Senaste kommentarerna i forumet

måste nog handla utifrån vad som är rätt för dig. Vara så ärlig och sann utifrån ditt innersta som du bara kan. Inget ultimatum om du inte är klar att hålla det. Tänk och känn noga efter ... Öva för dig själv hur du vill säga: vad du ser, hör, luktar... känn efter och identifiera vilka känslor du känner, vilka behov du har och vad du önskar/vill ha av honom. Du har färdats långt på din väg. Du är inte ensam / mt

känner jag, med svid i ögonen, att du och jag delar en erfarenhet som är nästan omöjlig att beskriva. Just det där ögonblicket när man ger upp allt... Jag minns de där situationerna fotografiskt och kan berätta hur det var men jag kan faktiskt inte minnas hur det kändes. Just då var jag ... tom tror jag. Uttömd. Älskade medsystrar / mt

...bör jag bete mig imorgon?
Det finns ingen kontakt med mannen sen han slängde på luren och i mitt sms skrev jag att han får höra av sig när han vill.
Det har han inte velat/gjort.

Han vet inte att jag kommer hem (om han inte läser här). Hur ska jag göra?
Vara som vanligt?
Inget säga?
Ta upp det som hände och be om förklaring?
Ställa ultimatum direkt?

Kram

Bra folk runt omkring dig är ett måste där du befinner dig nu.
Berg och dalbanan kommer aldrig att upphöra.
Den skall aldrig upphöra heller.
Men med tiden kommer du veta när det blir en backe uppför.
På samma sätt kommer du ta lärdom av när det börjar barka utför.
Du klarar mer och me och kommer njuta mer av livet. Det härliga fantastiska livet du är på väg till nu.
Eget boende, helt eget ihopsatt med Stigsdotters egen personliga prägel.

Instämmer i Dompas tankar.........
Tänk dig tillbaka endast ett år i tiden.

Du HAR en anmärkningsvärd resa bakom dig.
Jag tycker inte du skall ut på "marknaden" än på ett tag. Detta tar tid att sjunka in och du måste resa dig upp.

Tror inte det är det primära just nu, ser att det bildats en kö av förväntansfulla och det är ju kul......... för dig. :-(

*blink vännen!
/A

Tack Tilde och vill.sluta för pepp. Jo, självhjälpsprogrammet känner jag till. Hänger över det varje dag. Känns som ett bra verktyg. Så jag gör övningar och dagbok varje dag. Vet inte direkt om jag har en massa energi utan jag är snarare rastlös. Jag vet att en del blir trötta när de försöker sluta och andra blir rastlösa. Men inget ont som inte har något gott med sig. Vårstädningen kan jag bocka av. Ska nog följa Tildes råd och se till att jag gör något på måndag efter intervjun. Alla vänner har ju jobb men kanske kan jag hitta på något själv. Nu är det jobbigaste den kommande helgen. Min man är ju också glad i alkohol. Han har inte sjunkit lika djupt som jag men jag vet att han VILL dricka i helgen även om han säger att han kan avstå för min skull. Det är lite kymigt då jag inte vill styra hans liv eller val. Men jag ska inte ta ut ledsamheten i förskott. På något sätt ska jag fixa det. Delmålet är nykter till och med måndag, sen får jag sätta upp ett nytt. Just nu känns det bra. Men jag är ju så bra på att sluta och minst lika bra på att börja om.

Fia

Mullegullet - jag skriver under på allt det där.

Jag har mitt äktenskap kvar, men jag trodde på allvar att det var över och jag var beredd att släppa taget och acceptera att det var slut. Det var min botten, och jag vill aldrig uppleva något sådant igen.

Tänk om jag hade anat då att det var vändpunkten, att det var lösningen...

Kram!
/H.

att det går bra på måndag med interjuvn.
Det andra tror jag att du klarar av galant.
Du strålar av framförsikt och possetivitet så helgen kommer du fixa. Jag tror på dig och du låter så övertygad så det gnistrar om dig.
Kul!!!
/A

att skriva ner och (helst) redovisa för nån annan för att rensa ut det som trycker är samma arbetssätt som AA/Al-anon använder. Och att få ur sig bördan jag bär på är en förutsättning för en bra nykterhet/liv i fortsättningen. Annars kommer den att spöka i ett senare skede av livet när jag är som mest sårbar.

