Senaste kommentarerna i forumet

vill bara understryka allt som markatta skriver. Gå tillbaka och läs i din tråd så tror jag att du ser själv att det är ingen bra väg att han dricker nånting med alkohol överhuvudtaget. Tyvärr är en månads nykterhet kort tid för en missbrukare och det är kanske just idag han står inför en utmaning - och det är hans ansvar hur han möter den.
Fortsätt skriva och fortsätt gå till Al-anon. Styrkekramar / mt

drabbar alla. Själv skulle jag inte alls uppskatta att en främmande kommer och kramar om mig. Jag tror inte det hade något med dig att göra, att du skulle "utstråla" något. Lika lite som den som blir utsatt för en blottare "utstrålar" något speciellt. Klanka inte ner på dig själv för att andra inte har något socialt hyfs. Det får stå för dem.

Själv tycker jag att jag alltid varit en "skummismagnet" utan att vara alkoholist men jag tror ändå att alla upplever udda möten i vardagen då och då.

Lycka till på intervjun!

Det är inte schysst av honom att fråga dig om det är ok att han ska dricka. Du har väl redan uttryckt att det inte känns bra för dig att han dricker. Att han nu lägger det ansvaret på dig tycker jag visar på att han inte respekterar vad du tidigare har sagt och heller inte accepterat att han har ett problem med alkoholen.

Vad är det du vill få överstökat? Vad skulle hända efteråt om det "gick bra" att dricka? Betyder inte det då att det är fritt fram för honom att dricka? Även om inget skulle hända, spåra ur den kvällen så tänker jag att din oro för att han ska börja bete sig illa mot dig kommer att öka igen.

Min ex-sambo försökte också många gånger att visa mig att han visst klarade av att dricka "normalt". Och ja, det klarade han av att göra, ett tag. Sedan kom någon dunderfylla igen med efterföljande bråk och ånger, lugn period, för att sedan trappas upp igen. Det finns ju olika former av alkoholproblematik. Tänker på min egen alkis som inte drack varje dag, aldrig eller sällan på dagtid, aldrig på jobbet, inte fick några fysiska abstinenssymptom. Det gjorde det väldigt svårt för mig att dels nå fram till honom att jag tyckte att han hade ett problem med alkoholen och att det påverkade mig, och att stå fast vid mitt beslut om att jag inte ville ha något med honom att göra då, just för att han ibland kunde dricka "normalt". Vanliga alkoholkonsumenter hamnar inte i fyllecell. Även om det händer "bara" några/någon gång per år så räcker det för att man som närstående ska vara orolig varje gång det dricks. Dessutom har ju din sambo behandlat dig som skit då han druckit.

Du skriver; "Är så jäkla rädd bara". Lyssna till det! I en relation ska man inte behöva känna så.

Jag kan också förstå om du själv saknar att kunna ta ett glas vin med honom. Jag saknar det ibland. Även om jag drack vin högst en gång i månaden så måste jag erkänna att jag tyckt det varit lite besvärligt att inte "få" dricka. Men jag har ändå valt att inte dricka när jag är med honom för jag vill ju också signalera att det faktisk går att ha roligt och mysigt utan alkohol. Och det går.

Kramar!

Jag har stuckit huvudet i sanden ett tag, men nu kommer saker upp till ytan. Positiv energi finns, men vi har inte riktigt klargjort var vi står. Tack förresten lillablå för dina rader. Har upptäckt nu att fredagar är känsliga dagar för min sambo. På jobbet snackas det om vad man ska göra i helgen osv. Fredagsmys är starkt förknippat med vin (inte alkoholfritt), tycker han.

Han vill prova att dela en flaska i kväll... Han frågar så snällt och har gjort det innan också. Det är antagligen så att han inte vill ha ansvaret själv, går det mindre bra kan han alltid säga att jag sagt ja. Drömmen om ett kontrollerat drickande finns där fortfarande. Förra gången han frågade sa jag att det inte skulle kännas bra för mig, och han lät bli.

