Senaste kommentarerna i forumet

Hördu Dompa, är inte värsta pseudokonflikten under uppsegling här? Jag är inte så säker på att det där med faderskapet är nåt att ödsla tid på. Vad blir det härnäst? Kommer J berätta att hon fejkade alla orgasmer också?
Jag börjar känna mig som Lilla My.
"Ni skulle int klara er utan mej. Hä skulle bli rena tjänslosåsen alltihop!"
Din nyktra röst i etern
Frk Bitsk

...tack...
Jo, så känns det.
Nu finns en kontakt, den är trevande men jag känner en vilja till förändring och med den kommer respekt.
Inga diskussioner eller djupa samtal men väl en riktning.
Den är befriande och ger ro. Sakta sakta sakta men det är just riktningen som ger hopp.

Var gång jag skriver "en sak åt gången" "det viktigaste först" till dig gäller det lika mycket för mig.
Med hopp det blir en " win-win" för oss båda ;)

Tänker på dig varje dag.
Många kramar vännen

Tjurskalle är det nog vanligast att jag känner mig som och jag tror att många tycker att jag är en tjurskalle!
Kan så få vara idrottens tecken har det varit till och från. Varit till fjälls och åkt skidor både på längden och utför!
Även lite simning och styrka har det blivit hemmavid.
Nu blir det att börja med cykel sessongen . Trött på snön!
Kul att du bott på stränderna i Grekland. Jag testade det ett par somrar under tåg luffar tiden. Droger var det gott om, jag höll mig oftast till öl och "ozzo"
En bekymmers lös tid i livet.
Hoppas allt går som planerat för dig Dompa. Jag ska gå in och läsa din tråd när jag skrivit klart här, jag har varit lite slö och upptagen med annat ett par veckor ( inte sprit)
Jobb familj och träning så klar!
Tänkte tjura igenom även denna vecka utan sponken.

//Paron//

Mt, ja, jag vet, men det är mer att jag trott att han skulel "hitta mig" från början, i början av min tråd, men nu tror jag inte att han plötsligt går in och tittar, om han skulle råka vara aktiv här?!

Tvekar om boendet: det är nog mer att det för visso är dyrt, men det är snål-jaget som talar, för jag kommer nog inte få ett billigare boende någon annanstans. Känner mig pressad av att bo med brorsan och familj, dessa veckorna har de varit iväg på jobb en del, men nu kommer de vara hemma... Behöver tid själv... Plus att jag tror att sambon kommer använda mot mig att jag inte tar hand om barnen själv, eller liknande...
Dessutom vet jag inte riktigt hur jag ska säga till sambon att jag nu faktiskt har ett "riktigt" boende på g...

Tack Sorgsen, jobbar på det där med skammen...
Du skriver så bra: "Gå vidare på din oupptrampade stig. Den för dig framåt trots att snåret är högt, tätt och taggigt!"
Det är så det känns... Men just idag har jag haft en strimma ljus, också en hel del gråt, en del tveksamhet och allt det där vanliga tramset, men faktiskt gjort några saker för MIG, haft det lite gott och försökt ta en dag i taget, slappna av i det och bara vara. All oro finns kvar, men... Har pratat emd sambon, och han är snäll och vän och påtalar att han älskar mig och att han önskar att jag ska komma hem igen, och jag blir osäker och tvekar på min känsla, men jag är inte på väg hem...

Boendet är ju inte rätt för oss, det är fel typ av boende, på fel sida av stan, MEN det är ett sätt att barnen och jag ska kunna få lugn själva, ett boende tills vidare...

Om du visste vad dina ord gör mig gott: En sak i taget!!!

Blir så glad för din skull!!
Måste kännas gott att ni ökar respekten för varandra, för det är så jag tolkar det - rätta mig om jag har fel!

Stor kram

...favorit-Adde!
Hur mår du?

Just det där med att vi sköter oss själva men samtidigt pratar om saker är det jag menar med den kryptiska gemenskapen.
Känner för första gången på väldigt väldigt länge att jag inte blir bortprioriterad eller idiotförklarad.
Distansen nu känns sund.

