande, kan hon inte vara ärlig mot mig så blir hon tyvärr hemlös.....jag tänker inte finnas för henne om hon inte vill och jag har stöttat henne tillräckligt!

Ok, ett worst case scenario tänkande men det ör den bistra och hårda verkligheten hon kan få möta.

Tack för ditt svar ☺ Idag känns det bättre. Kram

Visste så klart att detta skulle bli tufft. Dag ett OK. Dag två svår. Nu dag tre är det riktigt jäkla tungt. Är så sjukt sugen på ett glas rött att det är det ända jag tänker på. Varit ute och gått. Tvättat bilen osv osv. Någon som har något tips? På tisdag hoppas jag få lite hjälp mot suget men det är långt dit...

bra liknelse.Även om jag tänker att vi nära anhöriga tar ett jättesjok av tyg och försöker täcka in alkoholisten med detta sjok.Sen springer vi runt runt vårt lilla tält och försöker nåla lappa och laga,allt vi bara kan.men lyckas vi? Njaa inget vidare.
Den som fortfarande vill dricka kan uppleva en "viss" kvävningskänsla av vår omsorg.Nej av med tältet och släng nålen och tråden och låt den som dricker föra den egna kampen.Vända trådarna mot oss själv och börja tråckla.Det är många blödande sår som behöver fixas.