Senaste kommentarerna i forumet

Samtal är aldrig lätt..
Det är så himla lätt att det urartar i "monolog" istället för dialog. Och den som har missbruksproblem, brukar ha väldigt lättrampade tår. Ofta ser dom varje försök till "samtal" som anklagelser. Ungefär som när man kommit på barn med nåt fuffens och sedan vill prata om det.. Det tittas ner i bordet.. Det himlas med ögonen och ofta blir repliken: Måste du ta upp det där igen.. Vi skulle ju stryka ett streck och gå vidare..
Eller också tvärilska och motanklagelser.. I stil med att anfall är bästa försvar ..
Brösttoner så att den andre blir osäker och tyst.. Och sedan spä på med dåligt samvete..
Nej, det är inte lätt att försöka "prata" med en alkoholist.. Jag har hittills inte lyckats utan att min alkoholist, "avsiktligt missförstått" allt jag sagt.
Och jag har insett att det inte spelar någon roll från vilken synvinkel jag försöker lägga upp våra samtal.. han anser sig bara "mästrad", anklagad och utskälld.. (förslag om ev parterapi, föll verkligen inte i god jord här, kan jag meddela.. "Bullshit" var hans reaktion och svar, eftrsom det var jag som behövde terapi, inte han, för han hade inga problem!)
Så har någon fler förslag så lägg gärna upp dem i tråden!

Helnykter utan tidigare alkoholproblem haha! Ja, det vore fint om man varit det men det är ju liksom kört nu ?
Sen är ju frågan vem som söker en så'n? Förmodligen någon som kanske själv har haft alkoholproblem, kanske vuxit upp i ett alkoholisthem och är märkt av det, eller kanske djupt religiös? Tjofaderittan!

Och sen ska tycke uppstå med. Låter hyfsat komplicerat det där ?

Börjar så smått fatta att vissa har husdjur istället. Vandrande pinnar kanske vore något?

/PP

Jag tror eg att det kan vara ok att dricka av alla orsaker som jag skrev ovan att man inte borde, men när det har gått överstyr och alkoholen fyller nåt behov som man borde analysera och arbeta med och som man undviker att ta itu med pga a, då ska man nog vara försiktig. Hade "behövt" a idag t.ex. Men nu får jag leva med mig själv istället på gott o ont.,

Bra jobbat att du lyckades hålla dig till ett glas! Jo träning är skönt och avslappanande.
Kram

Först vill jag bara skriva, att det här är mina egna tankar.. Andra kan ju uppfatta det på ett annat sätt för vi är alla individer med egna historier bakom oss! Ta till dig det som känns bra och lämna det som du tycker känns mindre bra <3