Den Gyllene Halvmetern, taget!

De här första cm känns viktiga för mig, tårna pekar åt rätt håll och alla tjugo i samma riktning ;)

Kram

att du inser att du aldrig kommer att kunna nöja dej med ETT glas. Det är ok att insikten känns tung ibland men det är nödvändigt att bearbeta den och lära sej acceptera faktum. Så många före oss har prövat och vi har själva prövat. Det går inte. Men varför ska det vara så hemskt egentligen? Visst kan man leva ett bra liv utan alkohol. Bättre än det vi hade innan vi slutade.

En annan sak om jobbiga tankar. Det slog mej när jag överfölls av svåra tankar på sånt som hänt att man bestämmer faktiskt över vad man tänker. Tankar kommer men man behöver inte bry sej. Man kan aktivt bestämma sej för att tänka på nåt annat, nåt trevligt. Så får man försöka jaga iväg jobbiga tankar. Det går.
Vi kämpar på och för min del är det inte ens en kamp längre, efter snart nio månader. Det blir lättare och lättare!

Skönt att höra av dig Adde! Önskar dig all styrka o kraft med dina förändringar av livet.. alla kramar som finns till dig.

Just nu har jag inget vettigt att dela med mig om vill bara säga Hej. men vill ändå säga att jag kommer gärna följa denna tråd, din inledande välformulerade kommentar/berättelse beskriver så väl överens mina egna tankar o erfarenhet.
Det stärker o hjälper att läsa era ord. Till nästa gång. Tänk positivt o må väl!

och gott : Lär dig att bejaka och återupptäcka dina egna känslor nu så får han sköta sina. Hans känslor tar längre tid på sig för att bryta fram, för mig tog det över året.

I övrigt känner jag igen allt vad som händer hos er nu och det visar ju på att vi knallar samma väg :-)) Och 50 cm ?? Kan vi kanske kalla det den berömda Gyllene Halvmetern ??

Kram !!

Ps Har bokat rum till GiG idag :-)) Ds

för omtanken och frågan !! Jag blir mycket glad för frågan ♥

Mitt liv är oförtjänt rörigt nu med en mängd livsbrytande beslut. Det liv och den ålderdom jag sett framför mig har fullständigt ändrats och jag har fått helt andra förutsättningar. Jag står inför att radikalt ändra mitt liv och bygga ett helt nytt hus att tillbringa min ålderdom i. Det är många känslor som är i omlopp och det är många beslut som måste tas och min hjärna fungerar inte riktigt bra i den situation som nu är.

Eftersom det är så instabilt i mitt liv nu så väljer jag att fokusera all min kraft på mitt eget mående för jag vet ju att omvälvande händelser kan utlösa min sen tidigare inlärda flyktvana med hjälp av alkohol och idag skulle det innebära total katastrof.

På sätt och vis är jag tacksam för att jag idag är en nykter alkoholist och att jag har hjälp av det jag lärt mig i AA och av andra nyktra alkisar. Jag känner en trygghet och stabilitet i min nykterhet men trots allt är nykterheten en färskvara som jag måste sköta och vårda ömt. Jag går igenom alla känslor som finns nu, hela registret, och det har varit mycket gråt men idag har jag fördelen att jag törs ta emot och känna hur jag mår och det fullt ut utan sinnesförändrande medel. Och det renar och hjälper massor att känna livets alla yttringar.

Och nu när jag törs prata om det finner jag att jag inte är ensam utan andra har också gått igenom det jag nu gör.

Jag har de sista dagarna gjort en resa under några dagar som kanske började som en flykt men som blev sanslöst bra och fyllde på mina batterier med skratt och kramar. Jag behövde verkligen dessa dagar och jag är glad att jag tog beslutet och jag kommer att leva länge på dessa goa minnen.