Är det inte så att han måste pröva att dricka någon gång för att säkert veta hur han reagerar? Kanske lika bra att ha det överstökat?? Är så jäkla rädd bara. Han vill också sluta med antidepmedicinerna.

Hjälp, vad ska jag göra? /K

och veckan har varit som de flesta veckor numera, livet rullar på och vi har det lugnt och gott. Utmaningar saknar vi inte - vi fick en otrevlig överraskning i värmesystemet (i denna nattkyla dessutom) och han mådde jättedåligt - men vi delar det vi möter. Han har alltid tagit ansvar för sådant men ... ja, han har burit och dränkt problem på egen hand. Så tror jag.

Jag följer mina medsystrar Sorgsen och flygcert och hoppas Framtidsdrömmar följer sitt spår framåt. Att följa dem ger bakåtförståelse för mina egna erfarenheter både av tiden i missbruk och av uppbrottet och det först tunga halvåret. Jag vet inte om jag tyckte det var så tungt då men ovissheten fanns kvar.

Stor värme känner jag av att dela med dem som vet från insidan vad medberoende innebär.

Jag vårstädar skåp och lådor och igår mötte jag en salongsberusad Mulleman på ett foto från en nyårsafton. Möjligen tyckte jag faktiskt det var roligt då... nu blev jag äcklad av anblicken - inom loppet av en tusendels sekund kände jag avsmaken inom mig. Jag är så innerligt tacksam för att han vände väg, att han finns kvar och att vi får dela livet just nu.

Idag i min radio http://www.youtube.com/watch?v=4GymElKG_Pw (Ja, det är Sven Wollter - gärna skulle jag veta vems den kvinnliga rösten på slutet är)

Huka er ungdomar:) Det här är passion (fast utan konjak för vår del:)

Lev väl i helgen! / mt

Underligt möte som jag måste teckna ner. Imorse blev jag uppraggad av en man. Skönt för självkänslan kan man ju tro men inte alls. Var ute på en slags powerwalk och på väg hem. En man springer fram till mig nära porten och kramar om. Men känner jag dig? Jag känner igen dig svarar han. Sen frågar han om jag vill följa med honom hem och dricka vin! Före 11 på förmiddagen! Utstrålar jag verkligen så mycket alkoholist? Helt knäckt just nu. Är detta normalt? Fick även hans namn Anders Halldén. Känner mig mindre än en muslort. Inbillar mig att detta inte händer vanligt folk.

Fia

..ödmjukt för dina eftertänksamma ord.
Det är så lätt att hamna i de direkta händelserna för mig och svårt hitta de där övergripande uttryckssättet. Just för att jag står mitt i.
Min historia är lättare att greppa i rubriker eftersom det har blivit just historia.
Det jag får av dig, mulletant, är som en skänk från ovan. Du hjäler mig samla ihop och lämna bort detaljerna. Tusen ödmjuka tack...

Jag vet inte hur många gånger jag börjat prata med maken under våra år men inte en gång har det avslutats med ett förstående. Däremot har ag fått mina ord kastade i ansiktet vid senare tillfällen. Sista försöket som bara var välmening och positivt, kravlöst, bemöttes med att han väbde ryggen till och fnös att det där har du sagt innan.

Därför har jag känt att en tredje person måste finnas med, tillsammans med andra är han ju snäll och trevlig. Med en terapeut som finns knuten till behandlingshemmet kan han inte smita undan.
Någon tredje person finns inte med idag, tyvärr, men jag ber en stilla bön om att det blir en fortsättning och att denna dagen bara blir en bra fortsättning på "den gyllene halvmetern" ;)

Kramar

Grattis till din fortsatta nykterhet! Din beskrivning av tiden hets och stress känns igen av många. Jag har mött många som gått i väggen, de flesta återhämtar sig. Det som jag sett är en kvarstående stresskänslighet som man måste lära sig känna igen och hantera. En av mina vänner säger att hon är allergisk för stress - och då handlar det om att välja bort också sånt som kan vara roligt ... det får inte bli för mycket.

