Senaste kommentarerna i forumet

delningar om sig själv - i repris så att säga - har jag fått del av nästan sen han började på AA... Tänk att det är snart ett år sen. Just nu har han en period när han drömmer mycket och är stundvis lite låg. Jag minns, och vi talade lite om det, att så var det också för ett år sedan. Men då hade han inget AA och ingen öppenhet utåt.

Jag mår nu så bra, njuter av min ledighet och gör saker för min egen skull. Sånt jag mår bra av. Nu när jag städat har jag hittat många brev som mannen skrivit till mig - alla med uttryck för förtvivlan över svårigheter och stor kärlek. Alkoholens roll i våra svårigheter har nog ingen av oss riktigt kunnat förstå.

Igår hittade jag min "svarta bok" - i just den, som är medvetet svart, är den första noteringen 10.10.2008... dvs drygt två år för mitt uppbrott. Då skrev jag: När man har sjunkit till botten står man stadigt! Det kan vara så att sikten är fri - 360 gr. ... ... Om sikten är fri måste man välja väg. I "Svarta boken" finns också de verbala "giftigheter" som förekom... Tiden av kamp.. Löften och brutna löften. Strategier i katt-och-råtta-leken under tiden av smygande och snokande. Allt det finns.

Och tydligen måste det till det konkreta, faktiska uppbrottet och min insikt att jag inte kan göra nånting genom mitt sätt att vara... Så var det då.

Tack och lov att jag gick när jag gick... Men det är ett svårt beslut att fatta och man måste nog komma fram till det själv, det måste vara ett eget beslut som sitter i fötterna så att man står stadigt när det utmanas.

Det gjorde jag och jag är mig djupt tacksam för det!

så jag flänger runt mellan trådarna och försöker hålla er kvar. Som jag skrev hos NyMan, ni behövs här. Ni som lyckats en lång tid finna sättet att hantera alkohol på ett för er bra sätt. Men med ert uppvaknande kommer ju också en massa kloka, sunda tankar... Det är det som ger mig näring här på forum, NI ger mig näring och klokskaperna och funderingarna som kommer från er som inte är i a-dimma hjälper mig mycket. Så känner jag. Jag har egentligen också mera ett behov av livsforum i mitt liv nu. Har också kommit en bra bit på väg.

Jag förstår er... självklart. Man vill vidare, inte ständigt vara en nykter alkis.
Ett livsforum är jag FÖR!
Jag är på Facebook-sidan men sällan där.
Kanske ska försöka bli mer aktiv där om ett litet tag, men har haft svårt att komma in i det.

Det har varit så roligt att läsa om ditt liv, jag håller med NyMan om att det är en fantastisk resa du gjort och gör.

Hoppas vi hörs på Facebook Dompa, om du inte ändrar dig och stannar här!
Sanna dagar önskar jag dig...
Kram Tilde

För mig är forumet också mera som ett livsforum, precis som mt skriver. Jag tycker att när "förståndet" börjar ta plats då alkoholen åker ut, ja då kommer så många bra tankar och det är dem jag gärna läser här. För att dessa bra och sunda tankar ska komma fram så krävs ju att de som lyckas i sin nykterhet fortfarande skriver här. Så denna uppbrottsstämning gör mig lite ledsen.
Förstår er Dompa, NyMan och Santorini hur ni känner, jag blir också trött på "fyllegnabb-stilen" och pajkastning men väntar på att den ska självdö. Får den ingen näring så finns inget att kasta vidare.

Ni som lyckats ett bra tag redan behövs här också så länge ni själva får ut något av det... Ni är värdefulla. Men känns det jobbigt så ska man lämna.

Hoppas höra från dig NyMan och er andra.
Bildar ni ett Livsforum så hoppas jag ni tipsar, jag vill också vara med :)

Önskar er allt gott
Kramar från
Tilde

Fem månader och 12 dagar idag! I takt med att tankarna på alkoholen, och den inledande fascinationen över nyktra helger, har falnat så har jag varit här inne allt mer sällan. Tänkte bara skriva och säga att jag kör på! Hoppas att det går bra för er också!

