Senaste kommentarerna i forumet

Gå dit och ta den hjälp du kan få. Tro mig om du börjar tänka att du nog kan klara dig själv så kan återfallet vara nära. De är livsfarligt för en alkoholist att tänka så.

Jag har varit där och de är bra, snälla och hjälpsamma. Jag tror jag ska kontakta dem igen snart.

Gå dit!!

Även jag tog mig ett återfall (i slutet av förra veckan). Håller nu på att kämpa med abstinens och ångest. Det känns svårt och jobbigt.

Samma problem som du, tar mig återfall ibland. Tyvärr även efter långa perioder av nykterhet (flera månader). Även jag tränar mycket och lever sunt i nyktra perioder. Jag börjar dock tro att det kan trigga återfall pga att jag kör mig själv för hårt och till slut måste "fly" in i dimman.

Jag hoppas att jag lär mig läxan den gången, det är verkligen inte värt det.

Idag fick jag ett samtal från öppenvården. Ska börja gå på samtal där gällande alkoholen. Har ju hållt mig nykter länge nu men känner ändå att det vore bra med stöd för fortsatt nykterhet. Är det någon som har erfarenhet av liknande situation? Samtal hos terapeut för hålla nykterheten vid liv? Känner hur jag tänker "Nej men jag klarar mig själv, kanske inte behöver gå där...", samtidigt som jag vet att jag trillat tillbaka förut. Vad pratar man om på såna här samtal? Har ni upplevt att dessa samtal hjälpt er?

Kram till alla er på forumet!

kul att du är på banan igen. Ja vi är ju uppenbarligen envisa, eftersom vi ändå kommer tillbaks hit gång på gång. Och någon gång måste ju bli den där dagen då det tog slut och det riktiga livet började. Vi kanske äntligen är där nu! Ha de!

höra Lena. Ja jag och alkoholen är inte heller något bra par. Har inte lust att förstöra en enda dag till, har anmält mig till en internetbehandling via Karolinska, och vi börjar i dag eller i morgon. Ska bli spännande.
Vill inte dricka bort någon mer påsk, någon mer semester heller. Vill må bra på riktigt!
ha de!

Tack för ditt inägg. Då verkar vi ha ett likartat problem. Det är som "skov" som kommer med några månaders mellanrum för mig där det bara kryper i kroppen och jag bara måste ha en fylla. Jag super tills jag däckar och vaknar upp och mår så dåligt att jag måste ha en återställare. Och så håller det på några dagar tills jag inte orkar mer. Sen blir det till att avgifta sig själv under ett antal dagar vilket är snudd på outhärdligt.

Jag vill aldrig ha det så här igen. Nu har jag precis varit på ett AA-möte vilket kändes bra men är nu åter hemma med min ångest.

Himla bra idag på samtalet, inser ju mer och mer att jag har ju haft alkoholproblem ( helgen ) sen 20 årsåldern dvs ca 20 år!!! Jaja bara bita ihop och undvika att hamna där igen. Ska låna boken kidnappad hjärna i veckan där det tas upp om belöningssystemet. Menmen ej att förglömma, 1 mån fri från alkohol och koffein igår.. Yeeeejjj till mig:)

Och tack Cleaver, steglitsan, Muris och Stingo för era avtryck.

Ja, som sagt var är det nu dags igen. Jag får det bevisat för mig om och om igen att vi inte är vidare kompatibla, alkoholen och jag. Snart är sommaren på intågande och jag har ingen lust att supa bort en semester till. Det är så bedrövligt och inskränkt och icke livsbejakande. Torftigt.

Fastnade för din senaste kommentar. Att inte veta i sin förtvivlan vad man ska ta sig till. Att känna sig lika mycket värd som en vägglus. Att se framtiden an med inte ett uns av tro eller hopp.

Jag vet inte vilket kontaktnät du har, om du har någon någonstans du kan säga som det är till och ta hjälp av. Ibland har man inte det. Så om du vill kan du och jag vara varandras bollplank under påsk. Jag har ett fint stöd i min sambo, som inte tänker dricka nu under påsk helt enkelt för att underlätta för mig att vara nykter. Jag önskar att du också hade det så. Så jag tänker göra som så här (om du vill): Varje gång du skriver något från och med torsdag kommer jag att svara dig. Så fort jag bara kan. Vi kan se det som ett litet experiment, Blomman. Vad säger du?

