Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Var inte så hård mot dig själv, vännen! Det är inte lätt att bryta sina mönster, oavsett om man är beroende eller medberoende.

Vad bra att ni har ett möte med en alkoholrådgivare - lycka till med det mötet!

Kram!
/H.

Jag tror inte heller det finns goda eller onda människor. Visst har jag valt bort alkisarna i mitt liv, eller nej, snarare de negativa beteenden som följer ett aktivt missbruk. Människor som strävar efter personlig utveckling, att göra sitt liv så bra som möjligt, för sig själva och sina kära, är däremot människor jag vill ha runt mig.

De som jag valt att ha som mina nära vänner är alla sådana som någon gång fallit för att sedan ta sig upp igen eller helt enkelt söka nya vägar. Jag har svårt att identifiera mig med människor som levt ett liv där allt har varit frid och fröjd hela tiden och säkert gäller det samma från deras håll. Det stora i människor är inte deras godhet, utan deras strävan och modet att våga rannsaka sig själva. Många vågar inte det. Då hänger jag hellre med nyktra alkisar/missbrukare, ja till och med, som nu, med före detta kvinnomisshandlare som faktiskt vågat gå den vägen att fullständigt se sig själva nakna i spegeln, inifrån och ut och som förändrat sina liv. Jag känner mer tillit till dem, som låtit sig reflektera över sina och andras beteenden, vågat säga; "Jag har gjort fel", än gästerna på jobbet(jobbar i krogmiljö) som anser att de är bra och goda medmänniskor, som blir lite lagom småfulla på helgen och fäller lite småsexistiska kommentarer till oss tjejer som jobbar där. Det skrämmer mig däremot, avsaknaden av självinsikt.(Säger ju inte här att du är kvinnomisshandlare men du fattar nog vad jag menar)

Det var dagens varför-jag-vill-vara-vän-med-dompa-inlägg.

Ha det fint!

Hej sorgsen!

Jag var en gång på ett öppet möte där min pappa går. Han var också där då. Fattar att din man inte vill vara där samtidigt som dig dock, min pappa har ju varit nykter i flera år, tror det är skillnad.

Hursomhelst så var det bra för mig att gå dit. Tror det hjälpte lite med "släppa taget-processen". Jag såg att det fanns en mental och fysisk plats för honom att söka sig till. Jag såg att han blev bemött med respekt, kramar, varma blickar och av människor som inte dömde honom, att han fick något där som jag inte klarade av att ge honom. Det gjorde det lättare för mig att "lämna över".

Kram!

Jag tycker det låter som att exet försöker manipulera dig att gå tillbaka till honom genom att använda din stora svaghet, barnen. Det är fult, oavsett om han gör det medvetet eller inte så betyder det att han inte respekterar ditt beslut.

Det kommer att ta tid innan barnen vänjer sig vid den här nya situationen. Även barn som levt i familjer där pappan grovt misshandlat mamman, känner saknad, sorg, ilska, och kan ha en önskan om att "allt ska bli som vanligt igen". För än mer än den misshandlade kvinnan så kan ju barnen inte ha ett konsekvenstänk, de förstår inte och de vet inget annat. Ge det tid.

När min mamma lämnade sin misshandlande man när jag var liten så grät jag och saknade honom. Jag var jättearg på mamma som inte ville bo med honom längre, trots att jag bevittnat flera misshandlar. Det var inte förrän jag kom upp i 12årsåldern som jag fattade varför hon gjorde de val hon gjort.

Även om exet nu "skärpt till sig" och anstränger sig mer, så kom ihåg att förändringar tar tid. Kanske har han på allvar fattat att du inte orkar ha det som du haft, kanske inte. Jag tänker att det enda som spelar roll nu är att du får, i lugn och ro, hitta din inre styrka.

"Min alkis" har genomgått stora förändringar, slutat dricka, gått/går i både terapi hos öppenpsyk och i en mansgrupp för män som utövat våld i nära relationer. Jag har gått tillbaka till honom (men inte flyttat ihop igen) och jag är nöjd med hur vår relation söker nya vägar. Min poäng är att oavsett om det hos oss fanns en vilja till förändring så var relationen så infekterad att vi inte kunde vara nära varandra innan vi kommit en bra bit in i våra personliga utvecklingar. Jag hade kommit till en punkt där jag var tvungen att tänka mig ett liv utan honom för att veta hur jag ville att mitt eget liv skulle se ut.