Fortsätt din fantastiska resa! Ta hand om dig själv och de dina på samma tusenkonstnärsaktiga sätt som du har lärt dig till hitills! Jag tycker du är en riktig människa, min människa, och jag hoppas du fortsätter vara det! Kanske hörs vi någon annanstans, någon annan tid i något annat sammanhang? Fb? Kanske, vi får se.
Du har hjälpt mig se mig själv och att förstå lite mer av vem jag är. För det är jag evigt tacksam!

JÄTTE-TA-ANDAN-UR-KROPPEN-BJÖRNKRAMM!/NM

till dig NyMan! Ja, det är uppbrottsstämning här nu. Jag tror ändå att forumet kommer igen när den nya sidan kommer. Många fortsätter läsa och kommer tillbaka i nåt skede.

För mig har forumet länge varit mer ett livsforum och jag har personlig kontakt med några. Behovet av en plats för frågorna bakom fb-glansbilden finns definitivt.
Tack för din närvaro, det du delat och dina härliga sånger.
Allt gott, lev väl! / mt

och detsamma har jag nog gjort under en tid här. Märker att jag tycker jag vet vad allt handlar om och vad jag behöver ha koll på och lever ett aktivt och riktigt liv, nästan helt utan A i dagsläget. Är tillfreds med det och avståndet till han som desperat sökte alkoholens förrädiska och vilseledande effekter känns stort. Jag vill tacka alla mina vänner som har hjälpt till att göra tilltron till förändringen mycket starkare. Utan utbytet på forumet hade jag inte fått samma insikt lika snabbt. TACK!
Men men, forumet känns avgränsat och förändrat jämfört med när jag hittade in här. Delar Santorinis tankegång vad gäller "inavel". Sååå, här behöver nog rivas lite för att få ljus och rymd, så att andra kan skapa det forum som de behöver och som de vill ha.
Själv är jag, liksom Dompa, mer i fas med ett livsforum och ska väl försöka hitta det på nåt sätt. FB är ju alls inte samma sak som det vi, under en omvälvande och härlig tid härinne, har fått ta del av, men kanske det finns någon möjlighet att belysa livets förunderligheter och förgänglighet inom ramen för FB, vad vet jag?
Kommer att sakna många här, men tåget rullar vidare och vi bara måste åka med, så är det. KRAMAR! KRAMAR! KRAMAR!/NM

...stryptag, inte med händerna runt min hals, men mitt huvud tog han i sitt armveck och tryckte till genom att ta fatt med sin andra arm/handled. Ingen planerad handling men så var det. Ordet stryptag har jag själv inte använt eller tänkt.

Jag har inte provocerat, bara funnits. Denna helgen använde jag migav den kunskap och de råd jag fått. Jag pratade både giraffspråk, jag sa det inte är ok att hans dåliga mående går ut över mig....allt det där...ingen ilska eller provokation med maktinriktning.

Vi har en gemensam lägenhet, där bor han all tid, hans saker finns där och vi har några möbler som jag köpte och som jag ser som gemensamma. Lite kläder och annat men mitt bohag och mina huvudsakliga ägodelar finns i oasen. Mitt hus som är ett evighetsprojekt och varit i min ägo sen många år, nu slår jag samman granntomten med min och det blir dubbel storlek som kommer rymma gästhus, förråd och ett stort växthus. Det intresserar/ade mannen och var ett framtidsprojekt.
Vi har mest levt tillsamans i hans tidigare lägenhet och sen ett år i den gemensamma.

Jag är väl medveten om att jag är medberoende, det är därför jag varit på anhörigvecka. Tidigare läst och läser allt jag kommer över plus alanon sen anhörigveckan.