Först och främst.. Slå inte på dig själv!
Att bli arg, (att ångra sig och tvivla på om det är rätt är normalt)betyder egentligen att man är sur på sig själv.. arg för att man tycker att man betett sig som en idiot och att man låtit det fortgå.. Arg för att man inte förmådde förändra.. (för någonstans innerst inne så ville man ju att det skulle bli bra..)
Men du är inte ensam.. precis som alkoholen kidnappar hjärnan hos den beroende, så blir vi kidnappade av "medberoende".. Det är inget som sker över en natt (då skulle vi ha lämnat vid första tecken) Men vi ser inte signalerna och till slut har vi själva anammat ett beteende som, när vi tittar i backspegeln, är allt annat än sunt.. Och tro mig, det finns väldigt intelligenta personer som sitter och har suttit fast i medberoende (så det har inte ett dugg med intelligens att göra!)
När vi tittar på vad som är ett medberoende, så innefattar det en massa saker..
det främsta är ett beteende som möjliggör för den som är beroende av någonting, att fortsätta med sitt beroende. Tex, kan det vara att man håller den beroende om ryggen, med hjälp av bortförklaringar och lögner.. Man förminskar omfattningen av missbruket och slätar över saker som dåligt uppförande, kritik och tom misshandel.
Man säger saker som : Det var nog lite mitt eget fel i alla fall.. Jag var nog provocerande.. Eller: Hen har haft en så tråkig/jobbig barndom (så det ursäktar..) så det är förståeligt att hen är "ur gängorna/ reagerar som hen gör..
Man skäms, för den missbrukandes missbruk, dåliga humör och beteende så till den milda grad, att man själv börjar ljuga, smussla och undanhålla "sanningar".. Man städar upp, plockar upp och ersätter sönderslagna saker, torkar upp, tvättar och ringer återbud/eller ringer och sjukskriver..
Kommer med förevändningar att inte åka på familjesammankomster och liknande.. Eller åker ensam och urskuldar missbrukaren.. (upptagen, sjuk, viktigt jobb etc)
Man slutar bjuda hem vänner och släkt, för att man skäms när missbrukaren dels kan uppträda i vilken berusningsgrad som helst eller för att hemmet är upp och nervänt (ser ut som ett bombnedslag)
Man är orolig för vad andra ska säga bakom ryggen på en.. vilket gör att man oftast skäms ännu mer.. Vilket man inte borde göra!
vid en del tillfällen, så tar man kanske tom själv lån, för att betala skulder, ersätta saker som gått sönder eller för att den som missbrukar levt över sina tillgångar, inte betalar sin del av gemensamma räkningar, (hyror, telefon, el försäkringar etc) vilket inte alltid innebär hälften! Det är nämligen så, att om man är sambo/gift, så ska man betala proportionellt mot vad man tjänar. Om den ena har väldigt mycket högre inkomster, så ska den också betala mer/en större del av räkningarna! Väldigt vanligt är det också att man blivit "övertalad" att ta ett lån med förevändningen att man ska "sanera ekonomin". Det är okej, om man sanerar BÅDAS ekonomi, inte bara den enas.. (oftast missbrukarens) medan den medberoende står där med alla sina skulder kvar..
Det här är en juridisk djungel, så här kan jag inte ge några som helst råd, mer än att jag vet att det finns familjejurister runt om i landet, som faktiskt jobbar nästan gratis för att hjälpa just kvinnor som råkat illa ut! (själv har jag inga namn, men det kanske finns någon som kan lämna tips!
Väldigt många gånger hör man talas om män som i regel tjänar mer, som inte betalar en krona mer än de tror att de behöver. Oftast tjänar kvinnan mindre eller har ingen fast inkomst alls (utan kanske bidrag) Då blir det ofta så, att HELA kvinnans inkomst går till räkningar, skulder och mat, medan mannen fortfarande har pengar över till egna nöjen och t.ex.alkohol! (det kan finnas både spelmissbruk och shoppingberoende inblandat)
Det finns många beroende som inte har en aning om vad deras beroende kostar per månad och i regel vill de inte veta.. (det kan ju betyda att de måste välja!)
Min fd, betalade visserligen räkningarna och det fanns pengar under en tid.. Däremot blev han urförbannad när jag sa att jag skulle flytta, för min del av de gemensamma kostnaderna skulle han ju få stå för själv och då blev det mindre över till alkohol.. Han försökte skrämma mig med att jag inte skulle ha råd.. sedan drog han snyftvalsen, jag "tvingade honom från huset" (som var hans och som han ägt innan jag flyttade in!) Jag har alltså inte krävt ett enda öre av hans ägodelar, ej heller ersättning för de reparationer och vitvaror jag lagt ut för, däremot ville jag ha med mig de ägodelar jag tog med mig i boet.. (och som han nu tycker att vi ska "dela på")
Ja, idag har han säkert mer skulder (privata) än jag har och jag hävdar att var och en står för sina privata/personliga skulder! Några gemensamma lån har vi inte.. Han står för billånet, men har också bilen kvar, eftersom han står som ensam ägare för den och jag inte har råd med den summan. Huslånen har jag ju ingen som helst del i eftersom fastigheten står på honom till 100%
Om han själv, trixat med lånen för att få loss pengar, tycker jag det får stå för honom. Jag har aldrig skrivit på några sådana lånepapper..