Kanske LCHQ är något för dig http://mabra.com/lchq-sa-funkar-den-nya-lchf-dieten/
http://bloggar.aftonbladet.se/trendotraning/2012/02/lchq-basta-tranings…

Jag gillar Sanna Ehdin http://www.ehdin.com/?navid=171&sub=4

Lycka till i fortsättningen, ta hand om dig! / mt

Ledsen, och lite allmänt känslokaos just nu.

Är en person som har ganska svårt för att stå upp för mig själv. För osäker och konflikträdd tyvärr.

Har varit många diskussioner på jobbet senaste tiden. Effektivare, mera arbetsuppgifter ännu effektivare.. Vore ju liksom trevligt att höra något positivt ibland också då det också borde finnas bra saker att ta upp också någon gång.

Var nära ett par dagar förra veckan att jag skulle ha tagit vägen förbi bolaget på vägen hem. Lyckades ändå undvika det som tur är. Antar att det är det jag gjort tidigare druckit och tyckt synd om mig själv. Tragiskt.

Skulle vara så skönt med lite ledigt nu med mera fokus på roliga saker! Har inte riktigt orken med det nu, känns som jobbet tar för mycket energi.

Blev dagens gnäll här nu… =) Undrar bara lite ifall det finns andra som varit sjukskrivna för utbrändhet tidigare, har ni blivit helt återställda?

Måste ta mig ur detta nu.. Någon typ av förändring måste jag ta mig till annars kommer jag bara att bli en riktigt sur och grinig tant. :P

Tack flygcert för lyckönskningarna!:)

MB Sockret tror jag absolut är en stor bov och det försöker jag undvika så gott det går (lyckas tyvärr inte alltid...:) Hört mycket gott om LCHF men tror att jag är lite för lat för att kunna följa det helt under längre tid. Kanske GI-kost skulle passa mig bättre. Men intressant med forskningen kring det!

ska man inte förakta - mycket kan man förstå och avslöja inom sig själv som betingade reflexer. Till exempel att man ska passa sig för gröna skylten och även helg- fritids- och festsug. Jag som inte är alkoholist men beslöt att sluta dricka saknade vinglaset när jag lagade lördags- och söndagsmiddag just för att det fanns den där inre sammankopplingen festligt=vin. Åtta veckor tar det att bli fri från en vana sägs det också. Omprogrammering. MEN vi mänskor har ett medvetande, vi har en fri vilja och möjlighet att göra val. Adde har beskrivit hur han lade om hela sitt livsmönster.

Den nya kaninboken ska jag absolut köpa och testa - låter intressant.

till det som nästan känns som dagen D... Härligt att du kan se skrattrynkorna - den här erfarenheten kommer också att lämna några spår som du kan betrakta i efterhand... då när du vet hur det blev...
Härligt också med jobbet som du tydligen orkar hålla som en frizon - även det känner jag igen. Ta på sig yrkesjaget och fungera. För mig har det varit ett skydd som också haft ett pris.

Din text om vad som ställer till de i hans kamp att "bara hålla sig nykter" och hur konflikter kan leda till återfall... hmmm - det luktar hot och överläggande av ansvar i mina öron. Just det där, hur han låter sitt (Obs - att han låter sitt...) illabefinnande gå ut över dig tänker jag att du ska ta fasta på. Precis som Lelas skriver och som jag läste på den där tavlan så ger hans illabefinnande inte honom rätt att plåga dig. Och det gör han uppenbarligen; med gliringar, tystnad, flinande, fnysande och att allt lämnas öppet som ett oläkt sår. Just i det att vi uthärdar och ursäktar sånt förgiftande beteende för att "han" i första steget är full och därefter i torrfylla, vita knogar... och jag kan fylla på med skuldkänslor, skam, ångest, sömnlöshet.... det är vårt medberoende i ett nötskal. Jag tror att både du och jag i det har kunskap som kan vara en rikedom men också en fälla.