När det förutom alkoholproblematiken dessutom har förekommit våld(som det också har i din relation) så tror jag att en separation är nödvändig även om mannen vill förändra sitt beteende. Kvinnan måste liksom få känna på hur det är att leva sitt liv utan rädsla, för att hitta sig själv igen.

Dina tankar om döden oroar mig. Jag hoppas att du delar dessa tankar med någon person IRL också, din kontakt på kvinnojouren eller en psykkontakt. Om inte, så snälla ring och boka en tid. Blir tankarna övermäktiga så ring till psykakuten i din närhet. Dina barn kommer inte få det bättre utan dig, det är bara en tanke hos dig.

Ta hand om dig!

Att ringa och berätta hur mycket positivt han får höra låter faktiskt lite manipulativt i mina öron. Kanske du ska ta det med en ganska stor nypa salt..? Dessutom inte särskilt vuxet av honom att behöva påpeka sånt.

Kom annars att tänka på att det ju finns en del barnböcker om svåra situationer. Säker finns något passligt om skilsmässa eller olika beskrivningar av hur olika familjer kan se ut. Kanske det kunde vara något, ett sätt för det äldre barnet att bearbeta. Om inte nu så kanske i ett senare skede.

Bara en tanke =)

Kram och styrka!

Jag blir glad när jag inser att jag (oftast) befinner mig i läget "jag BEHÖVER inte dricka". Och det är så himla skönt! Ibland halkar jag ned lite till VILL inte, det är när jag känner att det skulle vara gott men jag vill inte för då kommer jag att förstöra... ibland känner jag av FÅR inte dricka, då med lite mer panik i känslan. Häromdagen tänkte jag dock som så att "vad nu detta, jag har ju lämnat över den här problematiken, det är inte jag som bestämmer!" sa jag, faktiskt högt, till mig själv. Och vips var jag tillbaka till BEHÖVER inte. Det kändes gott. Kram från mig till er båda.

...på anhörigveckan kände jag att det som kom från patienterna var otroligt värdefullt för mig.

Medberoende-jo helt säkert, men jag har aldrig blivit passiv. förstod ju till slut att maken var riktigt sjuk och att jag varit halvblind med blev inte helblind. Fick grepp om mig innan.
Som typ är jag återhållsam i början i stora grupper. Jag har aldrig känt att jag riktigt passar in, feg-rädd-blyg, men samtidigt redan som litet barn lärt att det där för mig ingenstans och därför samtidigt skaffat många lager skinn på näsan. Därför vågar jag ta det där första steget och trotsar rädslan.
Märklig mix?!
Som jag skrev i flygcerts tråd...jag är både pansarvagnen med sköldar och lika ofta hologrammet, det ena släpper varken in eller ut, det andra traskar alla rakt igenom, vissa ser och beundrar mig på avstånd och för många syns jag inte/märks jag inte.

Al-anon är bra men stor del av dem lever/har levt på helt annat sätt än jag. Visst känner jag igen mig i mycket och jag är bara i starten av att titulera mig som "ex-medberoende". Menar, tar mig ur de dåliga vanorna i samma takt som de smög sig på.

För mig är detta så mycket mer, jag bygger ihop, eller rättare, nu fogar jag samman alla mina livsklossar. Det blir färre luftbubblor ;)
Jag är tacksam över att jag får vara med om detta, utan maken hade jag inte hamnat här. Fogandet hade varit igång oavsett men definitivt inte så intensivt utan honom och hans missbruk.

Maken vill inte vara med på samma möte som jag, med all respekt!

Känner att jag är nyfiken på AAs öppna möte och imorgon är det möjligt för mig vara delaktig i ett sånt.

Kram på er

lite snabbt och rekommenderar ett öppet AA-möte :-))

MEN.....bara att du kommer ihåg att du är medberoende (ev fd :-) ) så du inte tar på dig andra alkisars dåliga samveten !

