Senaste kommentarerna i forumet

Ja, känner mig såå himla ledsen...
Känner mig så knäckt emellanåt. Så skönt det vore att krypa upp i din famn Sorgsen. Jag försöker se det bra, det psositiva, men ibland sitter det så långt borta...
Försöker att ta en dag it aget, försöker sååå mycket med det, och det känns lite lite lättare då.

"Du är i detta jobbiga nu för att du inte orkade bli förödmjukad längre. Respekten fanns inte och du gjorde det du var tvungen."
Jag känner mig så kluven: jag tror ju att jag har haft fel: det har nog inte varit så illa som jag många gånger känt... Jag är rädd att jag gav upp för enkelt... När flickan säger till mig "snart bor kanske du och pappa ihop igen" så går jag ju sönder fullständigt: ska jag beröva henne hennes familj, ska jag vara den som drar undan mattan, ska jag göra så att jag inte komemr vara med henne en stor del av livet...

Kanske borde jag flytta hem igen för att barnen ska få ha sin familj...

Å ena sidan är jag ju nöjd att sambon ahr en bror som stöttar upp, emn samtidigt så har jag ju sett många gånger då de gör saker som jag inte tycker är bra för barnen, visst barnen överlever, men för mig är det så mycket mer... De kan ha liknande beteende som sambon med ignoreranden och liknande, de ändrar rutiner som de tycker passar, och för små barn i denna situation vi nu är så tror jag att det är ännu viktigare att abrnen får ha det som de behöver/vill på många fler sätt än annars...

Idag var jag och tittade på ett hus, det där dyra huset som ligger i helt fel ände av stan. Barnet var med och verkade gilla sig, men det är kluvet eftersom det är helt fel på vissa sätt... men jag försökte vara öppen i sinnet (det kan ju trots allt vara roddbåten eller motorbåten eller...). Det är en gammal vän som sa hyra ut så det kändes väldigt bra så sett: vi har inte haft någon direkt kontakt de senaste 18 åren (!!), men vi umgicks nära under tidig tonår och vet liksom var vi har varandra så jag märkte att han vill gärna hyra ut till mig för att veta vem som bor i hans hus.

Men allt är kaos. Är dessutom så himla trött igen... Vill bara sova... resten av livet helst...

Att plantera detta frö av tvivel.
Bry dig inte, DU ÄR PAPPAN PRONTO!

Finns inget annat att diskutera.
Bär huvudet högt och skicka henne i en skottkärra över kanten ner till det vsrma stället.

Du är en kämpe!
/A

Lelas, beslutsamheten att lämna honom ifall det här fortsätter växer sig starkare för varje minut. Jag har lyckats bygga upp början till ett anseende och självrespekt och så länge jag lever med honom står jag ju för vad han gör. Jag hade träffat barnens kompisars föräldrar och så fick jag stå och släta över hans beteende. Om jag skiljer mig står jag bara för mig själv.

Klockan var 16:39, frukost okej kanske.... Men lunch och nu strax middag.
Sjuk eller ej vi har som regel här hemma att en t-shirt eller liknande till frukost i vart fall och de övriga måltiderna påklädd.
Sedan om det är myskläder eller what so ever spelar mindre roll.
Men om han är så sjuk så han inte klarar sig med de basala sakerna borde han inte klivit upp.
Om inte för att fixa tvätten.

Blommorma fick du för det är du värd, parfymen för jag gillar din stajl!
Kramar/A

ett desperat slag under bältet i brist på bättre vapen. Men så lågt och grymt. Du är hans pappa oavsett, glöm inte det. Du går stark ur det här. Kan faktiskt tycka lite synd om J som är så desperat och så illa ute med sitt drickande.

tjockare än vatten - men kärlek är tjockare än blod. Så är det bara. Jag vet det:)
Men visst är det förstås en kalldusch... från "henne som stod mig närmast i över 15 år" - dock har du inget att skämmas för i det avseendet. Kram, kram / mt

Hej Liselott och välkommen till forumet!

Så bra att du vill förändra er situation, det är ju första steget för att kunna göra det.

Ett råd, så här lite hastigt utan att veta så mycket om dig och din man, är: du måste göra verklighet av att lämna om han bryter mot ditt ultimatum. Annars kommer han tänka "hon menade ju inte allvar, jag kan tänja på gränserna lite till".