Jag läser regelbundet här så jag inte glömmer vem jag är och lär mig av era erfarenheter. Jag behöver den påfyllnaden och ni hjälper mig med den.

Så tack alla ni för att ni hjälper mig att behålla min nykterhet och tack A-M-G för din fråga ♥

...till tvättstugan...men läste just ditt sista inlägg och får en tår i ögat, en tacksamhetens.

Goda människor försöker göra gott, som du!
Ville bara skriva ner de orden som kom till mig direkt när jag läste...

Kram

...är jag trögare än vanligt!

Jag fick en reaktion häromdagen liknande den nr jag hamnade i hissen full av rök-ochfylledoft.
En missbrukare hjälpte mig öppna dörrar, trycka på knappar och bugade sig djupt, jag hade massa påsar i händerna, men han valde inte åka med.
Det gjorde mig så ont att se hans rädsla och hur väl han ville så tårarna trillade när jag kom in i lägenheten.
Detta berättade jag för maken idag och jag sa att jag är så lättrörd, att spänningar i kroppen successivt släpper.
Då säger han att jag kanske har fått kontakt med mina känslor...det tog tag i maggropen...så som jag har gråtit och mått illa pga hans alkoholism under så lång tid!

Gissar det är så att han inte har sett/velat se/orkat se/vågat se hur ledsen jag varit. När jag gråtit har han bara nonchalerat.

Magkänslan säger mig att det inte ger något att ta upp sånt.
Rädd det skulle uppfattas som skuldbeläggning?
Eller?

Nytt uttryck för mig...eller kanske är det urgammalt? Fattar dock andemeningen...tror jag.

Annars vill jag bara Tacka för allt snällt ni skrivit! Men jag tror att ni ser vad ni vill då jag inte är en god man. Visst jag försöker göra gott men ibland tänker jag riktigt nasty.

Antagligen samma budskap som MT gav mig; Vi är inte perfekta.

Min Lillpojke ja; Vi har det tufft men igår fick jag sticka näsan i hans nacke -Alla som har en 11-åring vet hur svårt det kan vara - och andas in
hans doft. Gjorde gott!

Nu gör vi som en god vän här brukar säga; Nästa steg (i mitt famil DNA och annat skit). Tänker mkt på framför allt Markattas och Sorgsens inlägg. Jag har läst båda trådar och jag kan inte förstå förståelsen. Jag hade avskytt/valt bort varje alkie i min väg. Men istället möts jag av godhet. Det känns stort!

Lite tårögd - men nykter - /R

Visst var det vi tre som började vid nyår 2012. Sen strulade jag fortfarande av och till under våren innan jag fick den rätta gnistan i början av juni. Maria hade visst nåt litet återfall i mars eftersom hon firar ett år nu. Bara kalla har gått spikrakt men nu är vi alla på den nyktra vägen. Tre visa kvinnor, absolut! Så fantastiskt.

...att skämmas. Att vi inte är lika mycket värda som alla de andra. De där som skriver, de har inga riktiga problem egentligen, inte som jag har, jag KAN ju inte sluta! Det blir lite som på FB, man ser bara de där lyckade statusuppdateringarna, man bläddrar förbi den där som ser lite ledsen i kanten ut. Man ser inte att vi alla är ganska lika egentligen.

Detta är en skammens sjukdom, skammen gör att vi dras ned längre och längre ned. Den dag man tar till sig att skammen man känner inte nödvändigtvis är berättigad så vänder det. NU tar jag tag i detta, NU är det JAG som bestämmer, inte min alkoholdjävul.

...från mig som undrar vad det är för getter som Mulletant dras med...? Undras om det är getterna som ställer till det för mig ibland??

...fåglarna kvittrar, idag såg jag en skata på väg till sitt nya bo med en kvist i munnen. Hundskit på trottoaren, mindre mysigt...