:)

/Lena

så vill man ofta att någon härinne ska ha varit med om just samma sak och ge en hopp.
Hopp om att ett liv tillsammans ska vara möjligt och att det inte ska innehålla alkohol och annat trist.
Att det går att nå en som dricker för mycket och förmå denne någon att inse problemet och sluta dricka.Sanningen är sällan så enkel och vägen dit om den ens når dit är lång och snårig.Bara du kan ta ställning till om han är värd att vänta på.Om du har tålamodet att vänta.Om din kärlek är så stark att du tror på detta trots att dina barn och du bitvis far illa.
Men att vara härinne och skriva härinne och titta runt på andras resor från insikt i att man är hjälplös och olycklig till att ta små beslut om framtiden hjälper stort.
Sakta men säkert brukar insikter ploppa ned i huvudet på en och man börjar sakta förändra stora eller små saker som gör förändringar till det bättre.
Lycka till.

Det är oxå så att ibland går det jättebra, jag kan stanna vid nån öl å jag känner mig så duktig .. Sen rätt var det är går det åt helvete. Hade bestämt att inte dricka starksprit för tänkte att det var den i kombination med ssri som gjorde det. Å så länge jag håller mig till öl får jag inga minnesluckor . Problemet är att när jag druckit några öl får jag bara för mig att jag ska ha en shot å sen blir det fler tills det blir svart

Så sa läkaren till mig med. Tyckte därför det var okej. Men ja helt sanslösa grejjer händer som man minns noll av. I fredags hade jag dessutom blivit argessiv å bankat, gråtit och skrikit vilket jag har noll minne av, å aggressiv brukar jag sällan bli när jag dricker

Hej Jeanette83
Välkommen till forumet. Vad bra att du hittat hit. Du beskriver din situation som att du står i ett vägskäl, stanna i relationen eller gå. Du vill ge ditt barn en nykter uppväxt och vara en trygg förälder. Kanske kan du av andras berättelser här komma närmare ditt eget beslut samtidigt som andra kan vara hjälpta av dina tankar och eventuella val. För vissa kan det finnas ytterligare vägar att gå, exempelvis att vara särbos. Du håller just nu på att formulera vad du vill ha i en nära relation och i ett delat föräldraskap. Att inför sig själv och andra tydliggöra sina gränser för vad som är ok är ett viktigt steg. Fortsätt gärna skriv.
Li-Lo
Alkoholhjälpem

Välkommen hit! Bra första steg! Här kan du läsa mycket, och skriva av dig om du känner för det. Inget är för tokigt, eller "fel" att skriva. Vi har alla våra historier - och den gemensamma nämnaren är ju att vi, eller någon vi står nära, har problem med alkohol. Jag har egen erfarenhet av ssri - för 14 år sedan. Känner igen mig i vad du skriver - helt sanslösa saker "hände" på fyllan. Jag skulle starkt rekommendera att du verkligen försöker att dra ner på drickandet så länge du äter dessa - och senare också naturligtvis:-). Tyvärr så kan ssri ta bort en del av fylleångesten - som annars kanske skulle ha verkat som en varningsklocka. Min läkare sa att: Ja, du kan dricka när du äter dessa. Han menade självklart något/några glas - och inte rena jättefyllor. Jag tolkade det naturligtvis som jag ville, och festade på......-läkaren hade ju givit "ok". Skev logik - eller hur! Jag vet.

Om du börjar skriva här så är det ibland skönt/bra att gå tillbaks i sin egen tråd och läsa vad man har skrivit eller känt vid ett visst tillfälle. Det kan ha en viss läkande kraft. Lycka till på din nya väg - du har tagit ett bra första steg att logga in här. Jag tror på dig. Kämpa på!

I laga ordning så markerar jag i min alkoholapp....gröna dagar och röda dagar.....det står där rött på grönt.....svart på vitt....hur mycket och ofta jag drycker......jag är trots allt ärlig mot mig själv när jag markerar i appen.

Mars har 31 dag. Nu är dag 30. Totalt endast 8 dagar gröna......senaste gröna dagen var för 12 dagar sen. Jag har fan druckit någon alkohol i 12 dagar i sträck. Jag drycker mig oftast lätt berusad aldrig kraftigt berusad. Oftast blir det 3/4 delar av en flaska vitt. Rött drycker jag inte. Sen ibland lite starkt också. Har jag inget vin så drycker jag ett par öl....klarar inte av mer men fixar berusningen med starkt.