Mitt arbete ger mig mycket fokus, inom branschen och utom fr dem som har intresse. Han fascinerades av detta men har också ett gott renume. Däremot har inte jobben stått i kö, vilket han trodde, och jag. Ju djupare han sjunkit i missbruket desto mindre kommunikation har det blivit. Mina resor i samma mängd och det började anväbdas som hans slagord. "Att jag ska inte tro jag ör nåt" och mängder av annat tänkbart och tänkbart...från mina barns vader, min framgång till mina andetag.
Allt detta i mssbruket som var nära ta hans liv.
Därför lämnade jag inte, allt rämnade för honom och jag valde vara kvar tills han blev mottaglig för hjälp, men längst fram till sommaren.

Han har, i de goda stunderna, tackat och sagt vi ska klara detta, gemensamt.
Jag har sagt att jag lämnar direkt om han ber mig, inte i affekt eller i konflikt, utan tänkt igenom och pratar-inte skriker och hotar.

Han är en komplicerad person och samtalen md hans mamma har fått mig förstå mycket. Hon har sagttill mig att han inget hellre vill än vara med mig och att hon aldrig sett honom så lugn och säker som under våra år.
Jag har aödrig någonsin frågat ut henne om någonting. Hon har oftast kontaktat mig i oro och jag berättade om vad som hände när han blev uppsagd, vilket jag senare förstod han ljugit om för alla. Vet fortfarande inte om de vet han inte har jobbet kvar, de tror han är sjukskriven.

Nu har behandlingen startat och för första gången igår var jag tydlig i att markera. Enligt råd och kunskap. Jag har fått så mycket skit nu och fattade först i lördags att han blivit upprörd över mina ord till gården. Jag var den ende maken skickade formuläret till förutom sin son. Han vill inte ha med detta och göra.

Min markering slog slint fullständigt!

Jag är borta resten av våren, med ett undantag över en dag, plus eventuellt GiGs vårmöte.

Jag har gjort vad jag kan.
Jag är långt ifrån ekonomiskt oberoende men har bra jobb och god ekonomi.

Jag måste inte markera genom skilsmässa , jag tror han har stor problematik och är djupt deprimerad.
Helgen gör inte att jag måste ge upp något i mitt liv, om han inte tänker bråka. Jag är inte på någon som helst krigsstig.
Däremot fick jag nog och markerade och nu har jag facit.

Tack för alla hjälp...

Nu boarding och bort från lägenheten, den mörka där bara depression och disfunktion bor.
Oasen är frisk, var där en tur och såg hur arbetet framskridit, träffade ena sonen som visade semesterbilder, solbränd och glad.

Sjuk? Absolut, men 90% av mitt liv är jag omgiven av sunda vanor och människor. Tankarna omkring vårt förhållande är långt ifrån friskt men jag har hela tiden valt att fokusera på det goda. Det onda får man ju, generellt, utan att be om det i tankar,ordeller gärningar.
Tråkgt inte maken vill hänga på det friska, en dag kanske han vill om han inte väljer trampa vidare som tidigare. just detmed attbryta ovanor och "dåliga" mönster är det jag har haft som mitt mål, ett evigt mål. Att efter bästa förmåga tänka vidare, se förbi hinder, acceptera och förstå.

Kanske ska han tituleras ex? Vi får väl se...
Jag markerar aldrig mer mina ståndpunkter och mitt mående inför honom. Inte utan en tredje person involverad, och om det ska ske får det bli utifrån hans initiativ.
Jag ser en man som går samma väg som han gjort hela sitt liv, det som han ville ändra, framfört i ord till mig och med önskan om gemensam framtid.

Mitt liv rullar vidare.

Kramar

vi hörs nånstans - vi kommer att titta in här. Och - Fb kanske? Kram och så! /mt

- jag förstod inte att den blixtsnabba "kramen" du bad om var ett strypgrepp! Läser tillbaka nu och läser samma ord - och inser att det var så ... och är fortfarande konfunderad. För mig verkar det som om din man skickar ut tydliga signaler (min tolknng av vad jag läser) att "det är nog nu", att han fixar inte mer... Och du fortsätter att "vänta ut" honom, vänta på hans "sanna jag"? som finns djupt inkapslat där innanför skyddslagren efter de skador livet gett honom. Och att be om hans närhet.

