Senaste kommentarerna i forumet

med morgonkaffet... och njuter av stillheten. Katten och jag vill också ha vår nu...

Till dig lessenfrun kan jag berätta att ljusen brinner ännu alla kvällar - "för den som behöver" säger mullegubben. San Pio´s skal är sotigt men han ler lika milt och har inga synpunkter på den nya påven:)

Måtte den förnyade Alkoholhjälpen visa upp sig snart och måtte lugnet lägga sig över det som är.

/ mt

tråd (jag skrev i en annan till dig): om du har så godda erfarenheter och minnen av Al-anon så gå dit! Vi blir ju inte fria från medberoende (oss själva) för att vi lämnar en alkoholist, för din del T. Jag läser för övrigt 12 steg för hopplösa, en vecka i taget, och tycker om det. Finns iget Al-anon i min närhet. Kram, kram / mt

"jag är ..." inrymmer ju ingen insikt om att eller vad man bör göra åt det... Eller vilja att förändra sig. Lillablå - om du har så goda erfarenheter och minnen av Al-anon så gå dit! Vi blir ju inte fria från medberoende (oss själva) för att vi lämnar en alkoholist, för din del T. Kram, kram / mt

.

jag tror på dig lika mycket som du gör på mig! Hur lever livet med dig?
Nu har jag blivit av med gipset och kan tro på en framtid med en riktig arm, även om det kommer att ta lång tid innan den fungerar som den ska igen.
kramisar
Fenix

lågt att slänga människors förtroenden i ansiktet på dem när det blir en konflikt kan jag tycka. Det är därför jag reagerar stå starkt på att stämningen är förstörd, och nu fick jag tyvärr kvitto på efter den spydiga kommentaren om att dra upp strumpbyxorna. Att utlämna mig som jag gjort emellanåt på forumet är för att jag litar på att inte behöva äta upp det, utan jag vågar berätta saker för att jag känner att människor som är här för att hjälpa varandra inte missbrukar det förtroendet. Man avslöjar saker ungefär som man gör hos en psykolog eller läkare som har tystnadsplikt. Tyvärr hade jag fel. Får dra slutsatsen att nu filtrera noga vad jag kan lämna ut, och det bör kanske andra också tänka på i fortsättningen.
Har haft ett stort motstånd mot att gå tillbaka i tiden och radera inlägg, men när jag får tid ska jag nog göra en ordentlig genomgång på vad jag delat med mig om, och kanske värdera om det. Kanske också en nyttig resa för mig själv och se på vad jag hållit på med och vem jag var när jag började här och vem jag är idag. Känns som om det inte är en odelat trevlig uppgift. Men kanske till och med nödvändig. Och då kommer det ju något gott ut ur den här historien.
Fenix

Jaha,
här sitter jag och funderar på lekskolan där ute..
Att dom orkar.
När det finns så mycket fint att lägga sin energi på :)

Men vi är sannerligen olika vi människor.

Vill inte ha mer snö nu.
Lika fin som den är i December, lika "ful" är den nu.
Soool.. Vår... Kom hit!

...en kram. Tänker på dig.
Att säga orden, jag är alkoholist, betyder nödvändigtvis inte en vändning.
Jag höll på bli tokig på alla dörrar min make öppnade åt sig för att han hade "insikt".

Var rädd om dig!

Ville bara skicka en kram!
Nr ett, glöm inte det!!!
Stoooor kram!
/k

Åh.. Ibland längtar jag dit, ett par timmar i gemenskap, fast tid för mig själv, ovillkorligt och värme...
Men nu var det så längesen jag var där, att jag drar mig för att gå dit...
Kanske är det precis vad jag behöver nu när jag står här naken utan medicin?
Ta hand om dig Miss K, jag hoppas han fått mer insikt nu efter sitt återfall...
Stor kram!
/k

men hav förtröstan I´ll be back!
//A

.

.

NyMan, härligt att höra! :)

sommarklippning nu vilket inte var så smart kanske :-) Men den är avgjort lättkammad :-)

Var och en tar sina egna beslut och folk kommer och går, så är det även i det verkliga livet, framförallt i AA. En del kommer tillbaka efter ett tag, andra hittar andra vägar och en del kan man läsa om i tidningen när de inte orkar med livet längre. Vi är alla människor med våra fel och brister men i det långa loppet brukar det lösa sig till allas bästa.

Ta hand om er och tack för ditt inlägg Berra !

Kramar ♥♥♥

...de fina orden som innefattar allt det jag känner inför forumet också, hur jag hoppas att det skall vara!

