Senaste kommentarerna i forumet

hej Sorgsen! Fylleben kommer av B-vitaminbrist, kan se lite olika ut. Som klampande eller den där typiska uteliggargången. Vi som dricker behöver massor av B-vitamintillskott. Även minst en månad efter att vi nyktrat till. Finns receptfritt på apotket. På vissa burkar står det tom att det är att användas vid alkoholism. Vet inte om du fick ett svar på varför men som min doktor förklarade det så blir nerverna mer störda än skadade av att vi ej tar upp några vitaminer varav B är den största boven. Och det går över bara man slutar dricka.

Fia

Ja, det är som Kalla säger så många känslor på samma gång. Just nu sprider ilskan av sig till allt och alla! Det jag just nu måste fokusera på är att försöka göra mig fri. Under många år hade jag en sporadisk kontakt med min far, men senaste åren ringer han i stort sett varje dag och mal om sig själv och sin ensamhet. Jag spelar med och lyssnar med ett halvt öra men svarar ALLTID. Ska börja med att sluta svara ibland. Tror alltid att det är något viktigt, att han supit sig till sjukan, men det är oftast bara snack, snack, suck och stön. Så nu bestämmer jag idag att jag faktiskt inte alltid behöver vara tillgänglig.

I allt det dystra vill jag bara säga till alla som tvivlar och kämpar mot A så som jag har gjort och gör: Det är värt kampen, du är värd ett värdigt liv. Jag tycker för första gången i livet om mig själv precis som jag är, mysbralls-soffliggande för-många-mackor och te-slurpande som jag är.

hej Putte! Försök igen och tigg eller kräv om hjälp denna gång! Våga vara till besvär och strunta i att verka samlad. Ingen ska behöva gå i sånna tankar som du har just nu. Snälla du, försök igen.
Jag har bett om hjälp flera gånger, mest för mitt missbruk inte direkt depression. Men jag vet att ibland träffar man inte rätt första gången. Kan hamna hos fel person så att inte personkemin stämmer. Så pröva igen. Jag vet att det är tufft att behöva vara stark när man är som svagast. Finns det någon vän eller familj som kan hjälpa dig med hjälpsökeriet? Som kan vara stark istället för dig? Om du har det så våga ta hjälp av denne och våga vara till besvär. Snälla Putte.

Fia

av vilka skäl du godtar att han är elak mot dig? Jag tycker mig ha sett det längs hela vägen du skrivit här att nu är det si-och-så och han gör dig illa - och du får ta emot skiten medan har är trevlig mot andra. När jag läser verkar det som om du förstår (ska förstå) hur svårt han har det och det "ger honom rätten" att ösa ur sig... mot dig?

Vill säga att jag känner igen mig i att ha varit förstående, att ha kunskap som gör att jag har sett och förstått orsakssammanhang, att ha förklaringar till hans (icke önskvärda) beteende.

Jag fick en riktig tankeställare när jag såg en "tavla" en gång där det stod "Psykisk ohälsa är ingen ursäkt för dåligt uppförande" och detsamma gäller utvecklingsstörning. Då trillade en polett ner - detsamma gäller förstås fylla, bakfylla, torrfylla, vita knogar... även sorg, erfarenheter av övergivenhet, taskiga kolleger, arbetslöshet etc

Jag övade in precis vad jag ville ha sagt enligt giraffmodellen (eg NVC)
- Vad jag observerar: När du höjer rösten / slänger luren i örat etc...
- Vad jag känner: ... blir jag (jag fick verkligen gräva för att bli klar över vilken känsla jag kände)
- Vad jag behöver: Jag behöver....
- Vad jag önskar i konkret handling: Jag vill ...

Det fungerade bra och var till stor hjälp - åtminstone för mig:) Det är bra att tänka igenom och identifiera sina känslor, behov och önskningar väldigt konkret och fundera noga efter.