Jag tycker det verkar så praktiskt att springa - bara på med skorna och sedan ut! Men, det är aptråkigt, får alltid ont i benhinnorna. Nu känner jag mig för tung också. Men idag har jag blivit övertalad av kollegor att hänga med och träna. De kör ett pass på lunchen, in-door-walking. Hellarvigt tyckte jag och några till, det är väl vara att gå ut och ta en promenad. Men, det är lite mer än så. En halv timme på lunchen kan man väl offra! Funderar lite på detta, något måste göras åt det allmäna förfallet känner jag...

Jobbigt med din granne Kalla. Tänker att "it takes one to know one", kanske vill hon ha hjälp och dras till dig på något oförklarligt sätt. Känn efter vad du själv vill, låt dig inte dras in i något du inte vill ha i ditt liv. Håller med Lillablå om fotfästet: du verkar stå stadigt!

Idag bestämde jag mig för att det i mitt nya kök ska finnas fina glasburkar med ingredienser till god nyttig morgonmüsli. Vad får man allt ifrån, jag kan väl köpa fina burkar till det kök jag har nu?

Tack för utrymmet, kram från mig!

Härligt att du springer Dompa och änggården låter som ljuvmusik lilla blå :-) Nu går tankarna till den här sidan som aldrig verkar bli klar, så att nya människor kan få hjälp. Tänk om forumet inte hade funnits den dagen jag sökte hit, om inte ni alla varit där. Känner mig så lycklig att det fanns några som kunde lyssna, trösta,peppa och ge en spark i baken när jag behövde det.
Det har gått ett år sedan men ännu kan spöket sätta griller i huvudet på mig, i dag gick jag på långledighet och genast så tjattrade i huvudet en stund. Men Adde lärde mig HALT en gång och jag kan vinna striden genom att känna efter hur jag mår. Trött, har jobbat dygn och då skall man vara trött. Så nu blir det en slapp kväll och hämta krafter igen.

Så många kramar till er alla\\ Kalla

...och följer dig också.

Jag beundrar din rakhet och värme.
Men, vilken käftsmäll J gav dig.
Så egoistiskt och känslokallt mot lillkillen!

Kram/lycka till

...känner jag att vi tagit ett nytt steg framåt.
Inte ett kliv, men sista veckan har krupit långsamt framåt och i allt har det blivit ca 50 cm långt ;)

Jag är så tacksam över min vecka på behandlingshemmet, att jag var där före maken. Nu börjar små berättelser komma fram och jag kan relatera till dem.
Det är så värdefullt!
Mina besök på Al-anon också. Jag blir inte dumförklarad av maken, vi båda försöker undvika gå i de gamla fällorna, alla de där med varierande djup. Det är så lätt falla tillbaka eller slinta men jag märker att båda anstränger sig. Inget vi pratar om men båda vet och märker. Det ger, på ett bakvänt sätt, en gemenskap. En gemenskap att vi inte trampar in i varandras utveckling.
Kryptiskt, jo, men en härlig känsla!

Kram på Er

...du ska känna skam för!

Jag känner igen så mycket i dig. I början av min separation var det tillfällen där jag valde inte berätta jag hade barn, t o m sa jag inte hade några. Skammen jag kände när jag gjorde det var gigantisk men jag förstod varför. Inte så tydligt då som senare och nu är det glasklart. Jag undvek, precis som du, undvek behöva ta fler orsaker till "krig" eller hamna i att behöva " ta hand om" andras okunskap i situationen. Jag hade nog av att stå mitt i stormen.
Gå vidare på din oupptrampade stig. Den för dig framåt trots att snåret är högt, tätt och taggigt!

Fortsätt vara den du är! Tro på dig! Det ger dig, och i förlängning barnen, mest trygghet.

På nätet kan man hitta allt! Läs men var kritisk brukar vara mitt motto.
När fass kom ut på nätet började folk självdiagnostisera med varierande resultat, bara en liknelse.
Din situation är bara din!
50/50 boende var omöjligt i mitt fall men mina barnbarn lever så. Båda lösningarna har fungerat. Dagbarn jag haft hade föräldrar som skildes, de barnen "bodde" hos mig över helger också under perioder, alla lösningar är möjliga och inget som behöver ristas i sten. Ha din inställning kvar att barnen ska vara hos dig när ditt boende är löst. Om det sen ändras så får du ta det då.