nödvändigt ibland att det blir en brytning.. Ibland får man inse, att man inte kan ändra på en annan människa hur gärna man än vill!
Det finns faktiskt ingenting som du kunde ha gjort, för att få honom att sluta (och jag lovar, med vissa människor så spelar det ingen roll hur många förhållanden de sumpar på grund av sitt missbruk eller hur många som går ifrån dem pga alkoholen, de vägrar att tro att det är den som är anledningen)
Jag har själv en alkoholist, som "supit bort" flera förhållanden (har jag förstått i efterhand) Självklart har han framställt det på ett helt annat sätt utåt.. Då har det hetat att hans ex, varit "konstiga i huvudet", svartsjuka etc..) Numera har jag förstått att de säkert inte är så mycket konstigare än nån annan.. de har helt enkelt inte stått ut med hans alkoholvanor och allt vad det fört med sig..
Visst känns det.. Och även om du mår skit just nu, så kommer du en dag att vara tacksam över att han faktiskt visade med tydlighet att han väljer flaskan framför dig.. Jag vet att det låter som tröst för tigerhjärtan, med det är faktiskt en av de bättre sakerna som hänt, även om det inte känns så just nu!

Jag blir så glad över att höra att du hittat tillbaka till ditt liv. Med fokus på dig! All lycka!!

Att bryta upp är aldrig roligt men ibland ÄR det nödvändigt. Tiden kommer läka alla sår men det är ju jobbigt. Se till att hålla dig sysselsatt

Jag har inte lyckats så bra på helgerna? Men tack vare er som skriver här med eran berättelse,råd och peppning (inte bara till mej personligen)har jag lyckats betydligt bättre än på mycke länge?
Jag skaffade ett konto här för 2 veckor och 4 dagar sedan .

En kopp glögg igår, det var gott och det räckte med en. Lite sug efter mer men kände att det inte var värt det och att jag faktiskt behövde det. Ingen alkohol idag och inget vidare sug heller trots en ganska tung dag. Däremot lite träning som kändes skönt.
Kram på er

Igår föreslog jag att vi skulle prata. Jag började med att be om ursäkt för att jag blev så arg. Jag berättade att jag inte varit det till en början utan ilskan kom senare men att jag även kan tycka att min reaktion kanske var mänsklig... Tvärnit! Maken blev genast ilsken och tyckte att det alltid var jag som startade grälen. Att jag aldrig var nöjd med honom osv osv. Det märkliga var att jag inte som tidigare blivit jätteledsen över dessa ord( de har ju kommit tidigare) utan jag var helt neutral. Kanske en insikt om alkoholistens behov av skulddelning som gjorde det lite lättare. Men ändå, hur många gånger ska man behöva vara med om sån här skit?? Hur många återfall ska behövas för att alkoholisten ska förstå??

Nu är nästan allt hämtat, varför gör det så ont det är ju jag som ville det??? Känslan att jag dög inte och det var lättare att dra isf att kämpa för sig själv, mig och barn är såååå jobbig. Kan inte ta in när andra säger att jag ska vara glad att han "dragit"

Vilket fantastisk inlägg, jag fick ny energi att inse att felet inte var mitt!!
Kram å tack.

Bra tänkt! Jag är väl inne på något liknande. När jag väl kommit över det största suget så går det faktiskt lättare
Men det kommer ju tillbaka. Börjar ocks förstå det här med måttligt socialt drickande är inte att tänka på.

Ha lite tålamod med att få svar av Al-anon.
Precis som Mulletant skriver så drivs Al-anon av helt vanliga människor som du & jag, som själva har befunnit sig eller befinner sig i liknande situationer som anhöriga till människor med alkoholproblem.
Men det skadar ju inte att mejla igen om du känner för det.

Alkohollinjen har du redan fått tips om, tror du att det skulle kunna vara något?
Att ringa anonymt och prata med kunniga människor vars yrke är att ge råd och stöd till den som behöver och vill ha det.
Jag tror att det är jättebra! :)

Det låter ju bra att din särbo har tagit kontakt med ett mc-gäng som är nyktra alkoholister, då verkar han ju i alla fall förstå att han borde vara nykter...