Kram till dej, önskar dej en bra dag! / mt

Sätter in en länk till en annan sida med varningstecken, beskrivningar och råd. Försök lägga alla dumhetskänslör i soptunnan - det är så här det fungerar. Man kan tänka sig att man står i en cirkel med olika varv av nära vänner, familj, kolleger, bekanta nära och längre ut i cirkeln. I normaliseringen av våldet krymper cirkeln mer och mer och man ger upp sina kontakter... livsfarligt. Då har man inga referenspunkter kvar.

http://www.varningstecken.n.nu/normaliseringsprocessen

Läs och se er i spegeln och förstå att det är inte ni som är dumma eller konstiga - det är den osunda relationen som gjort er sådana. Det är inte så lätt att förstå och inse kraften i detta - ni är levande exempel (Sorgsen uttrycker en farhåga...) och tyvärr finns det många, många fler. Och mönstret är detsamma.

Kram på er / mt

Igår så bestämdes det, då lilleman spydde, att jag skull vabba idag.
Så när alla somnat och jag satt och kollade tv så drog dom kalla ölen som jag hade på baksidan.
-Vafaan, det skulle vara riktigt gott, tänkte jag.
Nej sade jag till mig själv.
Sedan kraxade papegojan mer och mer och suget blev större och större.
Tankarna började dividera för och nackdelar.........
Jag skall inte jobba idag, jag kan sova ut ( skall i och för sig skjutsa frun till jobbet 07)
Vid gott mod, själv.
Så då blev suget för stort.

I och för sig endast en kall mellis, men endå det var ju sagt nollintag.
Jag höll mig till vatten i bastun i söndags då suget var stort även då.

Nu mest besviken för att jag svek dig.
Men men nya tag. Påt igen bara.........
Hoppas det går bättre för dig vännen?
/A

Ja vänner. Tror jag behöver mej hjälp än jag anade.

Depression? Jag?

Fan! Är rädd för att jag håller på att förlora en familj.

Trött, så trött. Börjar tänka på att avsluta. Vet inte om jag orkar.

har bett om hjälp men känns inte som om jag tas på allvar. Är förmodligen för samlad, van som jag är att "samla mej själv". Vill inte vara till besvär. Samtidigt som hela jag är ett besvär.

.

...varma du...provocera du, jag är tålig och svarar gärna.

Din fråga, Varför?, har jag ställt mig själv i många situationer.
Vad är omtanke och vad är medberoende?
Vad kan vara "nytt" beteende hos mig jämfört med innan jag träffade maken?
Där försöker jag hitta delar av min egen undran. Eftersom livet är i ständig rörelse och jag är öppen för det mesta så hittar jag sällan ett enkelt svar.

Ett typiskt drag hos mig har alltid varit hjälpsamhet. Jag har låtit andras behov gå före mina men utan att jag har tillintetgjort mig. Jag är inte rädd för gå mot strömmen även i mina åsikter men jag väljer mina tillfällen för konflikter. Inget unikt, jag är ju i den gyllene medelåldern ;) Personangrepp är jag allergisk mot!

När jag läser om missbruk och under anhörigveckan, på al-anon, bland medmänniskor märker jag tydligt mina två sidor. Den trasiga och överlevaren.
Det trasiga inuti är inget jag försöker glömma, gömma eller förneka. Jag lever med det inuti och förmodligen har mitt nuvarande äktenskap plockat fram delar av detta, eller allt.

Hur det ligger till vet jag inte, inte nu och kanske aldrig, men min "friska" del, den jag är dagligen i jobb, med familj och vänner har stort övertag. Jag är lugn, eftertänksam, driftig och konstruktiv.
När jag sen är med maken och han är oberäknerlig lägger jag mig platt och han förnedrar mig trots att jag redan ligger...
Det som hände nu sist var att jag sa, när vi var tillsammans, att han får gärna be om hjälp om han behöver. Han är ju arbetslös och ensam hela dagarna. Vill inte följa med mig, det vore heller inte bra i hans läge så det är inget jag förväntar eller önskar. Inte mer än att han gärna får hälsa på när som och att AA- möten finns i mängd där jag befinner mig.

Vi har tidigare pratat om starta något eget längre fram eftersom mitt resande kommer ha en ände och att han skulle kunna hänga på mig nu.
Eftersom han står utan jobb sa jag, mycket försiktigt, att jag inte vet när eller om jag bör ta upp just det, men gjorde så och han blev urirriterad och sa inget. Bara vände sig bort utan kommentar.
Sen inget dagen efter, jag kunde inte sova, han irriterad, vi reser var väg. Inte ett ljud...jag ringer och frågar om han medvetet vill såra. Luren åker på och där ligger läget nu...