Men vi lär oss massor av er från "andra sidan" och jag är evigt tacksam för de anhöriga som kom och var med på de öppna möten jag regelbundet gick på i början. I vissa (taliban-) grupper så förbjuds (!!!!) numera anhöriga att prata vilket är en ordning jag inte på villkorsvis inte kan förstå. Vi sitter i samma båt och vi ska gemensamt ordna till våra liv. Det kan inte vara svårt att inse tycker jag.

Men välkommen och hoppas du trivs :-))

...för omtanken, den värmer.

Igår pratade jag med kvinnan på behandlingshemmet.
Hon var noga med att påminna om att min utveckling är färskvara!
Jag vårdar mig tillsammans med er här inne , Al-anon, böcker och ser just nu fram emot att cd-on ska få iväg filmen "When love s not enough" från sitt lager.
Imorgon har jag en ide om att gå till ett öppet AA- möte.
Är det något som kan rekommenderas?

Kram kram

Idag är en bra dag :)

...din kropp är full av alla känslor samtidigt, inte konstigt det blir rörigt.
Stanna upp och andas...

Fundera på din väg, ta några steg, mentalt, ut i det okända och föreställ dig hur det skulle kunna se ut och kännas.

Min väg hit, där jag finns just nu, har varit långt ifrån rak och smärtfri, men den har varit färgrik och lärorik, hela regnbågens nyanser men även bäcksvart och snövitt.

Ofta har jag tänkt att den hade kunnat bli enklare om någon någongång hade hjälpt mig. Alltså hjälpt mig välja en genväg då och då, kanske helikoptern istället för roddbåten ;)
Men, i nästa tanke vet jag ju att ingen kan veta, ingen har eller har haft hela bilden-eller kan ta in hela paketet, bara jag vet djupet av smärtan eller djupet av kärleken jag bär/burit inuti. Dessutom är jag en tjurskalle, en ofta väldigt rädd och darrande en, men som en liten unge i trotsåldern som minsann "kan själv". Vad som är hönan och ägget blir/blev oväsentligt när jag står/stod mitt i.
Menar, kanske jag hoppade i roddbåten pga oerfarenhet och sen inte nådde helikoptern. Men just allt det där är inte så viktigt längre, erfarenheterna jag gjort och gör, har format mig (och fortfarande formar) till den jag är. Ser barbafamiljen framför mig ;)

Just det formbara är jag tacksam över, att jag i början tvingades sväva lite samtidigt som jag inte tappade fotfästet.
Med erfarenhet har jag vågat sväva högre och längre bort eftersom fästet-grunden successivt blivit mer solid.

Det är skrämmande med barnuppfostran, detta hårda ord i mina öron, låter som slaviska regler. Det är så lätt göra saker komplicerat, inte minst när man i övrigt är svag. Men, inga barn får bestående men av att vuxna ibland inte orkar eller säger fel, är svaga och mår pest.
Mitt ex däremot, denne intelligente man, krånglade till sitt liv och styrde in i sekten när han var som svagast. Det drog med sig att barnen blev osäkra, samtidigt arga, och slutade med att de tog avstånd.

Såklart finns det en lång historia i detta men vad jag vill säga är:

Fastna inte i grubblerier, grubbla och fundera, men fastna inte.
Våga tänk längre och framför allt, ta in alla färger! Se det som är positivt trots att det tunga ligger som ett ok på dina axlar.

I tanken formas riktningen, din stig. Följ den!
Många vägkorsningar är det, flest i början, men välj en åt gången. Råkar den visa sig vara en återvändsgränd så gå tillbaka eller kalla på helikoptern till nästa vägskäl!

Det blir bättre och, som jag läser in, är det bättre.
Du är inte utsatt för kränkningarna.

Nu skulle jag vara mer vaksam över lockropen. De är i mina öron mer nödrop än kärleksförklaringar. Säkert helt ärligt menade men nu lever ni inte ihop och grundas därför ofta på önskningar istället för realitet.
Realitet var det ni levde under tillsammans, det du inte orkade! Lägg in det i ditt grubblande!