Jag tänker på dig idag! Tusen styrkekramar strömmar oavbrutet genom luftlagren till dig! / mt

...nu har jag komprimerat ner mina ord/önskningar på papper, lagom stort att ha i plånboken.
Gud, så ledsen jag är, och imorgon ska jag jobba förmiddag och eftermiddag...påsarna under ögonen är säckar nu!
Senaste månaderna har gett mig lite grågrönblå ringar under ögonen, det har jag aldrig haft tidigare...skrattrynkorna runt ögonen har däremot rätt vinklar fortfarande.
Finns alltid något positivt i allt elände ;)
Så tacksam jag har ett jobb fullt av energi, utveckling, framåtanda, känslor, skratt, gråt, kramar, sammanhållning, utmaning, kritik, uppmuntran, diskussion, initiativ, nytänk, engagemang... ren terapi...

Nattkramar...blir blöt handduk över ögonen innan sömn

Vad glad jag blir att de är bra på jobbet, ta väl hand om dig. Många kramar Kalla

...och än en gång känner jag igen mitt ex i din sambo. I början av vår separation sa han just så "att jag kommer ångra mig", det sa han samtidigt som han börjat inleda ett annat förhållande?!
Den sista anmälan han gjorde handlade om att jag var olämplig förälder, då var yngsta över 13 år och han hade inte haft något av barnen hos sig alls. Olämpligheten skulle bero på att han, tillsammans med sin sambo, diagnostiserat mig. Detta utan att ha någon kontakt med mig utöver de gånger vi sågs i rättsal. Detta upprörde min advokat så mycket, han var annars kolugn, att han tyckte jag skulle anmäla för förtal. Det gjorde jag inte och i efterhand var det rätt, det förblev den sista sucken!

Vill säga, igen, att någon gång blir det bättre. Sen blir det bättre! Det är en klen tröst, jag vet, men tiden hjälper!

Samma sak säger jag till mig själv ikväll...det kommer bli annorlunda nästa vecka för mig. Hur vet jag inte nu, men annorlunda blir det...

Var rädd om dig och räkna till 20 nästa gång han börjar tugga, kan det hjälpa?
Sms...har de innehåll du måste svara på? Samma med email?

Jag gick aldrig in i försvarsställningar eller försökte förklara. Jag bara sa att jag tycker det är tråkigt han har den uppfattningen, eller bara tack för din åsikt...ville inte elda upp eller provocera men heller inte gå in i sörjan...

Tänker på dig...

Åh, vilken människa han är... Fy faaan.

Mitt liv är verkligen ren jävla skit.
Idag sa sambon till mig att jag är förvirrad och tror att allt ska bli bra om jag kommer ifrån honom, men att när jag inser hur mycket jag saknar honom så kommer det vara för sent. Hur kan vi ha så olika bild av vårt liv tillsammans? Hur kan han bara tycka att han är så fantastisk och att allt är mitt fel?

Tack mt, för att du orkar med mig här, för att du står ut och förklarar trots att jag verkar vara den mest tröga människan i världshistorien. Hur kan jag skriva det som du kopierat in och ändå inte förstå hur illa det är/varit? När jag läser det så gör det så onte, precis som du skriver så gör det ju sååå ont, men ändå kan jag inte riktigt förstå att det är mig det handlar om... Åh, Gud, han är ju så himla elak: han smsar, ringer och mailar ju flera gånger om dagen, han varierar sig mellan arg, snäll, skälla, böna och be, hota, klaga, vända på allt jag säger och hur jag än gör så har jag gjort fel... Och ändå säger han att han älskar mig... Och mitt i detta står den lilla prinsessan och förstår inte någonting..
Tack för Lisa Ekdahls och Sara Vargas låtar.. Minns när Vargas låt kom, och hur jag tänkte att jag kände igen mig, men ville liksom inte förstå... Och i höstas när Linnea Henrikssons låt började spelas mycket i radio så var jag mitt i att jag bara ville därifrån, det var som att hon sjöng till bara mig... http://www.youtube.com/watch?v=2NtP7I2-_Rk och oj så många nätter jag bestämt mig, men så har jag inte kunant stå upp för det nästa morgon.