Jag har ont på högersidan under revbenen......gissar att det är ömmande lever. Minnst 6 veckor tar det för levern att rena sig.

I dag kommer barnen......hoppas på grön dag idag.

Nästa helg är det påsk.....barnen åker igen på fredag......rädd att det blir skit då igen om jag nu lyckas hålla dagarna tills dess gröna.

Jag vill inte drycka som jag gör och jag vet att det är bara flykt och bedövning att drycka skiten.

Känner mig så hopplös och förtvivlad :-(

Ny vecka - och inte en droppe alkohol på 10 dagar. Det känns skönt! En lätt ångest sitter dock kvar i magen, men jag vet inte om den beror på det sista fylleracet, eller min frustration över en nära anhörig som har blivit sjuk? Spelar egentligen ingen roll - oavsett så har jag ju fattat, hoppas jag, att proplemlösning/ventilering i ensamhet, med alkohol, inte på något sätt gynnar mig och mitt förhållningssätt. Det BARA raserar och tar fysisk och mental styrka ifrån mig. Har jag lärt mig det nu?

Känner lite olust att vistas ute bland folk - eller att gå till jobbet i morgon efter ett antal veckor. (Har haft semester, samt plockat ut en del komp.). Tror jag skrivit det tidigare, men det känns ibland som att folk kan se på mig att jag för drygt en vecka sedan har suttit här hemma och skakat, svettats och med kraftig ångest. Känns som att de kan se att jag suttit och skakat på beroendeakuten och väntat på att promillen skulle gå ner så att jag kunde få ett par lugnande! Jag vet att de inte kan se - men efter en sådan "period" så känner jag mig så genomskinlig. Livet utanför har ju pågått som vanligt - och alla har sina problem. Försöker se det hela lite utifrån/uppifrån - och inse att självcentreringen är en del av "den stora bilden". Mitt problem - ingen annans. Vill tillbaka till jobbet, och jobba ett par dagar - då brukar känslan försvinna. Man inser snabbt att de flesta inte ens tänkt på att man har varit borta. Det känns bra!

Jag fortsätter skriva, är hemma och tiden går så långsamt, Ett dygn sedan jag tog sista drinken. Har tagit en Antabus för att omöjliggöra att jag tar en drink när ångesten blir för stor. Försöker dricka vatten och te, äta frukt och yogurt. Har dock ingen vidare aptit så jag får äta lite i taget.

Jag är så trött och skulle så gärna vilja sova lite, men jag kommer inte till ro. Efter en kort stund mot kudden rycker jag till igen av en ångestattack.

Jag är otroligt arg, ledsen och besviken på mig själv. Jag har inte gett upp men hoppas att det kommer kännas lite bättre snart. Så här kan man inte leva, det är inte mänskligt.

Hoppas att du klarar återställningen bra - det är inte roligt de första dagarna....Jag är lite som du - får också sådana där ryck/återfall 3-4 ggr per år då jag dricker okontrollerat i 4-6 dagar. Får abstinens när jag lägger av - och har ett helvete i några dagar/upp till en vecka. Varför? Jag vill inte göra det igen. Vill inte..... Men det kanske kommer?! Jag skall försöka att skriva/läsa här med jämna mellanrum - känner att det kanske kan hjälpa de gånger man känner att ett "race" är på gång. Mellan dessa perioder så dricker jag mycket måttligt, ibland inte alls. Man blir inte klok på sig själv, eller hur?

Jag önskar dig det bästa - och oss båda att kanske ha styrkan att stå emot nästa gång det verkar bära av in i alkodimman......

Oj oj nej nej......jag har inte kommit längre än att jag insett att jag har problem som jag måste få stopp på. Alldeles för få nyktra dagar här. Senast höll jag som längst upp i 10 dagar.....då mådde jag bra. Sen har det bara blivit några dagar hitt och ditt.

Under dessa 10 dagar så berättade jag att jag skulle ha paus och tja.....vad ska jag säga.....släktingar som kom med kommentarer och de sa sen att det skulle bara vara skämt.....suck jag förklarade att sånna skämt inte är så uppskattade när man har problem.

Ja det finns en och annan i släkten som druckit/drycker osunt.
Jag tycker sambon ligger i riskzonen. Han drycker också varje dag. 1 öl eller två och 3 och kanske nån stark droppe också. Ibland drycker han bara lätt/mellan/folköl. När jag inte drack dessa 10 dagar på sträck så var hans bild på stöd för mig att bara dricka max 3,5 % öl. Han tycker inte det räknas som alkohol.