Kram
(Från en blond "pansarvagn"- ibland med sköldar runt om, ibland bara ett hologram)

Ena stunden känns allt okej, och så kommer det där lilla samtalet som gör att det är helt käpprätt åt h-e igen...

Sambon har barnen idag, själv(!!), och han ringer och frågar om småsaker osv, men han är så snabb med att också ringa mig och berätta om mysiga saker de gör, allt som gått bra, att jag ska uppmärksamma det och han berättar att flickan sagt flera gånger att hon vill vara med honom och att hon vill vara där mer... Och å ena sidan vill jag ju bara flytta hem så att jag kan vara med barnen, så att jag får se dem, röra vid dem, finnas där, och jag blir så avundsjuk på att han så ofta får höra att flickan älskar honom, medan hon knappt aldrig säger det till mig, och det gör så ont att jag försökt så, att jag har kämpat och ändå blev det så här illa...

Jag vet ju hur mycket barnen vill vara med oss båda, att den stora säger till mig flera gånger om dagen varje dag att hon vill att vi ska ta med pappa nästa gång, att pappa ska komma, att pappa och jag ska bo ihop igen...
Fy faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan

Jag bara vill inte. Jag vill så gärna att de ska få ha det så bra, men det gör ju så jävla ont att jag har lagt ner tid, själ och hjärta dygnet runt i alla år på att de ska ha det bra, att de ska få stöd, kärlek och tröst, och roligt och lycka och mys, och pappan har knappt orkat med, och nu är det ju jättebra att pappa verkar skärpa sig och finnas där, men samtidigt så vill jag så gärna att de ska känna allt jag gjort, och allt han inte gjort, för nu glider han in på sin räkmacka och kan tacksamt bara vara lite mysig och så vill de hellre ha honom än mig...... Och jag låter så egoistik, och det är så jag känner mig också, men jag bara orkar inte med denna biten... Alla hans ignoreranden, skäll, hot, kasta iväg och förstöra saker, allt verkar som bortblåst och jag bara fattar inte någonting.

Jag önskar att jag aldrig hade träffat honom, att jag aldrig hade blivit så förälskad, att jag aldrig mer behövde ha kontakt med honom, att jag inte var mitt i detta... Jag ösnkar så att nåpgon kunde bara ta bort mig, bestämma vad som ska hända, genomföra det och se till att barnen fick det så bra som de bara kan, att de blir lyckliga, trygga, stolta och underbara, och att jag med gott samvete kunde lägga mig under en sten i skogen och aldrig mer komma fram, bara titta på mina fina troll, njuta av dem på håll och veta att jag gjorde det bästa för dem... För åh, vad jag önskar att jag inte levde längre. Det gör så ont och jag orkar itne med det längre. Det har gjort ont så länge och det verkar ju aldrig försvinna, och det finsn ingen lycka kvar

tänk att jag kan känna så mycket medkänsla och kärlek och välvilja till dig, utan att veta vem du är, hur du ser ut... Tänk att jag skulle kunna passera dig på gatan utan att veta att det är DU!

Så skönt att du får landa lite. Det känns som att du känner framtidstro och att ni kan se tiden an lite grann!

En sak i taget!
Det viktigaste först!

Kramar

Sorgsen, så träffande: när det känns som att det är kört, det är över så kommer ju känslan av den stora kärleken: när jag ser honom nu, elelr får en kram så känns det ju som att han är Min Stora Kärlek, att jag inte kan leva utan honom... Jag känner igen det från ett tidigare uppbrott: man är så klar över att man inte vill leva med den personen, men så ändå känns det som att han är den mest fantastiska som finns.

Jag är nog en kombination av småsnål och sparsam: unnar mig inte så ofta saker bara för att jag vill ha dem utan då håller jag igen, men när det gäller saker som jag behöver så försöker jag ta det jag behöver men hålla igen lite. Snålheten är ju så klart en hämmande faktor: det kan vara den som gör att jag inte vågar ta boendet...