vill.sluta, jag kan bara instämma - mt, du är en fantastisk medmänniska. Och det är en enorm styrka i det du skriver, hur du formulerar dig, hur du hittar vinklingar...
Ja, du har så rätt, jag måste ju ta steget fullt ut, jag känner ju att jag kommit längre än vad jag någonsin vågade tro när jag började skriva här i höstas, men jag vågar ju inte... är så rädd för honom emellanåt att jag lägger mig platt och bara hoppas att han ska låta mig vara... Och ibland, ibland är jag en mycket hemsk människa, ibland önskar jag att han tog sitt liv som han hotat med så många gånger...

Markatta, du ahr så rätt, men jag förstår ju kanppt att jag låtit allt detta hända... Det gör så ont att jag varit så rädd, så nertryckt och ändå funnit mig i det och tänkt på de fina, mysiga, go'a stunderna - hur kan man ha bra stunder när det är så illa ibland?

Ja, Sorgsen, idag är ingen bra dag... Känns som han trycker ner mig så. Han bestämmer ju hela tiden hur jag än gör. Jag frågar och han okejar, men sedan när jag gör som jag frågat så blir det ändå fel, han blir arg, sur och bitter... Fy fan...
Återigen massa ledsna kramar.

Halvligger i tvsoffan med papper och penna samtidigt som en film rullar.

Kram

Jag tror att det var Dalai Lama som sa något i stil med:

"Om du oroar dig för att något kommer hända, och det trots det händer - varför oroa dig?
Om du oroar dig för att något kommer hända, och det aldrig händer - varför oroa dig?"

Oro leder ingenstans, för oavsett så är den i onödan... ;-)

/H, som går mot tvsoffan.

...här cola zero ;)

...skräcken att mötas av att han lever ett dubbelliv har slagit mig....

Men...den filmen hoppas jag slippa delta i...
Allt annat känns som jag redan varit med om, det kan inte bli mycket värre, bara annorlunda...

Medberoendesnack?
Ja, förmodligen...

Jag har ju ett annat, ett friskt och sunt, liv vid sidan om...det är jag oändligt tacksam över. Inget av det kommer ändra sig oavsett vad som händer!

Den tanken är inte konstig. Den är helt enligt "instruktionsboken".

Efter att ha hållt på som du (och vi alla) har gjort under så lång tid, så är det inte konstigt att längta efter en upplösning på dramat.

Tillåt dig att känna.

Nu blir det tvsoffan och en stor kopp te här. Kram!
/H.

...men det enklaste vore om han dricker igen. Då går jag!

Ont gör det...

Äsch, du har inget att be om ursäkt för. Jag behöver berätta min historia för att inte glömma den. Inte för att hålla den vid liv, utan för att hålla den begravd... typ.

Ja, det är nog så att han använder all sin kraft åt att hålla sig nykter. Låt honom göra det. För det bästa är att det hjälper att tiden går. Hjärnan vänjer sig sakta vid att vara nykter, och börjar fungera igen. Men det tar lite tid.

Det är däremot inte samma sak som att du skall stå ut med att bli hånad och illa behandlad. Och det tycker jag att du kan tala om för honom. Det är inte ok att behandla dig illa bara för att han har fullt upp med sitt.

Jag tror att du gör det enda du kan göra, nämligen att fundera över olika alternativ. Bättre förberedd än så kan du inte vara. (Men försök att inte fastna i att måla upp skräckscenarier, det gör vi medberoende allt för lätt...)

Kram!
/H.

...och knåpar med ultimatum.