Vi har väldigt mycket vin och sprit och öl runt om oss. Hos oss själva. Många middagar och fester. Alltid nått tillfälle till "god" dricka i gott sällskap. Jag tappade helt orken när jag föll efter dessa 10 dagar.....orkade inte med bemötandet jag fick. Vet inte hur jag ska komma vidare. Det enda som känns bra just nu är att jag läser och skriver här i hopp om att min dag kommer.

Kram

Gick och la mig tidigt igår. Sov såklart halvdåligt och ångesten väckte mig med jämna mellanrum. Känner mig fortfarande trött och initiativlös.

Framförallt känner jag rädsla. Jag är rädd för nya återfall, att jag tar dem förr eller senare. Rädd att jag kommer förlora allt, min familj, min hälsa, mitt liv.

Jag vill bara känna mig normal igen. Fattar inte varför jag tog det där återfallet. Så sjukt beteende, jag vet ju hur det slutar.

Först och främst - grattis till att du hällde ut vinet! Sedan har jag också märkt det där med tiden! Innan jag slutade hade jag ingen aning om att det gick så mycket tid till drickande, men nu märker jag att det är som att dygnet fått flera timmar till! Det är jätteskönt.

Kramar o styrka till dig!

M

Hej,

Precis som er andra drack jag för mycket när jag väl började. Har en mamma som gör samma sak så det ligger väl i släkten. Jag är en 26 år gammal tjej och har druckit rätt häftigt under tio år. Var alltid en av de som festade hårdast och blev fullast.Studier, utlandsstudier, utlandsjobb m.m gav bra chanser till att gå på fester. Fick alltid minnesluckor och däckade helt enkelt på slutet varje gång jag hade druckit. Jag kunde ibland behärska mig och ta två öl men jag kände ett inre begär som skrek att jag skulle dricka mer och jag tappade fokus på allt omkring mig, behovet att få mer dränkte glädjen av att umgås med människor. När jag fick fast jobb började jag dricka mer sällan men konsekvenserna av varenda festkväll bestod. Jag mådde psykiskt dåligt av det jag hade gjort och var bakis i flera dagar. Det slutade med att jag hamnade på sjukhus efter att ha blivit medvetslös i en taxi på väg hem från en after work!! Efter ett samtal med min chefs chef om mitt beteende och hennes rekommendation att sluta med alkohol så var valet ganska självklart, även om det var ett extremt stort beslut att ta. Jag beslöt mig för att sluta dricka efter nyår eftersom jag hade en resa inplanerad. Samma sak hände igen, Fullt ös medvetslös, sjukhus. Sedan 1:a januari har jag inte druckit en droppe, jag har druckit alkoholfritt vin när de andra druckit och det har fungerat jättebra. Jag kan fortfarande inte förstå att jag aldrig mer ska dricka och jag drömmer mardrömmar om att jag dricker igen, men jag mår bättre än på flera år.

Mitt inlägg kanske verkar random, men just idag kände jag lite tveksamhet kring mitt beslut att sluta med alkohol. Efter att ha läst alla era kommentarer känns mitt beslut klarare! Tack för att ni delar med er.

Undrar bara lite hur det går för dig? Hoppas allt är bra.//mod60

Och för mig var det ovärderligt att läsa om hur du lyckats men också för att du kanske i andras ögon inte var så illa ute. Det tror jag många tänker om mig också, jag tar aldrig återställare, jag dricker inte på dagtid, inte ens på semestern, jag dricker inte bland folk, jag "gör aldrig bort mig" men baksidan av just ensamdrickandet är ju att det gör en precis det, ensam, man blir osocial. Drar sig undan, är hellre själv. Jag kan inte dricka så mycket som jag vill bland folk så alltså är jag ensam hemma istället. Klart att drickandet så blivit ett rejält problem. Plus alla dessa morgnar när jag vaknar med total ångest och knappt vågar titta vad jag skickat iväg för sms eller gjort för märkliga statusuppdateringar på facebook. Nyligen var jag och hälsade på ett av mina barn som just nu bor i USA och gång på gång skyllde jag på jetlag för att få åka hem till mitt hotell och dricka, jag hatade verkligen mig själv då.