Ja, Mt, det har varit lite lugnare, men jag är ju fortfarande så rädd att det ska bli fel för barnen... Och när sambon kör "jag-är-snällast-i-världen-och-jag-älskar-dig-kom-tillbaka"-taktiken, då är jag ju knäckt för en stund igen. Tänk om han alltid kunde var så!?

En dag i taget.

Vilken fin tanke om att man bara får ta med sig de goda egenskaperna till himlen. Tilltalar mig.

Och dina tankar MB...Ja, pedofil. Det måste ju bli J:s nästa drag. Men nu är jag förberedd. Eller så förberedd man kan bli.

Tänker även på Frk Bitsk inlägg med fejkade orgasmer. Jo, den kommer nog också.

Tur att J inte läser här.;-). Vilka idéer ni skulle kunna sponsra med!

Tack Sorgsen!

Nu dags att dra ihop till brödfödan...kanske?
Ha en bra dag vänner och drick med förstånd! /R

Livet är verkligen upp och ner, utan förvarning kan allt plötsligt förändras. Förstår att du har det tungt just nu men du känns stark och trygg, du kommer att stå kvar.
Önskar dig all styrka för att klara av det här.
Kram!

Härligt att läsa att du har lugna(re) stunder, att du gör saker som är bra för dig och att du ser strimmor av ljus. Det ÄR påfrestande att vara inneboende - särskilt med barn... det är lätt att förstå. Så klart du och barnen ska ha ett eget hem!

Jag ser två sidor av dig nu, nästan två personer. Den osäkra och villrådiga, ibland skräckslagna och nästan konstant gråtande kvinnan som tvivlar på sina egna upplevelser har kommit lite mer i skymundan. Den sundare och starkare träder fram alltmer - välkommen! Ta väl hand om dig!

Jag tänker att det är viktigt att komma ihåg avslutningen i texten om Normaliseringsprocessen: Beskrivningen ovan är en process som gradvis påverkar kvinnans personlighet. Kraften till förändring försvinner och den negativa självbilden förstärks. I detta läge är det svårt för kvinnan att själv förändra sin situation, hon behöver hjälp utifrån. Det är viktigt att minnas att personligheten hos den våldsutsatta kvinnan, som i den utomstående betraktarens ögon kan verka underlig, är en effekt av misshandeln, inte orsaken till den.

Välkommen fram i vårljuset! Livet väntar! En dag i taget - det viktigaste först! / mt

och annat trist i Sverige verkar premiera speciellt kvinnor som har förmågan att kunna ljuga och svärta ner sina exmän. Funkar inget annat drar man till med makens påstådda pedofilböjelser. Man mer eller mindre måste bli osams i vårdnadstvister här.

I andra länder uppmuntrar man att man kommer överens. Tror faktiskt det var Australien och Sverige som nämndes i den forskning jag hörde om på radion.

Jag gillar i så fall Down Under bättre. Stå på dej, Dompa!
/MB

- lika klok som du varit så länge jag har "känt" dig ... När jag mötte dig här var du en av dem som förmedlade ett gediget hopp om möjligheten att bli nykter och leva kvar i en gemenskap som bär. Nu låter du förstå att allt har förändrats - och det har varit en ganska lång resa dit. Jag minns när du skrev att du kände dig "som klockan på väggen" - det var, och är en viktig påminnelse om att ta tillvara det som är gott och inte låta det sjunka in i självklarhetens liknöjdhet.

För mig har det varit så viktigt med de "långvariga" - där är du och Berra i det främsta ledet fastän ni gått olika vägar. Nu följer andra i era spår.

Det är generöst att dela med sig av både med- och motgång. Förebilder och medvandrare behövs i båda. Tack! / mt

- visdomsord.

Så bra och så tydligt i backspegeln. De första två, skrev Adde en gång, är dikterade av andra...

Jag FÅR inte dricka.

Jag KAN inte dricka.

Jag VILL inte dricka.

Jag BEHÖVER inte dricka.

skrev Lelas till lillablå när lillablås kära mormor hade dött. Den tolkning Lelas förmedlade gick takt in i mig - den är en spegling av hur jag ser på människan. Det handlade om vilka vi kan se fram emot att få möta i himlen. Så här skrev Lelas:

... Man tar bara med sig sina goda egenskaper dit.

