Senaste kommentarerna i forumet

för all pepp! Det betyder mycket.

Den där oron som slår på, den känner jag till. Jag har succesivt försökt att minimera den genom att ersätta den orostiden med andra saker som är mera lustfyllda. Med facit på hand ser jag att då det gått en tid med de "nya" vanorna så ger det en trygghetskänsla att göra dem. För mig har det varit så enkla saker som att ta cykeln en längre sträcka istället för bilen, ta bussen istället för bilen och promenara resten... ritualer som får ett enkelt innehåll i vardagen, Jag skyndar inte längre hem utan fyller ut tiden med lite gym, gör projekt som jag tycker är roliga eller rogivande även om de är meningslösa i någon annans ögon. Hittar nya saker som inte hänger ihop med ångesttankar, orostankar, sorgsentankar och ältande... alla dessa tankar som fört mig till ett glas vin och sedan två osv...

Upplever det som ett jobb det här, numera ett ganska trevligt jobb att byta till sig goda vanor istället för destruktiva. Ibland så faller allt ändå och jag blir så j-a ledsen men i stort så går det framåt bra och jag har mycket lättare att se ljust på det hela och få energin tillbaka igen mycket snabbare än förut.
(Den oron som jag inte riktigt rår på nu är den som slänger sig in här nattetid ibland... men den ska bort med hjälp av en liten kanin och lite vänderot har jag tänkt mig.)

Jag har märkt att det tar tid att förändras men varje framsteg känns dubbelt så bra.

Självhjälpsprogrammet är bra för mig just nu, det blir en daglig ritual bara för mig, vissa dagar går det inte så bra för mig, andra dagar väldigt bra och det är de dagarna som får ge mig styrka åt de dagar som kommer, för det är bättre att tro på sig själv än att misstro och fördömma.

Det här med att tillåta människor klampa in i mitt liv hur som helst... Jag fortsätter på min linje att inte ge tillträde för de som inte är bra för mig. Det är som jag läste av Mulletant, det är mig och mitt liv det handlar om. Har alltid förut trott att det var duktigt att prestera, alltid gå till jobbet, alltid utföra rätt. Jag gör inte så lika mycket längre. Givetvis går jag till jobbet :) men jag tar mina semesterdagar precis när jag som hastigast ibland känner jag behöver dem, tänker inte längre på vad andra tänker och tycker. Nåja... lite tänker jag men ganska snabbt släpper jag tanken. Och är jag sjuk så är jag hemma så länge jag behöver det.
Världen snurrar på även om jag inte är med under en dag eller två eller mer... Många av oss är så prestationsfixerade och duktiga, se var vi hamnar med ångest och oro. Nej den biten måste vi försöka släppa, att vara så duktiga.

Allt tar tid att vänja sig vid... ett steg i taget även om stegen är små mussteg ibland, så går det åt rätt håll.

Önskar oss alla en sann dag med bra val
... cykla lugnt :)

Låter som det finns en massa energi hos dig till att ta tag i saker, bra med jobbintervjun på måndag. Kanske skulle underlätta att träffa någon vän och gå på bio efter intervjun så att du hindrar dig själv att ta det där glaset vin.

Vill tipsa dig om självhjälpsprogrammet här på forumet. Kanske gör du det redan... Jag tycker det hjälper mig väldigt mycket. Dagbok och alla de andra grejerna blir en "trygg" ritual varje dag som ger lite svart på vitt och faktiskt som lite belöningskänsla och peppande för en själv.

Lycka till Fia.

Idag börjar dag 6. Har varit här så många gånger förr. Känner mig motiverad just nu. Kanske på väg någonstans nu. Viljan finns samtidigt som jag tänker att bara en helgfylla till! Efter det slutar jag. Jag måste vara galen? Nu blir det ingen helgfylla om jag så ska äta dubbla antabusdoser. Har en anställningsintervju inbokad på måndag morgon och den ska jag klara. Klarar jag den så är det en seger även om jag inte får jobbet. Nu gäller det bara att fylla denna dag. Det blir tufft då jag inte har några måsten. Inga barn, hemmet glänser efter alla dagars städande. Har varit så orolig i kroppen så jag har bara städat. Får väl gå ut en sväng. Promenera bort rastlöshet. Det knäppaste av allt är att jag tänker att om jag bara klarar intervjun på måndag så ska jag få ett glas vin som belöning efter det. Ett glas? Snarare blir det en hel BIB. Bor ju precis brevid Bolaget på gott och ont. Ont för jag är alkoholist. Gott för att ett knep är faktiskt att titta på dem som hänger utanför. Inte så jag gottar mig i andras elände men det är en bra påminnelse för mig att se vart jag är på väg.