Och precis som du skriver markatta så är det viktigt att ta hand om gamla minnen som dyker upp och som man trodde var döda och begravna. Och det genast !

Där finns en lugn och ro i dina rader som är förtroendeingivande. Du kommer att klara detta! Viktigt är att vara rädd om sig själv och det är du ju nu. Jag tror du är på rätt spår när du inser att du fått ett nytt jobb som består i att byta till dig goda vanor. Det tycks som om det är så vi måste jobba med våra hjärnor som är som vanedjur - det gäller att leda in nya spår och stigar i skallen. Orolig? Ledsen? Ja då ska vi inte automatiskt tänka i den gamla banan "ett glas vin" utan istället tänker vi "promenad".

Visst är det en lång process men även små mussteg leder framåt. Ibland får vi till och med lov att stanna upp ett slag (bara vi behåller näsan åt rätt håll ;-)

Kram från mig

...har du ju såklart, och det är ju faktiskt där du befinner dig - på marknaden ;-) Äsch det är det sista jag tänker på just nu, att jaga karlar och spela det spelet känns verkligen långt bort. (men när jag gör det har du såklart första tjing <3

det är så sant att jag har äktenskapet kvar och i många avseenden bättre än nånsin (det har funnits väldigt fina tider före missbruket också) - och ärligare på ett djupt sätt som jag inte har ord för. MEN i den stunden jag sa att jag inte kan hjälpa honom OCH i den stunden jag startade bilen och for efter att har burit ut det mest nödvändiga + personligt viktiga under en snöig natt när han sov tungt i ett rus OCH ställt pepparkaksdegen på trappan till barnbarnens hem för att senare ringa från min tillflyktsoret och säga att jag inte kan vara med och baka...

I de stunderna visste jag inte att det skulle bli så här. Tvärtom trodde jag då att det var slut. Jag hade under lång tid kollat bostadsmarknaden minst 1g/dag. Detta efter att många gånger sagt att jag står på tröskeln - utan förändring.

Kanske man måste komma till den där punkten när man ger upp... verkligen ger upp - utan att veta vad som finna bakom och efter.

Å andra sidan har den där elakheten aldrig funnits hos min man. Andra saker var svåra.

Kramar i sol och snöfall, det gör ont i mig att dela hur du har det. Det kunde vara jag - jag känner igen så mycket av mig i ditt tänkande och din hållning. / mt

Sorgsen, känner så igen din historia (det du skrev den 13:e). Att ta som uppgift att försöka öppna upp en mans känslor. På det här området har jag nog lite förutfattade meningar; det är många män som blockerar sina känslor. Du berättar om fd flickvänner som bara stuckit, som han upplever det som. Men hur lätt är det att föra dialog om ena parten blockerar sina känslor? Kanske du får ha ett ultimatum typ prata med mig eller jag lämnar?

Jag blir lite fundersam när du skriver om era perioder. Först lär ni känna varandra, sen är bara alkoholen i fokus. Fanns det kanske en förälskelse där emellan? du har säkert bara glömt skriva det. Jag tror att ni också har det extra svårt i och med situationen kring jobb och resor. Tror det är viktigt att diskutera hur ni vill ha det. Tror också att mt är inne på rätt spår angående att han kanske känner mindervärdeskänslor inför dig, absolut inte ditt fel.

Din idé om utvärdering till sommaren tycker jag låter bra. Sätt gärna en viss vecka, sommaren är lång. Och vad är det du vill uppnå? Nykterhet? Kommunikation? Vet inte riktigt hur situationen är nu, dricker han ofta?

Hoppas nu att jag inte klampat in för mycket i saker jag inte känner till! Har bara en sån inspiration att skriva idag.