Jag hinner inte skriva mer nu, det klev just in middagsgäster genom dörren. Men vi hörs senare!
/H.

Det är mycket vi ser när dimman skingras och det är inte alltid vackert. Många grattis till dig, du har mycket att fira nu, vilket steg du tog nu. Många kramar Kalla

Kalaset gick bra, jag saknade inte varken champagne eller vin, utan blev nästan avskräckt när jag såg hur pappa drack och drack och drack. Kan inte säga till heller, vågar och vill inte utan sitter där och tittar med avsmak på honom. Tung dagen efter utan bakfylla.

...dET tycker vi om, tack så mycket. Lustigt att du skriver om tvätt för nu kom han just upp för trappen efter att ha tagit hand om sin fjälltvätt, jodå, den får han fixa själv och har så gjort också :-) nån måtta får det vara.

De kom hem igår, stora dottern och maken, det var härligt att krama om henne igen men maken känner jag verkligen att jag kan mista nu, fem minuter så irriterar han mig något så vansinnigt. Idag har han inte kommit ur morgonrocken, visserligen har jag också myskläder när jag dräller hemma men nån måtta får det vara. Han hade visst ont i halsen. Vi pratar inte om viktigheter, vid lämpligt tillfälle ska jag fråga om han pratat med syrran, bara för att plocka upp tråden igen...

...så konstigt och sorgligt det är, att se den man en gång älskat/älskar och inte riktigt få ihop alla delarna: det vackra yttre som syns, den elaka insidan, kärleken man kände, allt man ville, allt det man hade - det är så många bitar som inte riktigt passar ihop. Det ska mycket till för att hon ska kunna ta barnen ifrån dig - barnens bästa kommer alltid före en förälders "rätt". Du ger ett väldigt starkt intryck som klarat så mycket redan, du behöver inte alkoholen, det vet du. Kram & så

Tack för input tjejer/kvinnor. Känner mig väldigt liten just nu. En av sanningarna J droppte igår var att hon inte tror att jag är lillkillens pappa. Det kan mkt väl stämma...då han inte är lik ngn i familjen. Men betyder det att jag älskar honom mindre. Inte en chans. Antar att det är nu hårdhandskarna ska på; Rör inte min familj! Denna onge är min! Fast han är lite konstig? Nu ska vi iaf. hem. Men att så detta frö som J gjorde. Som Kalla beskrev det...hon fungerar inte just nu :-(. Drick med förstånd/R

Finns ju inget man kan säga, hur hon tänker. Men vi vet ju att det tar månader efter man nyktrat till innan man börjar funka normalt. Hon lever ju i en dimma som förgiftar hela hennes sätt att tänka, så att prata med henne är nog rätt meningslöst.

Du får tacka din lyckliga stjärna att du har nyktrat till och att barnen har dig, samt att du kom ut ganska hel ur det förhållandet.

Nu har du försökt prata med henne så nu kan du lämna över till din advokat och börja bygga ert nya liv.
Nu är du och barnen viktigast, hon får vakna upp själv. Många kramar Kalla

Helt underbart väder, solen strålar och våren känns som om den är runt hörnet. Träffade grannkvinnan innan jag åkte till skogen, frågade om hon ville följa med men det var nog inte det hon hade tänkt sig :-)

I vanlig ordning så tänker jag en hel del när jag går, kanske analyserar jag mig själv och det är väldigt nyttigt. Dagens tankar gick till varför man inte får slänga alkohol, om jag bantar så är det helt ok att slänga ut allt onyttigt. Men just alkohol verkar vara lite förbjudet att hälla ut, tänker på Marias bekantar som lämnat kvar vinet. Alla tror de vill ha det när de kommer tillbaka, men vill de verkligen det. De har säkert med sig nytt efter semestern eller också kan de låta bli att dricka.

Bor ju själv nu så nu bestämmer jag helt själv och i mitt nya liv finns inte plats för någon alkohol och jag har inga dyra vinglas som står och samlar damm. Förresten drack jag mest i kaffemuggar de sista så ingen skulle märka det. Så idiotiskt vem sjutton blir dimmig av kaffe, vet inte vem jag ville lura.