Jag kan ha helt fel - men i mina tankar kommer ordet maktkamp... du vägrar släppa taget om honom. Jag minns inte i vems lägenhet ni är nu - men visst är det så att du har alternativet oasen? Och att du är ekonomiskt oberoende? Däremot inte han numera - fast var det inte så att han erbjudits nytt jobb, att han hade specialkunskaper? Eller blandar jag?

Jag är övertygad om din upprktiga vilja att finnas för honom och att se din del. Du skriver om hans maktmissbruk - men vet du, när jag läser tänker jag att du också utövar ett slags makt - på ett intellektuellt eller tankmässigt plan. I den stund man inte tänker låta en annan vinna har man ju låtit sig bli en del i en kamp.

Hoppas du inte blir sårad, jag menar absolut inget illa mot dig. Jag reder i de känslor jag får när jag läser vad du skriver - och då är ju jag själv men enda "verkliga" referenspunkt. Min innersta känsla säger: släpp karln fri innan ni förgör varandra!

Det är förstås så att du "ser" och förstår mer om/av honom är han gör själv - men du kan inte göra hans resa - den resa du tror att han ska göra. Då tänker jag tll den delen det handlar om kränkningar, förluster och annat. Beträffande alkoholen har jag slutat tro att den promillefria nykterheten är det som är segern. Den är en förutsättning och för min man var det en början. När jag läser... får jag bilden att du "betraktar" honom - och talar om vad du ser, att han är så sjuk. När han analyserar dig skriver du att du vet att du inte är sjuk - det är säkert sant men också inte... Vi medberoende är också sjuka, i våra tankemönster. Och du vet så väl att andra (även alkoholister och "störda" mänskor) ser mer och annat av oss än vi gör själva.

Det verkar också komplicerat det där med att terapeuterna i ett tänkt halvvägshus var hans f.d suparkompisar. Finns inget annat alternativ - om han vill ha det?

Jag får bilden att du hela tiden har alternativ, att du ser fram emot olika aktiviteter och jobb under våren. Att du gärna delar med honom.... Uppenbarligen vill/orkar han inte det nu.

Kan du inte släppa taget nu? Innan ni drivit och krigat varandra till... förgörelsens botten. Det är ingen värd. Ta vara på det goda du har att se fram emot och lev ditt liv. Du har sannerligen försökt och gjort vad du förmår. Och lite till, eller ganska mycket till. Är det inte nog nu?

Kram, önskar dig en fin arbetsvecka med många friska och goda mänskliga möten! / mt

tycker absolut INTE att du är dum !!!

Vad jag reagerade på är att det florerar ett rykte om att man "måste" få ta sig ett återfall efter behandling eller en tid i nykterhet för att förstå att man är alkis. Det är fel.

Med din beskrivning framgår det tydligt att han inte är färdig med alkoholen, han har inte nått sin botten. Hans drickande kommer att öka igen.

Försök göra dina val efter det så kommer du lättare fram till ett beslut om hur ditt liv ska se ut.

Kram !!

...just nu i kö till kvinnojouren men la på. Läste och funderade och märkte jag inte har så mycket att fråga om egentligen.
Svägerskan och jag pratade och då kom jag fram till samma. Kan inte göra mer än lämna det över till honom. Jag vet ju att han inte kommer ändra sig alls och det är inte min sak att försöka!
Jag tycker det är tråkigt...väldigt tråkigt

Hans ord har jag sorterat i och det är tydligt att han har analyserat mig, helt ok, men han glömmer att det är hans egen sanning och behöver inte vara sann.
Tråkigt tråkigt...

Nu några timmars sömn och sen tidigt flyg...

Angående att anmäla/inte anmäla så är det väldigt svårt att fatta ett sådant beslut när man är i chock eller när det just hänt. Förhoppningsvis får du lite klarhet hos bror din genom att berätta. Annars, ring kvinnofridslinjen eller någon kvinnojour och prata med dem. De kommer inte övertala dig till något men de kan bidra med erfarenhet, kunskap och fakta.