Fia

Du verkar ha en fart i dig och vilja och energi. Det här låter riktigt bra, bara att fortsätta så. Mycket bättre att ta egna beslut än att bli ledd, så att man får det man vill ha. Du är stark, var stolt för dina beslut och handlingar.
Bra markatta!

ok, du kan inte vara borta från jobbet? Jag tror dig, att det är så det känns. Men när jag läser Santorinis rader till dig så kan jag bara nicka instämmande. Vad händer med arbetsplatsen i påsk? Om du nu skulle hänga dig? Vad händer med barnen? Jag hade en vännina som tog livet av sig eftersom hon var till ett sånt besvär för sin familj. Mår hennes make och barn bättre nu? Nej, tyvärr inte. Men jag ska inte tjata på dig. Motion är bra. Bra mat är bra. Och om du lyckas med ditt beslut att sova bra är det ju toppen. Jag måste säga att just sömnbiten tvivlar jag på att man kan bestämma själv. Önskar dig mycket styrka och tycker fortfarande att du ska söka hjälp igen. Men det är ditt beslut. Jag kan bara tänka på dig. Tack för lyckönskningar angående intervjun.

Kramar Fia

Samma här tyvärr :( Denna vecka jobbmiddagar och massa annat. Absolut ingen ursäkt, men extra svårt och jag klarade det inte :(
Tänkte då oxå på att "fan, vi hade ju kommit överens, och så sitter jag här med vinglaset i handen..."
Men vi fortsätter, nya tag....igen!

God morgon och tack!
Bra länkar med otrevlig läsning... Annat preparat, men precis likadana symptom!
Men jag VET att det går över, jag VET att jag klarar det...
Men tänk om jag kunde bli riktigt förkyld eller nåt liknande lätt, så jag slapp ta strid om att få vara hemma och vila...

Hoppas på en bättre dag idag!
Kram!

veta vilken FANTASTISKT underbar person och medmänniska DU är.

Jag vet att du och mullegubben nu har en rak och tydlig kommunikation.
Även han måste vara glad över din godhet/visdom?

Du är super!

Flygcert, läs vad m.t skriver, gå ifrån en stund.
Kom tillbaka och läs det igen och förstå styrkan i texten!

Jag önskar dig all välgång och lycka till, har följt din resa på avstånd och tycker du rest dig

Dax att ta steget fullt jut strax, för DIN skull.

Och återigen besannas mina farhågor.
Arbetsförmedlingen är bra, om man vill ha bidrag.
Men att göra såsom DU har gjort är ju helt djävla underbart. Du tar själv kontakt med ett arbetsdtälle DU vill arbeta på.
Lite så är det tänkt att systemet skall fungera oxå.

Men att utnytja och pusha de jobbsökandes egna resurser är nog mera coachernas huvudsakliga arbetssyssla.

Blev mycket om lite nu, vill mest sparka dig i baken och önska dig lycka till.

Du kommer fixa detta galant!
Kramar dig hårt och länge!
/A

i förbifarten Putte - hoppas du fortfarande är nykter! Det är lång och jobbig väg att göra slut med alkoholen. Har du läst Addes tråd? Han kan det här! Vill ge dig två av AA´s deviser (rekommenderar AA då jag sett hur det hjälpt min man - och han var en av dem som "aldrig" skulle gå dit)

* Det viktigaste först - det är du och ditt liv!
* En sak i taget

Ta hand om dig! / mt

till dej lillablå!

Apotekare och läkare är inte alltid så kunniga om hela-människan och om livet. Jag menar det. Deras kunskapsområde har sina rötter i det naturvetenskapliga, det exakta och mätbara - men människan och livet är så mycket mer... Efter många år i vården har jag sett det otaliga gånger och det är också så jag förstått det inom min utbildning som är rotad i ett humanistiskt perspektiv.

Stå på dig, håll ut och ta till dig allt gott livet ger dig. Utsättningssymtomen kommer att ge sig och då ser du hur du mår när du är fri från kemisk påverkan.