Men om du inte vill följa med så ska du inte göra det, du måste ta hand om dig och på riktigt känna efter vad som får dig att må bra och vad som inte får dig att må bra.

Han är en vuxen människa.
Han ansvarar för sitt liv och för sitt mående.
Hans val är hans val.

Kram till dig.

Hej,

jag tänker på dig.
Du har liksom "fastnat" hos mig.

Jag önskar att du kunde befrias från skammen.
Jag önskar att du kunde se på dig själv och se vad jag "ser".

Jag vill så mycket att du ska våga vara ärlig och berätta för psykologen.
Jag har tom tänk att du kanske skulle kunna visa henne vad du har skrivit här så kan hon läsa så slipper du prata.

Det du har skrivit här är så himla fint skrivet och förklarar så väl hur du lider pga det här med drickandet.

Kom ihåg att du inte är ensam.
Vi är oerhört många som blir slavar under alkohol.
Det är inget vi vill egentligen, jag tycker att det kan liknas vid en karusell som snurrar fortare och fortare, svår att få stopp på.

Du är inte en dålig människa för att du dricker för många öl.
Du är dessutom medveten om det och erkänner för dig själv vad det leder till.

Du har verkligen goda förutsättningar att få stopp på det så att du slipper vakna bakfull med ångest.

Det är inte ett värdigt liv.
Du är värd bättre.

Ville bara säga det.
Kram Ebba

Skriver från andra sidan, då jag själv haft alkoholproblem. När alkoholen går ur kroppen kommer den ångest tillbaka x10 som alkoholen håller i schack när man är onykter. Om du läser ditt inlägg nr3 och verkligen funderar på det du skriver. Att du blir sårad, att ni inte kan dela sovrum som vanliga par. Att inte kunna ha ett normalt socialt umgänge. Tyvärr kan man inte få någon att sluta dricka om personen själv inte har vilja.
Vill du leva som du gör nu?
Kan och hur länge orkar du leva så här?

Hade jag varit i dina kläder hade jag kontaktat hans arbetsgivare och berättat situationen så kan de hjälpa till. Man får inte sparken för man har alkoholproblem för det räknas som en sjukdom och då har arbetsgivaren ett rehabliteringsansvar.

Fundera lite på hur du vill ha din framtid. Där har du också svaret på hur du själv måste agera.

När jag blev lobad för andra gången ja då slog det till i huvudet. Kunde ju inte fortsätta så här. Frugan tröttnade också och ställde ultimatum. Jag valde då bort alkoholen.

Hur kunde det äckliga vita matvinet hamna i min strupe istället för i fisksoppan?

Jodå denna veckan går det bra hitintills, drack visserligen glögg igår, men det var bara för o värma mig då ja frös så inni h-vete. Känner inget sug annars o känns faktiskt bra o inte dricka. Nu i helgen drack ja för att det var fest, tidigare i veckan för att jag va deprimerad o upprörd/ledsen. Drack 10 öl förra veckan, mesta på länge o ett antal whisky o vodka shots. Vet inte om ja ska dricka när helgen kommer. Men det blir nog spiknyktert i veckan iallafall, om jag vågar säga det.