Fylleben har kommit till mig, igen, genom all kunskap jag fått och sökt. Minns så tydligt när barnens farfar stapplade fram till min fars grav för många år sen och blev påmind om detta förra veckan, inte av maken. Jag vet han, farfarn, var nykter då men rörelserna desamma. Läst mycket om nervskadorna alkoholism ger men har inte fått svar på om de läks. Om de ofrivilliga rörelserna, som Adde skrev, lägger sig när man är påverkad, om de blir tydligast i nyktert tillstånd?
Nervtrådar är ju under ständig tillväxt, hela livet. Har själv genomgått några operationer och får fortfarande, år efter, successivt tillbaka känsel där de skurit av nervtrådarna.

Jag försöker inte kontrollera om mannen dricker eller ej. Jag har däremot funderat över om det kan ha varit suget som var olidligt för honom förra veckan. Tidigare har elakheterna haglat av många anledningar. En av dem var torrfylla och en var strax innan han drack efter något vitt dygn. Måste inte veta men tankarna kom till mig.

Om han väljer gå tillbaka till alkohol går jag. Ingen chans jag stannar.
Det skulle bli hans död och det klarar jag inte se.
Hans elakheter har jag inte gjort mig förtjänt av, det var tidigare mitt andra alternativ till att inte vara kvar.

De elakheterna får jag smaka nu också, utan alkohol. Jag vet det hör hemma i hans läkande men gör ju inte mindre ont för det. Här kan jag ju berätta och visa min sårbarhet.
Det är bara så tröstlöst att det bara är jag som får skiten. Han kan också vända snabbt, när vi är bland folk visar han samhörighet med mig, tydligt. Pratar vi-term, är varm och vänlig i rösten. Förstående och visar hjälpsamhet större än någon annan mot andra. När vi sen blir ensamma tappar han mungiporna och ser mig inte. Tröstlöst och obehagligt...

Parterapi...
...kollade runt om detta på nätet. Alla test visar att jag fortfarande är nykär och faktiskt inte har något kontrollbehov.
Det är inte sant! Nykär, ja, kontrollbehovet relaterat till alkoholisten representerades inte ;)

Men, jag utgår från att maken vill och kan fixa detta. Om det visar sig han dricker går jag. Det är enkelt!
Det svåra är hitta balansen nu.
Min fråga över telefon och därpå sms var ju en form av visa min gräns, vilken han flinade åt och sa han har sitt liv och min fråga hade för låg nivå och slängde på luren.
Han lät bli höra av sig medvetet och vanligtvis har jag inte klarat tystnaden och gett vika.
Det sker inte nu men aj så ont det gör!

Oj, så långt detta blev...

Kram på er

Imorgon al-anon och boken nästan utläst. Håller mig till min plan ;)

Hej Sorgsen-gumman! Det är så tydligt att du befinner dig i någon sorts berg-och-dalbana... och det är sannerligen inte enkelt. Men, håll i dig och åk med! Det lugnar sig, på ett eller annat sätt, så småningom.

Jag undrar en sak. Varför är det viktigt för dig att veta mer om de eventuella nervskadorna? Du behöver inte svara, och självklart får du lov att tycka att det är viktigt. Men, ställ dig frågan om varför.

Om jag får lov att provocera dig lite (jag vågar det eftersom du har med dig din anhörigvecka och har börjat bearbeta ditt medberoende - säg ifrån om jag är för gåpåig!)... Varför är det viktigt för dig att ha kontrollen över hans kropp, har han inte själv ansvar för den? Varför är det viktigt för dig att veta om nervproblem kan gå över om man slutar dricka, söker du bevis för hans nykterhet?

För min egen del hänger den typen av funderingar ihop med mitt medberoende. Jag övar mig i att släppa taget ("Leva och låta leva" som AA säger) genom att släppa de små tankarna som liksom drar mig tillbaka in i mitt kontrollbehov...

Så, även om du har en bra anledning att fundera över nervskadorna, så kanske det är bra att fundera över dina motiv? Förstår du hur jag menar?

Kram, vännen, jag tänker på dig!
/H.

lett

...också jag såg avvikelser tidigt i vår relation.
Jag gjorde ett medvetet val, detta ska gå, jag har alltid blivit så uttråkad i förhållanden som bara "rullar på".
Med honom tror jag, vill jag tro, vi båda såg utmaningarna, men valde dem framför enkelhet.