Bästa och varmaste kramen! / mt

PS Det finns "hård"varukunskap om att det inte är enkelt att sätta ut antidepressiva http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=11453
och här "mjukvara" http://tankestormar.blogspot.com/2010/07/utsattningsblues.html DS

Du skrev: "Han uppskattar min stryka, värme, ärlighet, tar emot min kärlek, men samtidigt upplever jag att jag är ett hot eller en påminnelse om det han vill vara, kunde varit om missbruket inte tagit över."

Precis så sorgligt tror jag att det vara, att du är (ett hot eller) en påminnelse om det han (innerst) vill vara, kunde vara om inte missbruket tagit över ... Och det är i så fall HANS utmanining, hans stora kamp att övervinna sig själv och söka sin "goda kärna"... kapitulera inför det han är maktlös inför... Steg 1. Om det är så möter han också sitt eget misslyckande varje gång han dricker och varje gång han gör dig illa och det fyller på hans skuld och börda.

Så KAN det vara - och oberoende är det han som äger problemet (alkoholismen, elakheten) och därmed rätten och ansvaret att lösa det... eller gå under. Det är hans val. Du har ansvar för ditt liv.

Jag har skrivit det tidigare i din tråd men det kom för mig så starkt igen att en av mina viktiga vändpukter (det finns flera) var den stund jag sa "Jag kan inte hjälpa dig. Jag har gjort allt jag kan och det har inte fungerat. Du måste hitta din hjälp på annat sätt." Efter det gick en lång, i det närmaste helnykter tid men med vita knogar och svåra stunder. Det var återfallet 30.4.2012 och därmed AA som blev hans verkliga vändpunkt.

Min pappa vände aldrig... man kan säga att han söp ihjäl sig. En rikt begåvad man inom flera områden, med ett tungt livsbagage men också många möjligheter som han kastade bort genom sin oförmåga att ... möta sig själv? att ändra riktning. Tragiskt.

Kram i morgontimmen, mt

Grattis till att du står på dig och gör egna val och stort Lycka till! / mt

Det som teorin (t ex normaliseringsprocessen) säger är "bara" fakta, ett opersonligt sätt att beskriva vad som finns i verkligheten. För att teorin ska bli "levande" måste den speglas i berättelser ur livet. Här på anhörigsidan har jag mött alldeles för många kvinnors berättelser som är närmast identiska med din - en del av kvinnorna har lämnat forumet... bara försvunnit... och varje gång jag hör på radio eller TV om kvinnor som utsatts för grovt/dödligt våld och det påminns om att hemmet faktiskt är den farligaste platsen (förrädiskt tryggt) att vistas på undrar jag om det handlar om nån av dem jag mött här...

Som en motbild till din kluvenehet igår: "tänker ju att sambon aldrig satt i system att kommentera mitt utseende (det har bara hänt några gånger), trycka ner mig, och den största delen av tiden har han ju varit snäll osv, och så faller jag igen - tänker att jag inte haft det så illa..." - som en motbild till det kopierar jag det du skrev för några dagar sen: "jag har ju alltid förnekat att han varit fysiskt våldsam, men han har ju sparkat mig ur sängen, knuffat mig in i ett skåp så jag varit blåslagen på hela rumpan/ryggen, hållit fast mig så jag fått blåmärken - och allt har jag förnekat och accepterat hans "förlåt" efteråt som mest varit att kramas... När allt kommer över mig så förstår jag inte, jag minns ju bara en bråkdel av allt som hänt, och ändå känns det som alldeles för mycket, vad är jag för störd människa som accepterat, jag har ju så många gånger bestämt mig för att det skulle vara sista gången han behandlade mig så... Och sedan har han kommit och kramat mig (sällan sagt förlåt, utan mest menat att han blev så ledsen på mig så att han blev arg och då säger man saker man inte menar) och så har drömmen om livslånga förhållandet, drömmen om lyckliga familjen fått mig att tro att "det kommer lösa sig, han kommer förstå att jag älskar honom så mycket att han inte behöver vara svartsjuk, inte behöver bli så arg, inte behöver.... osv osv osv"

Jag antar att det gör ont att läsa dina egna ord ... jag skriver och återger inte det här för att göra dig illa utan för att påminna dig om att så har du verkligen haft det. Vi som läst här har känt och delat den skräck du upplevt. Det är sanningen.