Jag har som du inget större problem med acceptansen att leva ett nyktert liv. Jag önskar ju mig det och det är ett val jag tar. Jag är väl medveten om att detta leder till att jag måste hitta nya vägar sociala sammanhang. Vad jag menade är att jag ännu inte är där, att jag har svaret på hur jag ska göra, eller att detta ter sig lika enkelt och "normalt" som det gjorde då jag drack. Så är de nog för alla som nyktrat till tror jag? Situationen som nykter är samtidigt biljetten till en ljus och bra framtid, samtidigt som det ibland kan vara hämmande. Jag vet att jag inte kan och vill dricka, men de fungerande verktygen att leva som nykterist har ännu inte satt sig i ryggmärgen. Det är egentligen småproblem i sammanhanget. Det gäller att hitta sitt sätt att paketera sig själv i den nya roll som den nyktre alkoholist jag blev. I veckan fick jag ex. frågan av en mycket trevlig kvinna om vi inte skulle träffas på kvällstid, ja bara gå ut på stan och ta ett glas vin. Supertrevlig och exakt det man skulle vilja göra efter en tid i singellivet. Men det är liksom någonting som knyter sig, tror ni förstår vad jag menar? Javisst hemskt gärna men jag dricker ingen alkohol kanske svaret kan vara? Eller man möts bara och beställer in ett glas juice, men samtidigt vet jag ju att frågan kommer förr eller senare. Det går tyvärr inte att umgås med folk - annat än på ett ytligt plan - utan att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt beslut att vara nykter. Så valet blir då att faktiskt stå upp för att man är nykter alkoholist och stå för det, eller fortsätta att slingra sig i dessa sammanhang, med bieffekten att man faktiskt inte kan känna sig helt normal.

I detta exempel handlar det om att vara öppen för att eventuellt ta in en person i livet. Det bygger på att kunna vara ärlig helt och fullt. Nej, Santorini det är inte onormalt att inte dricka, men det är en sjukdom jag bär på. Det är bara så att det är en sjukdom som kanske utlöser rädslor och oro hos andra? Därav formuleringen av att det skulle vara skönt att få slippa den känslan. Det räcker ju så bra med uppgiften att inte dricka?!

Jag tror att det är sökandet efter en ny identitet jag syftar på. Här inne är det absolut inget bekymmer. Alla har ju mer eller mindre samma problem, men det är vägen ut i det verkliga livet jag syftar på, och som jag ännu inte vet hur jag ska hantera.

Borde skrivit detta i egen tråd, ursäkta att jag använde din Akvariet

Ha det fint alla!

//PP

Jag har som du inget större problem med acceptansen att leva ett nyktert liv. Jag önskar ju mig det och det är ett val jag tar. Jag är väl medveten om att detta leder till att jag måste hitta nya vägar sociala sammanhang. Vad jag menade är att jag ännu inte är där, att jag har svaret på hur jag ska göra, eller att detta ter sig lika enkelt och "normalt" som det gjorde då jag drack. Så är de nog för alla som nyktrat till tror jag? Situationen som nykter är samtidigt biljetten till en ljus och bra framtid, samtidigt som det ibland kan vara hämmande. Jag vet att jag inte kan och vill dricka, men de fungerande verktygen att leva som nykterist har ännu inte satt sig i ryggmärgen. Det är egentligen småproblem i sammanhanget. Det gäller att hitta sitt sätt att paketera sig själv i den nya roll som den nyktre alkoholist jag blev. I veckan fick jag ex. frågan av en mycket trevlig kvinna om vi inte skulle träffas på kvällstid, ja bara gå ut på stan och ta ett glas vin. Supertrevlig och exakt det man skulle vilja göra efter en tid i singellivet. Men det är liksom någonting som knyter sig, tror ni förstår vad jag menar? Javisst hemskt gärna men jag dricker ingen alkohol kanske svaret kan vara? Eller man möts bara och beställer in ett glas juice, men samtidigt vet jag ju att frågan kommer förr eller senare. Det går tyvärr inte att umgås med folk - annat än på ett ytligt plan - utan att ha en strategi för hur man kommunicerar sitt beslut att vara nykter. Så valet blir då att faktiskt stå upp för att man är nykter alkoholist och stå för det, eller fortsätta att slingra sig i dessa sammanhang, med bieffekten att man faktiskt inte kan känna sig helt normal.

I detta exempel handlar det om att vara öppen för att eventuellt ta in en person i livet. Det bygger på att kunna vara ärlig helt och fullt. Nej, Santorini det är inte onormalt att inte dricka, men det är en sjukdom jag bär på. Det är bara så att det är en sjukdom som kanske utlöser rädslor och oro hos andra? Därav formuleringen av att det skulle vara skönt att få slippa den känslan. Det räcker ju så bra med uppgiften att inte dricka?!