Jag tycker du ska strunta i att försöka se till att han får hjälp nu. Han vet ju redan vart han kan ringa om han behöver stöd, eller hur? Att han inte redan gjort det vid det här laget visar väl på att han inte är mottaglig för den hjälp som finns. Han fick säkert en massa verktyg under tiden på gården. Det är upp till honom att använda dem.

Just nu ska du bara ta hand om dig själv.

Att mg börjat dela med dig - frivilligt! Det är stort...men det ser och vet du ju.

Tack för dina rader hos mig. Betvivlar starkt att jag har de finaste ongarna ibland...men andra dagar tänker jag att så är det nog ;-). Kommer också att sakna våra dialoger. Jag kommer aldrig att sticka under stol med att jag ÄR svag för smarta människor. Du har lärt mig ganska mkt!

Sen ser jag pajkastningen och jag inser att jag gör rätt val. Två fel blir inte ett rätt tänker jag...där finns inga vinnare. Hoppas vi hörs! Fb kanske? Ngn gång? Kram och så. /R

...min bror nu.
De sitter uppe och väntar...goa härliga underbara...

Googlade fram nr markatta skrivit ner, tack vännen.
Villrådig hur jag skagöra....anmäla eller ej

Jaha, det känns snopet och ledset att du ger dig av. Förstår dock känslan allt för väl. Vi har väl gjort vårat. Visst behövs det apostlar för nykterheten men kanske var det inte du och jag som var kallade? Önskar dig allt gott...och by the way; Jag har alltid sett dig som en riktigt begåvad kvinna. Har aldrig tyckt att du pekat med hela handen. Sen tror jag att både du och Kalla har rätt. Här behövs det nytt kött. Vi är nog lite "inavlade". Eller bara vana med varandra och med vana försvinner ofta respekten...har jag tyckt mig märka.

Om du skulle smygläsa här så ska du veta att jag verkligen uppskattade dina inputs! Ha nu ett fint nyktert liv utan skam. Kram och Tack! /R

Lite struligt på forumet....äääääääää

Men härligt att höra av dig!
/A

Märkte jag blev rädd var gång någon gick i ytterdörren.

Googlade telnr..
Ringde bror, m högtalaren på, mannen steg in. Han ser så sjuk ut, hela ansiktet är förbytt.
Han hör vem jag pratar med, han har respekt för min bror. Hör hans ord om att jagmste höra av mig om nåt händer.
Maken är tyst o börjar bädda till sig i gästrummet. Jag säger han kan ligga i säbgen, jag åker till min bror.
Jag säger jag ser han är jättesjuk och behöver hjälp. Han kastar en tissot klocka mot mig, träffar inte men går sönder. Var en födelsedagspresent från mig, barnslig kommentar, men så är det.

Nu plocka ihop prylar och sover några timmar hos bror innan jag ska flyga mot ny jobbvecka.

Han behöver hjälp!
Vad han gör är att analysera mig i programmet, fått höra mycket. Vet ju jag inte är sjuk men han känner väl sig friskare...ha är de ensammaste människa somjag någonsin träffat. Nu boar han in sig exakt likadant i denna lägenheten men bara utan alkohol. Överallt annars har vi mått bra, han påstår de bara varit ett spel mot mig!!!!
Han sa något om att jag visste han var alkoholist...kanske han menar det är eubriken på allt??

Ojojoj, nu tar jag mina viktigaste prylar och lämnar den deprimerade.
Vet fortfarande inte var jag ska ringa för få detta dokumenterat någon stans. Ska jag lägga mig i? Ska jag se till ha får psykvård? Ska jag skita i vilket?
Ingen mer än jag vet hur sjuk han är! Alkisbwhandlingen kan inte hjälpa honom, där styr han med sin ibtellgens och är flr intellektuell...de får inte tag i problemet!

Men herregud, Sorgsen!