Stor kram
Miss K

...och har känt sista tiden, har ingen direkt vändpunkt, att jag nått dit nu. Till att kapitulera, ge upp mitt eget krig.
Jag hamnar ändå alltid på samma tomma punkt. Punkterna är placerade på plika ställen och stannar av olika orsaker men oavsett var så är det tomt.
Jag har mer insikt, mer kunskap, förstår sammanhang och tror, vill tro att det kommer vara till nytta en dag.
Nu kan jag bara använda den kunskapen till att ge upp.

Både du, mulletant, och Lelas, har ju äktenskapen kvar. Jag kan bara hoppas jag får uppleva detsamma.

Min energi tar slut nu, i "fel" ände bara, det skrämmer mig. Han är ju nykter nu...

Jag gör det trots kunskapen att han ALLTID dragit sig undan och aldrig gått till botten med några av sina problem eller uppbrott.
Men, allt det där fanns svar på sidan mulletant hänvisade till med psykologisk misshandel. Är det grunden till elakheterna och inte alkoholismen så är jag bara en i mängden.
Det får jag svar på under året som går.

Vad bra att du får göra något du är intresserad av och inte sitta och sortera skruvar. Du har gjort precis som min sambo gjorde, bara ut och chansa. Han gick bara in på en restaurang och visst, inga problem. Jag beundrar er spontana människor som gör istället för att bara sitta och fundera.

Det är bra att praktikplatser finns (borde iofs sättas in tidigare). Skulle vara intressant att veta om de leder till jobb sen... Tror ändå det är bra att komma igång och testa sina drömmar.

Du fixar det!
Kram K

...lycka till markatta.
Gläds med dig!
Varm kram

Hej Lillablå!
Glad att du mår bra. Tolkar det så, även om du har det lite jobbigt kring dig. Visst är det avkopplande att vara ute i trädgården, hoppas det blir snart. Kan inte låta bli att skratta åt ditt uttryck kbt-agent, låter ganska spännande...

Verkar som att många har sina åsikter kring att ta och att sluta med antidepp. Jag har själv använt dessa i olika perioder. Numera vet jag precis när jag behöver dem och när jag kan sluta. Har själv inte haft så stora problem när jag slutat, men jag tror dig, du vet bäst. Alla reagerar olika. Har du tagit dem i 7 år är det ju inte så konstigt. Och du, om du känner att du behöver vila så kanske du ändå kan "vara sjuk" några dagar? Om samvetet säger nej så ta ut lite semesterdagar.

Ha det bra
Miss K

och ger kraft åt mig och säkert många andra. Den resa du gjort och där du är nu. Du påverkar ditt liv i den riktning du själv önskar och det gör du med klar hjärna och med en energi som inte fanns för att göra dessa förändringar ett år tidigare.

Fortsätt så
och att det är berg och dalbana... ja det är livet det.
Kram Tilde

med Dompa... och så. Vilken fantastisk resa till ditt sanna jag du har gjort - och är på... Stigsdotter. Fina du. Kram / mt

...på hur långt du har kommit sedan ifjol. Sedan du mötte djävulen den där gången. Inget av det du går igenom just nu hade kunnat ske då. Du hade inte orkat...bara drömt och dränkt. Var riktigt stolt över dig själv! ...och så! /R

Vore ju konstigt annars...med allt du går igenom. Men berg-och-dal är bättre än en karusell...vilket jag tror det blir om man även drar in A i ekvationen. Starkt av dig att inte göra det.

Du verkar ha bra folk omkring dig iaf. Även chefen tycks ju ha fattat vad du går igenom. Så går det när man vågar vara ärlig!

Hoppas du får en bra ledig halvdag och kan göra ngt gott för bara dig själv. Kramar/R

PS: Lite ledsen blev jag över dina rader hos Kalla; Att du skulle ut på marknaden igen! Jag trodde vi hade en deal? :-(

Helt chockad blev jag över att det var så illa Putte...samtidigt som jag blir lite förbryllad. Tycker nog att du ska följa tjejernas råd och ta en time-out vare sig du behövs i ekorrhjulet eller inte.