Jag tror att det är sökandet efter en ny identitet jag syftar på. Här inne är det absolut inget bekymmer. Alla har ju mer eller mindre samma problem, men det är vägen ut i det verkliga livet jag syftar på, och som jag ännu inte vet hur jag ska hantera.

Borde skrivit detta i egen tråd, ursäkta att jag använde din Akvariet

Ha det fint alla!

//PP

Slås av hur enormt stark du är som hela tiden fortsätter att kämpa. Längtar efter lösning och vänder och vrider på vad du vill. För många gånger är det inte enkelt att veta vad en egentligen vill och hur en vill leva sitt liv framöver. Du har många kloka tankar, fortsätt skriv för svaret på vad som är bäst för dig vet bara du.

Du skriver att du önskar gemensamt samtal via beroendekliniken, men att det kanske inte fick det gensvar du önskade. Jag funderar på om du önskar anhörigstöd, bara för dig. Detta vet du nu säkert redan, men jag vill ändå tipsa om Alkohollinjen dit du kan anonymt och kostnadsfritt, tel 020 844448. Antingen om du önskar samtalsstöd över telefon direkt via dem, eller om du önskar träffa någon så är de duktiga på hänvisning och hitta stöd nära dig.

Varma hälsningar Ylva
Alkoholhjälpen

Tack för att ni tittar in i min tråd.
Precis som PP undrar jag varför jag känner ett utanförskap och precis som det är för santorini önskar jag att inte kände det.
För mig är frågan också bredare än att handla om alkohol, när jag mår bra och är i balans interagerar jag med omgivningen på ett annat sätt än när jag inte är det. Stress och att uppleva mig misslyckad på olika sätt utvecklas till en negativ spiral som gör att jag avundsjukt tittar på "alla andra" som verkar må så förbannat bra, lyckas med allting, och får mig att undra varför livet är så orättvist. Jag jämför mig själv med andra, jag är svartsjuk och ser på ett egoistiskt och onyanserat sätt till mina egna behov på bekostnad av andras. Jag beter mig som en alkoholist (går över lik för att hinna till systemet innan det stänger och en timme senare är "flodhästen i vardagsrummet", den berusade hemmatyrannen som hela familjen behöver gå på tå för resten av kvällen), fast det är inte alkoholen som är i fokus. Beteendet finns ändå hos mig, som en primitiv ryggmärgsreflex. Och när jag upptäcker det blir jag ännu mer deprimerad, eftersom det ju, självfallet, går på tvärs med allt jag vill stå för.
Och då kommer längtan efter flykt och DÅ tittar alkoholsuget in på allvar hos Akvariet. Och allt och alla kan dra åt helvete, och inget betyder något. Och, OM jag skulle börja dricka, DÅ så skulle jag verkligen tycka riktigt riktigt illa om mig själv och då finns det nog inget stopp på intaget.
Men eftersom jag tänker bryta det här så kommer jag efter helgerna och en semesterresa att hitta tillbaka till mig själv och acceptera (just det, santorini) att jag inte dricker, ta konsekvenserna av det, och gilla läget, och mig själv med alla skavanker och brister som följer med (har jag något val?). Igen: tack för att ni tittar in. Det betyder mycket för mig nu när tillvaron inte är på topp. Många argument och tankesätt som jag använder har jag hittat här och mycket av min viljestyrka mobiliseras här.
Kram
/A

Tack för dina inlägg här forumet, det är ett stöd för andra. För även om det kanske är få som pratar om det så är det många som lever i liknande situation som den du beskriver. Och precis som du beskriver så är de flesta ambivalenta inför alla tankar och känslor, det är sällan enkelt att veta vad en ska göra när hjärta och hjärna vill olika sak.

Jag tänker att du är stark som öppnar upp och skriver om det, vänder och vrider på dina funderingar. För vad som är bäst för dig och hur du vill leva ditt liv framöver vet bara du, ingen annan. Vad du än väljer att göra den närmsta tiden så fortsätt gärna skriv här.

Varma hälsningar Ylva
Alkoholhjälpen