Lisa Ekdahl sjunger om den frestelsen du lever i - fall inte för den http://www.youtube.com/watch?v=pAViJ4oXXFk

det finns ett skäl till att Sara Vargas låt blev så populär... http://www.youtube.com/watch?v=ysTmAiVGdWo

Det finns verkligheter bakom orden.

Kram! / mt

...jag tycker mycket om er här...så tillfreds få vara en del, få ta del och få plats vara och må just så som jag är just i den skrivande stunden.
Håller om er alla...

Just tillbaka efter Al-anon. Idag var det befriande, jag gick dit med magont och nu är den borta. Jag sa inte mycket, vi var många och tiden knapp, men efter de fåtal gånger jag nu varit där har jag fyllt adressboken med nya kontakter.
Det är öppna människor från olika delar av världen så det är lätt känna sig välkommen.

Parterapeuten är mitt nästa mål. Jag vill inte bryta upp eller ta stora beslut utan att någon utanför med erfarenhet finns med och hjälper mig/oss få framfört det som inte kommer fram.
Jag har försökt på mitt sätt och det lyckas ju uppenbart inte så jag väljer en annan väg. Detta var ju med i min ursprungsplan men hade väl något hopp vi skulle kunna prata med varandra. Alltså, kommunikation existerar inte! Blir bara yta om väder och vind...tragiskt...och nu finns ingen kontakt alls sen helgen.

Vi får väl se hur kommande veckan kommer utvecklas.

Har varit på en träff eller ett litet möte precis nu, om min odlingslott som jag precis fått! Snart ska jag få skita ner händerna, få gräva och pussla, se det gro och växa... Fick första laddningen fröer idag också, jordgubbar, tomater och ärtor!
Och på vägen hem, när jag tittade upp mot vår lägenhet där min älskling tänt samtliga lampor i alla rum, slog det mig ännu en gång: vilken tur jag har!
Ofantlig tur!
Och hade jag inte träffat T, och gått igenom det jag gjorde, och lärt mig det jag lärt mig av honom, vänner och min kbt-agent, så hade jag inte suttit här i soffan, efter att ha släckt 7 lampor, med älskling vid sin dator, surfandes efter byggtekniker till vårt framtida hus... <3
Oväntad kärlek, oväntad men ack så välkommen!!

Har haft en skitdag idag, för övrigt...
Utsättningssymptomen blir inte bättre, jag mår sämre idag, dag 9...
Men jag ger mig inte! En dag närmare friheten! (Nu gick älskling och tömde diskmaskinen också, gullplutten...)
Har knappt fixat jobbet idag...
Förklarade en konstighet jag gjort för en kollega, som då ansåg mig vara "dum i huvudet" för att jag vill sluta med medicinen...
Men tack! Önskar jag funnit mig, och bett henne fara och flyga... Eller håller käften från första början, och inte sagt nåt om tabletterna alls!!
Fast... Knappast möjligt, börjat grina fyra-fem gånger idag... Och med tanke på att jag jobbar på ett APOTEK kunde man väl kanske vänta sig lite förståelse...

Och mitt i detta flinar chefen åt mig, det ska inte vara möjligt att reagera så starkt som jag hör enligt honom, dosen har ingen kliniskt bevisad effekt...
Och sen ringer mamma och behöver veta hurdana blommor jag vill ha till mormors begravning och vad det ska stå på banden...
Skitdag!!!

Fast allt känns så avlägset och oviktigt, när älsklingen kommer hem och håller om mig och frågar hur det är...
Jag har det så bra!
Och till er som tvivlar, som lämnat den ni hoppades och trodde var er stora och enda kärlek: det finns hopp!!!
Om JAG hittade en prins, så gör du det också!
En dag i taget, och en dag närmare friheten, en dag närmare våren!
Kramar till alla som önskar!!!

Åh, heja dig!!!! Du är stark och bra!!!
Vad roligt att det löste sig så bra, så en dag i taget och just nu verkar det toppen!

Varm kram!!

Du har ju sagt att du ska ge det tid, så låt det gå en tid, men inte på bekostnad av ditt eget mående!

Att någon säger dumma och elaka saker har gjort att min kärlek dog till slut, var rädd om dig!!!