Om du tvivlar i boendet så kan det ju vara ett tecken på att det inte är det bästa för er?
För mig var det så, när jag väl hittat lägenheten som var bäst för mig gjorde jag allt för få den. Tack och lov blev det också så och där bodde vi kvar många år.

Självklart är du orolig för framtiden och självklart spekulerar du.
Jag gjorde detsamma men jag lärde utmed vägen att det är omöjligt greppa vad som kan komma hända.

En sak i taget!
Upprepar jag mig? ;)

Du är stark!

Hej Adde!
Undrar bara hur du mår? Har aktivt läst din tråd genom åren i olika forumnamn. Hoppas allt är ok med dig..

att han läser kan du redigera bort det som kan skapa igenkännande.

Om du bra kan bo kvar hos brorsan så gör det - hellre än ett för dyrt boende. Det kan också skapa oro. Du har tiden framför dig! Kram / mt

Tack Lillablå. Jo, det är ju säkert som du skriver: stora flickan är arg för att hon vågar... Men samtidigt så kan hon vara arg på pappan också...?! Det är ju sådana saker som gör att jag tror att jag har fel... Hon kanske inte har farit så illa av det han gjort och sagt inför oss? Däremot så försöker jag ju "rida ut stormen" när hon blir arg, finnas där och prata efteråt osv (men ibland blir jag också tyvärr arg) men pappan orkar ju aldrig ta sådana strider, har aldrig gjort utan då bara vänt sig till mig...

Sorgsen, min klippa.
Ja, jag försöker sova när jag kan! Emellanåt har jag börjat få svårt att sova på nätterna nu och då blir jag ju ännu oroligare av det, men jag försöker sansa mig.
Ja, kaoset är kanske rädsla: är ju så rädd att förstöra för barnen, att inte få vara med dem så mycket som jag varit hittills, att jag ska bli ensam, att ekonomin ska köra ihop sig... osv osv. Är så fruktasnvärt rädd att förstöra för flickorna, att de ska bli osäkra osv, för som många av er skrivit: de är små (drygt 1 och snart 4) och de kommer nog inte minnas så mycket, men också desto större risk att de klandrar mig...

Står och väger mellan huset jag tittade på eller stanna kvar ett tag till i brorsans hus och hoppas på att det kommer något mer nära snart...

Mt, du har ju så rätt med mina inklippta gamla inlägg. Mår lite bättre idag faktiskt, trots att han ska ha flickorna inatt...

Ja, här kommer den skamliga förklaringen till att jag försökt att bara skriva om "flickan": jag har varit så rädd att sambon ska läsa här, känna igen sig och bli arg på mig så jag har inte riktigt vågat att skriva om båda små prinsessorna, men jag antar att han inte läser igenom hela tråden och hoppas att han inte förstår när han ser detta. Så, jag har alltså två små flickor, en som förstår desto mer och en som nog förstår, men inte visar det så mycket. Och nu är båda barnen glada när pappa kommer... Den stora blir lite småarg och vill att jag ska följa med till pappa osv, och undrar varför vi inte flyttar ihop snart igen (trots att vi nu varit öppna med att "mamma och pappa kommer inte riktigt överens och därför behöver vi bo isär", varpå hon tycker att det kanske löser sig längre fram...) men hon följer ändå med nu. Och det gör ont, för jag vill så gärna göra det bra för dem... Läser på nätet och ser alla möjliga rapporter, kommentarer och inlägg om att "barn behöver båda föräldrarna", "om man verkligen måste separera så har barn det bäst om de bor halva tiden med mamma och halva med pappa" osv, och jag tror inte på det i denna ålder, så kanske det är när de är större, men med en halvstabil pappa och så små barn så tycker jag inte att det är en bra lösning, men det kommer ju aldrig han att lyssna på...