Kram, A

Nu ljög du allt. Provocerad blev du. Men du har rätt i att det är vi två som skapat den dåliga stämningen och det ska vi sluta med. Och jag är bara förvånad då det tycks mig som du har ett frikort här och får säga precis vad som helst till folk. Men om någon säger något till dig så blir du arg först och sedan jätteledsen. Så jag är vill veta hur du fungerar. Lära känna dig. Veta varför du aldrig svarar på raka frågor? Se det som en komplimang. Så på frågan om jag vill ha debatt och pajkastning svarar jag bara debatt. Se där fick du ett rakt svar.

Kram Fia

.

"så dra upp strumpbyxorna nu och fortsätt med ditt". Vilken rännsten kommer du ifrån vill.sluta? Vad är det för språk? Vad är det för sätt att slänga folks förtroenden i deras ansikten? Varför blir du alltid så arg? Snart kommer väl ett förlåt med STORA BOKSTÄVER igen.

Fia

Tack för din omtanke och dina sanningar!
Försöker leva en dag i taget. Inte så mycket att tillägga just nu. Ska ta tag i Alanon igen, behöver det nog mer än jag tror.

Kram /K

var det jättelätt att "erkänna" att jag var alkis för min fru. Det gav mig en legitimitet att bli full då och då för jag var ju faktiskt alkis ! Det måste hon ju tänka på och inte skylla så mycket på stackars mig som var sjuk.

Jag har en väninna som inte har något kvar från sitt förra villa-liv med underbar man och son. Nu sover hon hos de som kan tillhandahålla sprit och betalar med det som en kvinna kan betala med. Det finns inte i hennes värld att detta kan bero på spriten, inte en chans. Och hon är väldigt snabb med att säga att "Jag är ju alkis så då blir det såhär" men att därifrån koppla ihop det med intaget av alkohol är steget såååå stort !! Det låter ju helsnurrigt men vi är inte så smarta när vi är aktiva vi alkisar. Att tekniskt förstå att jag är alkis men inte ta till mig det i hjärtat är just vad vi kallar för den längsta halvmetern som finns i världen.

När jag väl fick ner allt i hjärtat och kapitulerade och sökte hjälp, och faktiskt även tog emot den, då, först då, ramlade allt på plats och jag insåg att jag inte kunde fortsätta som förr. Och jag har haft nynyktra vänner som försökt dricka och som inte längre finns hos oss i detta livet. Och det tror jag alla är medvetna om att det kan gå så fast man inte vill erkänna det. Man vill ju så gärna.....

Sköt om dig, det är du värd !

Kram !!

.

...tack för du berättar.
Min make, hoppas han fortsätter vara min make, är också maxat destruktiv, han pratar generellt inte mycket, funderar mer. Jag kan bubbla som tusan om allt men är också en tänkande människa. Så när det kommer till viktiga saker är jag mycket sparsam med ord. Min "överflexibilitet" blir också irriterande, att jag utanför jobbet inte är inrutad i tid eller handling. Då behöver jag inte bestämma något alls. Så, ju sämre kontakt vi har ju veligare blir vår gemensamma tid. Frustrerande utveckling! När alkoholen blev uppenbar för mig blev det absolut inget utrymme över till någonting. Det har fått min person att uppfattas som velig och ointresserad. När vår gemensamma tid är begränsad kommer vi inte ner i djupet. Det djupet som för en relation till att hålla länge, där man ger och tar. Jag kan se allt det där men kan inget göra åt det. Inte när alkoholen tagit över och till slut handlade och liv eller död.

Jo, jag ser att han inte trivts i att jag kommer och går. Jag vet också att det var hela hans barndoms upplevelse. Hans trygghet, hans pappa, var hemma långa perioder för att sen försvinna under likalånga perioder. Så jobbade han. Det tog lika hårt i mannen vid varjeuppbrott. Därefter blev han insluten och pratade inte.

Jag vet allt detta, ser hur maken lider, han är jättedålig på uppbrott och vi båda mår absolut bäst i varandras sällskap.
Nu menade han det varit ett spel. Jag tror också det är så, över det sista året är jag inte alls förvånad över om det har blivit hans övertygelse. Det blev ju jättejobbigt med missbruket och jag som kom och gick. Till slut blev det jobbigt att jag överhuvudtaget fanns!