Dagens tankar i skogen, så kramar, styrka och stolthet till er alla//Kalla

Det låter som du skulle behöva det, skickar ett fång rosor till dig också, Stigsdotter fick ett gäng för att muntra upp henne.
Även du blir nog glad över buketten hoppas jag?
Kramar/A

Läs vad alla tycker, kom tillbaks och skriv hur du känner, vad du tänker och tycker.
Slå inte på dig själv, du behövs här för de som kommer efter.
Kram Fia och välkomöem tillbaka!
/A

Väder. Haft en helt jättehärlig promenad med den underbara. Handlat grädde till våfdlor som blir dagens lunch.
Jätteskönt att bara promenera i halkan och prata och vädra livets bekymmer.

För tillfället är det riktigt okej.
Alla har det knökigt ibland, mer eller mindre. Så är det, bara man kan mötas och at man hjälper och inte stjälper varandra är det så.

Läser hur Dompa har det och blir allt annat än avis.
Den mannen har det inte lätt, men enligt mig så gör han helt rätt med de medel han har och förfogar över.
Det skulle vara lätt att välja fel väg, men inte och det är starkt. Riktigt starkt gjort.

Men till min underbara, och nu menar jag dig Maria.
Du är i mina ögon en helt fantastisk tjej, hamnat lite snett men om ett par dagar firar du rrtt år.
Och till den festen vill jag gärna komma, om jag får?
Kramar/A

Stålsätter mig att tänka positivt och bryta dåligt känslomönster. Det går inte så bra att "göra bra" i relationen som jag önskat, mkt oförstående från båda håll. Hur länge hålla liv i något som mitt i kärleken o drömmarna delvis känns som en ond trigger?

Det som jag upplever som positivt just nu är att trots svårigheterna att förstå varandra så vill jag inte i känslan dricka vin eller bedöva mig på något sätt. Jag känner att jag för det mesta kan släppa irritationen och frustrationen och GÖRA något aktivt för att förändra känslan... ja det är väl ändå det aktiva valet och viljestyrkan som jag så "präktigt" skrev om i förra inlägget. Jag läste nyss med bävan hur tvärsäker jag lät i förra veckan...
men så när jag känner efter så ÄR jag ganska tvärsäker ändå även idag:)

Steg för steg så GÖR JAG OM. En bättre balans nu än för ett halvår sedan. Svart på vitt, jag ser det. Jag har lättare att släppa den dåliga känslan. Ja det är det aktiva valet, inte låta mig slungas till marken av känsla av frustration.
Bra ändå! Trots att det "inte går så bra i relationen" så går det bra mycket bättre att gå vidare och tänka på det som ÄR bra nu än vad det gjort förut.

Vill alla dessa försök och viljan finns men hur länge hålla på att jobba på oförstående, när släpper man? Det viktigaste för mig är ändå att jag håller koll på mig och inte dricker vin då jag blivit ledsen eller arg, frustrerad eller håglös. Det går mycket bättre nu. Jag motiverar mig ständigt, dagligen på "dagboken" och så läser här både i min tråd och andras vilket inspirerar och liksom vrider mitt inre känsloläge åt det livsbejakande hållet. Jag tror jag har rätt så bra koll nu.

Önskar alla en bra söndag med klara tankar och med gott hopp om morgondagen!

...min erfarenhet.
Mina barn var i olika åldrar vid skilsmässan och sen under år drogs med de konflikterna den förde med sig.
Hur de minns och vad de minns utefter det de berättat, eller spontant kommit fram, är långt från det och hur jag hade förväntat.
Barn är kluriga och endel saker krånglar de till just för att de är barn. Mitt yngsta barn trodde tex att det var"förbjudet" flytta mitt i en termin.

Känslomässigt har de förmodligen omformat sina ideal pga skilsmässan men/och de är alla sunda starka individer med framgång i sina respektive yrken.
De klandrar inte mig eller letar syndabockar i några sammanhang nu eller tidigare.
De har inte haft någon utomstående mer än familj, vänner och deras familjer.
Jag vill inte råda, men min uppfattning är och har alltid varit att inte stöka till saker. Finns där och ta tag i ratten om det bärkar helt galet i barnen värld, det räcker oftast och håller längst.
Ta till vård för dig, flygcert, de kontakter du har. Löp linan ut så du kommer ur tunneln.
Nu är det oro för alla, alla inblandade är i en helt ny oorganiserad sörja.
Om det visar sig bli en mer bestående slitning i barnen så är det dags för utomstående hjälp. Sånt är uppenbart på dagis för personalen och såklart för dig som förälder.