Bestämt att lite beroende på vad som möter mig i dörren får bestämma fortsättningen.

Jag har inget som skyndar mig i någon riktning eftersom hela våren är fullbokad med jobb. Som han skulle följt med på vid vissa tillfällen om han haft gamla jobbet kvar.
Det är ju historia nu och han har tydligt visat att de resorna är honom ointressanta nu.

Han hånade också min födelsedag i sommar, då hela familjen och vänner kommer till mig. Blir så ledsen...

Lelas-tack för att du berättar trots att det smärtar. Inte min mening att röra runt i din historia så du mår dåligt...förlåt...

Det som ställer till det för mig är just det att jag vet vilken kamp han har att bara hålla sig nykter. Han har nämnt några som haft konflikter med sina respektive och som varit nära ta återfall redan dygnen efter behandlingstiden. Hur olämpligt det är med konflikter. Vi bråkar ju inte i den meningen. Men hans illamående går ut över mig och jag orkar inte ta hans gliringar. Över de sista 6 veckorna har drygt halva tiden varit så...gammalt beteende, som jag ju tillåtit i fyllorna, torrfyllorna, vita knogarna-ja,alla de där stadierna. Nu kan jag inte ta det mer...
Jag kan bära mycket, att bli kritiserad, är stark i diskussioner, det är mycket enklare om saker läggs fram och det pratas högt och tydligt. Men tystnaden och flinandet, fnysandet och att allt lämnas öppet som ett oläkt sår svider och är så förgörande. Jag tackar gudarna att mitt jobb är helt beroende av frågor och svar annars hade jag inte överlevt detta!

Du är klok, Sorgsen.

Nej, jag lämnade när min man hade varit nykter en tid. Efter kulmen på hans drickande ställde jag mitt ultimatum, och han lyssnade. Han höll sig nykter ett tag på det, men en kväll när jag kom hem ställdes jag inför faktum. Och eftersom jag hade min plan klar för mig så klarade jag av att gå direkt. Det tog inte mer än en halvtimme från att jag kom hem tills jag var iväg. (Usch, det river upp väldigt jobbiga minnen att ens tänka på detta känner jag. Fy tusan, det är det absolut svåraste jag har gjort i hela mitt liv.)

Så jag gick som en följd av mitt ultimatum. Maken tog det på allvar och blev till slut inlagd på ett behandlingshem, och då lovade jag honom att finnas hemma när han kom hem därifrån.

Jag bestämde mig efter ett tag för att mitt ultimatum inte längre skulle gälla. Det går inte att leva i en relation med ena benet utanför. Jag kan inte hela tiden fundera på om jag skall stanna eller inte. Utan jag bestämde mig för att det så att säga var över. Eller ja... jag omformulerade det till "om du tar ett återfall så stannar jag, men om du börjar ljuga för mig igen, då går jag". För mig är det viktiga inte längre om maken klarar att hålla sig nykter, utan hur han hanterar återfallet om det behövs.

Efter ytterligare en period tog han ett återfall, men jag kände mig stabil i att stanna eftersom han hanterade det på "rätt" sätt. Han berättade direkt, han sökte hjälp, han ångrade sig. Och alltså var det inte hela världen.

Jag tror, precis som mt skriver, att det viktiga är att du är på det klara med var du har dig själv. Mitt sätt att hantera det här kanske inte alls passar för dig. Du måste själv komma fram till vad som gäller.

Däremot är jag övertygad om en sak: om du ställer ett ultimatum så MÅSTE du verkställa det om det blir nödvändigt. Därför måste du också vara helt säker på vad du säger när du uttalar ditt ultimatum. Och sedan måste du ha en konkret plan för vad du gör om han dricker.

Kram, vänner!
/H.

PS. mt: <3

...al-anon-mötet igår handlade om fjärde steget...det blev många, långa delningar ;)
Att lyssna på andra är så läkande...

Flygcert,
Hur mår du idag?

Kram