Om min make väljer börja dricka igen måste jag gå! Nu mest förvirrad men följer min plan så gott jag kan.

Nu känns det däremot som jag kommer hamna i samma situation som du och lillablå.
Jag vill verkligen inte det men att stanna om inget förändras är uteslutet...ovissheten är svår...

Stor varm kram

Fina flygcert. Det är så skönt att läsa om din stryka och dina framsteg (jo, du är stark och du gör framsteg!). Och samtidigt gör det så ont att läsa om hur illa han har gjort dig, och hur du plågas av all detta.

Men det är väldigt tydligt för mig att du har stampat ifrån ordentligt. Ytan kommer närmare, snart kan du andas! Ser du ljuset som glittrar uppe vid ytan?

Kram!
/H.

PS. lillablå-darling: jag är så oerhört glad att du tog dig ifrån T, för det där hade för eller senare gått illa. Puss!

...jag har mycket vara glad och stolt över men mår så dåligt nu.

Jag vill ingen något illa, allra minst de som står mig nära. Maken är den som sårar mig mest, ingen annan har gjort eller gör mig så illa som han lyckas.
Jag kämpar med att inte visa det och han gör nu som under tiden han drack. Stänger av mig helt, tror han till och med njuter av det.
Det goda i det onda är att vi är på geografiskt olika platser.
Ingen annan kan såra mig som han...han slängde på luren i örat med negativa ord. Sen har vi inte pratat...jag måste stå ut nu, inte frestas ta kontakt. Det kommer jag klara men det tär att han är så likgiltig...samtidigt visar det ju vem han är...

Skönt känna du tänker på mig, betyder så mycket när ensamheten är ofrivillig...

Kram vännen

Och vill bara skicka en extra kram!

Du är värd det bästa, du verkar ha ett väldigt gott hjärta!
Ta hand om dig och var rädd om dig!!

Kram

Ännu en tung dag...

Lider med dig i det du varit med om, Lillablå, känner igen mig i all anpassning... Och samtidigt som du skriver: "Och jag är egentligen inte så här liten och svag, även om jag är konflikträdd, men bit för bit tog han mig själv ifrån mig...". Detta stämmer så väl in på mig: jag är inte så liten och svag, jag är egentligen inte ens speciellt konflikträdd (i mitt jobb, med min familj - inte så att jag grälar mycket, men jag har igna problem emd att uttrycka min åsikt även om tex en kollega tycker annorlunda), men med honom backar jag hela tiden, jag försöker förklara mig så att han inte ska bli arg osv.

Åh, kan se framför mig när du gömmer dig där bakom trädet så att han inte ska se dig... Lider med dig, det är inte friskt, och jag vet att jag är på samma bana... Känns så jobbigt att också inse att även jag är sjuklig i mitt beteende: jag har ju tagit på mig att vara någon jag inte är och hur jag än försöker så passar inte det, inte det heller...

Jag vet ju att du har så rätt: det är ju inte mitt fel egentligen, men jag känner mig så dum, så fruktansvärt dum som inte förstod direkt för det började ju hända saker tidigt... Mina vänner frågar om de skulel ha sagt något när de undrade varför han ringde så många gånger om jag var med vänner, varför jag började följa med mer sällan, men jag vet ju svaret: jag ahde inte förstått, jag ahde svarat att jag var lycklig, för i det dkedet av livet trodde jag att ingen någonsin skulle vilja ha mig, så jag blev blixtkär och överrumplad öav att det skulle kunna vara besvarat, då fick jag väl ta lite törnar...

Idag är knappt bättre än igår; han har ringt två gånger och jag går under, och hans bror har barnen... Iböadn tänker jjag att jag ska prova samma taktik som honom; när jag ahr barnen så ringer han , vill komma och hälsa på, ringer och vill prata med barnen, dyker upp osv, undra vad som skulel hända om jag gjorde så? Men jag skulel itne göra så, för jag ser hur förvirrade barnen verkar när han gör så, jag vill inte utsätta dem för det...

Vilken fin bild du ger mig av att sitta med er!!
Du skriver inte för långt, skriv mer!!