Men jag anar (kan ha helt fel) också en ovilja i att ta tag i situationen. Är du kanske rädd för vad du får upptäcka i så fall? Helt förståligt. Tycker dock inte att du har råd att satsa på jag-klarar-mig-själv.

Förstår även att orken tryter och det är där jag håller med ovanstående skribenter. Du måste börja omprioritera. Det kan låta hårt, men det finns inga lätta utvägar och mår man som du skriver så är det dags att agera nu. Sök hjälp! Kanske inte vad du ville läsa...men så går mina tankar. Du ska vara rädd om dig Putte. Livet är ingen generalrepetion - du får en chans! Ta den! Om inte time-out så åtminstone läkar/medicin/vitamin hjälp./R

...är det allra viktigaste nu. Precis som Tilde säger så suger en del människor must och energi ur dig. Jag har människor omkring mig som jag velat tillhöra på något sätt men som jag nu ifrågasätter: varför då, de ger mig ingenting tillbaka? Det är såklart extra svårt när det är en förälder men de är också människor och ibland kanske de behöver få lite motstånd och lära sig att man inte alltid finns där när de behöver kräkas ut sitt elände. Var rädd om och ta hand om dig!

Ena stunden känner jag mig så glad! Igår stod jag här och tittade på julklappen från jobbet - fina lakan. Har inte tagit hem dem, de skall med till mitt nya boende. Imorse var det surpellen som mötte vid frukostbordet - tack för att du gör detta lätt tänker jag och bestämmer mig för att jag måste se till att få snurr på detta nu.

Sedan sitter jag på tunnelbanan och får syn på reklam för en utställning på fotografiska muséet och blir vansinnigt ledsen. Kommer till jobbet och möts av ett glädjande besked efter säljinsats och tårarna rinner ohejdat - orkar inte! Skriver ut mejlet och går in till rar kollega med tårarna rinnande: någon borde bli glad åt detta säger jag. O ja, chefen kommer att slå baklängesvolter säger hon, ger mig en kram och säger åt mig att gå hem. Jag har bra kollegor, lyckas delegera alla måsten. Chefen kommer också och ger mig en kram "vad bra du är" säger hon och "det kommer bli så bra för dig och dina tjejer".

Jag är lyckligt lottad. Önskan att dricka känns långt borta, det skulle liksom inte tillföra någonting nu. Märkligt att det kan vara så att jag inte längre vill det som tidigare var ett måste! Men, jag vet ju att mitt alkoholmonster lurar där någonstans, ibland sticker det upp sitt huvud: vore det inte gott...? Tänk, vad skönt att smita undan...!

Det är så lätt att försöka förtränga de jobbiga minnena. Jag tror verkligen mulletant har en poäng när hon kopierar dina texter för dig att läsa. Om man inte accepterar att det har hänt så kan man heller inte bearbeta och hantera de känslor som ett minne väcker.

Jag fick en hemuppgift av min terapeut som verkligen har hjälpt mig mycket. Jag skulle skriva ner en av våldshändelserna, så detaljrikt som möjligt. Alltså den händelse som känns mest plågsam att plocka fram ur minnet. Det kan kännas svårt att minnas till en början men det brukar släppa när man väl sätter igång. Jag märkte själv att jag kunde minnas mer och mer alltefter jag skrev. Det var jättejobbigt såklart och jag återupplevde känslorna jag hade i den situationen när jag skrev.

Sedan skulle jag läsa min berättelse om och om igen, tyst, högt för mig själv och om man vill, inför någon annan. Jag lärde mig av det att själva minnet inte är farligt och att de negativa känslorna minskade i intensitet. Desto mer man utsätter sig för det, ju lättare blir det alltså att hantera de känslor det väcker.

Så nu när ett minne ploppar upp, istället för att döma mig själv och vilja fly från tankar och känslor så har jag lärt mig att tänka att själva känslorna det väcker inte är farliga och kommer att minska i intensitet för att till slut passera.

Kram

en liten lagom förkylning. Ja, det kommer att gå över! Du kommer att stå stadigt i din egen grund.
Kram, kram! / mt