Ja, ring polisen. Eller ta dig därifrån. Ring någon som kan hämta dig.

Du. Lyssna på mig nu: det här är bortom alla gränser som vi ens har diskuterat hittills. Du måste därifrån. Nu.

Att stanna nu och bara vänta på att han kommer tillbaka, det är att låta alkoholen vinna. Du måste stå upp för dig själv och visa genom handling att det här var långt bortom vad du tolererar. Du skriver (bara för ett dygn sedan) "Om maken visar vilja till förändring hänger jag på, om inte kommer det visa sig. Jag skulle gissa snart."

Nu har du ditt svar. Han väljer en destruktiv linje, och du MÅSTE visa honom i handling (inte med ord, inte genom att försöka resonera med honom) att du inte ställer upp på detta.

Du. Ring polisen nu. Och sedan ringer du till någon som kan hämta dig. Nu.

/H.

läste nu några inlägg upp att han tagit strypgrepp på dig. Efter att han betett sig så och nu allt som hänt ikväll så blir jag orolig för dig. Ring polisen, om du inte vill/kan så ta dig till en trygg plats. Våld i nära relationer trappas nästan alltid upp om inte mannen själv söker hjälp för beteendet.

Du kan också ringa Kvinnofridslinjen och rådfråga: 020 50 50 50

Usch vad jobbigt. Ja du kan ringa polisen! Det är upp till dem att rubricera brottet, du behöver bara berätta vad som har hänt. Är du rädd för honom så tycker jag absolut att du ska göra det.
Ring någon du känner som kan vara med dig om du har möjlighet till det, eller om du kan ta dig iväg någonstans. Man ska inte behöva vara rädd i sitt eget hem!

1000 kramar!
Ta hand om dig

...och klädde på sig och gick ut!
Han slog inte me försökte tippa sängen, tog hårt i mig, skrek mig i ansiktet....och annat...
Han har varit go idag men menade att han bara varit det för ha lugnt.
Plötsigt vände han humöret när jag pratade och jag sa det inte är ok att han är otrevlig. Att hans illamående går ut över mig.
Han blev tokig och slänger ur sig allt elakt. Jag ber honom förklara sig, flera gånger och han blev totalt tokig och går ut!

Ska man ringa polis nu?

Han har sagt han älskar mig men varit lite kort. Han sa han kommer till mig på jobb. Jag har ingen anledning tro annat. Men han pratar mycket lite.
När vi äter berättar jagom min dag, han tycker jag ska va tyst eftersom vi äter o har tv på. Jag ler och säger man kan göra fler saker samtidigt.

Han gick och är hysteriskt aggressiv och allt är direkt riktat till och mot mig. Kulmen verkar varit då han sa han sett filmen tidigare, när den va mitt i, han setrött ut och jag frågar om han ärpå väg att somna, där vänder han till hysteri.
Han är inte här nu...men ska jag ringa polisen?
Jag sa jag omöjligt kan förstå efter allt gott, han menade allt han sagt var för att få lugn och han aldrig skulle komma till mig och allt fint vi haft bara varit ett spel mot andra. Att han aldrig mer kommer prata med mig.....

Snacka om dubbla personligheter!!!!
Han tyckte vi "pratade" nu. För nu kom ju allt fram...i en orkan av hysteri och farlig ilska!

Han är riktigt sjuk!

Vad tråkigt, Miss K.

Jag vet hur det känns. Och jag vet att det går att stanna kvar trots ett återfall, men ändå vara "sann" mot sig själv.

Känn efter i dig själv var dina gränser går. Du stannar om han dricker, men vad är det som inte är ok för dig? Vad är det som skall hända för att du skall känna att gränsen passeras?

Var rädd om dig. Kram!
/H.

Jag har varit bortrest över helgen, och kommer tillbaka till detta... vilken chock, Sorgsen!

Men det gör mig hoppfull att du verkar lugn och samlad mitt i all kalabalik.

Kram, jag tänker på dig.
/H.

Kram, vännen.

/H.