Det finns en bild i Bibeln (nu blir jag lite teologisk, ni får stå ut med det) om hur Gud skall skilja getterna från fåren. Jag har tänkt att den handlar om att antingen så kommer jag till himlen eller inte. Men, så hörde jag en präst-vän prata om den texten och plötsligt såg jag den på ett annat sätt. Han pratade om den som om det finns får och getter i var och en av oss, och att det alltså handlar om att skilja ut det goda från det onda i varje människa. Alltså får jag ta med mig mina goda egenskaper, men slipper mina dåliga sidor. Så jag tänker att det liksom gäller att få med sig så mycket som möjligt av sitt jag.

Alltså: din mormor xx behöver bara träffa de sidorna hos din morfar som hon älskade. :-)

Tack för att du skriver.

Känner igen mycket av vad du skriver. Denna rastlöshet, kickarna man söker, oförmågan att finna ro. Och alkoholens befriande famn.

Vi är många härute som tycks ha svårt att hantera det moderna livet. Ibland tror jag att vår hjärna är felprogrammerad för detta liv. Den är programmerad för överlevnad, för att vara på helspänn, inte för att ligga och glo på TV. Det som en gång var en positiv egenskap blir en börda. Bristen på adrenalinflow försöker vi ersätta med andra doser droger.

Ett livslångt arbete att hantera. Finna ro.

Önskar all lycka till och ser fram emot fler uppdateringar. Positiva som negativa.

/putte

Tillbaka nästan på ruta ett.
FAN jag tog tillbaka honom en vecka efter han bott själv i sin lägenhet.
Han ringde ville så gärna komma hem.
Ja vi hade en skön vecka,skönt att hålla om varandra igen.va fort man glömmer allt dåligt för en stund.
Veckan flöt på han tog någon folköl till fotbollen två kvällar.
Fredagen tränade vi ihop badade jacuzzi o hade mysigt.
Lördagen skulle hans mor komma då hade han köpt en bag in box fast vi aldrig skulle köpa hem det mer.
hans mamma dricker max två glas o det borde han veta.
Jag somnade i soffan han satt uppe längre.
Söndagen kom,han var super grining vet inte varför.
Det humöret som han har ibland är vidrigt.
Tror det är suget som gör att han ser sliten o är sur.
Låg i sängen till kl elva jag vaknade redan klockan åtta o stack ut på en joggingtur.
Fotboll igen på Söndagen då hade han en öl kvar åkte till sin lägenhet o hämtade en sak, då hade han folköl med sig hem därifrån. jag kände att humöret började svikta,blev så arg men samtidigt ledsen.
Åkte o jobbade natt,på morgonen när jag kom hem var nästan allt vin slut....så sorgligt.

VARFÖR tog jag tillbaka honom,varför skulle det bli annorlunda nu.
FAN va dum man är. men jag älskar ju honom trots allt och det är det som gör så ont att se någon bli sån slav under alkoholen o vad den gör med honom.
Nu ska han flytta tillbaka igen om två dgr.
Har gråtit i två dagar men just nu vet jag inte vad jag känner.
Vill så gärna leva med min gamla man,men man har nog för höga drömmar som aldrig kommer bli sanna tyvärr.
Tryggheten och tilliten är borta.
Mitt krav nu är att jag klarar inte av att han dricker en droppe om vi ska leva ihop.
Vi ska gå till en alkoholrådgivare nästa vecka,se vad det leder till.....
han får bevisa vad han verkligen vill och att han kan avstå om vi ska leva tillsammans ien i framtiden.
Hoppas han får insikt någongång om sitt beroende åtminstone för sina barns skull.,

Är många och det glädjer mig att Fenix blir stärkt av dem framåt kvällskvisten! Det sporrar mig att dela och fundera lite extra.
Något som jag länge undrat över och tänkt på är att jag har troligen ingen i min direkta närhet, mer än min fru och mina halvt vuxna barn, som fattar eller vill fatta vad jag går igenom med denna grej alkoholen. Det skulle kräva mycket övertalning från min sida för att få vänner och arbetskamrater att acceptera mitt missbruk. Det kommer sig troligen främst av att jag utvecklat ett ganska starkt motstånd, eller tolerans till Alko hålet. När andra rasat ihop i ett hörn kan jag lätt hinka vidare.
Jag har alltid varit en galen, rolig snubbe som älskar att festa och berätta om äventyr och historier.
En sån kan väl inte ha problem?