Lägg energin på dig och var tacksam över att exsambon har en bror som får flickorna att må bra.

Du står i detta för du måste!
Ny dag, nya tag!

Här syns inte alla de försök att begränsa drickandet eller sluta helt som jag gjorde innan jag började skriva här. Då kan det ju se ut som banan varit spikrak, men det har den inte. Att börja skriva här var för mig ett stort steg . När jag vågade det innebar det också att jag hade bestämt mig. För alltid. Men vi är så olika. En del för sin kamp här på forumet med återfall och annat. Så hur än kampen se ut är vi här för att stötta varandra.
Kämpa på!
Nynykter

Men Andreas, hur kan du få höra det?, vad jag har förstått så gör du massor. (Känner mig som en enorm latmask i jämförelse). Tror vi får mycket insikt ju nyktrare vi blir, mycket förändringar måste göras. Vi har ju druckit av någon anledning och den måste vi göra något åt.
Hoppas du kommer till insikt och kan göra de förändringar som behövs.
Kram!

Har iofs redan varit uppe och röjt av i köket, plockar ut torkskåpet och satt på en ny maskin tvätt.
Spelat lite x box.
Den äldste kom upp och tog över spelet.
Jag gick tillbaks in i sovrummet.
Men det där pirret fattas...........
Har fått många funderingar på mitt liv.
Många tankar, tunga tankar........

Men men vi tar en dag i taget.
Har börjat skriva dagbok för jag är rätt less på att HELA tiden få höra att jag inte gör ngt.
Sur gubbe, kanske men kanske det blir ändringar även här.
Insikten ramlar över en, tack vare detta forum.

Godmorgon alla!
/A

Hej igen!
Jag måste bara förtydliga en sak: att jag tror att flickan kommer minnas detta, betyder INTE att du skall satsa på något annat än ditt eget mående just nu. Det är lösningen, för både dig och henne. Du måste må bra för att orka driva situationen till något bra för henne, så du måste börja där.

Var rädd om dig.
/H.

Det låter så bekant, jag har varit där. En dag känner man att den här gången lyckas jag. Jag tror också det hör till att att man minns och skäms och inte fattar hur man kunnat hålla på. Det konstiga är att just det vill man döva med alkohol. Helskumt. Och kortsiktigt för spiralen går ju bara neråt. Man kommer ur det. För mej tog det en månad, några veckor, då det var riktigt tufft med tankar på hur mycket tid jag slösat bort. Men jag försöker se det som ett nödvändigt led i min utveckling, att det var som det var då och nu är nu. Jag är inte alls AA-frälst men där var deras ord "acceptera det du inte kan förändra" till stor hjälp att komma över ångern. En aha-upplevelse. Ingen idé att älta det som inte går att ändra. Men idag kan jag göra skillnad.

Håll ut, du är på rätt väg. Det kommer perioder av lycka och eufori då man njuter av hur "duktig" man är. Sen kommer grubbel och tvivel. Men håll ut. Fördelarna överväger mer och mer med tiden och suget blir kortvarigt och lindrigare. Du har allt att vinna. Du har helt rätt inställning. Jag har fokuserat på att acceptera att jag aldrig kan dricka igen. Min historia och framför allt andras har visat att det är så när man kommit över en viss tröskel. Men vad har alkoholen gett mej för vinst? Ja ingenting på många år,bara elände. Så varför skulle jag lägga ner energi på att ens fundera på det.
Jag tror på dej, LP, det märks på dej att du har fått insikt. Fortsätt så! Jag vet att du kan!

Inte ska ni skämmas här på forumet, det är ju alkoholhjälpen. Vi som "lyckats" har själva oftast försökt många gånger. Visst är jag väl bekant med känslan. Men vi som hållit ut ett tag behövs också här för att visa att det faktiskt går. Att försök 22 lyckas man hålla ut. Och håller man ut ett tag så blir det lättare, man har mer att förlora. Man upptäcker så många fördelar med nykterheten att de vida överstiger det kortvariga suget. Efter ett tag blir det ens nya livsstil. Nu är fredagarna inte längre en trigger att dricka, att bli sugen på vin. Ibland glimtar det till, den ologiska längtan efter ett rus. Men sug försvinner när man inte ger efter. Rid på vågen som nån föreslog. Kämpa på, läs och skriv. Skam är inte nödvändigt här. Vi vet alla hur det känns.