Kram

Att läsa från början, vi har verkligen kämpat, nu får vi lite belöning för idag är det inte längre en kamp utan vi har en ny livsstil som nyktra. Sorg/sug kommer fortfarande ibland men det går ändå rätt fort över. Helger är inte alls förknippat med dricka längre för mig utan vila och återhämtning. Förut var helg helt förknippat med vin som avkoppling och det slutade med att man var mer slut när helgen var slut.
Nu tar vi ett steg till!
Kram tjejer!

Hur går det?

Håll dig till din plan! Det är skönt när saker och ting går framåt och lika jobbigt när man möts av motgångar, men du är ju säker på din sam att låta honom få tiden fram till sommaren, det är ju skönt att känna att du kan ge honom det. Förhoppningsvis lägger sig allt till dess och ni kommer känna av mer harmoni!

Massa kram och en dag i taget som du lärt mig nu!

Hoppas du har någon att prata med, för du behöver nog sortera upp dina känslor. Känner igen mig själv och jag tyckte det kändes som ett känslolavemang. Ville ta tag i allt samtidigt vilket gjorde mig helt slut, men fick rådet att sortera och ta en känsla i taget. Våra arv från våra föräldrar är en svår bit att ta tag i, så ta gärna hjälp. Måpnga kramar Kalla

Inte har det varit lätt och det är fortfarande inte lätt, men det är värt kampen. Att nå sin egen botten och sen ta sig där i från utan att glömma hur det var, ger en sådan känsla och styrka och ett helt nytt liv. Nu tar vi ett steg till//kramar Kalla

Nu när jag firat min födelsedag nykter och stark i mig själv så har en rad tunga dagar följt. Känner mig grå och tår-fylld som ett regnmoln blandat med stark, stark ilska. Har ett komplicerat förhållande till min far och har nog försök skjuta detta ifrån mig. Har nog inte kunnat känna det jag känner då jag ständigt haft dåligt samvete eller ångest för den senaste helgens vindrickande. Nu har jag inget att skämmas över och inget att dölja utan jag har rätt till mina tankar och känslor. Inser nu att jag är arg, arg, arg på min far och inte tycker om honom som person. Jobbiga tankar som nog legat där länge, men nu bara väller fram. Han dricker för mycket och jag har aldrig kunnat sagt något eftersom jag oxå druckit för mycket och han och jag har nog bara haft vin-kvällar på landet som enda gemensamma nämnare. Nu ryser jag av tanken.... Hur går jag vidare, vad gör jag, just nu "grumsar" detta allt annat.

...Adde...kan vara det...
Ditt klampande försvann när du lät bli alkoholen,skönt.

Jag har googlat lite men hittar inget svar på om nerverna som skadats under alkoholintaget kan läka när man slutar dricka.

När jag googlade fick jag fler ord som lufttrampare utöver fylleben.
Minns mina barns farfar hade detta efter många år som alkis, trots långa vita perioder, och det jag minns särskilt var att han gick så även som nykter (senare alzheimers och rullstol på vårdhem under många år innan han gick bort)
Ena benet lyftes högt och liksom klampade okontrollerat, gissningsvis även för avståndet var svårt bedöma.
Gången är stel och lite ryckig, som jag förmodar, på de riktigt tungt och länge missbrukande?

Min undran är om tillståndet, den neurologiska skadan, går tillbaka när man slutar dricka?

och ser hur jag verkligen trodde att jag slutade för gott, gång efter gång men föll tillbaka. Läser också om Maria och kalla som kämpat för att nå hit där vi är idag. Den som skäms och tycker att vi är så lyckade ska veta att vi har minsann också kämpat och trillat tillbaka många gånger. Men nu släpper vi inte detta, det är jag säker på! En dag så har man verkligen nått botten och fått nog och då finns det bara en väg. Upp.

jag faktiskt aldrigt hört talas om ? MEN när jag söp som hårdast fick jag ingen ordning på min ena fot, den hängde inte med i det naturliga steget utan jag "klampade" liksom fram. Irriterande som fan men inget jag kunde styra,ok, sluta dricka dårå men det var ju inget alternativ :-) Till skillnad mot skakningarna i händerna/armarna så gick det inte över med en folköl utan var så tills jag tog en vit dag.

Besvären var inte kroniska utan försvann helt när jag blev nykter.

Kanske inte det du menade men det är min egna erfarenhet.

du behöver inte hoppas, det är du som bestämmer!