Dan efter har Ågren alltid hälsat på och varit obarmhärtig och elak.

En annan grej är att jag alltid tränat mycket och hårt. Hade en del framgångar som yngre och ganska tidigt upptäckte jag effekten av att ha tränat hårt och belöna sig med en pilsner. Effekten blev väldigt mycket större då hjärtat fortfarande pumpade hårt och kroppens alla spjäll var öppna!
(Kanske samma effekt med Vodka och Red bull? Har alrig provat) Vilken känsla då att hälla i sig en kall öl och bli lite ljummen i skallen.
En sån kille som tränar så mycket kan väl inte ha problem?

Under en period av mitt liv tränade jag stenhårt varje dag, varje vecka, år ut år in. Tävlade varje helg, och festade gärna varje helg efter loppen. Det var absolut inget som jag reflekterade över just då. Det var min livs stil helt enkelt. På söndagen kunde jag "Straffa" mig själv och springa extra långt för att ta bort min Ågren. Fan vad sjukt när man tänker på det.

Jag har under min vuxna "uppväxt" gått i terapi hos en handfull psykologer. Jag har alltid sökt hjälp själv och det har ibland gett insikt och ibland inte gett ett skit. På senare år tog jag upp alkoholen som ett problem för mig. Men det bemöttes aldrig seriöst. En Psyko sade: Om du bara dricker i positivt syfte så är det inga problem, men aldrig för att dämpa ångest eller negativa känslor!
Tror ni LillPer tog fasta på det sanslösa rådet?
Yes!
Jag har aldrig druckit för att bli negativ, eller då jag varit ledsen, men det rådet är kanon att ge någon som undrar om det kanske är dags att tänka efter lite runt alkoholen! Drick bara för att förstärka det positiva. Hahahaha! Fan, för mig har allt blivit positivt av att dricka, tills det blev negativt.

Kanske det låter lite som jag är hyper eller har en annan störning? Jag har själv funderat mycket på det genom åren, men jag har kommit till den slutsatsen att jag har en rastlös, energisk, kraft som måste ut på något sätt. Jag har massor av glädje och för mycket grubbel ibland. Det tror jag har varit lätt att bedöva den kraften med alkohol då jag inte orkat leva ut min energi på annat. Jag vet i tusan, nu blev det mycket text och lite hyper igen!

I vilket fall som helst så sporrar det mig att skriva då jag förstår, och vet att någon därute läser och förhoppningsvis får ett skratt eller en tanke av det jag skriver.

Min livs stil fortsätter med motion, träning och friluftsliv, men på en helt annan nivå. Skillnaden just nu är att jag är tillfreds med min situation och kan känna att jag är en bra kille utan att prestera. Jag försöker intala mig själv att jag duger gott och väl som jag är, det underlättar.

Fortsättning följer.....

Tänker på er alla.
LP

...också hur du har det?
Kram

...tråd här inne, eller någon annanstans på nätet, om separation.

Det var så sant!
När man bestämt sig för att gå så kommer känslan av den stora kärleken. Plötsligt dyker den där djupa, vänliga,
bekräftande kärleken upp. Då, när uppbrottet är ett faktum och det är omöjligt att återvända. Jag minns det också så
och du bekräftar ju detsamma. Hemsk jämförelse men lite som ljuset nära döden.
Måste väl ha med den inre uppgörelsen att göra skulle jag tro?

Sparsamhet är bra att ha inbyggt i sig, småsnål är däremot hämmande ;)
Bara du vet, vänd och vrid, känn efter. Om det känns trivsamt och möjligt så kör!
Jag tyckte också det var påfrestande att vara inneboende och beroende av andra trots att alla ville väl, så jag har full förståelse.

Kram kram