Precis som du tidigare beskrev det. Överge! För mig, som har vuxit upp med många människor runt mig, levt i någon form av generationsfamilj, även med mina barn tills skilsmässan. Alla hjälpte alla, med praktiska saker, mina föräldrar var inte öppna med att prata känslor men visade dem. Grälen och skratten i saliga blandningar.
Vi alla har utvecklats till enskilda individer, alla sköter sitt och vår kontakt är inte regelbunden. När vi ses blir det, såklart, mycket information över vad som hänt, i rubriker. Så, inför många har vi säkert "dålig"kontakt. Jag ser det inte alls så. Kontakten är ärlig och lojaliteten är fläckfri. Ordet " överge" finns inte!
Maken har inget av detta och har först gratulerat mig till att vi har det så. Senare har det vänts till skällsord, att vi bara pratar, utan substans. Så kan det säkert uppfattas men i "kriser" släpper vi allt vi har i händerna och hjälper med allt vi kan. Detta händer ju sällan, inga kriser under makens tid! Det är ju bara bra!

I missbruket har det mesta svartmålats och nu känner jag att jag är "orsaken" till det "dåliga" förllandet vi har. Jag har diagnosen "vuxet barn" för honom.
Han får analysera som han vill, jagkan inte stoppa det. Jag kan också förstå om andra inte kan föreställa sig levnadsformen vi har. Det har ifrågasätts och maken har ett otal gånger känt han måste försvara och senare gått över till att inte förklara och bara lämnat ämnet. I missbruket har detta naturligtvis blivit ytterligare en orsak till att dricka. Typ "ytterligare en fredag utan det där jävla myset" . När han sen varit längre eller kortare perioder på resor till olika länder där jag funnits har samma människor visat avund utan referensramar. De flesta drar likhetstecken mellan resa och semester. Väl ensam igen blir ensamheten än större liksom "friheten" att dricka.

Jag har ju levt så här i 20 år nu, vänjer mig aldrig vid att inte ha alla nära men lärt mig leva med det. Jag vet att kontakt behöver inte alls bara utvecklas genom fysisk närvaro. Jag har också fått en annan uppfattning om tid än tidigare. Vardag och helg finns inte och jag reagerar inte ens längre när människor frågar när jag har "semester". Jag svarar i augusti, om det är då jag har en lucka i kalendern.

Jag har full förståelse för att jag kan vara provocerande i många sammanhang, just för mina ramar är så vida och formliga, inte minst för maken som är i en djup kris. Jag finns i exakt samma kris. Skillnaden är att jag inte väljer svartmåla eller lämna. Lämnandet nu hoppas jag är tillfälligt, den tillfälligheten får ta den tid som behövs.
Jag vet att jag aldrig ger upp, tillfälligt oftare, men aldrig de långa loppen, många svackor blir det men jag är påfrestande envis. Även för mig själv ;)

Däremot överger jag aldrig! Det ligger inte i min natur! Mot allt! Maken älskar jag ju dessutom, inte det han gör eller säger. Helgen har jag tagit in men jättesvårt att inte förklara under rubriken "kris och destruktiv".
Det enda jag kan hoppas är att makens stolthet inte är större än att han vet att, när tiden är rätt finns jag här. För honom och oss!

Nu har jag övergett en svag. Jag ser min närvaro gör honom svagare, hur väl jag än vill, med eller utan ultimatumsord, gränssättande och förstånd eller det motsatta, så är jag provocerande för honom. Tråkigt och gör så ont. Smärtan i honom ser jag också, den är stor och kolsvart.
Får man hoppas att det intelligenta och intellektuella i honom försvagas? Den styrkan han har är hans svaghet nu......
Har jag rätt att önska den går sönder? Typ, blir överkörd och måste lappas ihop långsamt tillsammans med mycket finkänslig hantverkare/kirurg/terapeut?

Det ryktet du pratar om hade jag nog gått på. Har läst berättelser här om personer som prövat igen och då tycker att "det var inte så fantastiskt som jag trodde". Alt. att de förstår att det är lätt att åka dit igen.

Adde, du säger att han inte har nått sin botten. Jag vill inte tro på det, men du kan ha rätt. Men jag undrar då vad som kan vara värre än att bo på härbärge och att alla i hans närhet hade tagit avstånd från honom. Jag tror att han har lärt sig en hel del av sin resa neråt. Han säger att han är alkis (till mig iaf). Stolt över sina 6 veckor och börjar väl känna sig på säkra sidan. Ett helnyktert liv känns antagligen främmande. Han vet inte hur han ska leva så, har inte så många alternativ till aktiviteter. Önskar att han hade gått på återfallsprevention (som han sagt nej tillsv. åt) Det får väl komma när han är mogen för det? Kruxet är kanske att han då måste berätta på jobbet om han ska gå ifrån.
Det blev många "han". Ska försöka tänka på mig själv också.

Miss K

Nu gjorde du min dag, hade en konstig känsla i dag. Många lämnade och det började kännas öde här och lite ensamt. Så nu hoppas vi på vår och ett öppet forum med högt i tak och stort hjärta :-)