Kram

Åh Lelas... Det är nästan så att jag kan ana ytan, men det känns fortfarande avlägset... Om han bara kunde sluta ringa några gånger varje dag... Jag vågar inte låta bli att svara, ifall något skulel ha hänt barnen.

Tack för fina ord, Lelas. Jag känner mig ibland starkare, men varje dag kantas av många, många tårar... Precis som du skriver: han har gjort så mycket och jag har så svårt att se framåt.

Sorgsen, så ont det gör att läsa dina rader om att du också såg avvikelser tidigt, men att du medvetet valde för att du blivit uttråkad när det "rullar på" - jag gjorde inte ett så medvetet val, men jag tänkte också att jag blivit uttråkad av förhållanden där det "rullat på" och tänkte att "här har jag något att jobba på, men vi kommer få det bra om jag bara... och om jag bara gör så, och om jag inte gör si, och inte säger så osv osv". Ångrar mig bittert. Och jag tror aldrig mer att jag kommer att leva med någon. Jag tror itne att det finns någon som skulle stå ut med mig och jag tror inte att jag kommer acceptera någon - min sambo har ju trots allt rätt när han säger att jag är kontrollerande, ebstämmande och att jag vill göra på mitt sätt... Så himla ont det gör att tänka på.

Åh, Mt, tack för att du påminner mig om normaliseringsprocessen. Jag läser och läser och blir ju så ledsen men också stärkt. Men också kluven: tänker ju att sambon aldrig satt i system att kommentera mitt utseende (det har bara hänt några gånger), trycka ner mig, och den största delen av tiden har han ju varit snäll osv, och så faller jag igen - tänker att jag inte haft det så illa... Och ändå vet jag, i mitt huvud, att jag inte kan stanna - det är inte rätt det han gör. Men jag måste påminna mig själv varje gång...

Lillablå, tack för fina, fina bilden och fina, fina orden!!
Känns oerhört fint att tänka så: "Du ruskar av dig det blöta, kalla, omslutande och kvävande, för att åter se ljuset och solen och låta dig värmas! Och se där! Du är nr 1!!! Glöm aldrig det!!!"
Tack, Lillablå!
Och jag fick också se ett fint citat: "Everything will be okay in the end. If it's not okay, it's not the end".
Så, det är inte slutet ännu med andra ord.

Varma, varma kramar!

Meddelas det att hög alkoholkonsumtion ÖKAR risken avsevärt att få cancer.
Kan vara värt att tänka på när för och nackdelarna skall vägas?
/A

Ge det lite tid, Sorgsen.

Om vi leker med tanken att ni (vilket vi naturligtvis inte hoppas) går isär om ett tag, för att du/han/ni märker att det inte funkar. Då tror jag att det är viktigt för dig att känna att du gjorde vad du kunde för att få det att funka, och att du inte gjorde något förhastat.

Så låt det ta lite tid.

Kram!
/H.

snubblar jag över guldkorn.....
http://blogg.bokus.com/steg-2-ge-psyket-ett-immunforsvar/

Jag var på ett möte idag, angående en sådan där praktikplats som arbetsförmedlingen skickar(tvingar) ut en på när inga jobb finns att få. Jag är alltså deltidsarbetslös och än färre timmar kommer det bli i och med nedskärning på personal där jag jobbar.

I alla fall, efter att ha lyssnat till min "jobb-coachs" ideer om vart hon tyckte att jag skulle passa alldeles utmärkt och hennes fina ord om hur mycket mer motiverad jag skulle bli av att typ sortera skruvar fängelse stylee(jag är redan motiverad att hitta ett jobb, problemet ligger snarare i att det inte finns så många att söka där jag bor) så utgick jag ifrån vad jag kände mig kompetent till och (för att motivera mig) ville hitta en praktikplats som kanske till och med skulle leda till ett arbete.
Så jag dissade hennes skruvsorterarförslag och kontaktade själv ett ställe där jag ville ha praktik.

Jag börjar nästa vecka och om allt funkar så kan jag också få anställning där när praktiktiden löpt ut. Vågar inte ropa hej än men det känns ändå som en delseger och som att något rör sig framåt.

Wish me luck!

om du mår som sämst nu på vintern. Ta lite sånt. Det ljusnar snart. Och så ser du till att skaffa hjälp, du har barn och familj som du behöver finnas till för.
Jag tror på dej.